Print Friendly

Delansvarig eller oansvarig

Av Redaktionen | 31 december 1968


1968


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Fil.dr. HANS RUDBERG:
Delansvariga eller
oansvariga?
Mycket ofta hävdas det i den allmänna
debatten, att låglöneproblematiken
/rämst beror på arbetsgivarnas snålhet.
Är det verkligen så? Är inte fackföreningarna och regeringen i hög grad
ansvariga för de förhållanden som
uppkommit? Bruksdisponenten,
fil.dr. Hans Rudberg belyser några
punkter i debatten. Förf. säger sig vara
”full av onda aningar beträffande slutresultatet av den just pågående avtalsrörelsen” och säger: ”Tekniken är
denna, först intecknar man på omvägar
hela det samhällsekonomiska utrymme
för lönekostnadsökningar, som står till
buds, sedan börjar man tala om återhållsamhet (andras) till förmån för
dem som har det sämst ställt.”
Om åtskilliga missförhållanden i vårt
samhälle gäller att ansvaret för dem
i hög grad är delat mellan olika institutioner och intressegrupperingar, trots
att yrkespratare och andra försöker lägga det helt på ett håll. Syndabockar par
preference är arbetsgivarorganisationer,
kapitalister, företagen och ofta ”administrationen” så där i största allmänhet.
Ett bra exempel är det mångomskrivna
låglöneproblemet. Arbetsgivarnas snålhet bär skulden får man höra från en
kör av röster. Att också fackföreningarna och till och med regeringen har
ett litet delansvar faller tydligen ingen
in av alla dem som yttrar sig oftast och
mest högljutt. Jag tycker ändå att ett
sådant delansvar är uppenbart. Om det
skall värderas till 20 % eller 80 % kan
göra detsamma. Huvudsaken är att inte
glömma bort dess existens, därför att
låglöneproblemet kan inte lösas om vi
inte alla hjälps åt och alla gör en del
offer.
Först och främst bör man hålla i minnet att inflationen, m.a.o. de nästan
oavbrutna prisstegringarna, har sin
rundliga skuld till att låglöneproblemet
under 1960-talet upplevs som alltmera
skärpt. Alla som inte kan hänga med
i svängen p.g.a. ett svagt förhandlingsläge, eller ingen förhandlingsposition
alls, får finna sig i att deras lön inte stiger i takt med priserna och än mindre
i takt med andras löner. Ansvaret för
att stora medborgargrupper under
1960-talet inte har fått sina villkor förbättrade i den grad som de onekligen
506
varit värda faller därför till en del på
alla som bär ansvar för inflationen.
Vem vågar påstå att regeringen och
fackföreningarna här går fria?
Låg lönsamhet
Men låt oss lämna denna sida av skuldfrågan. Antag något optimistiskt att ett
visst mått av enighet råder om önskvärdheten av att förbättra de lågavlö-
nades ställning. Var skall pengarna tas?
Av företagsvinsterna svarar man slentrianmässigt. Oturligt nog råder för
närvarande bland alla som försökt sätta
sig in i saken stor enighet om att nä-
ringslivets investeringar är för små. Vi
hänger inte riktigt med i den tekniska
utvecklingen och den kaka vi har att
dela på blir varken så stor eller så välsmakande som önskvärt och möjligt vore. ”Vi investerar för litet därför att
lönsamheten är för låg” säger företagarna själva. Varför inte tro dem när
påståendet dels kan statistiskt bevisas
och dels bekräftas av ökade svårigheter
med sysselsättningen?
Nå men ansvaret för denna låga lönsamhet, det är väl ändå helt och hållet
företagarnas eget? Till en del otvivelaktigt ja, till en annan del ligger också här ansvaret på andra händer. Låt
gå för att vi företagare är en smula
bakom flötet så där i största allmänhet.
Vi tror det själva efter att ha låtit vårt
undermedvetna påverkas av valrörelsens förkunnelse. Men ändå, ibland vaknar man utvilad med en obestämd men
behaglig känsla av att den 100-procentiga skulden minskat till 80 %. Vem
stiger då fram och står för resten?
Men om företagsvinsterna inte är nå-
gon mjölkko, var skall då pengarna för
att förbättra de låga lönerna tas? Av
alla som har fått för stor standardförbättring under 1960-talet? Visserligen
har jag aldrig träffat någon, men enligt
aritmetikens grundregler måste de ändå
finnas. De som menar allvar med sin
förkunnelse får vara goda att dela med
sig. När en känd fackföreningsledare sä-
ger att alla med inkomster över 40 000
kr/år nu skall avstå från varje förbättring en tid framöver, så bör vi hålla
med honom på ett villkor. Nämligen
att han sätter sig ner och räknar ut vilken obetydlig ökning av de sämst ställdas villkor detta räcker till och sedan
vågar dra den obekväma slutsatsen att
också alla i lönelägen mellan 20 000 och
40 000 kr/år måste dra sitt strå till stacken. Här är jag full av onda aningar beträffande slutresultatet av den just på-
började avtalsrörelsen, alla pressens
vackra Geijercitat till trots. Tekniken
är denna, först intecknar man på omvägar hela det samhällsekonomiska utrymme för lönekostnadsökningar, som
står till buds, sedan börjar man tala om
återhållsamhet (andras) till förmån för .
dem som har det sämst ställt.
Högerprogrammet 1968
Man kan erinra om följande citat ur
högerpartiets program 1968:
”Lika fullt kvarstår som betydelsefull
frågan hur en eventuell framtida vä-
sendig produktionsökning skall fördelas. De tekniska framstegen sker i oförminskad takt och naturvetenskapen
ställer ständigt nya möjligheter till vårt
förfogande. Helt inom möjligheternas
gräns ligger tanken att de reella disponibla inkomsterna per individ om tjugo
år kan vara minst 50 procent större än
nu. Rimligt är att alla får någon del av
denna standardökning, medan de sämst
STATEN OCH NÄRINGSLIVET
507
ställda grupperna erhåller en betydligt
större förbättring. Med all respekt för
åsikten att lönebildningen ej kan styras
måste ändå mänskliga värderingar och
framtidsförhoppningar på en mångfald
vägar påverka skeendet. Vad statsmakterna här gör, eller uraktlåter att göra,
förblir alltid en viktig faktor i spelet i
lika hög grad som organisationernas
handlande.”
Det bör utan vidare vidgås, att i den sega kamp mellan å ena sidan ett relativt fritt fungerande näringsliv och å andra sidan statsauktoritetens krav på
inflytande över detsamma, en kamp, som i så hög grad präglat vår tidsålder,
den senare riktningen i intim förening med andra tidens folkrörelser gått
segrande fram, så att, där det fria näringslivet ej helt bortsopats, staternas
inre politik i olika schatteringar färgsatts av åtgärder, avsedda att påverka
det ekonomiska livets funktion. Men samtidigt manar till eftertanke iakttagelsen, att i de länder, där statens inflytande över näringslivet nått längst,
folkvälståndet samtidigt står lägst.
Civilingenjör Erik Olson i Svensk Tidskrift 1938

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner