Debatt och reflexer

164
DEBATT OCH REFLEXER
STATSFINANSIERADE PARTIER?
I ett debattinlägg om statsstöd till politisk opinionsbildning har Birger Hagård i Svensk Tidskrift tagit upp de
tre stora problemkomplexen på opinionsbildningens område – presstö-
det, frågan om radio- och TV-monopolet och partifinansieringen.
Av de intressanta och för demokratin ytterst väsentliga frågeställningar,
som Birger Hagård berörde, skall jag
nöja mig med att knyta några reflexioner till den ena av dem, nämligen
partifinansieringen.
I en nyanserad debatt i denna fråga
tror jag det är viktigt att upprätthålla
den principiella skillnaden mellan å
ena sidan partiernas verksamhet i
riksdagen och å andra sidan deras
opinionsskapande och medlemsrekryterande verksamhet.
Effektiva utredningsresurser
I fråga om ett ev. statsstöd till oppositionspartiernas utredningsverksamhet
vill jag instämma i Birger Hagårds
konstaterande att det i detta avseende
inte tycks råda några egentliga principiella meningsmotsättningar. Några
delade meningar om det önskvärda i
förbättrade villkor för riksdagsmännen konkurrenskraftiga löner,
skrivhjälp, arbetsrum, bostäder o. s. v.
– behöver heller inte råda. Tvärtom
kan det anses skäligt att svenska folkets valda ombud skall ha sådana
möjligheter att inte brist på skrivmaskiner eller skrivutrymmen skall
hindra dem, att göra en fullgod insats.
Detsamma kan sägas om oppositionspartiernas utredningsresurser. DemoAv fil. kand. ALLAN ERIKSSON
kratin förutsätter en effektivt arbetande opposition, vilken måste ha tillräckliga resurser för sin verksamhet.
Som det för närvarande är ligger
oppositionen i ett besvärande underläge. I viss mån skulle en utjämning
kunna ske om oppositionspartierna
fick medel till förbättrade utredningsresurser. Helt likvärdiga arbetsförhållanden kan det likväl aldrig bli fråga
om, eftersom ett regeringsparti alltid
har fördelen av att kunna disponera
hela regeringsmaskineriet för sin politikskapande verksamhet.
En ytterligare förbättring av oppositionens arbetsvillkor skulle kunna
ske genom en förändring av riksdagens
arbetsformer. Det är t. ex. ett tämligen
orimligt krav som ställs på ett oppositionsparti att det under loppet av 15
dagar i januari månad skall presentera ett fullödigt alternativ till den
budget regeringen haft månader på
sig att utarbeta. I bägge dessa avseenden skulle man relativt lätt och utan
större principiella betänkligheter kunna åstadkomma förbättrade arbetsvillkor för oppositionen.
Så långt den förmodade enigheten.
Vill man gå längre och förorda ett direkt statsstöd även till partiernas opinionsbildande verksamhet kommer
man däremot in på en fråga av oerhört komplicerad natur med ytterst
vittomfattande och svåröverblickbara
konsekvenser. Det är en frågeställning
som rör hela grundvalen för demokratin och dess arbetsformer. De principiella betänkligheterna går inte att
komma förbi med samma enkla hänvisning till samhällsnyttan som på
fullt allvar framförs i debatten om
presstödet ~ tidningar är samhällsnyttiga och då bör också samhället
hjälpa till att finansiera dem. Partier
är nödvändiga instrument för att låta
folkviljan komma till uttryck, men
därav följer inte att staten också måste
finansiera partierna. Kanske fyller dc
sin uppgift i demokratin just därför
att staten inte finansierar dem.
Borgerlig uppluckring
Varför har tanken på ett direkt statsstöd till partierna dykt upp? En av
anledningarna ~ troligen den viktigaste ~ till att det principiella motståndet mot statligt stöd börjat uppluckras på borgerligt håll är den
ojämna konkurrensen i finansieringsavseende mellan oppositionspartierna
och regeringspartiet-socialdemokratin.
Den senare får betydande anslag från
fackföreningsrörelsen. Oppositionen
är hänvisad till medlemmarnas och
sympatisörernas frivilliga bidrag. Därvidlag kan hävdas att det orimliga
förhållandet att ett fackligt engagemang också medför tvångsanslutning
till det socialdemokratiska partiet inte
är någon godtagbar ursäkt för att
även de borgerliga partierna skulle
acceptera tvångsvis uttagna medel.
Det nämnda missförhållandet kan och
bör rättas till genom ett i grundlagen
inskrivet förbud mot kollektivanslutning av fackföreningsmedlemmar till
ett visst parti. Det kan också sägas att
ett statsstöd ingalunda utjämnar ”orättvisan” mellan socialdemokratin och
oppositionspartierna. Skevheten flyttas ju bara upp på en högre kostnadsnivå.
Hur skulle ett direkt stöd till partierna utformas för att vara acceptabelt ur principiell demokratisk synpunkt. Alla förslagsställare har givetvis varit överens om att stödet måste
vara ”rättvist”, men vad menas med
165
rättvist stöd? Är det ett lika stort anslag till varje parti, är det ett som beräknas efter medlemstal eller efter
väljare?
Det mest detaljerade förslaget om
partistöd presenterades förra året av
Per Ahlmark. Med risk för att än en
gång bli beskylld av honom för att
vara en spaltlymmel som inte tillräckligt noga läst hans bok om vår fattiga
politik och därigenom överbevisats,
vill jag alltjämt hävda att den bidragskonstruktion inte finns som är invändningsfri och ur demokratisk synpunkt
godtagbar.
Alla de förslag som hittills framförts har det gemensamt att de på ett
eller annat sätt snedvrider den fria
konkurrensen mellan partierna. Per
Ahlmarks egen konstruktion var f. ö.
i sig själv det bästa exemplet på vilka
konsekvenser ett partistöd från staten
kan få. Det var ett förslag som i den
då aktuella situationen skulle ge det
största partiet 16 gånger så mycket
statsmedel som det minsta. Det innebar en nära nog total fastlåsning av
nuvarande partistruktur. För vem
skulle förorda en sammanslagning av
två eller tre partier om det betydde
miljonförluster och vilken sansad person skulle förorda en nybildning av
ett parti, om de redan etablerade partierna hade det några miljoner bättre
förspänt i utgångsläget? Det system,
vars stora förtjänst, enligt författaren,
var en balans mellan borgerlig opposition och socialdemokratisk regering
skulle försättas ur spel i händelse av
en förnyad rödgrön koalition.
Liknande problem skulle varje konstruktör av ett statsbidragssystern råka
ut för. Det kan synas som om alla
dessa frågeställningar rör sig om praktiska detaljfrågor. Men det är det inte.
Vad som skenbart är praktiska svårigheter bottnar i själva verket i de principiella problemen. Svårigheten ligger
ju däri att det inte finns några givna
166
rättvisekriterier för bidragsgivningen.
Varje konstruktion måste komma att
uppfattas som godtycke – majoritetsförtryck – av minoriteten, d. v. s. av
den minoritet som ansågs vara i största
behov av stöd.
Enbart det faktum att starka meningsmotsättningar kan råda om vad
som är demokratiskt hederligt och
ohederligt i fråga om medlen att garantera den gemensamma demokratin
borde ju stämma till en viss eftertanke.
statsstödd kommunism?
Som ett belysande exempel kan ses
frågan huruvida stöd skulle utgå även
till antidemokratiska partier. Nog
förefaller det olustigt att kommunister
och i förekommande fall nynazister
skulle stödjas med skattemedel – men
samtidigt vore det lika olustigt om
majoriteten skulle sätta sig ned och
värdera partiernas demokratiska sinnelag.
Ett av de avgörande skälen mot
statsfinansierade partier är riskerna
för dirigering, kontroll och majoritetsförtryck. Men är inte dessa faror
överdrivna? Jag tror att det vore farligt att undervärdera riskerna. Det
kan lätt sägas att ingen i dagens läge
skulle vilja göra våld på partiernas
demokratiska fri- och rättigheter. Men
vad kan ske i framtiden? Uppfattningarna förändras rätt snabbt. Ett exempel kan vara belysande. Tanken på
statsstöd till pressen ansågs för några
år sedan vara helt barock. Bara för
några månader sedan var det ytterst
få som kunde tänka sig ett genomförande av ett statsstöd till tidningarna, så utformat att hälften av det
statliga anslaget skulle användas till
den socialdemokratiska pressen med
25 % av upplagan av landets tidningar
och med möjlighet att använda dessa
medel så att de koncentrerades till
vissa områden för att därmed slå ut
borgerliga tidningar och åstadkomma
ett socialdemokratiskt åsiktsmonopoL
Idag förefaller genomförandet av ett
sådant förslag inte vara så verklighetsfrämmande. Nu kan t. o. m. ett så-
dant ingrepp i pressfriheten avfärdas med dräpande och djupsinniga
motiveringar som denna: ”Ett rejält
anslag från staten innebär endast en
rättvisare fördelning av pengarna”.
(Citat ur Politisk Tidskrift, Cp.)
Det är en vanligen förekommande
– och mycket lättvindig – utväg om
det finns problem att överlåta dem på
staten. Kanske skulle det inte skada
om man i debatten om statligt partistöd också ägnade en liten tanke åt
vilka förutsättningar som gäller för
partiväsendet i en demokrati.
Partier är organisationer som uppstått och fortlevat genom att människor velat stödja vissa ideer och uppfattningar. Det finns i detta fall ingen
principiell skillnad mellan ett stöd i
form av ett medlemskap, en röst, oav·
lönade arbetsinsatser eller ett ekonomiskt stöd. En del medlemmar stöder
ett partis politik genom en blygsam
medlemsavgift och en värdefull arbetsinsats, andra stöder verksamheten
genom ett större ekonomiskt bidrag
o. s. v. Gemensamt för alla är emellertid det personliga stödet åt en viss
politik.
Det är detta stöd från enskilda medlemmar och sympatisörer som ger
partierna deras liv.
Kan man ostraffat ersätta detta ”beroende” av väljares och medlemmars
sympatier, engagemang och stöd genom metoden att låta staten garantera
partierna någon sorts arbetsfri inkomst?