Print Friendly

Demokrati eller expertsystem

Av Redaktionen | 31 december 1971


1971


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ERIK ANNERS:
Demokrati eller expertsystem
Det finns vissa funktionella enheter
i vårt samhälle, vilka inte går att demokratisera hur långt som helst, skriver
professor Erik Anners i denna artikel.
Alla kan inte vara med och bestämma i
en myndighet, på en vårdanstalt eller på
många andra ställen. Dessa kan i stället
med ett ord, som präglats av professor
.Torgny Sege.rstedt i Uppsala, benämnas
expertsystem. Men det finns ett område
som inte får bli ett sådant. Det är de
politiska partierna. Tendensen finns.
Politikerna har från att ha varit förtroendemän blivit yrkesmän, som försörjer
sig framgångsrikt genom att stanna
kvar på sina platser i riksdag och landsting. På detta område måste en reform
komma till stånd, om inte demokratin
skall stelna i en styrande grupp och en
styrd. Vissa av de reformer, som Anners
föreslår, är ganska enkla att genomföra.
Andra är djupt radikala och kommer att
mötas med mycket liten uppskattning
av de politiker, som skulle komma att
drabbas av dem, påpekar författaren.
Även de som av ideologiska skäl tager
avstånd från de nymarxistiska extremisternas läror och djupt ogillar deras terroristiska metoder har anledning att vara dem
tacksamma i ett hänseende. Genom sitt
uppträdande har de tvingat fram en själv·
prövning hos anhängarna av en demokratisk idealism. Denna »självkritik» har vis.
sedigen ännu inte lett fram till nämnvärt
ideologiskt nytänkande. Men ur självkritiken har som första led framträtt ett behov
av mera djupgående samhällsanalys liksom
av precisering av vissa för demokratiens
framtid relevanta frågeställningar.
Den centrala av dessa är naturligtvi&
frågan om möjligheten att fördjupa demokratien, alltså hur den politiska folkstyrelsen skall kunna utvecklas till ett sam·
hällssystem, där de enskilda människorna
får större medinflytande i beslutsprocesserna, vare sig besluten angår dem personligen eller rör allmänna samhällsange·
lägenheter.
Detta första led i självprövningen har
initierats av de från alla håll strömmande
kraven på mer demokratiska organisations- och verksamhetsformer på arbetsplatser av alla slag, typiskt uttryckta i ropen på mer företagsdemokrati, mer universitets- och skoldemokrati, mer demokrati inom försvaret etc. Dessa krav har föranlett en omfattande försöksverksamhet
med breddning och decentralisering av beslutsprocesserna som huvudinnehåll. Försöken är inte på något område så långt
komna att ett säkrare underlag för mera
långsiktiga reformer vunnits. Men de har
flerstädes skakat om beslutshierarkierna,
skapat nya kontaktytor och nya möjligheter till samarbete i en atmosfär av bättre
personlig förståelse och starkare respekt
för sakskäl. Försöksverksamheten på alla
de olika områdena bör fortsätta och utvidgas; ur den borde efterhand de nya lednings- och samarbetsformer kunna växa
fram, som är trängande nödvändiga för
att motverka den polarisering i gruppkonflikternas tecken, vilken utgör ett av den
moderna demokratiens allvarligaste förfallssymptom.
Expertsystemet
Det hittills värdefullaste resultatet av den
samhällsanalytiska självprövningen synes
mig ha uttryckts av Torgny Segerstedt, när
han i höstas med stillsam skärpa påpekade
att man måste skilja mellan organisatoriska enheter, som funktionellt har sådan karaktär att man kan demokratisera beslutsprocesserna, och sådana, där man av funktionella skäl inte alls eller i vart fall endast i mindre mån kan göra det. Den senare formen kallade han »expertsystem»
och framhöll att ett universitet är ett
exempel på ett sådant expertsystem, där
möjligheterna att bredda beslutsprocesserna är starkt begränsade. Han underströk
likaså – något som alltför ofta förbises i
dagens debatt – att ett universitet kan vara präglat av auktoritet utan att därför
vara autoritärt. .
Detta bör hållas i minnet av var och
en som tror att behovet av auktoritet –
här uppfattat som respekt för kunskap och
sakliga argument – utgör en motpol till
krav på demokratiskt medinflytande. Det
179
är inte nödvändigtvis så: Den mest demokratiska typ av församling, som torde existera i ett västerländskt samhälle, är troligen universitetsseminariet, därest det
leds i den intellektuella attityd, som symboliseras av den lund utanför Athen, Akaderneia, från vilken alla den västerländska
världens universitet härleder sin ideella
tradition. Ty vid ett sådant seminarium
är det endast de i argument uttryckta kunskaperna, som betyder något, inte den akademiska ställningen. Skall emellertid ett
universitet kunna fylla sin uppgift att från
generation till generation befästa och utveckla vetenskapens framsteg samt att förmedla dem vidare till andra människor,
måste det finnas auktoritet: den lärare
som handleder forskning eller presiderar
vid ett seminarium måste ha givits sin
uppgift genom en urvalsprocess, som garanterar att han är sakkunnig bedömare
såväl av den spirande forskarens arbete
som av argumentens styrka i seminariediskussionerna. Däri och i intet annat skall
hans auktoritet ligga. Att i urvalsprocessen föra in ett moment av politisk bedömning, t ex rätt partibok eller popularitet
bland studenterna, innebär att man bryter
ner expertsystemets möjligheter att fungera effektivt. Lika illa går det om man ger
unga och därför nödvändigtvis ännu okunniga och oerfarna studenter ett avgörande
inflytande på val av kurslitteratur, pedagogiska metoder och examinationsformer.
Medinflytande genom öppen debatt i dessa frågor i nära personlig kontakt mellan
lärare och studenter, javäl, men i sista
hand måste läraren bestämma i kraft av
180
sm auktoritet. Eljest kan inte universiteten lösa sin uppgift.
På många andra arbetsområden av
samhällslivet är förhållandet likartat. Så
snart en funktionell enhet, t ex en myn·
dighet, en läro- eller vårdanstalt, ett fö-
retag, övervägande har karaktären av ett
expertsystem, är möjligheterna att demokratisera beslutsprocesserna begränsade.
Ju mera specialiserad och komplicerad
enheten är, ju snävare måste gränsen sättas. Var den kan läggas måste bestämmas
i varje fall för sig, genom försök att finna
den specifika relation mellan demokratiskt
medinflytande och auktoritativ beslutsprocess som enheten bör ha för att ges rimliga möjligheter att fungera effektivt. Därvidlag är många olika metoder och former tänkbara: de får experimenteras fram
genom praktisk erfarenhet.
Dagens samhällsdebatt kring demokratins framtid präglas emellertid av det intressanta fenomenet, att den alldeles övervägande rör sig om möjligheterna att demokratisera expertsystemen. I och för sig
är detta ett hälsotecken, ett uttryck för att
särskilt ungdomen upplever det personliga medinflytandet och därmed det direkta
medansvaret såsom något djupt väsentligt.
Vi måste finna vägar att så långt möjligt
tillgodose detta behov inte minst för att
göra det teknologiska samhället människovärdigt och människovänligt. Men lika
viktigt är det att vi observerar en tidstendens, som går i alldeles motsatt riktning,
och som hotar att göra de möjliga reformerna av expertsystemen skäligen betydelselösa.
Partiväsendets utveckling
Samtidigt, nämligen, som vi för denna debatt om expertsystemens demokratisering
hotar samhällets demokratiska grundorganisation, partiväsendet, och den på par·
tierna byggda samhällsstyrelsen att utvecklas just till ett expertsystem, där det verkliga och direkta medborgerliga inflytandet
kan bli en fiktion. Tendensen framträder
med större eller mindre styrka i alla moderna demokratier och har förmodligen
en gemensam rot, nämligen svårigheten att
bryta loss demokratiska partiväsen överhuvudtaget ur beteendemönstren från den
typ av överhetsstat, som ännu i början av
detta århundrade var den normala politiska organisationsformen även i dagens västerländska demokratier.
Enligt den officiella honnörsbilden
framträder de politiska förtroendemännen
i ett demokratiskt parti såsom folkets representanter genom ett urval, där partiets djupa led förutsättes ha ett avgörande
inflytande på själva urvalsprocessen. Var
och en med någon praktisk förtrogenhet
med partipolitikens realiteter vet att det
inte går till så i verkligheten. Tvärtom
sker selektionen övervägande genom kooptation, alltså genom urval uppifrån.
Både centralt och lokalt behärskas varje
parti av en grupp makthavande, som styr
partiet i kraft av faktisk politisk position
och som i regel kompletterar sig själv. Numera kommer i vårt land härtill betydel·
sen av partiernas anslag från stat, landsting och kommuner; partierna är i huvudsak försörjda genom dessa anslag och de
ledande kretsarna får sin maktställning
befäst genom kontrollen över dessa ekonomiska resurser. Det sagda gäller i särskilt
hög grad socialdemokraterna, vars fulländade maktkombinat SAP- LO med järnhård hand styres uppifrån.
Man kunde tycka att vi i Sverige, med
vår urgamla bondedemokrati, borde kunnat frigöra oss mera från urvalet uppifrån och förmått utveckla ett system med
en högre grad av genuin demokratisk rekrytering, d v s genom ett urval byggt på
de djupa ledens önskemål. Men traditionella politiska beteendemönster har en
utomordentlig styrka, särskilt i länder som
förskonats från revolutionära skakningar.
Det kan vara värt att minnas att vår
ståndsriksdag, avskaffad så sent som för
cirka 100 år sedan, i praktiken väsentligen
rekryterades genom kooptation. Ett särskilt illustrativt exempel erbjuder bondeståndets fasta rekryteringskällor ute i landet, häradsnämnderna. De var icke folkvalda utan kompletterade sig själva ända
fram till 1830-talet.
Politiken som yrke
Till traditionerna från ståndsriksdagens
tid har fogats en annan faktor av allt
större betydelse. Politiken har blivit ett
yrke och politikern en yrkesman. Hur
självklart detta blivit framgår redan i de
ideligen återkommande kraven på bättre
kontakt mellan »politikerna» på den ena
sidan och »de andra experterna» t ex vetenskapsmän, tekniker och läkare. Det talas också med en snart sagt oskuldsfull
självklarhet om politikernas särskilda uppgifter, deras särskilda ansvar o s v. Inte
181
sällan sägs det t ex att vår miljökris beror
på bristande vaksamhet och initiativ från
politikernas sida. Men egentligen är det
ju vi själva – vi vanliga medborgare –
som brustit i vaksamhet och försummat
att utöva tryck på våra politiska förtroendemän. Så borde det i varje fall gå till
i en demokrati, där medborgarnas personliga ansvar inte bara är ett tomt sken.
Vad som nu hotar vårt – och andra
jämförliga länders demokratiska system –
är synbarligen en typ av statsform som
har mycket litet med demokratiska ideal
att göra, nämligen en på statspartier byggd
överhetsstat, centralt och lokalt styrd av
på livstid engagerade oligarkier av professionella politiska makthavare. Skillnaden
mellan ett sådant system och ett enpartisystem torde på längre sikt bli hårfin.
Varför, kan då frågas, hotas vi av att
de politiskt engagerade etablerar sig som
yrkesmän på livstid. Helt enkelt därför
att politiken numera både försörjningsmässigt och socialt erbjuder en privilegierad karriär. I Sverige medför därtill låsningen av partiväsendet till etablerade
och genom 4 % spärren legitimerade rnanopolpartier att den politiska karriären
blir tämligen trygg, så snart vederbörande kommit upp i mellanskiktet av politiska förtroendemän. Tillhör han eller hon
toppskiktet, är en socialt reputabel och
ekonomiskt indräktig reträttplats säker,
om nu valvinden skulle gå emot.
Ur ekonomisk synpunkt ger den yrkespolitiska karriären god utdelning. Riksdagsmannen med cirka 50 000 kronor i
årslön, 300/månad i kostnadsbidrag och
182
l 160/månad i skattefria traktamenten
(för dem som bor mer än 70 km från
Stockholm), när riksdagen är samlad, tillhör avgjort de högavlönade. Därtill kommer fribiljetten på järnväg och inrikesflyg
samt de många tillfällena till utrikes studieresor bekostade av allmänna medel. I
samma eller högre inkomstläge ligger
toppskiktet yrkespolitiker av kategorin
borgarråd, landstingsråd och kommunalråd. För samtliga inom detta toppskikt
finns det vidare stora möjligheter till s k
extraknäck från utredningar och statliga
eller kommunala bolag, styrelser och
nämnder. Ju mer det allmänna expanderar och därtill placerar in sina representanter i den enskilda sektorns företag, ju
mer kommer det politiska extraknäcket att
breda ut sig.
Hittills är det av naturliga skäl främst
socialdemokraterna som förgyllt tillvaron
på detta sätt. Men det kan betvivlas att
förhållandena skulle ändras radikalt under en borgerlig regim. Förmodligen skulle styrelseuppdragen bli rättvisare fördelade mellan partierna – men avskaffade?
Även yrkesmännen under toppskiktet
har mycken glädje, ekonomiskt och socialt,
av sin politiska position. Dessutom vet de,
att avancemanget är tämligen säkert. Genom att politiken blivit en professionell
karriär har anciennitetsprincipen börjat
breda ut sig vid urvalet av förtroendemän.
Naturligtvis låter det sig sägas att politikerna bör stå på samma privatekonomiska nivå som det skikt av högre tjänstemän och företagsledare, med vilka de närmast har att samarbeta. I och för sig är
inte heller deras inkomster orimligt höga;
de får i regel göra skäl för dem. Det betänkliga i partipolitikens ekonomiska institutionalisering är att den driver fram
en förstelning av demokratin, en uppdelning av medborgarna i ett styrande establishment och en styrd och i det stora hela
inflytelselös massa.
Reformkrav
Vilka reformer kan då tänkas för att motverka utvecklingen av en yrkespolitisk
aristokrati med därav följande odemokratiskt fåmannavälde – det är ju denna process, som pågår inför våra ögon, fast det i
allmänhet inte talas så mycket om det.
En alldeles självklar åtgärd vore att bryta upp monopolet på partipolitiken genom
4 % spärren. Det kan ske utan större tekniska svårigheter genom att införa dubbelröstningssystem. Väljaren röstar i första
hand på det parti, som han känner de
starkaste sympatierna för. Passerar detta
parti icke 4 % spärren gäller hans röst det
parti, som han angivit som andrahandsalternativ. Med ett sådant system skulle den
partipolitiska rörligheten bli större, och
ändå skulle inte riksdagen kunna saboteras av illojala småpartier.
En annan lika självklar reform är att
avskaffa den gemensamma valdagen för
riksdagsval och kommunala val. Den förstör möjligheterna att göra den kommunala självstyrelsen till ett levande inslag i
det demokratiska styrelsesättet Detsamma
gäller oskicket med kommunalt samregerande; själva viljan till kritik och opposition förlamas inför medvetandet att även
den egna sidan är medansvarig för fel och
försummelser. Även vid verkligt svårartat
vanstyre blir det lätt så att alla förlåter
varandra – och går vidare på skattebetalarnas bekostnad.
En möjlighet att ytterligare frigöra
kommunalpolitiken från rikspolitiken med
dess fixering till massmedia vore att sprida kommunalvalen både i tid och rum.
Man kan väl tänka sig ett system med
indelning av landet i regioner, där kommunalvalen förrättades regionsvis under
år då riksdagsval icke ägde rum. Detta
förutsätter förmodligen övergång till 4 år
som valperiod för riksdagen. Men vore
det någon olycka?
Den traditionella kooptationen, slutligen, kan motverkas genom obligatoriska
och bindande provval vid partiernas nomineringar av riksdagsmän och landstingsmän liksom av kommunalfullmäktige
i storstäderna. För att ett provvals resultat
skulle bli bindande borde givetvis ett visst
rninimideltagande, säg 50 % av de röstberättigade, föreligga. Möjligheten att utöva
ett avgörande inflytande på nomineringarna skulle sannolikt medföra att partiernas
djupa led starkare engagerade sig i urvalet av förtroendemän och därmed också
kunde ledas in i mera aktiva insatser i det
inre partiarbetet.
Den radikala reformen
Vad här föreslagits är föga djupgående reformer, som egentligen icke bereder varken principiella eller prak:tiska svårigheter. Men det är tveksamt om man inte
183
måste gå mera radikalt fram f..ör att skapa en levande demokrati.
Det problem vi står inför – nämligen
risken att demokratien degenerar till ett
expertsystem – kan kanske lösas med en
metod, som i äldre tid med framgång
prövats i statslivet, nämligen genom sträng
tidsbegränsning av alla, bokstavligen talat
alla, politiska mandat eller förtroendeuppdrag. I vår tid skulle principen även gälla
uppdrag inom partierna. Om tiden för ett
politiskt mandat maximerades till två eller
tre valperioder, skulle politiken bli vad den
borde vara i en demokrati, nämligen en
frivillig och till tiden begränsad medborgarinsats för det helas välfärd. Långt flera
skulle dragas in i det aktiva ar~tet i partierna liksom i kommuner, landsting och
riksdag. Och partierna skulle tvingas att
på ett helt annat sätt än nu leta fram
och utbilda nya krafter. Samtidigt skulle
det bli lättare att till politiken rekrytera
sådana högt kvalificerade förmågor, som
nu så ofta ställer sig vid sidan, därför att
det politiska engagemanget i regel måste
bli så långvarigt att det gör det omöjligt
för dem att gå vidare i det egna yrket. Ett
system med tidsbegränsning av uppdrag
eller mandat förutsätter naturligtvis mera
utvecklade regler om ekonomisk kompensation till den avgående förtroendemannen och framför allt ett lojalt accepterande av principen från arbetsgivarens sida,
det må nu vara fråga om det allmänna eller den enskilda sektorn. Men vill man
skapa ett sådant system borde de ekonomiska och juridiska svårigheterna inte vara oöverkomliga.
184
En :annan ,sak .är· hur de nu etablerade
skikten av professionella politiker skulle
ställa sig till förslag om en tidsbegränsning
av mandaten och uppdragen. Antagligen
skulle ·pe mott:;iga det med samma grad
av entusiasm, som en 1700-talets envåldshärskare – upplyst eller icke – skulle ha
lyssilat till propåer om att han borde acceptera en .konstitutionell monarki. Bland
anriat skulle yrkespolitikerna kunna säga
att samhället inte har råd att förlora den
expertis på politisk överblick och insikt,
som följer med en lång tids verksamhet
som politisk förtroendeman. En sådan invändning har betydande saklig tyngd –
men den måste vägas mot det ideella värde, som står på spel, nämligen iden om
>>en styrelse av folket, för folket och genom folket».
”Inflationen en eldhärd
isvenska folkhemmet”Rubrik i GHT
”Det kan rymmas förbluffande mycket viktig material på ett ganska begränsat utrymme, och det gäller i
hög grad Arvid Fredborgs skrift Inflationen – vådeld eller mordbrand?
Arvid Fredborg är känd som en av de verkligt stora utrikespolitiska experterna och hans funktion som
observatÖr inom detta fält åt ett antal svenska och linska industriföretag har fört honom i nära kontakt
med den ekonomiska utvecklingen och de ekonomiska problemen. Mot den bakgrunden är det naturligt,
att han har tagit upp vad som är dagens kanske största problem, inflationen, som också är en väsentlig
utlösande faktor för andra krisföreteelser som de täta störningarna på valutamarknaden.”
NORSTEDTS
Lennart Anderson i Göteborgs Handeb- och Sjölarta·Tidning
Arvid Fredborg
INFLATIONEN
Vådeld eller mordbrand?
Cirkapris 18:- ink!. moms

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner