Print Friendly

Debatten kring borgerlig samverkan

Av Redaktionen | 31 december 1960


1960


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DEBATTEN KRING BORGERLIG
SAMVERKAN
DET FÖR borgerligheten nedslående
valresultatet har lett till en förnyad
och mindre steril debatt kring möjligheterna av en borgerlig samverkan. Inom alla de tre borgerliga
partierna har man vid en begrundan av väljarreaktionen sagt sig att
en viktig orsak till att socialdemokratin inte bara befäste utan utvidgade sina positioner var splittringen
på borgerlig sida. Många väljare
trodde helt enkelt inte på möjligheten av ett borgerligt alternativ!
Reaktionerna i den borgerliga
pressen har emellertid varit mycket
skiftande. Å ena sidan förekommer pessimistiska tongångar, som i
Liberal Debatt utmynnar i nästan
patetiska vädjanden till socialdemokraterna att rikta »en generös
inbjudan till de övriga partierna att
dela regeringsansvaret». Tidskriften konstaterar själv att »hoppet
om att socialdemokraterna skall
visa en sådan generositet, en sådan
politisk framsynthet, är dock mycket litet». Intressantare än denna
reaktion – som ligger så långt som
möjligt från det av hr Ohlin en
gång formulerade programmet att
först slå socialdemokraterna eftertryckligt i val innan det kunde bli
tal om en allmän samlingsregering
~ \
– är Liberal Debatts bedömning av
valets innebörd: »Folkpartiet ökade
i årets val sitt röstetal med ca
120 000 röster jämfört med 1958
års kommunalval. Ändå är det berättigat att tala om detta val som
ett stort nederlag för partiets strä-
vanden. Ty det väsentliga i valet
var socialdemokraternas frammarsch, att regeringen starkt befäste sin ställning.» Tidskriften
upplyser att Ȍtminstone inom
folkpartiet var man nog ganska förvissad att skulle en växling vid
makten ske, skulle den ske vid
detta val». Det är med en underton
av bitterhet den konstaterar att
»det faktiska valutslaget blev ett
utslag som tvärtom gjorde folkpartiets krav på en växling vid makten
mindre aktuellt än kanske någon
gång efter kriget».
Mot dessa besvikna tonfall kontrasterar Dagens Nyheters och
Svenska Dagbladets bedömningar.
Båda dessa betydelsefulla språkrör
för borgerlig opinion har i realistiska och måttfulla ordalag skisserat en väg till borgerlig samverkan.
Svenska Dagbladet har därtill antytt ett program för en revision av
vissa av högerpartiets ståndpunkter – ett program, som om det för- 466
verkligas, borde erbjuda stora möjligheter att samla de tre borgerliga
partierna på en gemensam linje.
Dagens Nyheter har uttryckligen
rekommenderat en samarbetsdelegation mellan de tre partierna.
Längst har Västmanlands Läns
Tidning gått. Den har erinrat om
Svensk Tidskrifts förslag för ett år
sedan om en sammanslagning av
högern och folkpartiet och vill nu
se detta förslag ställt under förnyad
debatt – mot bakgrund av det nya
läget efter valet.
Endast ett bidrag av nämnvärt
intresse till denna borgerlighetens
– eller rättare – den borgerliga
pressens självprövning har i skrivande stund kommit från centerpartiets organ. Skånska Dagbladet
har i försiktiga vändningar anslutit
sig till tanken på ett borgerligt samarbete.
Det är svårt att se hur man inom
de tre borgerliga partierna under
någon längre tid skall kunna undgå att taga ställning till de två alternativa perspektiv, som med sådan
tydlighet nu avtecknar sig: fortsatt
splittring, och därmed i stort sett
vanmakt, eller samverkan med
sikte på ett gemensamt regeringsansvar efter 1964 års val.
I det förra fallet kan något eller
båda »mittenpartierna» tänkas gå i
koalition med socialdemokraterna
för att åtminstone vinna något litet
medinflytande. Men det medinflytandet skulle partiet eller partierna
ifråga med all säkerhet få betala
dyrt. Hr Hedlunds nya underlag av
småföretagare och allmänborgerligt sinnade tjänstemän skulle gå
man ur huse· för att vända sig mot
honom. Revolthotet från hans sydsvenska lantbrukarväljare skulle
också få förnyad aktualitet. Och
folkpartiet skulle riskera att efter
några val krympa till samma ställning som »de radikale» i Danmark.
Socialdemokraterna skulle ändock
i allt väsentligt bli de bestämmande.
Såvitt man kan se föreligger det
två slags hinder för ett borgerligt
samförstånd. Det ena är de mestadels irrationella men psykologiskt
betydelsefulla följderna av partiernas institutionalisering. Men därvidlag kanske valresultatet kan
verka utjämnande. Att de båda
borgerliga oppositionspartierna i
Danmark kunnat etablera ett så
gott samarbete torde i icke ringa
mån bero på att dessa partiers inbördes ställning och styrka redan
från början varit given. Inom båda
partierna accepteras som något
självklart att Venstre är det större
partiet och för överskådlig tid
kommer att så förbli. Det finns då
alls ingen anledning för något av
partierna att spekulera i förändrade inbördes styrkeförhållanden.
Valresultatet har – om inte annat – gjort det klart att vi här i
Sverige för överskådlig tid framåt
kommer att ha tre tillnärmelsevis
lika starka borgerliga partier –
såvida inte något av dem begår politiskt självmord genom att bli
stödjeparti åt socialdemokraterna.
Ett fortsatt borgerligt inbördeskrig
kan endast leda till att man byter
några mandat med varandra.
Det andra slaget av hinder ligger
på det programmatiska området.
Här kommer särskilt högerpartiets
ståndpunkter i blickfältet. Men
varje mera ingående granskning av
dessa torde ge vid handen att de
ingalunda är så extrema, som de
fick sken av i valrörelsen. Högerpartiets detaljerade skuggbudget
angreps så häftigt att partiet
tvingades på defensiven, till att
mera motivera enskilda besparingsförslag än att driva deras gemensamma principiella bakgrund och
positiva syfte. Därigenom fick de
andra partierna ett lysande tillfälle att utmåla högerlinjen som
kortsiktig och materialistisk. Hö-
gerpartiet nådde aldrig riktigt fram
till väljarna med den klara principiella motivering för dess politik,
som varit vägledande för 10 års
högerarbete och fortfarande är det:
nämligen viljan att å ena sidan genom en besparingspolitik effektivt
bekämpa risken för inflation, devalvering och arbetslöshet, och å
den andra att genom en lågskattepolitik – och här är besparingspolitiken en förutsättning- bereda
väg för en egendomsägande demokrati: ett samhälle där också tjänstemän och arbetare får en direkt
och personlig delägarandel i produktionsmedlen.
Om den framtida ekonomiska utvecklingen kan man emellertid ha
olika meningar, och vad som ter sig
467
som nödvändig besparing för den
ene blir vid förändrad ekonomisk
bedömning överflödigt för den
andre. Alltså är motsättningarna i
besparingsfrågorna till någon del
sådana att de kan bryggas över genom en diskussion om fakta.
På en annan punkt träder värderingarna i förgrunden. Högerpartiet
kan givetvis inte avstå från att eftersträva en övergång till en lågskattepolitik. I så fall skulle partiet
ge upp sin målsättning- den egendomsägande demokratin – vilket
aldrig kommer i fråga. Men både
folkpartiet och centerpartiet omfattar samma allmänna strävan till en
skattesänkningspolitik – även om
de inte vill godtaga så energiska ingripanden, som de högerpartiet
krävt. Håller de fast vid denna allmänna riktlinje borde det ändå –
med god vilja – vara möjligt att
finna en gemensam väg för alla de
tre borgerliga partierna.
Både hr Ohlin och hr Hjalmarson har markerat en villighet att
undersöka förutsättningarna för
praktisk samverkan i riksdagen.
Att hr Ohlin därvid talar om »begränsad samverkan» är intet hinder – de områden, som han utpekat som lämpade för en sådan, är
ju av central betydelse. Huvudsaken är nu att överläggningar mellan de borgerliga partierna i någon
form kommer till stånd så att deras partimotioner vid vårriksdagen
inte leder till fortsatt splittring
utan blir ett steg i riktning mot en
gemensam plattform.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

Läs mer

webshop_banner