Print Friendly

Debatt

Av Redaktionen | 31 december 1958


1958


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DEBATT
DEN SVENSKA PRODUKTIONENs TILLVÄXT OCH
FÖRDELNING SEDAN 1900
Hur många gånger har det ej sagts att
det är LO :s och det socialdemokratiska partiets förtjänst, att industriarbetarna ekonomiskt har det bättre
nu än förr.
Man menar då, och säger det också,
att arbetarna förr var utsugna. Men
»Utsugningen» har nu minskat eller
upphört, just genom dessa organisationers kamp mot utsugarna. Fastän
kritiska röster mer och mer höjts mot
ett sådant tänkesätt lever det kvar hos
nästan hela arbetareklassen och genom den ständiga upprepningen har
det blivit såsom ett axiom för större
delen av vårt folk. Och icke blott för
vårt folk utan även annorstädes.
Låt oss emellertid titta på saken.
I en artikel i april 1956 i tidningen
»Företagaren» trodde sig signaturen
»Den tänkande fabrikören» konstatera,
att industriarbetaren i Sverige mellan
åren 1938 och 1955 fått sin realtimförtjänst ökad så mycket som nationalinkomsten per individ ökat i storlek, men icke mer.
Ur en skrift av Tore Sellberg, Byrån
för ekonomisk information, Stockholm
1955, »Kurvorna visar vägen» tagas
vissa av följande siffror. Nationalinkomsten i 1954 års penningvärde var
år 1900 1 550 kronor per individ och
1954 5170 kronor. Sellberg reserverar
sig för att omräkningen till realvärden
är omöjlig att göra exakt.
Han anger även reallönen för manliga industriarbetare i 1954 års penningvärde år 1900 till 115 öre per
timme och 1954 till 425 öre per timme.
Totala nationalinkomsten var år
1900 7 740 miljoner kronor och 1954
37 300 miljoner kronor, allt i 1954 års
penningvärde, dvs. var 1954 ca 4,8
gånger så stor som 1900. Samtidigt har
emellertid Sveriges befolkning stigit
från 5,14 miljoner till 7,23 miljoner
individer.
Per individ fanns alltså ett 3,4 gånger
större produktionsresultat att fördela
år 1954 än år 1900. Men industriarbetarens reallön hade samtidigt ökat 3,7
gånger per arbetstimme räknat.
Genom att med Sellbergs siffror undersöka ökningen av nationalinkomsten och industriarbetarelönen från ett
år till det nästa, dvs. använda oss av
ränta på ränta-tabeller, finner vi, att
medan nationalinkomsten ökat 2,3 %
per år har industriarbetarens tiroförtjänst stigit med 2,4 %, allt i konstant
penningvärde.
Om man antar att 1900 års tiroförtjänst varit »riktig» skulle, på grund
av produktionens ökning, den »riktiga» liminkomsten år 1954 ha varit
3,4 X 115 – 390 öre mot i verkligheten 425 öres timlön. Av reallöneökningen 310 öre/timme skulle alltså
275 öre ha kommit genom produktionsökningen och endast 35 öre genom fackföreningarnas medverkan till
dess fördelning.
I Eli Heckschers bok, »Svenskt arbete och liv», upplagan 1957 med kompietterande tillägg av Arthur Montgomery och Bengt Svensson, säges
(sid. 302) att nationalinkomsten per
invånare ökades omräknad i fast penningvärde från 1861 till 1914 3,1
gånger 1861 års siffra. Med hänsyn till
penningvärdets ändringar – »i den
mån detta är möjligt» – får man för
industriarbetarnas löner ungefär 2 2/s
gånger utgångsläget. Mellan 1800-talets
mitt och 1939 anses, att man möjligen
kan räkna med fyrdubbling. »Det är
onekligen påfallande att sålunda icke
ens industriarbetarnas standard förefaller ha vuxit starkare än den genomsnittliga nationalinkomsten per invå-
nare, varvid man likväl bör minnas att
den senare också kräver avsättning för
ett härvid icke avdraget sparande, som
till största delen utfördes av andra
samhällsklasser än arbetarna.>>
Enligt principen ränta på ränta
skulle med Heckschers siffror nationalinkomsten pr individ 1861-1914 ha
ökat med 2,2 o/o pr år och industriarbetarnas inkomster med 1,9 o/o.
Ur Heckschers bok (sid. 400) framgår även, att reallönen för industriarbetare m. fl. 1913-1940 pr timme ökat
från index 100 till index 180 och per
dag från 100 till 150. Omräknat med
ränta på ränta innebär detta att årliga
ökningen av limförtjänsten är 2,2 o/o
pr år och av dagslönen 1,5 %. Heckschers siffror för reallönens ökning är
alltså lägre än Sellbergs. Men de omfattar ju delvis olika perioder.
Ur F. A. Harper: »Varför stiger lö-
nerna?>>, Stockholm 1957,framgår (sid.
20) att för U. S. A. »produkten» per
timme och timlöner båda uttryckta i
konstant penningvärde från 191O till
1955 följt varandra så nära som tänkas kan. Om »produkten» per timme
år 1910 var -35 och 1955 + 70, var
timlönen 1910-37 och 1955 + 72, allt
från en antagen medellinje.
I såväl Sverige, där fackföreningarna har stor makt, som i U. S. A., där
341
de betyder väsentligt mindre, har reallönen för industriarbetarna följt nationalproduktionens ökning, utan
annat än tillfälliga avvikelser. Arbetsmarknadens parter har i detta avseende för Sverige och U. S. A. i sin helhet inte kunnat göra något nämnvärt,
vare sig till eller ifrån.
I ett tillägg av Sven Rydenfelt till
Harpers bok (sid. 135) påpekas, att
Axel Strand öppet vidgår att löneglidningar, uvs. lönehöjningar utöver dem
arbetsmarknadens parter bestämt, betingas av arbetsmarknadssituationen
och sker den fackliga rörelsens hjälp
förutan. Med andra ord, en jämvikt
inställer sig trots parternas försök att
hindra den!
Nu svaras måhända, att industriarbetarna sedan 1900 fått andra förmå-
ner än direkt höjning av kontantinkomsten, t. ex. förkortning av arbetstiden, naturainkomster, bättre sociala
förmåner, bättre bostäder, bättre skolgång, lägre skatter, högre anseende,
större makt, ökat självförtroende.
Vad anseendet, makten, självförtroendet beträffar bestridas de inte, men
här ämnar jag endast tala om de rent
materiella förbättringarna, de som är
mer eller mindre mätbara.
Skatterna för industriarbetarna
torde vara väsentligt högre nu än då.
Ur en festskrift för en industri säger
en intervjuad arbetare, att då (1900) :
>>Arbetarna hade inte så mycket att
säga till om i det kommunala, de betalade så litet i skatt.» – >>Hela skatten,
både kronoskatt och kommunalskatt
gick till 2: 75 för en arbetare.»
I den index som användes är direkta
skatterna borttagna, däremot icke indirekta skatter eller subventioner,
vilka båda senare dock delvis upphä-
ver varandras inverkan.
Dagsförtjänsten var då 2-3 kronor
plus vissa naturaförtjänster, och de
senare var ingalunda små. Men vad
betydde de i dagens penningvärde?
——————————————————–
342
Inverkan av arbetstidens förkortning är eliminerad i och med att vi
talar om inkomsten per arbetstimme
resp. produktionens ökning per individ. Hade man nämligen i stället för 48
timmar arbetat 56 timmar är det möjligt, ehuru ej säkert, att produktionen
varit större än nu.
Lät oss se på penningvärdets förändring 1900-1954.
I Sandor Asztelys bok »Det riskvilliga kapitalets förvaltning>>, Handelshögskolans Göteborg skriftserie,
Uddevalla 1955, sid. 125 ff., finnas åtskilliga index som är användbara,
och i Balans, häfte 5 1955, har Gustaf
Åkerman en kritisk artikel »Den missvisande bostadsindex».
Asztely har en levnadskostnadsindex 1830-1954, konstruerad genom
omräkning av sifferserierna ur Myrdal-Bouvin 1830-1913, Socialstyrelsens (gamla) levnadskostnadsindex
utan skatter och sociala förmåner sedan 1914, Socialstyrelsens (nyare)
levnadskostnadsindex sedan 1935.
Enligt denna konstruerade levnadskostnadsindex hade index stigit frän
87 är 1900 till 332 år 1954, eller om
1900 sättes som bas, frän 100 till 382.
Gustaf Åkermans kritik riktar sig
mot nu använda konsumentprisindex
med basär 1949 på grund av att den
däri ingående bostadsposten är en abstrakt räkneprodukt, emedan vi ej har
en bostadsmarknad med fri hyresbildning. Han anser därför att ett levnadskostnads- resp. konsumentprisindex med bas 1935 borde vara snarare
231 än som nu 222. Då Asztely tydligen ej använt sig av Åkermans granskning skulle möjligen Asztelys index
för är 1954 visa något för lågt värde.
Vilket index man än använder kan
kritiseras, varför vi nöjer oss med
att i fortsättningen säga, ur industriarbetarens synpunkt, med hänsyn till
penningvärdets fall, att 1 krona av
år 1900 motsvarar 3,82 kronor 1954.
Men om man dessutom godtar att produktionsresultatet av 1900 år 1954 var
3,4 gånger så stort och industriarbetaren skulle ha precis lika andel 1954
som 1900, motsvarar en inkomst av 1
krona år 1900 3,4 x 3,82 ~ 13 kronor
år 1954, eller omvänt 1 krona 1954
motsvarar ca 8 öre 1900.
I pengar räknat skulle en arbetare,
som är 1954 tjänade 4,25 per timme
icke vara mer gynnad än en som 1900
hade en firnförtjänst av 33 öre.
Låt oss nu titta på naturainkomsterna 1900 och 1954.
Om en industriarbetare år 1900 hade
1 rum till 1 rum plus kök skulle det
1954 motsvara en »brödbit» av 3,4-
6,8 rum inkl. kök. Men då bostäderna
nu i gemen är bättre ombonade, har
flera moderniteter, får man måhända
säga, att en bostad av 1 rum-l rum
plus kök plus bränsle år 1900 i värde
är 1954 motsvarar en modern lägenhet om 2 rum + kök inklusive bränsle
av säg lågt räknat 1 800 kronor per är.
År 1900 var ofta fri läkare en naturaförmån för industriarbetarna.
Med sjukkassereformen 1955 försvann
väl denna princip, om den ens varit
kvar så länge.
Det fanns ett tämligen väl utvecklat skolväsende redan vid sekelskiftet. Om detta följt med den allmänna
utvecklingen skulle det varit 3,4
gånger bättre 1954 än då, t. ex. genom att skoltiden varit 3,4 gånger så
läng, antalet elever per klass blivit 3,4
gånger mindre än då eller en kombination därav.
Vare sig ovannämnda förmåner tillkommit genom det allmännas försorg
eller genom industrien måste hänsyn
tagas till denna faktor 3,4, när man
vill bedöma utvecklingen.
Man har folkpension nu och ännu
så länge väl pensionstillägg för en
större del av arbetarna från arbetsgivaren. Hur var det 1900? I »Frän
Fugger till Kreuger», utgiven av Ekonomisk-Historiska Föreningen i Lund
1957 talar Pär-Erik Bark om »Enskifte
och socialvård». Där framgår, att lantarbetare pensionerats redan i början
av 1800-talet, och det från 58 års ålder, såväl i natura, som genom pensionsinrättningar. Även änkan och
barnen fick pension, barnlös änka
t. o. m. från 48 års ålder.
I samma bok talar Lennart Jörberg
i »Företagare och arbetare under industrialismens genombrottsskede» om
sjukkassor, arbete på lager under då-
liga konjunkturer, läkarvård, upprättande av skolor och pensioner för industriarbetare långt före år 1900.
Torsten Nothin nämner i »De som
länkat landets öden», 1957, om industriarbetarpensionering på 1880-1890-
talet.
De »gratualier» som arbetarna vid
åtskilliga industrier sedan långt
gången tid fått var ju pensioner och
socialförmåner av betydande värde.
Framför mig ligger ett pensionsbrev, upprättat 9 augusti 1890 för en
då 22-årig industriarbetare, som vid
20 års ålder inflyttat till ett ingalunda
stort järnverk i Mellansverige. Han
tillförsäkrades skriftligen fr. o. m.
1929, alltså från 60 års ålder, följande
pension för sig och sin hustru, vilken
pension även med viss förhöjning
jämte fri läkarvård utbetalades till deras död som timade, mannens 1936
och hustruns 1947: »Pensionen utgår
i 2:ne klasser, nämligen 1 :sta gradens
och 2:dra gradens pension, den förra
till belopp av 120 kronor, den senare
med 240 kronor. Utom den kontanta
pensionen åtnjuter pensionär husrum
och vedbrand, afstår han från dessa
naturaförmåner, lämnas honom godtgörelse på sätt Bruksstyrelsen bestämmer.»
Och vidare: »Arbetare, som uppnätt 60 år och minst 25 är varit i bolagets tjenst, samt derunder ådagalagt
ett hedrande uppförande, vare berät- 343
tigad till 1 :sta gradens pension. När
lämplig sysselsättning ej kan pensionsberättigad arbetare längre beredas,
vare han skyldig afgä från sin ordinarie arbetsanställning vid bruket och
åtnjute han då 2:dra gradens pension.»
Även änka och barn erhöll pension
efter arbetare, som varit i tjänst minst
25 är.
Vad skulle denna pension vara värd
om pensionsbrevet utfärdats 1954 i
stället för 1890?
240 kronor per är för 1890 skulle
om hänsyn endast tages till penningvärdets fall vara ca 970 kronor, om
hänsyn även tages till produktionens
tillväxt under 64 år med 2,3 o/o ca
4 300 kronor. Härtill skall alltså värdet av bostaden läggas med säg 1 800
kronor.
Om samma pensionsutfästelse skulle
gjorts år 1954 borde den alltså ha blivit å ca 6 000 kronor, alltså ingen då-
lig pension.
Att penningvärdet för den angivna
utfästelsen sjunkit kan ju ej bruksföretaget lastas för. Det får väl skyllas
på »regeringen». Produktionens tillväxt får väl däremot industrien åtminstone delvis ta äran av.
Med det sagda har jag velat visa,
huvudsakligen med andras siffror, att
»den gamla goda tiden» ej var mindre
hänsynsfull mot de anställda än nutiden. Den fria konkurrensen bl. a.
gjorde, att vid sekelskiftet en jämvikt
mellan industriarbetarnas löner och
produktionens storlek fanns, som inte
ens en mer än 50-årig fackföreningsrörelse kunnat rubba. Tages hänsyn
till Heckschers siffror tyckes arbetaren ej fått det bättre under den tid
han behandlar. Sellbergs siffror skulle
möjligen tyda på någon förbättring.
Båda författarna har reserverat sig.
Och jag själv har måhända generaliserat vissa saker.
Om någon kritiker har andra siffror
344
att komma med bör de insättas. Det
finnes omdömesgillt folk som anser
att vi i Sverige glömt en del utgiftsposter, t. ex. försummat vägväsende,
vattenrening, varför nettonationalinkomsten skulle vara längre än vi tror.
Men den princip jag framlagt för jämförelsen tror jag är riktig.
Sintsatsen kan ej bli mer än en.
Blott genom ökningen av produktionens storlek har industriarbetarnas
levnadsstandard höjts. Lika blir det i
framtiden.
Skulle ökningshastigheten bli större
än den hittills varit får industriarbetarna helt automatiskt del därav, blir
den lägre får de lida därför.
I nutiden torde endast fåtalet arbetsgivare i detta land vilja undvara
arbetarnas fackföreningar, och det
vill säkerligen ej arbetarna heller. Men
Arbetsgivareföreningens och LO :s
nytta ligger på andra områden än man
förfäktar. Produktionsresultatens fördelning kan de i det långa loppet praktiskt taget inte påverka.
Åtskilliga arbetareförbund, icke
minst det som nuvarande LO-chefen
Arne Geijer kom ifrån, Svenska
Metallindustriarbetareförbundet, har
länge hävdat att arbetarna skall vara
positiva till rationaliseringar inom industrierna och denna uppfattning är
spridd i de lokala fackföreningarna.
Men därifrån och till uppfattningen
att produkti.onsresultatens fördelning
sker automatiskt är ett långt steg.
Allmänna opinionen vet praktiskt
taget ingenting i denna sak.
Hur vore det med en allmän diskussion, där den offentliga opinionen
kunde få klart för sig hur viktigt det
är, åtminstone ur materiell synpunkt,
att alla parter i denna fråga drar åt
samma håll. Drar man åt motsatta håll,
antingen fackligt eller praktiskt kan
produktionsresultaten minska i stället
för att öka.
En uppgift för Industriförbundet
eller Sparfrämjandet att ordna en så-
dan diskussion?
Faber philosophicus.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner