Print Friendly

Debatt Sak och taktik i 1964 års pensionsdebatt

Av Redaktionen | 31 december 1971


1971


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Debatt
GUNNAR HECKSCHER:
Sak och taktik i 1964 års pensionsdebatt
I andra delen av Ulla Lindströms memoarer,
behandlade av Tom Söderberg med en artikel i Svensk Tidskrift nr 5-6/1971, talas i
förbigående om 1964 års strider i pensionsfrågan. Ulla Lindström kallar förslaget om
pensioner åt dem som låg före ATP-åldern
»det fräckaste utspelet» i högerns historia;
Tom Söderberg betecknar det som »grov
taktik». Det må kanske tillåtas en inblandad
(och angripen) person att göra några kommentarer, också om det hela numera i allt
väsentligt förlorat sin aktualitet.
Det har sina risker att spekulera om andras motiv. Riskerna är inte omedelbara –
tvärtom är det ofta enklare att misstänkliggöra avsikter än att ta upp sakdiskussion.
Men till följd av naturlig okunnighet kan
man lätt hugga i sten, och det är förargligt
såvida man har ett hederligt uppsåt, vilket
båda de nämnda författarna helt säkert har.
Ulla Lindström har många ursäkter, ty hon
skriver ju om sina egna intryck, inte om hur
saker och ting förhöll sig i verkligheten.
Men Tom Söderberg är historiker, och han
borde veta bättre.
I själva verket förhåller det sig nämligen
så, att ‘åtminstone för min personliga del –
och jag tror att detsamma gällde Yngve
Holmberg, som drev frågan med ännu större iver än jag – de sakliga motiven var helt
avgörande och ännu tycks mig övertygande.
Däremot måste jag i efterhand medge, att
det var partitaktiskt oklokt att dra upp detta spörsmål som en huvudfråga i 1964 års
valrörelse.
Sakskälen var två, ett socialpolitiskt och
ett näringspolitiskt. Ett led i högerpartiets
kritik mot ATP var som bekant, att systemet
inte tillgodosåg de äldre pensionärer, som
visserligen inte hunnit »tjäna in ATP-poäng»
men däremot under sin arbetsföra tid gjort
stora insatser för att skapa det svenska välståndet samtidigt som de haft mycket mindre möjligheter än följande generationer att
på andra vägar än den offentliga pensionens
sörja för den egna välfärden på ålderdomen. Redan under den ursprungliga ATPdebatten hade jag fäst särskild vikt vid den·
na invändning. Det tycktes mig både orättvist och grymt att på dylika formella grunder missgynna dem som haft det besvärligt
i livet. Därför sympatiserade jag själv på
detta stadium rätt mycket med bondeförbundets (centerpartiets) pensionsalternativ
som anknöt till de gamla folkpensionerna.
Men jag var inte särskilt djupt engagerad
i frågan vid den tiden, hade inte varit med
i dess tidigare behandling och hade som
menig riksdagsman fram till 1961 att syssla
med helt andra ting. Någon självständig linje var jag inte i stånd att prestera oeh ansåg mig inte heller skyldig att försöka det.
Sedermera, då jag kom i en annan position,
fick jag se en möjlighet därtill. Detta sammanhängde med den andra sakbedömningen.
Snart nog visade det sig, att ATP-fon·
derna växte snabbare än någon räknat med.
Detta var vid tillämpningen av fördelnings·
systemet en naturlig följd av den gynnsamma löneutvecklingen och måste fortsätta
även när utbetalandet av pensioner började,
så länge lönerna gick uppåt. Om man räknar
pensionerna efter »de femton bästa åreiU
i det förflutna, när lönerna var lägre, men
avgifterna efter dagens löneläge, som är
högre, måste överskottet självfallet stiga.
Med min politiska uppfattning tedde det
sig högst olyckligt att på detta sätt skapa
maktkoncentration hos det allmänna. För
en socialdemokrat måste det naturligtvis
vara tvärtom. Även Tage Erlander har i efterhand sagt att vad som inträffade överraskade honom. Skillnaden var att det för honom var en glad överraskning. Ur den borgerliga oppositionens synpunkt tycktes mig
överraskningen allt annat än glädjande, och
jag ansåg att man borde göra något åt saken.
Ur här nämnda synpunkter var förslagets
huvudfel att det inte gick tillräckligt långt.
Genomförandet av de mycket blygsamma
åtgärder vi vågade föreslå skulle långt ifrån
ha medfört att »slakta pensionsfonderna»
(Ulla Lindström). Tvärtom hade det betytt
endast en mycket ringa åderlåtning, så obetydlig att den egentligen inte nämnvärt försvagat fondernas maktposition. Och å andra
sidan skulle det endast till en rätt liten del
ha minskat ogynnsamheten i de äldre pensionärernas ställning vid jämförelse med följande generationer.
Vad taktiken beträffar, kan misstagen sammanfattas i omdömet att vi inte lyckades
göra våra förslag trovärdiga. Delvis berodde
det på svaghet å min sida. Jag hade aldrig
avsett att högerpartiet skulle gå till val på
denna fråga 1964, utan 1966 eller kanske
1968, efter att vi under några år förberett
opinionen. När så en del tidningsmän och
inte minst politiska motståndare tog upp och
gjorde ett stort nummer av några satser
om pensionsfrågan i ett tal som huvudsakligen handlade om andra, mindre spännande ting, lät jag locka mig att frångå avsikten att dröja. Det borde jag inte ha gjort,
ty ur taktisk synpunkt var läget högst ogynnsamt.
Allmänheten trodde, av skäl som det skulle föra för långt att här diskutera, inte att
högerpartiet hade ärliga avsikter inom socialpolitiken. Misstron var oberättigad –
många av högerns arbetande krafter vittnade just under 1964 års valrörelse om sin
glädje över att »äntligen» få slåss för ett
positivt socialpolitiskt förslag. Men vad hjälpte det, när misstankarna faktiskt var så djupt
rotade på andra håll? Att undanröja dem
hade krävt mer än ett positivt förslag och
mer än en enda valrörelse.
Vidare kunde ett förslag av denna typ te
sig trovärdigt för allmänheten endast om det
tycktes finnas någon chans att skapa riks~
dagsmajoritet bakom det. Det fanns ingen
sådan, lika litet som man just då hade kun- 341
nat skapa riksdagsmajoritet bakom något annat högerinitiativ, oavsett sakinnehållet. Särskilt Bertil Ohlin tycktes vara av den uppfattningen att borgerlig valframgång kunde
nås endast om väljarna förmåddes att glömma högerpartiets existens, och många månader före det s k utspelet i pensionsfrågan
hade han tydligt klargjort, att han avböjde
varje gemenskap med mitt parti och mig
vid oppositionsalternativets utformning, trots
att jag tidigare på hans uttryckliga önskan
särskilt ansträngt mig för att vi skulle komma på samma linje i författningsfrågan. Emellertid var ur dessa synpunkter pensionsfrå-
gan särskilt ömtålig: alltsedan 1958 hyste
folkpartiet här en traumatisk rädsla. Till yttermera visso var själva högerpartiet känslomässigt splittrat till följd av striden om·
»Medborgerlig Samling» i Skåne, och det
ökade sannerligen varken möjligheterna för
våra initiativ eller den allmänna tilltron till
dem.
I den efterföljande och även den samtida
diskussionen om 1964 års pensionsinitiativ har
mycket talats om »näringslivets» inflytande.
Faktiskt var splittringen där lika stor som
å andra håll. Curt Nicolin och Hans Stahle
var anhängare av förslaget, Marcus Wallenberg, Sven Ersman och Tore Browaldh var
motståndare. Över huvud taget kan man
lugna dem, som fruktar »kapitalisternas» politiska inflytande i Sverige, med att svenska
företagsledare nästan aldrig är överens om
någonting positivt i politiken, såvida det inte
ligger inom ramen för deras direkta erfarenhet. Detta är högst besvärande för den
som skall samarbeta med dem, men i grunden är det naturligtvis mycket sympatiskt.
Hos »näringslivets män» är den liberala samhällsinställningen så djupt grundad, att det
är lika karakteristiskt för dem att vara av
annan mening som det är för – professorer.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

Läs mer

webshop_banner