Print Friendly

Demosthenes och defaitisterna

Av Redaktionen | 31 december 1940


1940


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

—–··. —·—–
DEMOSTHENES
OCH DEFAITISTERNA
Av docenten GUDMUND BJÖRCK, Uppsala
Enthält j eder Er folg in sich eine verniinftige N otwendigkeit, ist
jedes Ereignis der Sieg des Logischen oder der »ldee» – dann nur
hurtig nieder auf die Kniee und nun die ganze Stufenleiter der »Erfolge» abgekniet! (N i e t z s c h e.)
MED Alexander den stores erövringar börjar ett nytt skede i
världshistorien. Men beslutet att angripa Perserriket hade fattats
redan av hans fader Philip II, och det var denne, som skapat
basen för det väldiga företaget genom att rusta den makedoniska
staten till en förut osedd slagkraft och lägga Grekland under sin
hegemoni. Ett allvarligt hinder hade han emellertid därvid haft
att kämpa mot: det athenska riket under Demosthenes’ nationella
folkledning. Detta hinder bröts slutgiltigt genom makedonernas
seger över den athensk-thebanska förbundshären vid Chaironeia
år 338 f. Kr.
Demosthenes förlorade alltså spelet. Och för den »pragmatiska»
betraktelse, som i händelsernas utgång städse återfinner en oundviklig nödvändighet, måste han rent av te sig som prototypen för
den ståndaktige tennsoldaten, som i fåvitsko försöker spärra
skeendets kungsväg. Det är icke heller svårt för oss, som ha de
följande århundradenas historia för ögonen, att rita i de erforderliga orsakslinjerna bakåt och fylla tiden före vändpunkten med
våra efterhandsspådomar: de gammalgrekiska stadsstaterna hade
uttömt sina möjligheter, endast det utanför deras krets stående
nordliga härkonungadömet var i stånd att samla Hellas’ resurser
för den universella kulturmission, som väntade o. s. v. Demosthenes visar man till hans plats efter en honnör för hans energi och
vältalighet och hans uppriktiga ehuru alltför trånga fosterlandskärlek; den politiska miljön i Athen får kanske i någon mån ursäkta denna föråldrade »lokalpatriotism».
En historietolkning av denna skola får i allmänhet lätt över sig
ett tycke av ödesmysticism och apologetik för fakta. När den
tillämpas på brytningsåren mellan klassisk och hellenistisk tid,
lämnar den i varje fall åskådaren inför många öppna frågor. År
t. ex. en demokrati som den athenska, som väl ibland icke förtjä-
333
,\: ~
···——-
Gudmund Björck
nade bättre namn än pöbelvälde, men som dock endast krävde en
betydande ledare för att åter bli funktionsduglig, är en sådan
demokrati principiellt ur stånd att finna en varaktigare återvändo och reformera sig av egen inre krafU Hade en grekisk
allians, sådan den skymtade strax före Chaironeia, verkligen icke
haft några utsikter att vinna stadga och rida ut kommande stormar~ Och var ej å andra sidan den makedoniska makten helt
beroende av den irrationella faktor, som hette Philips snille~
Finns det kanhända slutligen historiska ögonblick, då, som grekerna plägade uttrycka sig, allt balanserar på en rakklingas egg~
Demostherres själv och hans anhängare tänkte åtminstone så
ännu efter avgörandet, samtidigt som de voro klart medvetna om,
att en ny epok höll på att förvandla hela deras värld. Och även
det athenska folket fick, tack vare de egendomliga formerna i sitt
statsliv, många år efter nederlaget tillfälle att offentligen fastslå
sin mening om den politik, som förts.
Icke långt efter Chaironeia – som ej medförde ockupation av
Athen -hade en nationell politiker väckt förslag om att Demostherres skulle erhålla en gyllene krans för medborgerlig förtjänst.
Motpartiet stämde förslagsställaren för olagligt yrkande, och beslutet måste suspenderas i väntan på processens utgång. Först år
330 kom emellertid omsider målet före i den athenska folkdomstolen, redan från början betraktat som en storpolitisk slutuppgörelse.
Utgången är bekant. Athenarna vägrade att desavouera sin
ledare, och käromålet avvisades med så överväldigande majoritet,
att anklagaren, Aischines, för alltid måste lämna Athen. Folket
ångrade sig alltså lika litet som statsmannen. Demostherres formulerar denna ståndpunkt på ett ställe i sitt tal »Om kransen»,
med vilket han uppträdde till svarandens stöd: »Om det, som
skulle hända, hade legat uppenbart för var man och alla hade
vetat om det i förväg och du, Aischines, som i verkligheten inte
öppnade munnen, hade förutsagt det med rop och högljudda protester, inte ens då hade Athen bort avstå från sitt uppsåt, om vi
över huvud taget frågat efter fädernas ära och framtidens dom.
Nu framstår vi som de som misslyckats, vilket är alla människors
gemensamma lott, när gud så vill. Men i motsatt fall hade vi,
som först gjort anspråk på att leda de andra städerna och sedan
skulle ha vikit från denna plats för Philip, blivit beskyllda för
att ha förrått allas sak.»
334
Demostltenes och defaitisterna
Det vore emellertid ett stort misstag att tro, att Demosthenes
och hans meningsfränder år 338 betraktade det väpnade motståndet som ett quand meme, en akt av nationell bravur. Icke blott
att Athens ära för dem var ett mycket mer handfast begrepp än
så, utan detta begrepp var också på det närmaste knutet till hoppet om fädernestadens storhet och makt. Och ända till slutet på
sin långa politiska kamp hävdade Demosthenes envetet den åsikten, att de reala möjligheterna att hejda makedonens framträngande funnos, om grekerna blott kunde besluta sig för att
utnyttja dem. Ånnu i talet om kransen heter det: »Om det hade
uppträtt en enda man sådan som jag i varje grekisk stad, eller
rättare om bara Thessalien haft en enda och Arkadien en enda
man av mitt tänkesätt, så skulle inga greker vare sig utanför
eller innanför Thermopyle lida under de nuvarande olyckorna,
utan fria och oberoende skulle de i fullkomlig trygghet leva lyckligt i sina fädernesland.»
Det må nu vara litet lönt för oss att spekulera om vad som
kunnat ske. Men det har ett visst intresse att se, hur å andra
sidan en alltför djup vördnad för vad som faktiskt skett kan förvända blicken: Demosthenes’ vedersakare »fingo rätt av historien». Då kräver systematiken, att de ocksåvorode verkliga statsmännen; en senare tids omvärderings- och Ehrenrettungsmani
understödjer ytterligare detta felslut. På så sätt får Aischines,
käranden i kransprocessen och Demosthenes’ huvudmotståndare,
rangen av en märklig historisk gestalt.
Verkligheten visar en annan bild. Den beskyllning för besticklighet, som riktades mot Aischines, må visserligen gälla för vad
den kan: dylika tillvitelser hörde till den stående arsenalen i tidens inrikespolitiska strider, just emedan korruptionen var så
starkt utbredd. I detta fall kan anklagelsen dock lika gärna ha
varit ogrundad. Kung Philip visste bättre än de ailra flesta, hur
man köpte förrädare exempelvis för att öppna en stadsport någon
nermörk natt, men han var alldeles för klok för att köpa en vara,
som ändå var disponibel för hans syften och endast kunde förlora
i användbarhet genom kontant mellangift. Och Aischines var
efter allt att döma en lättrogen konjunkturpolitiker med kortaste
sikt, som i sinom tid måste bli kapitulationens man. Att han var
juridiskt hederlig, är däremot ganska troligt.
Aischines behöver ingalunda dömas ohörd, ty vi ha i behåll
bl. a. hans stora anklagelsetal i rättegången om kransen. Och det
335
:.. ._,… \: ” ,~· .
·····—–
Gudmund Björck
är ett mycket torftigt dokument, blottat på alla politiska ideer.
När Demostherres i en passus, som skall citeras nedan, skildrar,
hur kung Philip tar sig rollen av beskyddare åt oraklet i Delphi
och genom att locka de andra garantstaterna, de s. k. amphiktyonerna, till ett »heligt krig» skaffar sin här tillträde till det centrala Grekland, så är hans redogörelse för förloppet visserligen
ingen objektiv historieskrivning. BL a. framställer han det som
solklart, att Aischines, athenarnas sändebud i Delphi, var mutad
av Philip; vi ha nyss berört denna stående anklagelsepunkt. Men
vad har Aischines själv att säga i saken? Under hans berättelse
sönderfaller den i planlösa episoder. Han ordar vitt och brett om
de urmodiga delphiska sakralservitutens helgd -men inte är det
han, Aischines, som öppnat vägen för makedonerna, tillägger han
ängsligt, bevare oss väl! Icke dess mindre är han i stånd att
längre fram förklara på tal om Alexanders segrar: »Vi ser, hur
samma makt, som befriade helgedomen i Delphi, även aktats
värdig väldet över Persien.» Till denna gudsnådlighet foga sig
stilenligt de salvelsefulla uttrycken av omtanke om de demokratiska formerna. Talaren försöker nämligen uppbåda den skuggrädsla, som var en av de antika folkstyrenas ödesdigraste skötesynder. Men denna gång visade det athenska folket ingen tacksamhet för vare sig det religiösa eller det demokratiska nitet.
När avgörandet föll vid Chaironeia, hade Demostherres och
Philip av Makedonien redan i tio år stått emot varandra som
protagonisterna i det oavbrutna diplomatiska och militära spelet
om Greklands frihet och följt varandras rörelser med nyfiket intresse och motvillig beundran. Demostherres tröttnar ej att i folkförsamlingen frammana för sina landsmän bilden av den rastlöst
verksamme, aldrig rådville monarken, som icke tvekade att våga
livet för sitt rikes storhet. Han uppehåller sig emellertid också
gärna vid vissa drag i konungens levnadssätt och personliga
smak, som menas göra Philip föga skickad till härskare över äkta
greker. En del ytterligare informationer, som han meddelar athenarna, om inre motsättningar i Makedonien och missförhållanden
i den kungliga hirden, ha ett starkt tycke av fromma önskedrömmar. Vad Demostherres däremot går förbi, är den personliga tjuskraften, umgängsamheten och den snarfyndiga humorn, vilka i
sin mån förklara de segrar, som Philip hembar utan svärdslag.
Tillsammans med en överlägsen organisatorisk duglighet, en hän- 336
Demosthenes och defaitisterna
synslös diplomatisk förslagenhet och personlig tapperhet göra
dessa egenskaper Alexander den stores fader till en av världshistoriens markantaste karaktärer.
Bredvid en dylik hövdingagestalt har Demosthenes, »morsgrisen» och »vattendrinkaren», icke så lätt att göra sig gällande.
Hans privata människa sätter knappast inbillningen i rörelse.
Men till gengäld lever en mäktig intelligens och en lidelsefull vilja
så mycket intensivare i de politiska talen, där personligheten restlöst tycks ha kommit till uttryck.
Dessa demostheniska tal ha för åtskilliga västerländska politiker varit något av detsamma som Caesars eller Gustav Adolfs
fälttåg för strategerna. Främst har man väl beundrat den fasta,
målmedvetna sakligheten (resp. förmågan att ge intryck av saklighet) i argumenteringarna, och Demosthenes själv hyste heller
inga låga tankar om sin pedagogiska talang: »Hör uppmärksamt
på mig, så kommer ni på en liten stund att bli mycket bättre
hemma i storpolitiska ting för framtiden.»
Den senare antiken såg i Demosthenes framför allt en mästare
i språklig konst. Den sidan av hans verk skall icke närmare beröras här. Naturligtvis var det ingalunda talarens syfte att skapa
föredömliga attiska prosastycken utan att få folkförsamlingen
eller folkdomstolen att rösta efter sitt sinne. Men för att fånga
dessa åhörare krävdes delvis andra medel än de, som sentida kolleger använda. Athenarna fordrade det rena och stringenta språkliga uttrycket för en tanke, och de tjusades av ordens konstfulla
vävnad och meningarnas rika, svepande fall. Mycket av det, som
vi anse särskilt effektfullt, saknas däremot hos Demosthenes och
de andra attiska »retorerna». Det gäller först och främst om
»stämningsmättade» högtidliga ord och »vackra bilder»; men även
de mer eller mindre drastiska »målande» vändningarna och liknelserna nyttjas sparsamt.
Denna granntyckthet i bruket av de språkliga konstmedlen gör,
att ett sådant tal blir minst lika vanskligt att återge som ett diktverk. Varje försök till översättning glider över i en parafras. Låt oss
trots detta höra ytterligare några Demosthenes-citat och då först
den ovan omnämnda redogörelsen för förvecklingarna kring Delphi.
»Det gick inte för Philip att få slut på kriget mot er, athenare,
med mindre han lyckades göra thebanerna och thessalerna till
era fiender. Och fastän era generaler förde kriget mot honom på
ett jämmerligt sätt, led han likväl ett enormt avbräck genom kri- 337
Gudmund Björck
get som sådant och kaperierna. Ty varken ~unde något av landets produkter utföras eller de varor, han behövde, införas. På
den tiden var han inte överlägsen oss till sjöss, och å andra sidan
hade han ingen möjlighet att uppnå Attika landvägen, om varken thessalerna ville förena sig med honom eller thebanerna bevilja genommarsch. Om han nu med hänvisning till sin egen
fiendskap sökte vinna dessa för ett angrepp på oss, trodde han
inte någon skulle lyssna på honom. Men om han toge sig an deras
gemensamma angelägenheter och så valdes till överbefälhavare,
hoppades han lättare med lock och pock nå sina syften. Vad tar
han sig alltså för1 Jo, se bara, så skickligt! Han beslutar att
ställa till med ett heligt krig åt amphiktyonerna. Ty då skulle
han snart komma att behövas, tänkte han. Men om nu initiativet
härtill komme antingen från något av hans egna sändebud eller
från hans allierade, ansåg han, att saken skulle verka misstänkt
och thebanerna och thessalerna och alla de andra bli på sin vakt.
Om däremot förslagsställaren vore athenare, skickad av er, hans
motståndare, skulle sammanhanget bekvämt kunna döljas- som
ju också skedde. Hur åstadkom han då detta1 Han lejde denne
här Aischines!»
Till den delphiske Apollons anspråk ställer sig Demostherres
alltså avvisande, och samma strävt realpolitiska hållning intar
han, varje gång ovidkommande motiv, t. ex. nationella antipatier,
hota att förrycka huvudlinjerna: »Inte var det för deras förträfflighets skull, som ni på sin tid räddade spartanerna, lika litet
som dessa fördömda euboier och många andra, utan därför att
det låg i Athens intresse, att de inte gick under.»
De inre politiska problem, som Demostherres framför allt brottades med, voro det demokratiska styrelsesättets vanskligheter
och förräderiet på den inre fronten. Gång på gång ställer han
oföretagsamheten och det myckna pratandet, bekvämheten och
understödstagarandan i Athen i motsats mot kung Philips otröttliga handlingskraft. »Kräv av mig full redovisning», heter det i
kranstalet, »för vad en politiker kan ställas till ansvar för! Jag
drar mig inte undan. Vad är då detta’ Jo, han skall kunna se
händelserna i deras första begynnelse, vara framsynt och varsko
de andra. Det har jag gjort. Och vidare, den långsamhet, tvekan,
okunnighet och split, som är ofrånkomliga demokratiska svagheter och vidlåder alla fristater, dem skall han för var gång inskränka till det minsta möjliga.»
338
Demosthenes och defaitisterna
På ett annat ställe i samma tal heter det om de köpta förrädarna,
att deras kunglige uppdragsgivare stöter dem ifrån sig med misstro och förakt, så snart de fullgjort sin tjänst: han känner bäst
deras lumpenhet. Denna tanke förs vidare på ett överraskande
sätt: »Den som ivrigast vakar över sitt fädernesland och kraftigast uppträder mot dess inre fiender, han förser er, Aischines,
som tagit anställning som förrä~are, med något att få mutor för,
och tack vare folket här och dem, som står era planer emot, är ni
välbehållna och fortfarande i tjänst. Ty hade ni fått hållas, skulle
ni nu för länge sedan vara döda män.»
I det tredje av talen mot Philip (»filippikerna») har Demostherres skildrat, hur de makedonienvänliga partigängarna spelade
den ena grekiska staden efter den andra i händerna på konungen.
»Men vad är då orsaken», fortsätter han, »det må ni väl undra,
till att invånarna både i Olynthos, i Eretria och i Oreos hellre
lyssnade till dem, som talade i Philips intresse, än i deras egeU
Samma som hos oss, nämligen att de, som talar för den goda
saken, ibland, om de också aldrig så gärna ville, inte har någonting enda att komma med, som det är angenämt att höra. Ty de
måste tänka på, hur situationen skall kunna redas upp. Men motsidan säger sådant, som faller på läppen, och tjänar just därmed
också Philips intressen.» – »Och dock», tillfogar talaren med
dyster klarsyn, »många eftergifter, och de sista, har folken inte
gjort på detta sätt av bekvämhet eller på grund av bristande insikt, utan de böjde sig medvetet för makten, då de ansåg det slutliga nederlaget beseglat.»
Och till sist, längre fram i samma tal, stycket om den för sena
ångern, avslutat med en av Demosthenes’ få utförda liknelser:
»Ömkligt är det att efteråt säga: ‘Vem hade kunnat tro, att det
skulle gå så~ Då hade man naturligtvis bort göra det och det
och låta bli det och det.’ Ja, mycket torde olynthierna ha att
säga nu av den art, att, om de hade förutsett det då, så hade de
inte behövt gå under. Mycket kunde väl också invånarna i Oreos
berätta, mycket phokerna och mycket varje annat folk, som gått
under. Men vad hjälper dem deU Så länge skutan flyter, hon
må vara stor eller liten, så länge bör matros och styrman och
varenda själ ombord göra sitt bästa och passa på, så att ingen
vare sig med eller utan avsikt seglar henne i kvav. Men när sjön
står över däcket, då är mödan fåfäng.»
339

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism