Demokrati – det är oss den angår


1969


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

GUNNAR HECKSCHER:
Demokrati – det ar
oss den angår
Med stor tillfredsställelse publicerar
Svensk Tidskrift ett föredrag, som
Sveriges ambassadör i New Delhi
Gunnar Heckscher hållit nu i höst.
Föredraget hölls på engelska, och för
fattaren hat själv översatt det. Här talar
både vetenskapsmannen och politikern
-ambassadör Heckscher var som
bekant tidigare professor i statskunskap
och Högerpartiets ledare. Han känner
väl sitt ämne: han har både undervisat
om demokratiens villkor och levt med
och enligt dess krav. Han är djupt
personligt engagerad: ”Hoppet om
demokratiens bevarande beror nästan
uteslutande på vad vi alla är beredda
att göra för den”, säger han. Om
artikeln är längre än vad vi vanligen
publicerar i tidskriften, tror vi också att
den är särskilt värd en omsorgsfull
läsning.
Gång efter annan brukade vi säga att
vi valde demokratien. (”Vi” är då de
generationer som var i stånd att yttra
sig under tiden från det första världskrigets slut tills ungefär tio eller femton
år efter det andra.) Vi sade det under
tiden från 1914 till 1919. Vi tillade då
att uppgiften var att ”göra världen
trygg” – rentav! – ”för demokratien”. Liknande ord upprepades på 20-
talet, på 30-talet och fram til11945, när
vi tog ställning mot fascism och nazism;
och återigen efter 1945 när vi avvisade
kommunismen. Vid den tiden var vi
kanske litet mindre optimistiska än
trettio år tidigare och talade inte längre
om att demokratien skulle få ”trygghet”, men på det hela taget var nog de
flesta av oss benägna att tro att problemet var löst en gång för alla, och att vi
kunde vända oss till andra intressen och
uppgifter än att upprätthålla demokratien.
Allt eftersom tiden gick blev vi alltmera slarviga i vår terminologi. Alla
tycktes vara överens om att demokrati
var någonting utomordentligt bra, och
därför sökte vi vinna stöd också för
andra saker som vi tyckte var utomordentligt bra genom att kalla dem demokratiska. Detta var inte utan sina risker.
Det må vara att demokrati verkligen
är utomordentligt bra – i själva verket
är jag helt enig med dem som har den
uppfattningen. Men demokrati är nå-
gonting alldeles speciellt, och den måste
definieras med klarhet och bestämdhet.
Ordet betyder helt enkelt styrelse genom folket, genom majoritetsbeslut, med
fria val och allmän rösträtt. Detta är
ett av skälen till att uttrycket ”folkdemokrati”, avseende kommunistiska
diktaturer, är så löjeväckande.
Samtidigt måste vi uppmärksamma
den verkliga orsaken till den terminologiska förvirringen. Det är inte många
människor som skulle gå med på att
demokratien är det enda värdefulla i
världen, och i själva verket är nog flertalet människor inte ens med på att den
är det mest värdefulla. Vidare – och
detta är kanske ännu viktigare – kan
demokrati varken upprättas eller än
mindre bevaras bara genom att man
skriver en trevlig demokratisk författning. Vissa förutsättningar på andra
områden, sociala, ekonomiska och kulturella, måste uppfyllas, om den skall
bli mera än bara ett ord.
Också när den är som bäst är demokratien dessutom ett ofullkomligt styrelsesätt. Den leder till misstag, den
kräver förenklingar som kan gå så långt
att betydelsefulla eller rentav grundläggande frågor ställs i skuggan, den är
ohanterlig, dyrbar och ofta långsam i
sitt arbetssätt. Till och med den mest
övertygade demokrat blir ofta helt förtvivlad över dess svagheter. Samtidigt
är det ett faktum att intet mindre otillfredsställande sätt för människors styrelse blivit uppfunnet under den tid av
2500 år eller så varunder människosläktets bästa begåvningar kämpat med
problemet. Många andra författningssystem har prövats, men de har utan
411
undantag visat sig ha samma fel som vi
klagar över hos demokratien, och några ytterligare därutöver.
Demokratien som ideologi
Det har sagts att tron på demokrati är
en ”överideologi”, en ideologi som
måste ställas framför de andra, men
som på samma gång kan förenas med
mer eller mindre fullständig handlingsfrihet och utrymme för dem alla. Detta
får dock inte förstås så att de demokratiska ideerna själva inte utgör en ideologi eller att de saknar ideologisk
grundval. Visst är de själva en ideologi,
och visst finns det en sådan grundval.
Låt oss uttrycka det så enkelt som möjligt: jämlikhet, i den betydelsen att ingen man eller kvinna, inte ens Mao Tsetung, i grunden är överlägsen andra eller berättigad att begagna dem som instrument för förverkligandet av egna
intressen eller ideer, är icke förenlig
med något annat styrelsesätt. Likaledes
är ett tekniskt demokratiskt regeringssätt endast en parodi, om det inte används för att förverkliga jämlikhet åtminstone i grundläggande ting.
Men det finns också praktiska skäl.
Också när vi är som mest pessimistiska,
också när vi möter de allra allvarligaste
besvikelser, kan vi knappast förneka att
vanliga människor på det hela taget och
i längden är ganska förnuftiga ur sin
egen synpunkt. De är vanligen mera
förnuftiga än alla de som försöker träffa
avgöranden på deras vägnar. ”Man kan
lura alla människor till någon tid, och
412
man kan lura somliga människor hela
tiden. Men man kan inte lura alla människor hela tiden.” Uttrycket må vara
utslitet, men det förblir sant.
Samtidigt är demokratien långt ifrån
något enkelt styrelsesätt. Den förutsätter att så gott som alla är beredda att
göra sig besvär att själva tänka igenom
saker och ting – en ansträngande och
inte särskilt omtyckt sysselsättning.
Den tvingar också dem av oss som har
mest bråttom att tänka på lång sikt, att
vänta på resultat som kan dröja långa
tider. Den gör det svårt att finna genvägar och att hoppa över besvärliga
moment i arbetet. Dessutom är dess
verkningssätt begränsat i dagens komplicerade samhälle. Ofta kan folket endast indirekt inverka på avgörandena,
eller måste det rentav nöja sig med att
fälla sin dom i efterhand. Under krig,
då snabba och otrevliga beslut måste
fattas varje dag eller varje timme, har
intet folk varit i stånd att låta det demokratiska systemet fungera normalt.
Demokratiens villkor
Politisk demokrati kan inte heller förverkligas överallt eller på alla stadier av
ett folks utveckling. Den är tänkbar
endast om vissa villkor är uppfyllda.
Folket måste ha tillräcklig bildning och
tillgång till tillräckliga underrättelser
för att kunna få åtminstone någon uppfattning om de frågor och personer
saken gäller. Det finns visserligen länder där demokratien befunnits anmärkningsvärt effektiv trots att läs- ~———-~~~~~~—
kunnigheten inte är särskilt spridd,
men detta är möjligt endast därför att
det finns andra kommunikationsmedel
än det skrivna ordet och till följd av
alldeles speciella sociala och kulturella
institutioner. Likaså måste en någorlunda fri och öppen allmän debatt äga
rum om de frågor som skall avgöras av
folket och om resultatet av avgöranden som redan träffats.
Det måste också finnas en viss värdegemenskap. Om man tycker att motståndarens syften är så motbjudande att
man föredrar att slå ihjäl honom eller
att dö själv hellre än att man låter honom få sin vilja fram, då är en demokratisk lösning av meningsskiljaktigheterna uppenbarligen omöjlig. Och det
räcker inte att det finns en sådan värdegemenskap. Människorna måste också vara medvetna om den, annars blir
dess verkningar otillräckliga.
slutligen hänger demokratien icke
blott som ideologi utan också i praktiken samman med jämlikheten och
viljan att godta jämlikhet. Om skillnaderna i status är alltför stora kan man
knappast hindra dem som tillhör samhällets övre lager från att manipulera
med val och annan politisk verksamhet. Och samtidigt visar sig i sådana
samhällen de sämre ställda grupperna
ofta icke ha tillräckligt mod för att insistera på sina författningsenliga rättigheter.
Vad jag nu nämnt är grundläggande villkor, i vilkas frånvaro ett demokratiskt styrelsesätt helt enkelt är
omöjligt. Men det vore ett allvarligt
misstag att tro att allting är som det
skall så snart dessa villkor är uppfyllda.
Det kan aldrig tillräckligt understrykas
att demokrati verkligen är något som
är mycket svårt att uppnå, något som
kräver ständiga ansträngningar och
uppoffringar, något som måste vinnas
oavbrutet, åter och åter igen. Om vi
gör anspråk på att ta saker och ting
enkelt och bekvämt i förhoppning att få
någonting för ingenting, då är striden
för demokratien förlorad från första
början. Hoppet om demokratiens bevarande beror nästan uteslutande på
vad vi alla är beredda att göra för den.
Vi måste respektera det demokratiska systemet och det demokratiska
förfarandet. Om det finns många som
inte kan avhålla sig ifrån att manipulera med det demokratiska förfarandet,
med risk att det skall gå under, då kommer det också att gå under. Detta slags
respekt ligger i själva verket i den
grundläggande principen att demokratien är en ”överideologi”, en oumbärlig ram för förverkligandet av varje annat strävande.
Men till och med de mest upplysta
folk med den högsta tänkbara bildningsnivå kan inte avgöra frågor som
inte framställs klart och någorlunda
hederligt. Demokrati utesluter därför
icke ledarskap. Tvärtom, den kräver
ledarskap, utövat av människor som
drivs av mera än egenintresse, vare sig
personligt eller gällande deras egen
413
klass eller grupp, och som är beredda
att ta risken av motgångar, t ex vid val.
I själva verket hotar de mest nedslående och fruktansvärda motgångarna ofta dem som inte är villiga att ta några
risker.
En samfälld ansträngning måste göras
att uppehålla en tillfredsställande atmosfär i den demokratiska politiken. Det
måste finnas tillräckligt förtroende för
uppriktigheten och hederligheten hos
både meningsfränder och politiska motståndare. Naturligtvis skulle det vara
för mycket att begära att den politiska
striden endast skulle handla om ideer.
Det gör den självfallet inte. Den handlar också, och till och med mera, om
intressen, dvs om vems intressen som
skall få bli gällande gentemot andras
– och om makt, utan vilken inga ideer
kan förverkligas och inga intressen tillgodoses. Men personlig intressepolitik
bör undvikas också om den inte helt
kan uteslutas, och de som söker makt
utan klar föreställning om hur de skall
begagna den måste sättas på sin plats.
Jämlikhet, som naturligtvis bland annat utesluter den förgudning som ägnats t ex Hitler, Stalin eller Mao, är
något som aldrig blir fullständigt och
i själva verket inte kan bli det. Men vi
måste vara överens om att vi alla åtminstone skall ha möjlighet att bli jämlikar, också om vi inte i verkligheten
är det. Och det måste vara ett gemensamt mål för oss att upprätthålla högsta möjliga minimikrav inte bara på det
ekonomiska och sociala området men
414
också när det gäller sådant som utbildning eller tillgång till relevanta upplysningar om hur samhället styres.
Demokrati och moral
Kanske den viktigaste förutsättningen
för demokratien, och utan tvivel en av
de svåraste är upprätthållandet av moraliska krav i samhällsförhållanden och
samhällsarbete. Uppriktigt sagt är detta det område där vår generation misslyckats mer än på något annat. Det kan
chockera oss, men det är icke desto
mindre sant att många unga dras till
låt oss säga Maos och Marcuses ideer
helt enkelt därför att de där finner en
positiv, strikt moralisk inställning som
de – med orätt, hoppas jag – alltför
ofta tycker sig sakna hos den äldre
generationen. Dessa unga människor är
inte omoraliska; långt därifrån! Det besvärliga med dem är att de är lika
strikta och intoleranta moralister som
framlidna drottning Viktoria av England. De liknar henne också genom sin
oförmåga att skilja mellan grundläggande moraliska principer och den egna kretsens konventionella inställning.
Mänskliga varelser är ofullkomliga, hur
stora moralister de än är, och vare sig
på tronen i 1800-talets England eller i
ett diskotek på 1960-talet.
Naturligtvis är vi i den äldre generationen benägna att göra gällande att
det är vi som är moraliska, och att
ungdomen alltför ofta är fruktansvärt
omoralisk. Men detta beror främst p3
vår förvirrade tolkning av moralbegreppet. Vi har talat som om detta vo·
re nästan uteslutande en fråga om de
sedvänjor som gäller intima förhållanden mellan män och kvinnor. Naturligtvis kan det inte förnekas att dessa
sedvänjor hör hemma i sammanhanget.
Men till att börja med har de, genom
tiderna och mellan olika folk, varierat
så mycket att det vore otroligt anspråksfullt att kräva att vad de föreskriver vid en given tidpunkt och på
ett givet ställe skulle kunna göra anspråk på allmängiltighet. I förbigå-
ende sagt kan s k omoralisk verksamhet
ibland leda till konsekvenser som står
i rak motsats mot vad man väntar. Dagens pornografi synes koncentrera sig
på att göra sexualiteten så tråkig och
otrevlig att man undrar om dess verkliga syfte är att vänja människosläktet
av med dess äldsta och angenämaste nö-
je och i samband därmed förmå det att
utplåna sig självt. Inte för att det finns
många möjligheter till framgång 1 en
sådan verksamhet!
The girls who frequent picture
palaces,
Have no use for psychoanalysis,
And although Dr. Freud
Would be greatly annoyed,
They stick to their lang-standing
fallacies.
Framför allt är det både farligt och
ohederligt att koncentrera sig uteslutande eller ens huvudsakligen på denna särskilda sida av moralen. Till och
med den största promiskuitet är mindre farlig för våra grundläggande sociala
värden än när folk som är helt i stånd
att betala sin skatt utan att det går
någon nöd på dem deklarerar falskt –
eller när tidningsmän eller andra manipulerar massmedia och kommer med
förvanskade fakta eller tolkningar av
fakta. De som kallar sig kristna – och
står vi inte alla i beroende av kristendomen, vad än vår religiösa tro må
vara? – skulle förmodligen få bättre
perspektiv på saker och ting om de
kunde komma ihåg vad Kristus sade
till den s k fallna kvinnan – och jämföra det med vad han sade till och
om fariseerna.
Alltför många sidor av moralen har
blivit borttappade eller åtminstone
skjutna åt sidan. Den nu så moderna
”antikapitalismen” är i verkligheten
mycket mindre påverkad av ”vetenskaplig marxism” än av gängse föreställningar – som jag också hoppas
bygger på misstag – om att ekonomisk verksamhet bedrives utan hänsyn
till mänskliga värden och moral. De
som känner sig besvikna över demokratisk politik framför ofta liknande
argument.
Mycket, mycket viktigare för demokratin än återupprättandet av artonhundratalets sedvänjor på det sexuella
området är bevarandet av grundläggande moraliska krav i allt som har
ens den minsta anknytning till samhällsarbetet. Lojalitet, sanningskärlek,
konsekvens och tillräckligt mod att
fasthålla vid åsikter även när de angrips och förtalas är i själva verket
415
oumbärliga för demokratiens upprätthållande. Det finns likaså ett mycket
stort behov av att upprepa att respekt
för varje mänsklig varelse utan undantag ligger i själva vår livsform; att det
inte finns något slags verksamhet där
man kan låta bli att ta hänsyn till andra; att hat mellan folk, mellan raser,
mellan klasser, mellan intressegrupper,
mellan partier och deras företrädare
aldrig kan godtas, även om det ibland
tyvärr inte kan undvikas till följd av
mänsklig ofullkomlighet. Tolerans, till
och med när det gäller moraliska föreställningar och inställningar som vi kan
finna besynnerliga och obegripliga, är
en lika grundläggande del av demokratiens etik som respekt för valresultat.
Disciplin och ledarskap
Inte heller kan demokratien leva vidare utan självdisciplin hos aktiva och intresserade partier och människor. Återigen måste det sägas att många av oss
inte varit konsekventa i vår inställning.
Demokrati betyder oreserverad underkastelse under majoritetens beslut och
majoritetens intressen. Underkastelse –
men inte instämmande! När folket sagt
sitt ord är avgörandet slutgiltigt för
tillfället; men de som för tillfället befinner sig i minoritet har rättighet och
rentav skyldighet att söka övertala folket att ändra åsikt. Det är fullständigt
oförsvarligt att försöka vända upp och
ned på ett demokratiskt avgörande genom odemokratiska åtgärder och manipulationer, men det är lika oförsvar- 416
ligt att söka misstänkliggöra dem som
begagnar en fortlöpande, demokratiskt
godtagbar argumentation för samma
ändamål. Detta är i själva verket också
en fråga om politisk konsekvens och
politisk moral. Den som varit aktiv
medlem i mer än trettio år av ett parti
som permanent befunnit sig i opposition (och dessutom ofta befunnit sig i
minoritet inom det egna partiet) kan
måhända bli ursäktad om han är benä-
gen att trycka just på denna punkt.
slutligen: ledarskapet. Det kan aldrig tillräckligt ofta upprepas att verkligt ledarskap inte står i strid mot demokratiens ideal. Tvärtom, det är oumbärligt för dennas förverkligande. Folket, eller en större församling av dess
representanter, kan inte säga mycket
mer än ja eller nej. Dess viljeyttringar
blir obegripliga och rentav meningslö-
sa om de inte bygger på tämligen precisa och rimliga frågor och alternativ.
Sådana frågor och alternativ kan komma endast från politiska ledare, på
grundval av detaljerad och omfattande
kunskap om fakta.
I vad jag har sagt ligger också att de
politiska ledarnas uppgift inte är att se
till sina egna intressen, utan tvärtom
att ha klara åsikter om vad som ligger
i det gemensamma intresset. Frihet från
egenintresse är rentav särskilt viktig
hos dem just därför att man inte kan
förvänta den hos deras anhängare. Ledare har inte heller någon skyldighet
att gå efter vad de gissar att ”folket
önskar”. I själva verket försummar de
sina plikter om de inte gör annat. De
verkligt stora ledarna var de som var
beredda att någon tid gå ut i den politiska öknen – och sedan kanske komma tillbaka, som Churchill och de
Gaulle.
Hotet mot demokratien
Att tala om demokrati hjälper inte
särskilt mycket. Villkoren för dess tillvaro måste ständigt upprätthållas och
förbättras. Inte ens det är tillräckligt.
Vi måste undvika självbelåtenhet och
ständigt vara på vår vakt, observera
och påtala omständigheter och tendenser som hotar demokratiens framtida
existens. Och det är inte för mycket
att säga att demokratien är hotad i dag,
tvärt emot alla förväntningar, till och
med i länder som Förenta Staterna och
Sverige där den tills helt nyligen föreföll att vara fullständigt och permanent
etablerad.
Hotet finns där och vi kan alla se
det. Att avgöra dess verkliga natur,
dess orsaker och rötter, eller hur vi
skall möta det, är mycket svårare. Jag
kan inte göra anspråk på några särskilda kunskaper eller någon särskild förståelse i det hänseendet. Det kan naturligtvis hända att själva välståndet
kommit oss att glömma grundläggande
behov och värden som i det förflutna
motiverade demokratiens genombrott
och som skulle sättas i fara om den kastades över ända. Det kan också hända
att vi har varit alltför litet medvetna
om människosläktets destruktiva instinkter och därför är ur stånd att värja oss mot deras förverkligande.
Hot kommer naturligtvis också utifrån. Jag har tillbringat de senaste fyra
åren i det land där det fattigaste och
det näst största folket i världen lever,
och min tillvaro har inte varit så skyddad att den har låtit mig glömma min
verkliga omgivning. Fattigdomen i
världen kan ännu innebära en fara för
vårt välstånd, för vår säkerhet och kanske framför allt för vår demokratiska
livsform. Det vore grymt omoraliskt
om vi glömde bort denna fattigdom
eller lät bli att göra någonting åt den,
vi som har det så bra på det materiella
området. Men en sådan försummelse
skulle också vara utomordentligt farlig, åtminstone på längre sikt. Vår ovillighet att offra något av vårt välstånd
för att utveckla vad jag i brist på bättre uttryck fortfarande skulle vilja kalla
människosläktets underutvecklade flertal står i strid mot hela det värdesystem som ligger bakom vår tro på demokratien. I själva verket är den grovt
odemokratisk. Den står i strid mot majoritetens önskningar och aspirationer
– om man inte tänker på de små majoriteterna i våra egna små länder, utan
på majoriteten av världens befolkning.
Hur kan vi vänta oss att denna majoritet, om den möter en sådan påtaglig
ouppriktighet, skulle respektera vårt
demokratiska system eller rentav efterbilda det? Och om den genom egna
ansträngningar och utan aktiv medverkan från vår sida lyckas höja sig ur sitt
417
nuvarande svaga läge, hur kan vi då
vänta att den skall visa oss någon hänsyn eller ens någon barmhärtighet?
Må ingen säga att dessa problem är
alltför avlägsna för att påkalla vår omedelbara uppmärksamhet. Utvecklingen
i Fjärran Östern under de senaste femton åren bör ha visat oss att de ligger
oss närmare än vi tror. Vad vi än gör
hemma hos oss själva kan våra ansträngningar befinnas förfelade, om vi
inte löser det stora problemet att göra
världen – vilket icke är detsamma som
Västerlandet – någorlunda trygg för
dem som väljer demokrati.
Också hemma hos oss själva har vå-
ra ansträngningar varit beklagligt otillräckliga. Det är visserligen sant, vadhelst somliga människor påstår, att under vårt demokratiska system majoriteterna i våra folk vunnit ekonomisk
trygghet, t o m välstånd, och förvärvat
möjligheter till en någorlunda behaglig tillvaro. Men vi har fortfarande viktiga minoriteter som ligger efter: negrer, västindier och mexikanare i Förenta Staterna, asiatiska invandrare i
Storbritannien, nordafrikaner i Frankrike, zigenare i Sverige, de gamla och
en del av ungdomen i alla våra länder.
Ett av våra allvarligaste misslyckanden
är att vi inte lyckats lära majoritetsgrupperna den nödvändiga respekten
och hänsynen för missgynnade minoriteters berättigade intressen. Visst krä-
ver sådan hänsyn uppoffringar. Men
om de uteblir kommer dessa minoriteter att hota själva det demokratiska sy- 418
stemets grundvalar, därför att det lämnar dem utan skydd.
Samtidigt är det moderna västerländska samhällets benägenhet att tilllåta allt- ”the permissive society” – i
sig själv ett hot mot demokratien. Demokratien kräver tolerans, men på intet sätt släpphänthet. Tvärtom: de två
äro oförenliga. Ett demokratiskt system kan fungera endast om man i bå-
de offentligt liv och privatliv bevarar
en hög moralisk standard – uttrycket
taget i sin vidaste bemärkelse – och
på grundval av stark självdisciplin. Allt
detta är mycket olika från de släpphänta vanor man finner i de s k moderna välståndssamhällena, där rentav
upprätthållandet av grundläggande lag
och ordning – igen med orden tagna
i sin vidsträcktaste bemärkelse – betraktas som nästan oanständigt och helt
och hållet reaktionärt. I diktaturerna,
särskilt de kommunistiska diktaturerna,
vare sig de tillhör den europeiska eller
den asiatiska typen, har man naturligtvis undvikit sådana risker genom att
inte alls vara släpphänt.
U pplösning inifrån
Ett av våra skenbart olösliga problem
hänför sig till dem som begagnar demokratiens friheter endast för att bryta sönder den inifrån, och som aldrig
skulle drömma om att tillåta andra
samma frihet, om de en gång skulle få
tillfälle att utöva avgörande makt. Detta är vad nazisterna gjorde i Tyskland
på 1920-talet och i början av 1930-talet, och samma metoder har stor dragningskraft på dagens kommunister.
Vad skall vi göra åt den saken? Skall vi
förneka grundläggande demokratiska
ideer och värden genom att ställa sådana grupper utanför lagen och beröva
dem möjligheterna att driva propaganda för sina åsikter – eller skall vi tilllåta fritt utrymme för deras destruktiva verksamhet? För min del har jag
alltid efter moget övervägande föredragit det senare alternativet, men endast
därför att jag hyser en optimistisk tilltro till vanligt gott folks goda förstånd.
Och jag medger villigt att det finns
starka skäl på andra sidan också.
I själva verket kommer ett av hoten
mot vår demokrati från de otåliga jämlikhetskrav, som man finner hos vissa
perfektionister och samhällsmoralister,
som vägrar att se de stora framsteg som
Västerlandets demokratiska länder redan tagit i riktning mot större jämlikhet. De kräver upprättandet av ett fullständigt enhetligt socialt system i morgon, eller allra senast i övermorgon.
Och eftersom detta uppenbarligen
knappast kan åstadkommas genom det
långsamma demokratiska förfarandet,
gör de sitt bästa att bryta sönder den
politiska demokratien. skulle de lyckas
ersätta den med så kallad folkdemokrati, kommer de naturligtvis att upptäcka att de inte hade åstadkommit nå-
gon ökning av jämlikheten utan bara
en ny form av olikhet. Troligen skulle
de bli uppriktigt förvånade, men då
skulle det vara för sent att göra någonting åt saken. Igen står vi inför ett
skenbart omöjligt val mellan olika alternativ: underkastelse, eller underkuvande, eller helt enkelt likgiltighet?
Vi var benägna att tro på uppfostran
och undervisning. Förmodligen gör de
flesta av oss fortfarande det. Vi var
säkra på att människorna med större
kunskap och bättre intellektuell utbildning skulle bli bättre rustade för att ta
sin del av den demokratiska debattens
ömsesidiga meningsutbyte, skulle bli
mera toleranta och rentav mera förnuftiga. Det kanske gäller i längden och
för de flesta människor. Men vissa nutida tendenser bland världens intellektuella kan ge oss anledning att hysa
någon tvekan. Vi finner att de barnsliga och under årtionden gång efter annan motbevisade generaliseringar och
förenklingar som för dagen används av
falska profeter som Cohn-Bendit och
Dutschke accepteras och entusiastiskt
gillas av unga män och kvinnor som
haft förmånen av den bästa utbildning
vi varit i stånd att förse dem med. Om
detta är resultatet har vi all anledning
att fråga oss om det bästa var gott nog.
Naturligtvis utgör de undantag, ehuru
mycket röstbegåvade undantag, och
den stora majoriteten är förmodligen
immun mot sådana intryck. Men är det
till följd av utbildning – eller trots
den?
Den offentliga debatten
Offentlig debatt är ett oundgängligt
villkor för demokratien. Den svens- 419
ka tryckfrihetsförordningen definierar
tryckfrihetens motivering som ”säkerställande av ett fritt meningsutbyte och
en allsidig upplysning”. Detta är otvivelaktigt nödvändigt. Men liksom andra former av politiskt ledarskap inte
syftar till att tillgodose ledarnas egna
intressen gäller också, att de opinionsledare som har makten över moderna
kommunikationsmedia försummar sina
plikter om de begagnar sin ställning
för att skapa något slags privilegierad
ställning för sina egna fördomar, sina
egna önskningar eller sina egna åsikter.
I många fall, kanske ibland med hänsyn
till kommersiella intressen, ibland helt
enkelt därför att makten stigit dem åt
huvudet, brister de i ansvarskänsla.
Detta är inte något som man kan motverka genom lagstiftning, genom. nya
system för ägande eller liknande åtgärder. Det är helt enkelt en fråga om
yrkesetik.
Den intoleranta konformism, ibland
”konservativ” men just nu oftare ”radikal”, som kännetecknar viktiga delar
av tidningspressen, radion och televisionen i flertalet demokratiska länder, är
i själva verket en av de största farorna
för demokratien. Den är farlig om allmänheten tror på vad den får höra,
därför att den då berövas nödvändig
upplysning om alternativa åsikter, motstridiga informationer och nyanser som
den måste förstå för att komma till
överlagda och förnuftiga slutsatser –
slutsatser som är rimliga ur dess egen
synpunkt, inte ur publicisternas. Men
420
tendensen är kanske ännu farligare om
allmänheten blir så missbelåten att den
inte tror på vad den får höra. I det
fallet förlorar den en nödvändig grundval för demokratiska avgöranden och
blir ett lätt byte för varje propagandamakare som är skicklig nog att verka
tillfälligt lockande. Ett av de vidrigaste
dragen i modern publicistik är tendensen att misstänkliggöra andras motiv –
att presentera och bedöma ett uttryck
för åsikter eller rent av ett påstående
om fakta icke i enlighet med dess
egentliga värde utan med hänsyn till
den talandes sysselsättning och allmänna åsiktsriktning. Detta är något som
kan leda till allmän misstro i stället för
förtroende, intolerans i stället för tolerans, och kaos i hela opinionsbildningen. Publicitet är oumbärlig för demokratien. Men ansvarslöst använd publicitet kan döda demokratien också i det
mest utvecklade västerländska samhälle.
Naturligtvis är förenklingar oundvikliga i offentlig debatt. Ingen kan presentera alla fakta eller ens begripa dem
om de skulle kunna presenteras. Ett urval måste göras. Men de som har makten över massmedia har ingen rätt att
godtyckligt välja den urvalsprincip som
bäst passar deras känslor eller intresseinriktning. De är inte annonsbyråer;
deras uppgift är i stället att tillhandahålla råmaterial för andra, som skall
begagna det för att komma till sina egna slutsatser. Om de skall kunna motsvara sitt ansvar har de skyldighet att
utföra något som liknar historikerns arbete när han väger och redovisar sina
källor och pekar på alternativa tolkningar av fakta. Det måste sägas att
många – inte alla! – försummat sina
plikter mot det demokratiska samhället
i dessa hänseenden.
Vi valde demokratien
Vi valde demokratien – eller åtminstone sade och trodde vi det. Ar vi i stånd
till den ansträngning som är nödvändig
för att hålla den vid liv? Eller är striden för demokratien redan förlorad,
denna gång slutgiltigt? Kommer eftervärlden att tro att politisk demokrati
inte alls var utomordentligt bra, utan
på det hela taget dålig? Svaret ligger i
framtiden, och ingen är i dag i stånd
att säga vad det kommer att bli. Men
en sak är säker: utgången beror på oss
själva. Demokratiens stabilitet beror på
hur den begagnas – icke endast av regeringsledare och politiska partier och
dem som har makten över massmedia,
utan av allmänheten.
Vare sig det är lyckligt eller olyckligt kommer alla slags ledare i sista omgången att handla i enlighet med våra
krav och önskemål. Demokrati är nå-
got som i lika hög grad angår oss alla
– gamla, unga och medelålders, rika
och fattiga, intellektuella eller inte.
Vårt ansvar är stort, kanske överväldigande. Det är ett ansvar gentemot oss
själva och andra människor i hela världen, och framför allt gentemot kommande generationer. Ar vi i stånd att
bära det?