Print Friendly

Demokratiens vädjan till envar

Av Redaktionen | 31 december 1938


1938


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DEMOKRATIENs
VÄDJAN TILL ENVAR
NÅR den fulla demokratien infördes i Sverige på senhösten
1918 – »under denna stormtids luftdrag från den skakande världen runt omkring», som dåvarande statsminister Eden yttrade –
framhöll denne som författningsuppgörelsens stora framtidsvinning, att alla folkets krafter hädanefter kunde föra fram sina
krav och att de alla kunde samlas i det gemensamma arbetet för
fosterlandets väl i rikets ärenden och kommunernas. Att det
icke alltid blivit så helt med »gemensamheten» – om man nämligen däri inlägger en anda av vidhjärtat samförstånd – är alltför väl känt från de senaste årens regeringsdiktatur över riksdagen för att detta gamla tema här ånyo skall dryftas. I stället
vilja vi diskutera uttrycket »alla», det lilla ord ur demokratiens
magi, som kan vara lika sant som falskt.
Författningsuppgörelsen ökade väljarkåren med inemot 200
procent och gjorde ett par miljoner nya människor till politiskt
fullvärdiga medborgare. Den drog framför allt kvinnorna in i det
politiska livet och hävde därigenom kvinnornas politiska omyndighetstillstånd. Den stegrade vidare partiorganisationernas arbete, utan att därför nämnvärt ändra karaktären av deras uppgifter och metoder. Men i ett hänseende ledde den till en effekt,
rakt motsatt den avsedda. Under de tjugo förflutna åren har man
undan för undan kunnat skönja, att det politiska intresset i de
förut »ledande» politiska kretsarna påtagligt mattats. Den politiska aktiviteten har företrädesvis kännetecknat andra samhällsgrupper, enkannerligen de läger som nu inneha makten och
härligheten. I stället för att den fulla demokratien borde ha
stärkt det politiska intresset jämnt så mycket som motsvarade
de nya väljarnas kvantitet, kan man beteckna demokratiseringen
så som om nya grupper tågade in på scenen, samtidigt som en
del äldre grupper togo sin Mats ur skolan och avtroppade.
När vi här ovan talat om det politiska intressets avmattning
avse vi icke valdeltagandet. Den politiska ansvarskänslan på val- 387
Demokratiens vädjan till envar
dagen i de högre socialklasserna har alltid varit jämförelsevis
hög, och röstfrekvenssiffrorna ha ej gått tillbaka. Icke heller
åsyfta vi den borgerliga representationen i riksdagen. Riksdagen
lockar alltjämt, och säkerligen uthärdar den borgerliga representationen en kvalitativ jämförelse med gångna tiders, helst om
man tar hänsyn till att kvantiteten starkt reducerats och därmed
underlaget för selektionen; eftersom särskilt näringslivets försvagade representation under senare år ofta påtalats, kan man
erinra om hurusom förstakammarhögern under de allra sista
åren förstärkts med en kontingent mycket aktiva och dugliga
män från det produktiva livet. Däremot torde städernas borgerliga representation i de kommunala organisationerna ej tåla en
jämförelse med tidigare, otvivelaktigt sammanhängande med att
det föga fägnar att tillhöra en maktlös minoritet under socialiststyre. Icke heller tro vi att den materiella offervilligheten –
vare sig det gäller stöd åt allmänna ideella företag eller åt den
partiåskådning, som vederbörande hyllar- nu är mindre än förr.
Likaledes vore det oriktigt att lämna ur räkningen, att den borgerliga opinionen vid vissa tillfällen kunnat framträda vaket,
kraftigt, eftertryckligt: utan att de borgerliga kretsarna så oeftergivligt krävt en upprustning av 1925 års stympade försvar skulle
således socialdemokraterna efter nederlaget vid 1936 års riksdag
med all sannolikhet icke ha omformat sin försvarspolitik med så
snabb regi som nu skedde.
Allra minst kan den avmattade politiska aktiviteten i de förut
ledande samhällsgrupperna identifieras med en känsla av minskat
ansvar för den uppgift i samhället, som vederbörande fått på
sin lott – det må nu vara fråga om en ämbetsman, en officer,
en präst, en vetenskapsidkare, en industriman. Tvärtom fordrar
det dagliga yrket i regel nuförtiden obönhörligen mera tid, koncentration och kraft än tidigare; politiserandet var förr ofta ett
sätt att fördriva en fritid, som numera icke i samma utsträckning står till förfogande. Och vad särskilt nutidens industrimän
beträffar, äro de i allmänhet fyllda av en social ansvarsmedvetenhet, som arbetarna säkerligen äro de första att erkänna. Det
finnes således ett kausalsammanhang mellan den ökade intensiteten och pliktmedvetenheten i det dagliga värvet å ena sidan
och den mera utbredda avhållsamheten från deltagandet i politisk verksamhet eller opinionsbildning å den andra.
Emellertid rör det sig härvid icke blott om en ökad plikttrohet
388
Demokratiens vädjan till envar
i den dagliga gärningen. Det är också fråga om en förskjutning
av en principåskådning. Officerarna anse att försvarets sak skadas, om de politisera till förmån för en annan partibildning än
de härskandes. Ämbetsmännen vilja visa politisk neutralitet,
ibland kanske dock blott för att icke äventyra sin egen karriär.
Prästerna vilja icke stöta sig med oliktänkande församlingsbor
eller förlänga vägen till dem. Vetenskapsmännen gå upp i sin
forskning, och industrimännen ursäkta sig med tidens jäkt samt
arbetets krav.
Motiven för den politiska abstinensen kunna sålunda vara de aktningsvärdaste. En blott för sitt kall tjänande officerskår, en opolitisk förvaltning, ett av politikens världsliga materia obesmittat
prästerskap – allt detta erbjuder från många samhällssynpunkter oavvislig styrka. Mot politiserande officerare ha exempelvis
Frankrike och Finland stiftat lagar, mot en politiserande förvaltning England, mot politiserande präster Schweiz o. s. v. Vi
lämna därhän om det skall bli möjligt att inom nämnda grupper
hos oss sätta i system den politiska obefläckelsen – med brytande av seklers traditioner och för övrigt utan att opinionen
synes ha krävt det. Men tendensen är tydlig nog och den förtjänar både att observeras och att diskuteras. Den är på gott och
ont. Vad som på gott kan anföras inom de nämnda tre huvudkategorierna, gäller dock icke om många andra grupper och personer med fri ställning och utan samma respektabla motiv att
bemantla sitt politiska intresse med.
Man frågar sig mången gång, var ledarviljan nu finnes hos de
grupper, som förut voro de maktbesittande. Vi mena med ledarevilja härmed främst ambitionen att delta i opinionsbildningen
och påverka denna samt därmed avgörandena. Obestridligen är
det numera mycket ovanligt, att utanför den aktiva politikens
led auktoritativa och i sina ställningar ledande personer spontant göra uttalanden eller framkasta uppslag eller på annat sätt
appellera till den allmänna opinionen. De kunna göra förträffliga inlägg vid sina organisationers förhandlingar, de kunna i
officiell ställning avge de mest grundliga yttranden över remitterade förslag inom sina fackgebit men de blanda sig högst ogärna
i den offentliga debatten. Allra minst äro de benägna att t. ex.
efter något partiledareuttalande ge sitt instämmande till känna
och därmed ytterligare accentuera detta. Framför allt saknar
man den friska positiva diskussionen, åtminstone innan det bli- 389
..~
Demokratiens vädjan till envar
vit för sent och personer ur andra läger med mindre hämningar
redan tillägnat sig patenträtten till dem. Vi vilja visst icke generalisera eller förbise undantagen från regeln, och naturligtvis
äro omogna och förflugna projekt sämre än inga projekt alls. Men
man efterlyser ofta förgäves ledarviljan och ledarinstinkten hos
de auktoritativa männen.
Ett par iakttagelser ligga i öppen dag. Politisk abstinens innebär för statstjänargrupperna, att de delvis avsäga sig den ledande
roll, som de genom sina aktivaste krafter förut utövade exempelvis genom skriftställarverksamhet eller som ledamöter av
offentliga församlingar. Politiken och partierna ge de primatet.
Och medan de kvalificerade experterna ställa sig utanför riksdag
eller stadsfullmäktige, fyllas deras platser av lägre tjänstemän,
som visserligen ibland kunna vara dugliga fackmän men främst
väljas för att tillvarata ej de allmänna utan kårintressena. För
det offentliga livet blir det en blodavtappning. En följd är att
det politiska urvalet måste göras inom en mindre krets, och dessutom bland en ofta mindre sakkunnig krets med all sannolikhet för att urvalet blir .sämre än eljest. Ett annat resultat är
att ansvaret hos vederbörande för det allmänna och hela sättes
tillbaka för ansvaret för delen, d. v. s. för det som han eller hon
har till sitt dagliga värv. överbetoningen av delansvaret understrykes så mycket mera, som det moderna organisationsväsendet
ej sällan blivit både ett slags avledare och ersättning för det allmänna politiska intresset.
Det vore emellertid oriktigt att förbise, att mycket av det politiska ointresset bottnar i ren likgiltighet. Vi ha förut i dessa
spalter påtalat den ej sällan förbluffande låga politiska allmänbildningen även i de kretsar, som eljest höra till bildningens privilegierade. En ursiikt härför kan visserligen anföras: våra dagars snabba reformtempo och massfabrikation av lagar samt den
nuvarande reglerings- och sociallagstiftningens enormt komplicerade natur i jämförelse med den tid, då lagarna voro »få men
goda», helst dessutom korta och mycket lättfattliga. Även riksdagsmännen ha förvisso nuförtiden svårt att grundligt sätta sig
in i mer än bråkdelen av ärenden (sålunda torde blott ett fåtal
jordbruksrepresentanter ha slagit i sig regleringspolitikens detaljer och medan det förr var en lätt sak för dem att skriva en
motion om höjning eller sänkning av en tull, är det nu deras
tragik att systemets intrikata konstruktion avskräcker andra än
390
Demokratiens vädjan till envar
specialisterna från att väcka motioner). Men även om utanförstående ej kunna ha tid att ta del av allt eller bli specialister,
saknas nog ofta det goda uppsåtet att överhuvud »följa med» sin
tid. Hur ofta baseras icke det enerverade och grälsjuka missnöjet
över partier och beslut på rena ignoransen~ Hur många föredraga
icke att läsa engelska memoarer och slå i sig alla deras personpikanterier framför att häva en del av okunnigheten om sitt eget
land i förfluten och närvarande tid~ Och hur ofta förspilles icke
energi hos dem, som verkligen ha politiskt intresse, på att ge träffsäkra analyser av det skedda i stället för att frankt kasta sig med
positiva uppslag eller sakkritik in i striden om det kommande~
Delvis har naturligtvis likgiltighetsfenomenet sin sannolika förklaring i vacklan och tvehågsenhet inför allt det nya i Sverige och
utomlands i vår brytningstid – den ingrodda borgerliga individualismen tar sig då gärna passivitetens uttryck. Den kan även
ha sin grund i en resignationens och modstulenhetens anda, som
på sina håll vunnit insteg sedan den för tillfället härskande regimen stabiliserats. Antingen tror man ödesbestämt på dess långvarighet- liksom om något i den av människor och massuggestioner dikterade politiken vore oförgängligt och ödesbestämt –
och anser det under sådana förhållanden lönlöst att spjärna emot
udden, åtminstone så länge den s. k. välståndsstegringen fortgår.
Eller också vill man ogärna stöta sig med de maktägande i staten, länet eller kommunen. Denna fruktan kan måhända understundom ha sina erfarenhetsmässigt giltiga skäl, men i så fall
vore det det starkast tänkbara gravamen mot andan i den nuvarande folkstyrelsen. Denna skall ju baseras på tolerans mot oliktänkande eller – med andra ord uttryckt – på respekt för särmeningar och kritik. Kvintessensen i folkstyrelsen skall vara den
fria tävlan mellan olika riktningar och hypotesen att den bästa
meningen därunder skall utkristallisera sig. Kan man förstå intoleransen mot grupper och människor, som vilja kasta statsskicket eller samhällsformen över ända i utbyte mot någon »fascistisk» eller kommunistisk styrelseform, borde dock en liknande
intolerans vara utesluten gentemot dem, som vilja verka i det
givna folkstyrets ram. Tjugo år efter den fulla demokratiseringen
borde den politiska kulturen ha nått dithän, att lojalt politiskt
arbete under andra fanor än den maktägandes ej bör uppväcka
härondekänslor hos dessa. Säkerligen ha vi – trots en valkampanjs halvsanningar eller rena lögner – kommit ett långt stycke
391
ml
Demokratiens 1’iidjan Ull ent,ar
på denna väg. Vi vilja blott citera, vad riksdagsman H. Sten nyligen skrev i Skogsindustriarbetaren: »Alla de i riksdagen representerade borgerliga partierna, alltså inklusive högern, ha ställt
sig på demokratiens grund. Häri bör då ligga en förpliktelse till
att icke bära falskt vittnesbörd mot densamma eller mot andra
partier, soin stå på samma grund.» År man från majoriteten så
angelägen som man bedyrar om den kontroll, som det åligger oppositionen att utöva såsom ett oundgängligt inslag i det parlamentariska systemet, borde klenmodighet och ängslan ej behöva
avhålla någon från att utnyttja demokratiens beprisade rättigheter.
Det viktiga ämnet skulle kunna föranleda många andra reflexioner. Vi inskränka oss till de strödda satserna här ovan.· De
ha ej till bakgrund något slags ringaktning för de intellektuella
kvalifikationerna hos de nya samhällsgrupperna. De taga blott
.sikte på det växelspel, som i en demokratisk stat bör finnas mellan
olika samhällslager och i vilket alla skola känna sitt positiva ansvar. Man må ha respekt för samtliga dem, som ej i oträngt mål
skrika ut sina krav, liksom för de ämbetsmän, som ej låta politik
gå före tjänsten; men ingen av dem, som ha något verkligt att säga,
må på grund av sin samhällsställning förstummas eller känna sitt
ansvar för det hela reducerat.
392

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner