Print Friendly

Den ´´sunda´´ ekonomin

Av Redaktionen | 31 december 1970


1970


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DANNE NORDLING:
Den ”sunda” ekonomin
1969 inträffade en plötslig avtappning
av vår valutareserv, vilket medförde något
väsentligt nytt i våra relationer till
omvärlden. Sekreterare Danne N ordling,
Industriförbundet, analyserar här
orsakerna till och konsekvenserna av
den extraordinära valutasituationen.
Han pekar på den kraftiga upplåning i
utlandet som började 1964 och som betalat
vår ständiga importökning och ökande
u-hjälp. Det är denna som dolt den
alarmerande utvecklingen av vår ekonomi,
som har sin grund i ökad import av varor,
tjänster och turism. Den utvecklingen kan
endast brytas genom ökad varuexport. För
att möjliggöra den är kraftfulla åtgärder
nödvändiga. Medicinen blir nu beskare
än den behövt bli om regeringen före valet
betraktat det ekonomiskt nödvändiga
som politiskt möjligt.
Den svenska ekonomin har sedan ett decennium tillbaka kunnat utvecklas relativt
opåverkad av den internationella ekonomins kriser av olika slag. Den ekonomiska
utvecklingen i världen i övrigt och då
främst i västvärldens industriländer har på
alla sätt främjat vår egen ekonomis tillväxt och vårt land har behållit och till och
med förbättrat sin tätposition. Konjunkturnedgången 1966-QS berodde till övervä-
gande delen på faktorer, som uppstått
inom den svenska ekonomin, även om den
internationella konjunkturen mattades under ungefär samrna tidsperiod. Men detta
för oss i princip gynnsamrna mönster bröts
under delvis dramatiska omständigheter
förra året.
Den plötsliga och av de flesta oväntade
avtappning av vår valutareserv som inträffade under 1969 innebar något väsentligt
nytt i våra ekonomiska relationer med
världen i övrigt. Mot denna bakgrund är
det något anmärkningsvärt att statsmakterna i sina ekonomisk-politiska motiveringar ingenstans har analyserat orsakerna
till och konsekvenserna av denna extraordinära valutasituation.
Valutasituationen är den ena av de två
viktigaste bakgrundsfaktorerna till regeringens ekonomiska politik 1970. Den andra faktorn är det nyligen överståndna riksdagsvalet. Valutgången visar även vilken
vikt som måste fästas vid den ekonomiska
politiken före valet. Att det gick som det
gick kan vi dock lämna därhän vid en analys av den ekonomiska politiken före valet.
344
skattereformen låste manöverutrymmet
Socialdemokraterna fann för gott att presentera ett förslag till skatteomläggning
ungefär ett halvår före valet. Det väsentliga i detta skatteförslag, vilket fick konsekvenser på den ekonomiska politiken i övrigt under 1970, var den till nyåret 1971
aviserade höjningen av momsen och den
därmed sammanhängande lindringen av
den direkta skatten för vissa löntagargrupper. Denna reform kan möjligtvis ses som
en åtgärd för att säkra en valframgång för
regeringspartiet 1970. Men den direkta
konsekvensen för den ekonomiska politiken blev en låsning av det finanspolitiska
manöverutrymmet.
Det måste ha tett sig som ett taktiskt
missgrepp att höja momsen redan under
våren då den under alla omständigheter
skulle höjas i januari 1971. Motargumenten i form av utläggningar om hur de lågavlönade skulle komma att drabbas skymtade redan under våren några gånger i
oppositionspressen. En tidigare höjning av
momsen i form av en finanspolitisk åtgärd
skulle dock drabba hela folket genom att
dra in köpkraft under den överhettade
högkonjunkturen. Argumenten om de lågavlönade och jämlikheten borde därför ha
kunnat tillbakavisas. Finanspolitik – d v s
konjunkturpolitik- är en sak och skattepolitik en annan.
Här ställdes regeringen inför ett nytt dilemma. En höjning av momsen i stabiliserande syfte måste följas av en sänkning då
konjunkturen vänder nedåt och detta kunde antagas ske någon gång under nästa år.
skattereformen skulle då åtminstone inte
temporärt ha kunnat finansieras med en
momshöjning. Sannolikt avstod dock regeringen från en höjning av momsen under
våren 1970 främst av det skälet att en skattehöjning före ett val alltid är en farlig
politik. Man resonerade förmodligen som
så att om man med kortsiktiga åtgärder
kunde hålla ekonomin flytande tills efter
valet skulle impopulära skattehöjningar
kunna undvikas. Och därvid blev det.
Kreditpolitiken fick därför vara tyngdpunkten i regeringens ekonomiska politik.
Kreditrestriktionerna skärptes ånyo under
senvintern med utlåningstak för affärsbankerna och i april skedde en ytterligare åtstramning av kreditpolitiken genom att
checkräkningskrediterna skars ned 20 procent. Detta var åtgärder som inte var riktade mot den stora allmänheten utan istället mot näringslivets folk som ju i hög grad
redan röstade med andra partier. Några
direkta röstförluster behövde därför inte
befaras, förutsatt att inte den av taktiska
hänsyn dominerade ekonomiska politiken
alltför hastigt fick sådana konsekvenser för
ekonomin, att det blev uppenbart att denna i grunden var allvarligt sjuk.
Kapitalimport sen 1964
Detta är den kortsiktiga bakgrunden till
det, enligt några, prekära läge som ekonomin nu befinner sig i. Men varför har vi
hamnat i denna situation? Den socialdemokratiska regeringen har visserligen gjort
en del fatala missbedömningar om den
kortsiktiga politikens konsekvenser under
året, men det torde inte vara osannolikt
att liknande felgrepp även många gånger
tidigare förekommit, utan att detta lett till
en mer eller mindre tydlig ekonomisk kris.
Kanske konjunkturnedgången 1966-68 utgör ett undantag, men orsakerna till denna
skall inte analyseras i detta sammanhang.
Med andra ord: varför blev konsekvenserna av den taktiskt betingade ekonomiska
politiken den här gången mycket allvarligare än någon gång tidigare? Orsakerna
till detta förhållande måste uppenbarligen
sökas längre tillbaka i tiden.
Det viktigaste symptomet på att något i
den svenska ekonomin är ur balans är valutautströmningen. Betalningsbalansproblemet indikerar att utvecklingen de bakomliggande åren trots allt inte har varit
så fördelaktig som man hittills har föreställt sig. Om man granskar utvecklingen
av betalningsbalansen under 60-talet är
det frapperande hur plötsligt den försämrades 1969. I genomsnitt låg den tidigare
på flera hundra miljoners överskott om
året. 1969 avviker drastiskt med sitt underskott på 1,7 miljarder kronor.
När man studerar betalningsbalansens
komponenter under 60-talet inser man
dock att risken för en ekonomisk kris legat latent i ekonomin ända sedan 1965,
d v s sedan toppen av föregående högkonjunktur. Just år 1965 inträffade nämligen
en dramatisk försämring av handelsbalansen, d v s skillnaden mellan export och import av varor. Underskottet fördubblades
– handelsbalansen har ända sedan 1950
varit negativ – d v s det negativa värdet
ökade från normalt omkring en miljard
kronor till 2,1 miljarder.
Samtidigt började den därefter oavbrutna försämringen av balansen mellan export och import av tjänster – »tjänsteba- 345
lansen». Den hade dittills varit kraftigt positiv och därmed kunnat betala föregående
års importöverskott av varor. (I tjänstebalansposten ingår även u-hjälpen.) Men
trots detta utbröt ingen akut kris de följande tre åren. Detta berodde på den kraftiga upplåning i utlandet – »kapitalimport» – som tog sin början året före, d v s
1964. Under 5-årsperioden 1964-68 importerades i genomsnitt 650 miljoner kronor om året. Den s k kapitalbalansen visade alltså överskott från att förut ha balanserat kring nollstrecket.
U-hjälpen har betalts av kapitalimport
En viss återhämtning i handelsbalansen
skedde visserligen under följande år, men
tjänstebalansens överskott minskade oavbrutet. Det medförde att summan av de
två – bytesbalansen – från och med 1965
och hittills varit negativ. Detta innebär att
Sverige alltsedan 1965 varit beroende av
utländska lån för att kunna upprätthålla
den ständiga importökningen och den
ökande u-hjälpen. Ett intressant faktum i
detta sammanhang är att u-hjälpen under
perioden 1964-68 i genomsnitt var 525
miljoner kronor om året. Vid en jämfö-
relse med kapitalbalansen skulle man kunna säga, att vi sedan 1964 inte gjort några
reella uppoffringar i form av u-landsbistånd förrän 1969, då den totala utbetalningen var hela 1,1 miljarder kronor. Detta ger även en indikation om en förklaring
till den accelererande försämringen av
tjänstebalansen (inklusive transfereringar)
de senaste åren.
Utvecklingen under senare delen av 60-
talet innebar således att tjänstebalansen
346
försämrades från plus 1,3 miljarder kronor
1964 till minus 9 miljoner 1969. Kapitalbalansen visade ett tillfälligt överskott
1964-68 på sammanlagt 3,2 miljarder kronor, men 1969 ett minus på 230 miljoner
kronor. Handelsbalansen förra året visade
vidare ett underskott på 1,1 miljarder kronor och tillsammans med restpostens underskott på 370 miljoner betydde allt detta
att betalningsbalansen »plötsligt» visade
1,7 miljarder kronor i underskott. situationen har således sedan 1965 varit otillfredsställande men den alarmerande utvecklingen har dolts av en tillfällig upplåning
utomlands.
Valutareserven 5 miljarder för liten
I november 1968 började de första symptomen på denna osunda utveckling visa
sig i form av avtappning av valutareserven. Den har därefter fortgått nästan oavbrutet fram till april 1970. Från 6,4 miljarder i oktober -68 minskade valutareserven till 3,5 miljarder i april i år, d v s en
minskning på 45 procent eller 2,9 miljarder kronor.
När man talar om valutareservens storlek brukar man även nämna den tumregel som säger att Sveriges valutareserv bör
täcka minst tre månaders importbehov, vilket den även gjorde gott och väl ända
fram till och med år 1966. Nu däremot
pendlar reservens importinnehåll mellan
1,2 och 1,5 månader. För att räcka till tre
månaders import som förut måste valutareserven nu uppgå till över 8,5 miljarder
kronor! Detta innebär att det fattas uppemot 5 miljarder kronor i valutareserven.
Mot denna bakgrund ter det sig ganska
naturligt att Riksbanken i februari förra
året höjde diskontot från 5 till 6 procent
med motivering att en anpassning av ränteläget till utlandets nivå var ofrånkomlig.
Man trodde nämligen då att den begynnande avtappningen av valutareserven på
dittills drygt 800 miljoner kronor berodde
på en förskjutning av kapitaltransaktioner
och betalningar till utlandets förmån på
grund av det höga ränteläget på den internationella marknaden. I samband med
räntehöjningen infördes lagen om likviditetskvoter för bankerna och en tid därefter
återinförde Riksbanken straffräntan för affärsbankerna.
En ny skärpning av restriktionerna kom
i samband med att utflödet av valuta i februari uppgick till ytterligare närmare en
halv miljard kronor. Diskontohöjningens
effekter kunde då inte utläsas. Men restriktionerna hjälpte föga. I maj hade ännu en
miljard kronor runnit ut. Riksbanken höjde ånyo diskontot nu från 6 till rekordhöga 7 procent. Innan diskontohöjningens
effekter kunde utläsas försvann ytterligare
över en halv miljard kronor och Riksbanken beslöt i juli att införa ett individuellt
lånetak för varje affärsbanks upplåning i
Riksbanken. Bankernas kreditgivning skulle pressas ned till den nivå som rådde vid
utgången av 1968. Trots detta rann ytterligare omkring 400 miljoner ut till och
med oktober 1969.
Motiveringen för restriktionerna var hela tiden omsorgen om valutareserven även
om argumentet att en restriktiv penningpolitik är nödvändig under en högkonjunktur då och då framfördes. Statsmakterna angav till en början den höga räntan på eurodollarmarknaden som orsak till
valutaoron. Därefter hänvisade man till
oron i samband med valet i Frankrike och
de Gaulles avgång. Även ryktena om en
revalvering av den västtyska marken angavs som orsak. När inte alla dessa förklaringar såg ut att räcka till talade man om
kapitalflykt och valutasmuggling av privatpersoner. Men ingen av alla dessa tänkbara extraordinära orsaker torde vara huvudskälet till valutaavtappningen.
De verkliga orsakerna var av långsiktig,
strukturell karaktär och har redan delvis
berörts. Kapitalbalansens återgång till sin
normala nivå var naturligtvis en bidragande orsak till plötsligheten i valutaavtappningen, men inte heller den utgjorde den
egentliga orsaken till krisen. Huvudorsaken är i stället helt klart tjänste- och transfereringsbalansens successiva försämring
som avslöjades då kapitalimporten upphörde.
Den svenska sjöfartens nettointäkter
minskade, turistutgifterna ökade och uhjälpen ökade, vilket medförde att handelsbalansens traditionella underskott inte
längre kunde täckas. Till detta kommer
dessutom den inteckning av framtiden som
gjorts i och med upplåningen utomlands
av tre miljarder kronor 1964-69. Hur skall
vi kunna betala tillbaka detta belopp när
bytesbalansen är negativ? Detta är alltså
läget av i dag. En bild av den »sunda»
ekonomin i Sverige.
Resursskapande näringspolitik nödvändig
Vilken ekonomisk politik har regeringen
då bedrivit för att komma till rätta med
347
problemen? Svaret är en rekordlång öch
kraftig kreditåtstramning och just ingenting mer. Men inte ens kreditpolitiken kan
sägas vara ett adekvat medel för att komma till rätta med situationen. En förutsättning för att kreditåtstramningen skulle
kunna förbättra läget var ju att valutaavtappningen berodde på kortsiktiga, extraordinära orsaker, vilket har visat sig inte
vara fallet. Och någon annan politik av
betydelse har underligt nog inte förts.
Den politik som borde ha förts framgår
klart mot bakgrund av den föregående
analysen. För att vi skall ha råd med ökad
import i form av varor, tjänster och turism
samt en ökande u-hjälp måste handelsbalansen förbättras. Mot bakgrund av sjö-
fartsnettots negativa utveckling och Sveriges oförmåga att hävda sig som turistland
(höga priser bl a) måste vi hävda oss på
andra områden där vi obestridligen har
vissa komparativa fördelar. Vi måste öka
exporten av varor i så hög grad att handelsbalansens underskott i det närmaste
försvinner. Detta kan endast ske om industrin ges ökade resurser i form av arbetskraft och investeringar. Men dessa resurser är begränsade. Andra samhällsområden
har fått en mycket större del än industrin,
t ex den offentliga sektorn. Denna resursskapande näringspolitik borde ha påbörjats redan för flera år sedan. Nu har misstagen redan skett. Krisen är mer eller
mindre permanent akut.
Vid årsskiftet hade återuppbyggnadsarbetet kunnat påbörjas. Man visste ju då att
läget var allvarligt. Men inga genomgripande förändringar vidtogs av skäl som tidigare berörts. Dock hade man kunnat
348
uppskjuta skatteomläggningen och därvid
skapat utrymme för en momshöjning om
regeringen hade haft det modet ett valår.
De offentliga utgifterna borde även ha fått
bära sin del av bördan.
Nu klämde man i stället åt industrin ytterligare med skärpta kreditrestriktioner
under våren. Industrins investeringar ökade relativt obetydligt 1969, eller med 5
procent. I år beräknas ökningen bli omkring 6 procent; inte heller detta är en ökning som lovar något gott inför framtiden.
Den medelstora och mindre industrin har
till och med drabbats så hårt av kreditrestriktionerna att deras investeringar i år
kommer att minska!
· Detta har medfört att industrin var illa
rustad när de stora exportmöjligheterna
öppnade sig. Inte nog med att hela exportefterfrågan inte kunde tillgodoses, det
oförmånliga utgångsläget medförde också
att exportuppgången åtföljdes av en lika
stor, om inte större, importuppgång på
grund av att industrin måste importera
förnödenheter som var oundgängliga för
exporttillväxten. Handelsbalansen försämrades också mycket riktigt dramatiskt under första halvåret 1970.
En höjning av mervärdeskatten den l
februari, som successivt hade avtrappats
mot slutet av året, parad med investeringsstimulerande åtgärder och en lätt kreditpolitik hade varit en mer adekvat metod
för att skapa balans i ekonomin. För att
undvika en inflatorisk löneglidning och
prisstegringar hade det kanske även varit nödvändigt att begränsa de offentliga
utgifterna och minska bostadsbyggandet.
Detta är en besk medicin men utvecklingen var redan då så långt gången att
kraftiga åtgärder var påkallade. – Naturligtvis hade allt detta kunnat undvikas om
man tidigare hade uppmärksammat vart
den förda politiken bar hän. En framsynt åtgärd hade varit att devalvera kronan hösten 1966. – I och med att regeringen inte ville föra någon aktiv stabiliseringspolitik före valet, blir den beska
medicinen än mer illasmakande då man
efter valet måste vidta åtgärder för att lösa
problemen på litet längre sikt.
Den senaste tidens utveckling kan sägas
utgöra ett exempel på det nedslående faktum att inte alltid det som är ekonomiskt
nödvändigt är politiskt möjligt.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner