Print Friendly

Demokrati – ett förvirrat begrepp

Av Redaktionen | 31 december 1968


1968


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Universitetslektor BIRGER HAGÅRD:
Demokrati – ett förvirrat
begrepp?
Den kanadensiske professorn
C.B. Macpherson har i en nyligen på
svenska utgiven skrift, ”Den mångtydiga demokratin”, hävdat att det
finns tre varianter av demokrati: den
västerländska, den kommunistiska och
den i u-länderna. Macpherson är en
marxist, som i delvis omarxistiska
termer försöker driva sin tes,
skriver i denna artikel universitetslektor Birger Hagård, som närmare
granskat hans resonemang. Förf. finner
den kritiska analysen av Macpherson
synnerligen nödvändig med tanke på
att boken införlivats i kurslitteraturen
i statskunskap vid Stockholms
universitet. Den är ett exempel på
oklarhet och kan därför väl tjäna som
utgångspunkt för kritiska studier av
demokratibegreppet.
Har begreppet ”demokrati” fått nya dimensioner? Är det rimligt att betrakta
Sovjetunionen och övriga kommuniststyrda stater eller enpartistaterna i den
tredje världen som demokratier?
Får man tro en nyligen på svenska
utgiven liten bok, Den mångtydiga demokratin (Aldus, 8:75), av den kanadensiske professorn C.B. Macpherson,
blir svaret jakande. Författaren vill beteckna den västerländska demokratien
som ”liberal demokrati” och ställer mot
detta begrepp ”de klart icke-liberala system som råder i östländerna liksom de
något annorlunda icke-liberala systemen i de flesta underutvecklade länderna i Asien och Afrika”, som emellertid också säges ha ”ett berättigat
historiskt anspråk på beteckningen demokrati”.
Vad gäller det historiskt berättigade
anspråket på begreppet demokrati menar Macpherson, att demokratien ursprungligen var en klassangelägenhet
och innebar ”den tidigare förtryckta
klassens styrelse eller en styrelse i dess
intressen”. Ungefär samma innebörd har
begreppet demokrati i östländerna och
u-länderna, ehuru det från klassbegrepp
vidareutvecklats till ”ett humanistiskt
begrepp som har vidare innebörd än
klass”. Macpherson går vidare och anser, att det inte är orimligt, då Marx
kallar den övergångsperiod under ledning av proletariatets diktatur, vilken
skulle markera omvandlingen från kapitalism till socialism, för ”demokrati”
– ”det var helt enkelt att använda ordet i dess ursprungliga och på den tiden normala betydelse”.
Demokratien skulle alltså enligt Marx
till en början innebära ett klasstyre.
Men när omvandlingen hade lett till ett
ekonomiskt ”överflöd för alla” skulle
det inte längre behövas något klasstyre
utan människorna skulle stiga in i det
klasslösa samhället. ”Befrielsen av en
klass”, säger – Macpherson och detta
tycks vara något centralt i hans tes,
”skulle sålunda leda till humaniseringen
av hela samhället via bestämda stadier
och börja med att ett massproletariat
övertog makten.”
Kommunistvarianten
I sin analys av den kommunistiska varianten erinrar Macpherson om att Sovjetstaten inte följde Marx’ linjer. I stället för att börja som en ”klassdemokrati” fick den börja som en ”avantgardestat” i enlighet med Lenins teorier. Kan
då kommuniststaterna, avantgardestater, styrda av ett enda parti betecknas
som demokratiska? Nej, menar Macpherson, inte om man utgår från den
”inskränkta” betydelsen av begreppet
demokrati, dvs. betraktar demokrati
som en styrelseform, där majoriteten
kontrollerar de styrande. Men kan en
avantgardestat förvandlas till en demokrati inom ramen för ett enpartisystem?
Macpherson besvarar frågan jakande
i princip men uppställer tre krav för
att en enpartistat skall kunna sägas vara demokratisk också i ”inskränkt bemärkelse”, nämligen 1) att fullständig
497
inre demokrati råder inom partiet 2) att
medlemskap i partiet står öppet för alla
samt 3) att priset för inträde i partiet
inte innebär krav på större aktivitet än
att genomsnittsmänniskan klarar av det.
”Det verkar inte”, säger Macpherson,
”som om dessa tre villkor ännu har
uppfyllts i någon kommuniststat, även
om det måste medges att vi inte kan
fastställa villkoren så exakt att vi
kvantitativt kan pröva om de har uppfyllts eller ej.”
Macpherson kommer således fram till
att i ”inskränkt bemärkelse” kan kommuniststaterna inte kallas demokratiska,
och därmed skulle man kunna tro att
således den kommunistiska ”demokrativarianten” avförts från schemat. Han
klarar sig emellertid ur dilemmat genom att hävda, att det vid sidan av
den trängre betydelsen av begreppet demokrati också finns en ”vidare”, historiskt lika berättigad. ”Demokrati”, sä-
ger han, ”har i mycket vid bemärkelse
också kommit att betyda något mer än
ett styrelsesystem. Demokrati i denna
vidare betydelse har alltid innehållit
ett ideal av mänsklig jämlikhet, inte bara lika möjligheter att klättra upp för
samhällsstegen utan också en sådan jämlikhet som endast helt kan förverkligas
i ett samhälle där ingen klass kan dominera eller leva på andras bekostnad.”
Erkänner man en sådan uppfattning,
menar Macpherson, framstår avantgardstatens demokratiska anspråk ”i en annan dager”. Överallt, där ”omständigheterna är sådana att inget steg kan tas
498
mot” jämlikhetens samhälle ”utom genom avantgardets åtgärder, kan avantgardstaten kallas demokratisk, så länge
den förblir trogen sina syften”.
U-landsvarianten
U-ländernas vision av demokrati överensstämmer varken med den västerländska demokratien eller det demokratibegrepp, som formulerades av Marx och
Lenin. Den går tillbaka enligt Macpherson på det gamla demokratibegreppet,
uppfattningen om ”demokrati som en
styrelse av och för det förtryckta folket”. För u-länderna, säger han, har politisk tävlan tett sig lika ”onaturlig”
som ekonomisk konkurrens. I u-länderna har det varit fråga om snarare en
nationell revolution än en klassrevolution mot kapitalismen. Det behövs en
lång period av kapitalackumulering och
vidare finns det ett behov av att skapa
en lojalitet, som genomsyrar hela nationen. Detta gynnar uppkomsten av
enpartistater, starka massrörelser under
ideologiskt ledarskap. Macpherson upprepar de ovan tre nämnda kraven på ett
enpartisystem för att det skall kunna
betecknas som demokratiskt och anser,
att u-länderna bättre än kommunistländerna uppfyller villkoren. Avantgardet i u-länderna står massan närmare
än vad fallet var i kommunistländerna.
Och, hävdar han med en anknytning
till Rousseau, vilket blir kärnpunkten
för att bevisa u-landsdemokratien,
avantgardena i dessa stater uppbärs av
”en relativt klasslös allmänvilja”. Då
dessa system betecknas som demokratiska, är det ändamålen, inte medlen,
som betonas. ”Det är att låta förverkligandet av de syften som folket delar
och som det sätter framför separata enskilda syften utgöra kriteriet på demokrati.” Källan till sitt onda finner ulandsfolken i den ”bristande jämlikheten”. Värdighet och frihet kan uppnås först genom en politisk och moralisk revolution, som syftar till jämlikhet. Men de accepterar inte Marx’ teser
om att vägen till det klasslösa samhället
måste gå via klasstaten. De betraktar
sig redan som klasslösa. I såväl inskränkt som vidare bemärkelse finner
Macpherson u-ländernas krav på att vara demokratiska berättigade.
Den västerländska demokratien
Då Macpherson granskar alla tre varianterna ” i perspektiv” tycker han sig
finna ännu ett skäl för att de bör dela
på beteckningen demokrati. Gemensamt
för dem är nämligen slutmålet: ”att erbjuda betingelser för att alla medlemmar i samhället fullständigt och fritt
skall kunna utveckla sina i väsentlig
mening mänskliga egenskaper”. Men de
skiljer sig åt beträffande vilka betingelser som erfordras och vilka medel som
bör användas.
Den liberaldemokratiska staten var
först liberal. Införandet av demokratisk
rösträtt innebar att laissez-faire-staten
omvandlades till en välfärds- och regleringsstat. De demokratiska krafterna
krävde att få delta i konkurrensen, inte att man skulle överge den liberala
samhällsordningen till förm&n för nå-
gon annan samhällsordning. Men välfärdsstaten ”är bara en variation p& det
kapitalistiska marknadssamhällets tema”. Det kapitalistiska samhället medför en överföring av makt från vissa
människor till andra, då ägande och
kapitalkontroll ligger i händerna på en
minoritet. Förvärvsfriheten medför så-
ledes en ojämlikhet. I kommunist- och
u-länderna offras en del av de politiska
friheterna i nu-läget för en vision om
större frihet och jämlikhet i framtiden.
Egendomsförvärvet stämmer inte överens med dessa länders uppfattning om
mänsklig frihet och lika mänskliga rättigheter.
Kan de liberala demokratierna bevara de värden av frihet och individualism, som är de mest uppskattade, frå-
gar Macpherson? Ja, kommunistrevolutionerna och revolutionerna i u-länderna kan paradoxalt nog bli en räddning
för den västerländska livsstilen, blir
hans svar. Tävlan med de icke-liberala
värdena kan tvinga västerlandet att befria sig fr&n det liberala kapitalistsamhällets dilemma, förvärvsmoralen. Det
kapitalistiska marknadssamhället, konkurrenssamhället, har uppstått på grund
av att man uppfattat tillståndet av
knapphet i förMilande till abegränsande begär som permanent. Men tiden är
inne för att göra sig av med knapphetsmoralen. ”Vi behöver inte längre den
obegränsade förvärvsfrihetens sporre. Vi
producerar redan, &tminstone i de mest
499
utvecklade kapitalistländerna, mer varor och mer nytt kapital än vi vet vad
vi skall ta oss till med. Och i en mycket nära framtid kommer vårt problem
att vara inte att förmå människor att
arbeta utan att finna något att göra för
dem, inte att utnyttja knappa medel på
det mest effektiva sättet utan att börja
återställa de mänskliga värden som har
blivit undertryckta under kampen mot
den materiella knappheten.”
Den nya statskunskapen
Macphersons lilla skrift är utan tvivel
läsvärd. Den stimulerar till eftertanke
och motsägelse, vilket väl också torde
vara ett av motiven för att den införts
i kurslitteraturen i statskunskap vid
Stockholms universitet. Det finns emellertid också en risk, att den okritiske
läsaren med hull och hår anammar
Macphersons ofta grumliga tankegångar och inte genomskådar ihåligheten i
hans bevisföring.
Den moderna statskunskapen strävar
efter l&ngtg&ende generaliseringar, vittomfattande politiska teorier för att kunna förklara den politiska utvecklingens
fenomen. Den nya inriktningen av
forskningen har särskilt kommit att intressera sig för att uppställa system,
som gör det möjligt att förklara skeendet också utanför västerlandet – det
traditionella arbetsfältet. Det är naturligt att man vidgar blickfältet och i hög
grad inriktar sig på de för den politiska
vetenskapen i huvudsak jungfruliga områdena i den tredje världen och även
500
att man i det sammanhanget blir beredd
att anlägga nya aspekter på kommunistvärlden och försöker att passa in den
på rätt plats i schemat. Genom sin nya
approach har den moderna statskunskapen fått nya dimensioner och en
praktisk användbarhet, som kanske aldrig tillförne, vilket bl.a. klargöres av
Göran Hyden genom hans påpekande
av den nya vetenskapens ställning i
Afrika.
Det är inte förvånande, att de nya
betraktelsesätten främst emanerar från
USA. På grund av USA:s ställning i
världspolitiken har det funnits ett behov hos politiska bedömare att få hjälp
med förståelsen av skeendet i kommunistvärlden och i den tredje världen. I
USA har det också funnits forskningsresurser av en storleksordning, som vi
inte ens kan drömma om i Europa och
allra minst i Sverige, där forskningen
sedan länge sitter på undantag. Detta
betyder emellertid också, att de amerikanska statsvetarna inte bara inspirerat
de europeiska, de har också i huvudsak
kommit att dominera synsättet hos de
senare. I Sverige har Hans Meijer eftertryckligt understrukit faran av ett så-
dant beroende. Det synes också som om
en av de allvarligaste bristerna i den
statsvetenskapliga forskningen och debatten i vårt land för närvarande är,
att man så totalt kommit att rikta blickarna västerut, medan kännedomen om
och intresset för forskningen i särskilt
Tyskland och Frankrike så gott som
helt lyser med sin frånvaro.
Om än den nya approach från statsvetarnas sida, som kommit att utvecklas
under det senaste decenniet, ter sig i
hög grad inspirerande, får man likväl
inte blunda för de faromoment som
finns. I strävan efter långtgående teoretiska konstruktioner finns det en uppenbar risk, att omdömena kan bli så allmänt hållna, att de får snudd på meningslöshet. Det står också klart, att
frestelsen för den starkt politiskt övertygade att försöka bevisa sina tesers
riktighet i allmänna och svepande formuleringar kan bli övermäktig. Strävan
efter att komma fram till en viss lagbundenhet i skeendet kan ibland leda
till att resonemangen får något av
mytologi över sig.
Marxisten Macpherson
Inte minst det senare är en anklagelse,
som i stor utsträckning synes drabba
Macpherson. Han är en marxist som i
delvis omarxistiska termer försöker förklara riktigheten av sin tes.
Macpherson är på det klara med att
användningen av begreppet demokrati
i traditionell statsvetenskaplig betydelse
från början gör det närmast till en
omöjlighet att under en och samma benämning ställa den västerländska demo- ‘
kratien, kommunismen och u-ländernas
styrelsesystem. Han uppställer tre kriterier, som vi sett, för att ett enpartisystem skall kunna anses demokratiskt.
Naturligtvis är det diskutabelt, om dessa tre kriterier skall anses tillfyllest.
Men låt oss anta, att vi accepterar dem.
Är det då möjligt att kvantitativt mä-
ta, om demokrati på de anförda betingelserna skall kunna sägas vara för handen i kommunistländerna och u-världen? Macpherson inser svårigheterna
härvidlag men drar inte helt konsekvenserna av detta erkännande. För Sovjets
och kommunistländernas vidkommande
medger han, att demokrati som styrelseform inte kan sägas existera. När han
undersöker, om kriterierna för demokrati finns i den tredje världens enpartisystem, konstaterar han generellt, att
dessa ”mer närmar sig ett uppfyllande
av dessa villkor” än kommuniststaterna. Man kunde då vänta sig en bevisföring utifrån de tre objektiva kriterier,
som han ställt upp, men detta sker inte. I stället försöker han leda sin tes i
bevis från helt andra och subjektiva
utgångspunkter, av renodlat marxistisk
karaktär. Revolutionerna i de nya staterna har inte varit klassrevolutioner
och de nya staterna är i allmänhet inte
klasstater. Och därför skulle de stå demokratien nära! Från objektiv utgångspunkt är Macphersons resonemang naturligtvis ohållbart. I stället för att utifrån sina egna kriterier söka komma
fram till, om enpartistaterna i den tredje världen i ”inskränkt bemärkelse” är
demokratier eller inte, lånar han en tes
från sitt resonemang om demokrati i
”vidare bemärkelse” för att få till stånd
en bevisföring.
Och även om det skulle vara svårt
att kvantitativt mäta Macphersons tre
kriterier för demokrati i en icke-kom- 501
munistisk enpartistat, och även om resultatet sannolikt blir, att vi inte kan
säga, att demokrati som styrelsesystem
är för handen i dessa länder, borde
Macpherson likväl kunnat föra en ganska intressant diskussion på denna punkt.
Trots allt vet vi ändå en del om hur
dessa politiska system verkar. Det finns
åtskilliga givande undersökningar att
referera och ventilera.
Demokrati i vidare bemärkelse?
När Macpherson inte kan leda i bevis
att demokrati i ”inskränkt bemärkelse”
är något gemensamt begrepp för de tre
varianterna utan endast finns i det västerländska samhället, försöker han föra
in vad han kallar för en ny dimension som sannerligen inte är särskilt
originell. Han frågar, om inte demokrati i ”vidare bemärkelse” är för handen
i såväl västerlandet som kommunistvärlden och den tredje världen. Vilken
är då hans definition på demokrati i
denna vidare bemärkelse? Den är förvisso inte klart formulerad men det
framgår att han därmed synes avse begreppet .”jämlikhet” i marxistisk mening, som endast kan realiseras i ”ett
samhälle där ingen klass kan dominera
eller leva på andras bekostnad”.
Sedan länge har detta betraktats som
en alltför stor förenkling av problematiken. Den danske statsvetenskapsmannen och socialdemokraten Alf Ross’
stringenta analys av demokratien, ”Varför demokrati”, har länge bildat skola
i Skandinavien. Han betraktar försök i
502
Macphersons anda att uppställa en enda enkel princip, ”frihetens ide” eller
”jämlikhetens ide”, som en missförst~dd
förenkling av problemet. Demokratiens
innebörd kan inte reduceras till en enkel formel.
Beträffande den problematik som
Macpherson försöker göra gällande skriver Alf Ross redan för drygt tjugo ~r
sedan: ”Benägenheten att göra jämlikhetsiden till en grundläggande demokratisk ide är kanske ocks~ stundom uttryck för en – medveten eller omedveten – politisk tendens. Man söker
ett stöd åt jämlikhetskravet genom att
göra det till en best~ndsdel av demokrati.” Tankeklarheten kräver emellertid, oavsett egna värderingar, att den
iden hålls utanför iden om demokratien
som politiskt system. Jämlikhetskravet
är i stället starkt förbundet med socialismen men har absolut ingenting att
göra med den politiska. demokratien.
Man kan vara demokrat utan att vara
socialist. Begreppet socialism ligger p~
intet sätt i begreppet demokrati. Eller
för att direkt citera Alf Ross: ”Demokratin är lika litet med nödvändighet
förbunden med socialismen som med
dess motsats liberalismen (den kapitalistiska näringsfriheten) men kan å andra sidan enligt sitt begrepp lika väl
förenas med var och en av dessa inneh~llsmässiga ideologier.” Jämlikheten
som begrepp behöver alltså inte ha nå-
got med demokratien att skaffa. Den är
inte n~got för den politiska demokratien säreget. Alf Ross har uttryckt saken än klarare: ”Jämlikhet innefattar
jämlikhet i såväl politisk makt som politisk vanmakt, likhet s~väl i frihet som
i ofrihet. Ä ven de många, som utan politiska rättigheter av n~got slag är underkastade ett självhärskardöme, är likställda.”
En fråga återstår. Skulle det tjäna
statsvetenskapens intresse, skulle det bli
lättare att först~ demokratiens problematik, om man trots allt accepterade
Macphersons tolkning av demokratien i
”vidare bemärkelse”? Har numera jämlikhetskravet av det slag som Macpherson för fram blivit så allmänt godkänt,
att hans tes kan antas som utg~ngs?-
punkt? Svaret måste bli nej. Med Macphersons vaga definition blir resultatet i
praktiken, att det blir de styrande som
genom sina uttalade avsikter avgör om
ett system är demokratiskt eller inte.
Hans diffusa tal om en allmänvilja, uttryckt av en elit – rousseauanska tankegångar som han framför allt förknippar med u-länderna, ger naturligtvis
möjlighet till hur vidsträckta tolkningar
som helst. Ytterst f~ regimer torde hävda annat än att de har folkets bästa för
ögonen, en elit syftar till att p~ sikt
göra folket fullmyndigt – genom olika
~tgärder vill man uppnå mognad hos
folket etc. Med ett s~dant resonemang
blir varje s.k. utvecklingsdiktatur demokratisk, vare sig det gäller Guinea,
Egypten eller Grekland. Fr~n samma
utg~ngspunkt blir det svårt att hävda
annat än att också det nazistiska Tyskland var en demokrati. Ledningen hävdade, att det var fråga om en folkstat,
att man syftade till att förverkliga den
”sanna” demokratien etc. Blir inte resultatet, att varje system, som gör anspråk på att företräda ”folket”, att ”totalt” tillvarata dess intressen, också med
Macphersons språkbruk måste kallas demokratiskt? Vilka system hävdar motsatsen? Alltså, flertalet politiska system
i världen är demokratiska, det sovjetryska likaväl som det grekiska, det
etiopiska likaväl som det i Canada eller
Tanzania. M.a.o. följer vi Macpherson,
reduceras begreppet ”demokrati” till att
bli liktydigt med en styrelse praktiskt
taget vilken som helst.
Naturligtvis är Macpherson som
marxist inte beredd att acceptera sådana följder av hans vidlyftiga demokratibegrepp. Man kan då vända på saken
och fråga, om den konservative, som
alltigenom är skeptisk mot hans jämlikhetstanke och menar att en klass kan
ersätta en annan som härskande men
att det alltid kommer att finnas människor i positioner ovanför andra –
som kanske i likhet med Milovan Djilas hänvisar till ”den nya klassen” i
Sovjet – men likafullt är benägen att
acceptera kompromisser och samförstånd för att nå politiska lösningar, om
denne konservative verkligen är demokrat i ”vidare bemärkelse”? Uppenbarligen inte enligt Macpherson. En svensk
eller brittisk konservativ är alltså mindre
än en kommunist eller afrikan i TANU,
Tanzanias enhetsparti, demokrat i ”vidare bemärkelse”.
503
De anförda exemplen torde visa att
Macphersons vidare demokratibegrepp
är odugligt för att nå några vetenskapliga resultat. Inte heller kan de ge nå-
gon ytterligare klarhet i den politiska
diskussionen. Macphersons begrepp är
enbart subjektivt. För att tala med Alf
Ross sprider det enbart förvirring.
Det historiskt berättigade
Svagheten i Macphersons resonemang
framstår också tydligt, då han för att
applicera demokratien på marxistiska
eller rousseauanska modeller hänvisar
till det ”historiskt berättigade”. Han utför trollkonsten att sammanställa demokrati med vad han kallar den antika
synen på demokrati. Men denna var
trots allt mera komplicerad än vad
Macpherson vill antyda. Den grekiska
demokratien urartade stegvis och förvandlades på sina håll till den extrema
demokrati, det pöbelvälde, för vilket
både Platon och Aristoteles varnade.
Just den extrema varianten upphöjes
emellertid av Macpherson till allmän
norm. Till detta kommer, vilket Macpherson borde ha tänkt på, att antiken
på det hela taget stod främmande för
tanken på det klasslösa samhället. Vad
proletariatet i Grekland önskade var ett
rollbyte och ingenting annat. Det skall
också påminnas om att Roms demokrati
blev den kapitalistiska demokratien,
som ägde bestånd till dess att de militära ledarna tog makten från såväl storfinansen som folkförsamlingarna och
därmed etablerade en ny styrelseform.
504
Överflödssamhällets villkor
Ligger det då ingenting i Macphersons
tankar om att vi är på väg ifrån
knapphetens stadium in i överflödets
samhälle och även politiskt-filosofiskt
bör dra konsekvenserna av detta? Ingen skulle väl vilja förneka detta. Men
Macphersons tankegångar är inte särskilt originella. Kraven på ökad frihet
och medmänsklighet har sedan lång tid
tillbaka stimulerat den ideologiska debatten i västerlandet. Frågan har knappast gällt målet utan snarare medlen.
Vill Macpherson helt avskaffa den privata äganderätten? Han säger det inte
rent ut men det vore en logisk konsekvens av hans marxistiska premisser.
Och detta är inte något särskilt konstruktivt bidrag. Det alternativet har
länge stått klart för människorna i västerlandet – och förkastats. Ingenting
säger, att allmänägda företag inger
människorna någon högre känsla av frihet och människovärde. Gruvarbetarna i
LKAB torde i vart fall inte göra det, om
vi får tro att det ligger något bakom
Sara Lidmans aktuella skildring.
Den konstruktiva debatten om humanisering av människans villkor, om
möjligheterna att höja den enskildes
människovärde, har i stället inriktats på
konkreta förslag till medinflytande och
breddning av ägandet. Det är detta som
ligger bakom t.ex. de kristliga demokraternas strävanden att införa ”industriell demokrati” i Västtyskland. En
lag från 1952 reglerar i detalj arbetstagarnas medbestämmanderätt och en
livlig debatt pågår om hur man skall gå
vidare på den inslagna vägen. I Frankrike står man inför problemet att förverkliga de Gaulles tanke att ”i företaget förvandla löntagarna till delägare”. Ideerna drivs med stor intensitet
framför allt av vänstergaullisterna Vallon och Loichot. Den senare som förknippas med begreppet ”pankapitalism”
vill konkret tvinga företagen att utge !
gratisaktier till löntagarna i proportion .•.1.”.·
till självfinansieringsvolymen. Förvand- j
lingen av löntagarna till delägare fram- ~
ställs som ett alternativ, som är över- 1
lägset både kommunismen och kapita- l
lismen och som skall göra slut på de J’
öst-västliga motsättningarna och skapa 1
en grund för en gemensam handlägg- ;
ning av u-landsfrågan. I Storbritannien ”i
och i Sverige har de konservativa lan- ~
serat ideerna om ”ägardemokrati”. Kon- f
kreta förslag har senast presenterats i ut- il
kastet till ett nytt partiprogram.
Det förefaller som om Macpherson
vore helt okunnig om denna intensiva
debatt i Västeuropa och om de praktiska
reformer, som redan förverkligats. Där
har han ett direkt svar på sin anklagelse mot västerlandet. Men en reformering inifrån av det liberal-kapitalistiska
systemet passar självfallet inte in i
Macphersons mönster. Hos honom anpassas terrängen efter den marxistiska
kartan.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner