Print Friendly

Debatt och reflexer

Av Redaktionen | 31 december 1967


1967


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

222
DEBATT OCH REFLEXER
HÖGERPARTIET OCH SAMHÄLLETs POLITISERING
Au fil. mag. STAFFAN GRANSTRöM
A lit samhällsarbete vilar på
värderingar. Den moderna
konservatismen måste helt
och fullt acceptera ett politiserat samhälle, varigenom
också en ny grund lägges för
dess arbete, framhåller fil.
mag. Slaffan Granström i detta inlägg, där han också kritiskt granskar uppfattningar
som fördes till torgs av HUF:s
förbundssekreterare Anders
Arfwedson i Sv.T. 1!67.
Anders Arfwedson, förbundssekreterare i Högerns Ungdomsförbund,
har i Sv.T. nr 1!67 i anslutning till
en granskning av ett programförslag från det socialdemokratiska
ungdomsförbundet framfört några
reflexioner om ”vad demokrati
egentligen är”. Han ger sin anslutning till den politiska demokratin,
organisationsdemokratin osv. Längre än till en formell uppslutning
kring de demokratiska idealen går
han emellertid inte. Demokratin får
nämligen inte genomsyra hela samhället. Uppfattningen ”att alla delar av samhällslivet skall göras beroende av politiska beslut i demokratisk ordning” gillar han inte.
Det är inte någon konservativ uppfattning, menar han. ”Vägledande
för den konservativa synen är istället, att i stor utsträckning undvika
politisering (‘demokratisering’ med
s-terminologi) på de områden där
så är möjligt.” En utvidgad politisering av samhället skulle nämligen, enligt Arfwedson, hota den
‘inre maktbalansen’. Denna balans
innebär, att det som motvikt till
statsmakten finns ”en eller flera
faktorer av verklig betydelse, som
icke har sitt ursprung i samma vilja, som den makthavande politiska
riktningen i landet företräder”. Den
viktigaste faktorn i detta avseende
är det privatägda näringslivet. Detta styrs i sitt agerande av ”ickepolitiska motiv”, det följer inte nå-
gon ”politisk linje”. Därigenom,
menar Arfwedson, fyller det sin
funktion som motvikt till den regerande politiska majoriteten.
Konservatismen har alltsedan
Burke framträtt som en antipolitisk meningsinriktning. Politiken
har betraktats som ett medel att befrämja och befästa motsättningar
mellan olika grupper genom att spela ut olika ”särintressen” mot varandra. över enskilda individers och
gruppers intressen borde ställas
helhetsintresset. Samtidigt nedvärderades politiken som ett medel att
förbättra människornas villkor. Det
var fåfängt att tro, att man genom
”sociala manipulationer” skapade
en bättre värld. Samhällsmaskineriet var så invecklat, menade man,
att mänskliga ingrepp skulle få vådliga och obotliga följder, speciellt
som människan till sin natur var
ond, ofullkomlig och gärna hängav
sig åt en kylig rationalism och därigenom åsidosatte tradition och intuition.
Arfwedsons önskan att undvika
en politisering av hela samhället
måste ses i belysning av detta idepolitiska perspektiv. Hans uppfattBing grundas på en viss bestämd
ideologisk grundsyn, som i sin tur
utgår från hans bild av verkligheten, hans verklighetsuppfattning.
Därför får hans åsikter inte betraktas som ett uttryck för passivitet
eller låg ambitionsnivå i hans arbete som förgrundsgestalt i ett politiskt ungdomsförbund i ett läge
som rent allmänpolitiskt har intressanta perspektiv. (Låt vara att det
förvånar honom att han ”f. n. är
politiker så att säga på heltid”, att
mycket i den moderna samhällsdebatten får honom att känna sig som
”en främling i samtiden” och att
han inte kan känna någon verklig
entusiasm för ett system ”där så
många otrevliga, okunniga och
många gånger moraliskt tvivelaktiga personer utövar makten”. Arfwedson, A., Varför jag inte kan
vara liberal. Liberal Debatt, nr 8
1965, s. 39 ff.) Frågeställningen
gäller istället om hans grundsyn är
försvarlig och realistisk inför en
konfrontation med den politiska
och sociala verkligheten.
Värderingarnas roll
Det är alldeles tydligt, att Arfwedson grundar sin åskådning på en
felaktig verklighetsföreställning.
Han förbiser ett elementärt faktum; allt samhällsarbete grundas
på politiska värderingar. Det är en
förfalskning av verkligheten att
hävda, att t. ex. näringslivet inte
följer en politisk linje eller att det
styrs av icke-politiska motiv. Det
är givetvis en illusion att tro, att
näringslivets män i sitt handlande
223
står höjda över alla värderingar och
agerar ”sakligt” eller ”objektivt”.
Både på ett högt idepolitiskt plan
och ett lägre dagspolitiskt plan
drivs de av vissa värderingar. Det
torde t. ex. vara svårt att kalla direktör Iveroths uttalanden om den
föreslagna näringspolitiska fonden
värderingsfria och objektiva. Hans
åsikter tycks i stort sett överensstämma med dem, som de borgerliga partiledarna har gett uttryck
för. Och inte ens Anders Arfwedson torde förneka att dessa drivs
av vissa värderingar. Även i en stor
mängd andra ekonomiska och sociala frågor tycks det råda stor
överensstämmelse mellan ledande
representanter för näringslivet och
borgerliga politiker. Det kan väl
inte gärna vara av en ren slump?
Man kan alltså, som Arfwedson,
säga, att näringslivet i sitt handlande ej styrs ”av den regerande majoritetens politiska vilja” men det
är verklighetsfrämmande och ]dart
missvisande att betrakta det som en
objektiv och fristäende faktor i
samhället. Det vore verkligen välgörande för den politiska debatten
om Arfwedson och andra konservativa politiker ville inse detta faktum och inrätta sitt handlande därefter.
En modern konservatism måste
helt och fullt acceptera ett politiserat samhälle. Därmed skulle nämligen en ny grund läggas för dess
agerande. Syftet med varje rationellt arbetande politiskt parti måste vara att komma i en sådan ställning, att dess värderingar präglar
statsmaktens auktoritativa beslut,
dvs. att erövra den politiska makten och komma i regeringsställning.
Varje partis handlande bestäms då
av ett antal faktorer, med vilkas
hjälp partiet väljer ståndpunkt i
olika frågor. Dessa faktorer är par- 224
tiets ideologi och intresse samt dess
strategiska bedömning, som innesluter hänsyn till väljaropinionen
och till den politiska omgivningen
i vilken partiet arbetar, dvs. den
parlamentariska situationen.
Vilka effekter skulle en ny attityd till det politiserade samhället
få för konservatismen? Hur skulle
den påverka de faktorer, strategiska och ideologiska, som påverkar
partipolitikens utformning? Rädsla
för politisering måste få ödesdigra
konsekvenser. Det ligger givetvis i
sakens natur att varje politisk meningsinriktning, som principiellt
vägleds av uppfattningen, att politisering till varje pris måste undvikas, kommer att kännetecknas av
bristande vitalitet och handlingskraft. Den försätts automatiskt i en
försvarsposition och får som främsta uppgift att kritiskt granska initiativ och reformförslag från andra håll. Den uppgiften kan inte entusiasmera många. Det finns stora
risker att väljarunderlaget minskar.
Kanske skulle man kunna behålla
en kärna av anhängare. Men det
vore fåfängt att hoppas på röstvinster. Människorna kräver i allmänhet positiva initiativ av sitt politiska parti. Man vill se sitt eget
partis värderingar prägla samhällsutvecklingen. Detta sker i ytterst
liten utsträckning om partiet ensidigt inriktar sig på kritik. Utsikterna att inom en snar framtid bilda regering tillsammans med mittenpartierna gör också, att högerpartiets politiska attityd måste stå
i samklang med dessa. Ur strategisk synpunkt vore det således fördelaktigt att överge Arfwedsons recept. Högern måste med energi och
handlingskraft utsträcka sitt arbetsfält till hela samhällslivet och
framlägga konstruktiva reformförslag.
”Heliga” institutioner
Står då denna ambitiösare arbets- ·Jmetod i motsättning till högerns politiska ideologi? Bör man med politiska medel reformera sådana in• ·
stitutioner, som för många konser- ‘
vativa måhända betraktas som heliga, t. ex. näringslivet, familjen
och skolan? Om syftet med politiskt arbete är att fördjupa demokratin och förbättra människans
materiella villkor, göra henne friare och lyckligare, får en modem
konservatism inte stå med armar•
na i kors inför dessa och andra arbetsområden. Det finns ingen anledning att inför kraven på jämlikhet, trygghet och frihet låta andra
meningsinriktningar framstå som
pådrivare och konservatismen som
bakåtsträvare. Inom ramen för en
modern konservativ ideologi finns
nämligen medel för att förverkliga
dessa mål. Ägardemokratin, rätt tolkad, innesluter stora möjligheter.
Den är en vision av ett jämlikhetens samhälle. Genom en jämnare
fördelning av samhällets tillgångar
skall varje människa ges större
trygghet, självständighet och frihet.
Detta framtidssamhälle skapas inte
genom ”den osynliga handen”. Utvecklingen går inte automatiskt
mot det mål man utstakat. Välplanerade politiska beslut krävs. Och
det är endast genom i demokratisk
ordning fattade politiska beslut,
som det stora flertalet människor
tillförsäkras trygghetsgarantier.
Därför måste kravet på en politisering av samhället grundas på omsorgen om den enskilda människans trygghet och frihet. Som exempel kan, som Arfwedson gör, tas
det svenska skolsystemet. Arfwedson menar här, att den i demokratisk ordning antagna skolformen
innebär en inskränkning av de enskilda individernas valfrihet. Alla
de, som genom utbildningens demokratisering principiellt blivit tillerkända rätten till utbildning torde
knappast dela hans uppfattning. Det
som tidigare var ett fåtals privilegium har blivit allas rättighet. Valfriheten har ökat för den stora massan. Däremot kan givetvis de rninoritetsgrupper som redan tidigare på grund av ekonomiska privilegier var tillförsäkrade utbildningsmöjligheter inte se den nya
ordningen som en vidgad valfrihet.
De ser tvärtorn skolans demokratisering som ett hot mot sin egen
ställning och själva skolformen
som ett medel till nivellering och
standardsänkning. Därför är det
också givet att den oerhörda frihetsutvidgning, den möjlighet till
fri personlighetsutveckling, som genom skolans demokratisering tillförsäkrats alla, aldrig skulle ha
kunnat förverkligas annat än genom politiska beslut.
Konservativa framtidsuppgifter
Motsvarande utveckling kan påvisas på område efter område, som
efter hand blivit föremål för politiska beslut. Se t. ex. på arbetsmarknads- och lokaliseringspolitiken. Den grad av trygghet som här
har uppnåtts – full sysselsättning,
·. försäkringar av olika slag o. dyl. –
‘;•
225
har till inte ringa del skapats och
upprätthållits genom politiska åtgärder. Listan kan göras lång. Gemensamt är, att politiska beslut har
gjort människans villkor drägligare och det stora flertalet människor
tillerkänts en tidigare okänd trygghet och frihet. Denna måste ständigt utökas och fördjupas. Nya områden av samhällslivet måste energiskt angripas och reformeras. Här
har en modern konservatism stora
frarntidsuppgifter. Det finns ett
drag av defaitism i Arfwedsons uppfattning. Han föreställer sig tydligen att den nuvarande regeringen
skall sitta i evighet. Han vill undandra vissa delar av samhällslivet
politisering för att därigenom undvika att de reformeras i enlighet
med socialdemokratiska värderingar. I dagens läge är emellertid ett
regeringsskifte närmare än på mycket länge. Och i den mån nya områden av samhället politiseras kornrner ju dessa i så fall att präglas
av den nya regeringens värderingar.
Om man som kärnan i högerns
ideologi ser dess egalitära vision ta··
lar allt för att partiet bör utsträcka
sitt arbetsområde till att principiellt omfatta hela samhällslivet.
Och vill högern föra en majoritetspolitik är det också rent taktiskt
nödvändigt att erkänna det politiserade samhället.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner