Print Friendly

Debatt och reflexer

Av Redaktionen | 31 december 1965


1965


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

233
DEBATT OCH REFLEXER
KOMMUNALDEMOKRATIEN – EN REPLIK –
”Den gudarna vill förgöra slå de
med blindhet.” Sådan var ingressen till en ledare i Nyaste Krislianstadsbladet (fp), som tog upp mitt
diskussionsinlägg i Sv. T. nr. 2
”Kommunal parlamentarism?” till
debatt. Om det nu var min person
eller ledarskribenten i Nyaste Kristianstadsbladet, som gudarna avser
att slå med blindhet, det må lämnas till andra bedömare.
Hur som helst, mitt resonemang
gick ut på att det nuvarande samstyret i kommunerna bör bytas ut
mot majoritetsstyre. I många kommuner har socialdemokraterna ett
övertag, även där de inte är i majoritet, och de förstår att utnyttja
detta. Västgöta-Demokraten (s) gör
inledningsvis ett instämmande:
”Hr Hagård har odiskutabelt rätt i
att det kommunala samlingsregerandet, ‘som nu delvis av slentrian förekommer i våra kommuner’ inte är
fullt förenligt med den parlamentariska demokratien. Förklaringen till
att de kommunala frågorna i så hög
grad är avpolitiserade återfaller väl
också på det förhållandet att motsättningar- när sådana finns – kompromissas bort inom slutna sammanträ-
desrum och när ärendet mognat fram
så långt att det kan presenteras offentligheten sker det i form av en från
alla parter tillstyrkt skrivning. Reservationer inom kommunala nämnder
och styrelser är sällsynta och när de
Av fil. lic. BIRGER HAGARD
förekommer gäller det i regel frågor
som har direkt samhörighet med rikspolitiska motsättningar. Ett kommunalt majoritetsstyre skulle kunna ge
medborgarna en öppnare redovisning
av alternativa förslag, frågorna skulle
få en öppnare debatt och man skulle
nog kunna räkna med ett betydligt
ökat medborgarintresse för kommunalpolitiken.”
Nåväl, ingenting är enklare än
att avskaffa samregerandet i våra
kommuner, påpekar Nyaste Kristianstadsbladet (fp) :
”Det fordras bara ett majoritetsbeslut i riksdagen om en ändring av den
paragraf i kommunallagen, som åt ett
relativt litet antalledamöter av en fullmäktigeförsamling ger möjlighet att
begära att styrelser och nämnder skall
utses efter proportionella regler. Slopar man den regeln och låter valen
ske endast efter majoritetsregeln, får
de flesta av de övriga partiernas ledamöter lämna de kommunala styrelserna och nämnderna och kvar blir i
drätselkammare, kommunalnämnder
och förvaltningsutskott endast socialdemokratiska ledamöter. Är licentiaten Hagård möjligen ute efter att åt
socialdemokraterna i det kommunala
livet ge samma dominerande ställning
som de under lång tid haft i rikspolitiken?”
Folkbladet för Västmanland (s)
tycker sig kunna konstatera en generationsmotsättning. Åsikter, lik- 234
nande dem som jag framfört, har
förekommit också inom SSU, konstaterar tidningen, men de låter inte
höra av sig från äldre kommunaloch landstingsmän. Inställningen
hör obetingat till dem som försvinner med åren.
”Bakom de äldres uppfattning ligger i hög grad ett accepterande av
grundtanken i den kommunala författningen, som föreskriver proportionerliga val till drätselkammare och
nämnder. Enligt denna tanke skall
minoriteten ha en chans att ta del av
ärenden redan på det förberedande
stadiet. Och eftersom de flesta kommunalmän inte ser på kommunen som
en tummelplats för partipolitiska strider så gör de en dygd av kommunallagens grundtanke och samregerar vidare. Samregerandet är även bekvämt
ur den synpunkten att man slipper
ägna krafter åt att slåss med en på-
stridig opposition. Har sagda opposition dessutom en välspridd tidning
till sitt förfogande så är det i hög grad
praktiskt att oppositionen är bunden
av besluten. Bindningen är särskilt
effektiv om man kan få med redaktörer och ägare till ‘oppositionstidningen’ i olika nämnder och styrelser.”
Förvisso skulle man önska, att
tidningarna stod helt fria och var
beredda att så fort så erfordras utgöra en hälsosam kritikerröst,
men tyvärr är detta inte alltid fallet.
Låt mig emellertid diskutera de
synpunkter, som förts fram i de
redovisade tidningarnas ledare.
Självfallet är jag inte, som Nyaste
Kristianstadsbladet tror, i mitt debattinlägg ute efter att speciellt
gynna socialdemokraterna. Tidningen borde granska den partipolitiska uppdelningen i våra stadsoch kommunalfullmäktige närmare
och därvid helt kunna befrias från
sin defaitistiska syn på kommunalpolitiken. Ett genomförande av
majoritetsprincipen skulle ingalunda leda till en socialdemokratisk
dominans av det slag som tidningen
förutsätter. Tvärtom skulle det i
stort sett bli fråga om 50-50 i
våra kommuner. Men det är klart,
att om de borgerliga partierna skall
kunna utgöra en effektiv motvikt
till socialdemokraterna, är det nödvändigt med ett samlat uppträ-
dande.
Det synes emellertid som om ingen tidning, ej heller de som utan
kommentarer citerat mitt debattinlägg, tagit fasta på den väsentliga
synpunkten, nämligen nödvändigheten av att de borgerliga partierna
inför 1966 års kommunalval i god
tid enar sig om ett gemensamt komm unalt program i respektive kommuner och allra helst går fram under en gemensam borgerlig samlingslista. Varje kontakt med väljarna torde snart ge vid handen,
att dessa har ytterligt litet till övers
för borgerliga splittringsaktioner.
Om ett gemensamt borgerligt uppträdande kommer till stånd i valet,
kan det förutsättas, att detta också
får till resultat ett samfällt agerande i fullmäktige och därmed skulle
också den socialdemokratiska hegemonien på åtskilliga platser brytas.
För att uppnå ett majoritetsstyre
i våra kommuner är det alltså inte
nödvändigt att genomföra någon
ändring i kommunallagen, som
Nyaste Kristianstadsbladet anser.
Det räcker fuller väl med ett enigt
uppträdande från de borgerliga partiernas sida.
Det formella samstyret har otvivelaktiga förtjänster, som Västgöta-Demokraten påpekar:
”Den kommunala utredningsapparaten står minoritet och majoritet till
tjänst på samma sätt. Rent praktiskt
kan det för oppositionssidan vara väl
så värdefullt att under beredningen
kunna påkalla den utredning man vill
ha gjord även om det sker till priset
att nämndledamöterna enligt praxis
ställer sig helt solidariska till den lösning man resonerat ihop sig om.”
Nyaste Kristianstadsbladet menar, att den kommunala demokratien utgör en ovanligt fin variant
av demokratien och tillbakavisar
med indignation varje påstående
om att kommunalpolitiskt bossvälde skulle innebära korruption.
”Nu var väl detta senare aldrig meningen, även om det bör sägas, att de
kommunalpolitiska skandalerna (läs
== korruptioner el. dyl.) sannerligen
inte blivit färre på sistone. Däremot
kan det med fog hävdas, att risken för
korruption blir betydligt mindre, om
det finns en aktiv majoritet i fullmäktige och en likaledes aktiv minoritet.
Tvärtom blir i ett sådant läge kommunens intressen tillvaratagna på
bästa sätt.”
En hel del ligger i VästgötaDemokratens påpekande beträffande utredningsapparaten. En aning
kätterskt skall det väl dock kunna
ifrågasättas, om minoritetsutredningarna blir av samma kvalitativa
värde som de undersökningar, som
påkallats av en majoritet och där
utredningspersonalen – den må
vara aldrig så objektiv – vet att
vad den föreslår står i samklang
med ett önskemål från majoritetens sida. Det torde alltså i vart fall
finnas anledning att ifrågasätta,
om värdet av utredningsapparaten
i kommunen är större under nuvarande än under ett renodlat parlamentariskt system. Däremot kan
det med skäl hävdas, att utredningsapparaten spelar en betydande roll – liksom teknokratien över- 235
lag – i de fall, då något bestämt
parlamentariskt-politiskt läge inte
utkristalliserats.
Folkbladets resonemang om generationsmotsättningar förefaller
dock en smula malplacerat. Givetvis kan det teoretiskt vara berättigat om man jämför uppfattningar,
deklarerade av folk med och utan
komunalpolitisk erfarenhet. I övrigt torde sådana resonemang dock
sakna varje värde, försåvitt man
inte a priori anser, att den yngre
kommunalpolitikern är mera på
alerten än den äldre och är mera
kritisk mot skumraskäventyr än
den invande kommunalbossen. Så-
tillYida kan det ligga något i resonemanget som att det många gånger visat sig, att ”äldre” kommunalpolitiker är beredda att i stort sett
utan vidare acceptera de beredande organens förslag och känner sig
i viss mån pinsamt berörda, då
yngre kollegor kräver upplysningar på olika punkter.
Allt detta gör emellertid, att det
enligt min mening är föga välbetänkt att ta till stora ord när det
gäller den kommunala demokratien
och enkannerligen dess tillämpning
i vårt land. Det centrala kravet just
nu är förvisso inte ändring av våra
lagar, även om lagändringar kan
verka befrämjande. Det väsentligaste är att vi får till stånd en
effektiv borgerlig samverkan runt
om i landets olika kommuner, i
form av genomtänkta gemensamma kommunala program och gemensamma listor vid kommunalvalet 1966. Därefter bör en given
sak vara gemensamma gruppsammanträden i fullmäktige, ett gemensamt uppträdande mot socialdemokratien och helst på sikt en
gemensam partiorganisation.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner