Print Friendly

Debatt och reflexer

Av Redaktionen | 31 december 1967


1967


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

163
DEBATT OCH REFLEXER
EN DISTINKTIONSMEDVETEN KONSERVAT15M
Fil. stud. Claes G. Ryns inlägg
om den konservativa ståndpunkten i Sv.T. 8/66 väckte
stort intresse och möttes även
av motinlägg. Förf. bemöter i
:denna artikel en del av kritiken men går även in på frågan
om tillämpningen av en konservativ åskådning, sådan han
utvecklade den i sin tidigare
artikel.
Den som i denna tid av aningslös
fixering vid nuet och framtiden
framhärdar i att upprätthålla ett
historiskt perspektiv och en kritisk
distans till de aktuella skeendena
kan i det förhärskande samhällstänkandet urskilja talrika symtom
på dagens djupgående kulturella
kris. Han kan frapperas av den ensidiga människosyn, som nästan
undantagslöst genomsyrar behandlingen av grundläggande sociala
problem, och utan forceringar dra
linjen till den förlust av mänsklig
gemenskap, som kanske är den djupaste innebörden av vår belägenhet.
Konfronterad med det ”humanistiska” tänkandets djupnande fastlåsning vid naturvetenskapliga kategorier kan han fråga sig, om inte
vår tids människor fallit offer för
en grotesk drift att förneka sin egen
mänsklighet.
Det har bland dagens tongivande
samhällsdebattörer blivit något av
Av fil. stud. CLAES G. RYN
en ritual att vid utvecklande! av olika sociala problemlösningar hänvisa till behovet av anpassning efter
en föränderlig verklighet. Vi lever
i en tid av exempellösa omvälvningar, heter det, och utvecklingen fordrar, att vi hittar nya sätt att angripa problemen. Så inarbetat är
detta tema, att det nästan framstår
som debattens livsluft. Men hur
kommer det sig, att vad som borde
gälla för en ganska intetsägande
truism gång efter annan hålls fram
som ett bärande argument? Mycket
talar för att vad vi här står inför
är ett resultat av uppgivandet av
tron på bestående värden, ett ideologiskt substitut för tron på verkliga kriterier för handlandet. Det
förhärskande samhällstänkandet
anser det inte möjligt att nå insikt
i en objektiv, etisk sanning, efter
vilken våra handlingar kan anpassas. Aterstår då möjligheten att
blott reagera på utvecklingens senaste fas, och på dess egna villkor
– några andra erbjuder sig inte.
Naturalistisk människosyn
De som starkast framhäver behovet att tillmötesgå de ”krav”, som
utvecklingen ställer, företräder i
allmänhet en utpräglat naturalistisk människosyn. Detta är ingen
tillfällighet. Uppfattningen att
människan ytterst bara är ett komplex av materiella krafter pekar direkt hän in i eftergivenheten och
apatin. Naturalistens förhållnings- 164
sätt blir fatalistiskt. Naturlagarna
gäller obetingat. Det som sker, det
sker. Man frestas tala om en människans återgång till materien.
Vilken motsägelse ligger inte i att
våra naturalistiskt färgade samhällstänkare i de flesta fall också
anser sig vara ”progressiva” eller
”radikala”. Genom sina egna utgångspunkter har de ju uteslutit
möjligheten att i någon reell mening ingripa i utvecklingen. En
verklig radikalism skulle förutsätta, att vi någonstans ”utifrån” (dvs.
utifrån en insikt i permanenta värden) kunde påverka livets gång.
Men naturalisten erkänner inte nå-
gon verklighet eller några kriterier
utanför de materiella skeendena
själva. Från sina egna fatalistiska
och värderelativistiska utgångspunkter är han i en bemärkelse slav
under utvecklingen – offer i stället för herre.
Den mekanistiska syn på människan, som alltför ofta återfinns
bakom talet om de ”krav” utvecklingen ställer, kan inte accepteras
av en öppen och vidsynt samhällsfilosofi. Den moderna benägenheten att under intryck av det senaste århundr.adets naturvetenskapliga
framsteg helt stirra sig blind på
skeendena i den materiella sfären
måste äntligen förkastas som en i
grund ofullständig väg att närma
sig tillvarons gåtor.
Tidstendensens romantiska underströmmar, vilka på senare år
alltmer förstärkts i reaktion på en
steril naturvetenskapskult, förebå-
dar inget alternativ. Det kan med
fog hävdas, att förbindelselänken
mellan ett romantiskt och ett naturalistiskt betraktelsesätt är långt
starkare än det som skiljer. Ingetdera tar hänsyn till denna centrala
mänskliga erfarenhet: – existensen av ett högre etiskt medvetande hos oss själva, vilket verkar sov- .~
rande och urskiljande på våra upp- ·~
levelser. Den sammansmältning av ~
romantiska stämningar och kvasi- 1
vetenskaplighet, som finns repre- ~
senterad i hitlerismen och kommunismen, borde stämma oss till allvarlig eftertanke.
Vår tids stora fråga är inte att
efter naturvetenskapligt mönster
utveckla en social ingenjörskonst.
Den stora frågan är återvinnaodet
av den andliga insikt, som ensam
kan ge stadga och riktning åt våra
liv. Endast om vi tror, att det existerar en fast utsiktspunkt utanför
de materiella skeendena och en mer
än skenbar möjlighet att därifrån
styra våra liv, kan vi hoppas forma en meningsfylld framtid. Dagens mest angelägna uppgift är att
hitta vägen tillbaka till det som är
primärt och bestående i mänsklig
erfarenhet och som övergår den fysiska verkligheten. Den moderna
fixeringen vid mätbara storheter
måste ersättas av ett nytt intresse
för kvalitativa realiteter. Vi kommer annars att fortsätta mot det
kaos, som är verkligheten, skild
från den ordnande dimensionen i
vårt medvetande.
Det var med vår tids djupa andliga kris för ögonen som denne författare skrev artikeln Den konservativa ståndpunkten (Sv.T. 8/66).
Den påtagliga etiska tonvikten i artikeln är en direkt följd av hur jag
bedömer dagens situation. Även i
enskildheter sökte jag framhäva så-
dant som enligt min uppfattning är
särskilt angeläget konservativt tankestoff just i vår tid. Tillvägagångssättet torde få anses stå i god överensstämmelse med konservativ tradition. J ag betraktar det som uttryck för en sannare idemåssig anpasslighet än den perspektivlösa
glidningen inför tidsandan, som i
vissa kretsar kommit att ersätta en
dynamisk, distinktionsmedveten
konservatism.
Bergsingenjör Karl Björzens svar
(Sv.T. 10/66) på min artikel innehåller en rad synpunkter, till vilka
jag helhjärtat kan ansluta mig.
Hans artikel är ett glädjande bevis
på att konservativ tanke av det
djupgående slaget ännu icke är helt
utdöd i Sverige. Exakt var hans
uppfattning om konservatismen
kolliderar med min, är jag ur stånd
attse-och vad mera är, jag tror
inte heller Björzen ser det! Hans
svårigheter att finna något i min
artikel, som han direkt kan förklara för oriktigt, är uppenbara. Gång
på gång faller han tillbaka på formuleringar som att ”Ryns uttryckssätt ger nästan intrycket, att …”.
Är det för mycket begärt, om jag
ber att få det diskuterat, som jag
sagt? Vad jag ”nästan ger intryck
av att” anse är ett fritt fält för möjliga karikatyrer.
Anglosaxisk konservatism
Björzens fråga, om jag möjligen
har mina intellektuella rötter i
fransk konservatism, gör det tydligt, vad det är för en skräckbild
han har i tankarna: de Maistre, Bonald, Maurras. Låt mig svara, att
den konservatism jag huvudsakligen studerat och lärt av, är den
engelska och amerikanska från
Burke till Russeli Kirk. Satserna i
min artikel går tillbaka framför allt
på den stora anglosaxiska konservativa traditionen. De speciella,
strängt autoritära läror, varigenom
de franska reaktionärerna skiljer
sig från denna, är mig främmande
och osympatiska.
Om Björzen slänger sin felaktiga
referensram och samtidigt gör sig
mera öppen för den etiska tonvikten i min artikel, kan jag inte tro
165
annat, än att han som beläst och
insiktsfull bedömare snart skall se,
att han egentligen inte motsäger
mig genom vad han positivt hävdar. Påståendet att jag alls inte
skulle behandla människan som
samhällsvarelse, bör han omedelbart kunna ta tillbaka. Vad faller
nämligen klarare under den rubriken än en diskussion av människans etiska villkor? En sådan rör
ju såväl vid själva förutsättningarna för en civiliserad sammanlevnad
som vid målet för denna.
Björzen anser sig i min artikel
ha funnit prov på en överdrivet
pessimistisk människosyn. Hans
beläggställe är mitt uttalande, att
människan inte kan ”skapa något
gudsrike på jorden” utan endast
”sträva efter att begränsa de negativa verkningarna av sin ofullkomlighet”. Hans slutsats tycks vara,
att jag skulle anse människan alltigenom ond. Om inte detta är Björzens tolkning av mina ord, ser jag
ingen som helst mening i hans invändning mot dem. Enkel logik
borde emellertid göra klart, att i
samma mån som individen begränsar sin ofullkomlighet närmar han
sig fullkomligheten. En och samma
odelbara tanke har sin positiva och
sin negativa sida. Den ena motsä-
ger inte den andra. Att jag i artikeln skjuter fram den negativa beror på mitt sammanhang, som är
polemik mot en liberal och socialistisk utopism.
Björzens formulering, att konservatismen ”ser människans natur
som i grunden god”, är allt annat
än lyckad, inte minst eftersom varje traditionell kristen måste ta avstånd från den. Men formuleringar
åsido – vad han vill säga i sak är
jag ense med.
Jag har givetvis inget att anmärka mot Björzens påpekande, att
lfj6
konservatismen i mänga sammanhang uppställer ett bör. Vi måste
emellertid ha klart för oss, att detta inte har något att göra med den
okritiska instinktsmoral, som predikas idag. Kanske finns det skäl att
påminna om att den djupaste etiska erfarenhet, som ligger till grund
för konservatismen och hela det
västerländska arvet, talar till oss i
form av ett gör icke. Det är pä detta vis det etiska jaget hos oss själva utövar ett kritiskt och sovrande
inflytande pä uppdykande tankar,
känslor och impulser inom oss. Det
är ytterst ur denna ”destillationsprocess” som ett sant bör i det personliga eller sociala livet stammar.
Villospår
Björzens bristande lyhördhet för
det etiska perspektivet leder honom
in pä ett villospår, när det gäller
min kritik av en dogmatisk, naturalistiskt grundad rationalism. Han
är t. o. m. nära att ställa sig den
absurda frågan, om jag vill ”ta avstånd frän förnuftet”. Detta trots
att det av sammanhanget och ordalydelsen i min artikel borde framgå, att föremålet för min kritik är
en abstrakt intellektualism, avskuren frän förnuftets etiska förutsättningar. Mitt syfte är ju i själva verket att antyda en väg till skärpning
av sanningssökandet.
Ordet fördom använder jag i Burkes mening:
Prejudice is of ready application
in the emergency; it previously engages the mind in a steady course of
wisdom and virtue, and does not
leave the man hesilating in the moment of decision … Prejudice renders a man’s virtue his habit …
Vad våra förfäder och vi själva
förut tänkt och dömt blir för-domar i handlingens ögonblick. Detta utesluter naturligtvis inte, menar Burke, att vi dä och dä föranleds att ta upp enstaka sädana fördomar till förnyad granskning. Den
nedvärderande betydelse, som radikalt språkbruk givit ät ordet och
begreppet fördom, var just vad
Burke vägrade att acceptera, eftersom denna nedvärdering är irrationell. Det var samma sak Disraeli ·
menade, när han sade, att England
”is safe in something much more
precious than her accumulated capital-her accumulated experience”.
Till en utländsk besökare sade han ‘
en gäng i samma mening, att England styres inte av logiken utan av
parlamentet. Björzen tar fel, om
han pä denna punkt tror sig finna
någon motsättning mellan Disraeli
och dennes läromästare Burke, vars
”divine effusions” han inte nog
kunde beundra. Den som hos Disraeli tror sig finna någon överskattning av rationaliteten borde läsa om
det ställe i Coningsby, som börjar:
”We are not indebted to the Reason
of man for any of the great achievments which are the landmarks of
human action and human progress.”
Ord och satser måste ses i sitt
sammanhang. När jag polemiserar
emot jämlikhetsiden borde det väl
vara klart, att jag har egalilarismen i tankarna. ”Likhet inför lagen”, definierad som frånvaro av
ståndsprivilegier är en annan sak.
”Likhet inför Gud”, innebärande
icke att vi alla är lika goda kälsu- 1..·.
pare utan att vi alla är ansvariga .~
inför Gud, är en tredje ide. Utan l
odräglig omständlighet kan man ~
dock inte beröra allt pä en gäng 1
utan får lita pä att sammanhanget igör klart, vad som åsyftas. ;
Men nog med försvar! Jag skulle
hellre dröja vid de mänga fina tankarna och lyckade formuleringarna
i Björzens betraktelser över konservatismens väsen.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner