Print Friendly

Debatt och reflexer

Av Redaktionen | 31 december 1968


1968


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Debatt och reflexer
Fil. kand. LENA NORBERG:
Maktväxling framför samling
Sedan förra numret av Svensk Tidskrift
utkom, har förutsättningarna för en debatt
om samlingsregering kontra majoritetsparlamentarism i grund förändrats. En stärkt
socialdemokrati med egen majoritet i andra kammaren har knappast någon anledning
att inbjuda de borgerliga partierna till
kungens rådsbord. Däremot skulle det kanske inte vara förvånande om besvikelsen
inom oppositionen över det uteblivna maktskiftet gjort den mer benägen att acceptera en samlingsregering på sikt; att den
politiska balansen kommer att förskjutas
åt borgerligt håll så snart Erlander dragit
sig tillbaka får väl hållas för troligt.
Andå skulle jag på en rad punkter vilja
polemisera mot universitetslektor Birger
Hagårds synpunkter på ”samling eller maktväxling” i Svensk Tidskrift nr 7, inte så
mycket när det gäller hans analys av problemen med det nuvarande systemet som
beträffande hans förhoppningar om samlingsregerandets välsignelser. Det är förvisso sant att Sverige – med sin starka
socialdemokrati och sin splittrade borgerlighet – aldrig upplevt en parlamentarisk
epok i klassisk bemärkelse med tämligen
snabba växlingar mellan regeringsdugliga
partier. Däremot har vi lång erfarenhet av
samlingsregerande pll. det kommunala planet, och det kan vara intressant att skärskåda några karaktäristiska drag i den lokalpolitiska strukturen. Jämförelsen mellan
lokal- och rikspolitik haltar emellertid så
tillvida som kommunerna under långa tider knappast sysslat med frågor som upplevts som partiskiljande i ideologisk bemärkelse. ”Kommunala sambandsutredningen” visade t. ex. för några år sedan
hur ytterligt få beslut som voterades igenom
i fullmäktigeförsamlingarna. Sedan dess har
en märkbar ”politisering” av det kommunala livet ägt rum; förutsättningarna har
varit de större enheter, kommunblock, som
bildats, plan- och markfrågornas ökade
tyngd och det snabbt stigande antalet heltidsanställda förtroendemän.
Just de kommuner som har två eller flera
kommunalråd, dvs. just en samlingsregering, kan därför vara speciellt intressanta
att studera. Föreställningen om samlingsregeringen som en samarbetsregering visar
sig då vara en sanning med modifikation.
I frågor av ”förvaltningskaraktär” hårddras
sällan eventuella partiskiljaktigheter men
kompromissbenägenheten förefaller avta
när ett ärendes politiska tyngd ökar. I synnerhet i vissa kommuner med socialdemokratisk majoritet fungerar således borgerliga kommunalråd huvudsakligen som gisslan. Mest påtagligt är detta kanske i Gävle,
där ett högerkommunalråd genomgående
sitter som vice ordförande i ”sina” nämnder – hans främsta maktmedel blir då att
reservera sig mot fattade beslut. Att dela
makten på sådana villkor kan knappast ha
någon stimulerande inverkan på de politiska grupper som befinner sig i underläge.
Dessutom sker en dimbildning med hänseende till vilka som egentligen bestämmer,
något som måste försvåra ett reellt ansvarsutkrävande vid val.
Den sista synpunkten är inte den minst
väsentliga; samlingsregering skulle kanske
kunna bli många politikers ideal, men det
är knappast den regeringsform som kan
hålla allmänhetens politiska intresse vid
liv. Samlingsregering skulle lösa ett av borgerlighetens stora dilemman, nämligen vår
oförmåga att bereda våra politiska talanger
adekvat sysselsättning. Men för allmänheten torde det i långa loppet framstå som
meningslöst – för att inte säga hyckleri –
med regeringsmedlemmar som i nästan tre
år samregerar för att sedan under några
höstveckor försöka konstruera fram en valrörelse. I motsats till Hagård, tror jag att
den utomparlamentariska aktiviteten främst
bland ungdomen skulle öka kraftigt och att
det närmast skulle förvärra situationen om
man berövade ”utanförgrupperna” möjligheten att få utlopp för sin opposition.
Men om vi nu lyckats uppnå ett så stort
mått av ideologisk enighet mellan de demokratiska partierna i Sverige att en samlingsregering inte vore en eftergift för ett
låst parlamentariskt läge utan ett direkt
uttryck för partiernas önskan att ta tillvara
alla personella resurser och hyfsa den politiska debatten? Såvitt jag kan bedöma är
denna situation ännu så långt avlägsen att
frågan huvudsakligen har ett hypotetiskt
intresse. I vissa frågor, miljövården t. ex.,
är det visserligen svårt att finna ideologiska skiljelinjer, men i de stora ekonomiska
frågorna har klyftan mellan socialister och
borgerliga snarast ökat efterhand som socialdemokratins ”pragmatiker” fått konkurrens av ”visionärerna”.
Att dagens politiska situation är behäftad
med allvarliga problem för borgerligheten
är uppenbart och desto mer beklagligt är
att den författningskompromiss som snickrats ihop av de demokratiska partierna –
ett av de få beslut som tillkommit som om
vi haft samlingsregering; knappast ett rekommendabelt beslut – på intet s~tt kommer att undanröja de författningsmässiga
bromsarna för en nydaning av partistrukturen. Hagård har givetvis alldeles rätt i
sitt påpekande att vårt valsystem med dess
långtgående proportionalism och relativt
låga spärrar mot småpartier egentligen är
anpassat just för samlingsregering medan
den klassiska parlamentarismen närmast
kräver majoritetsval i enmansvalkretsar –
409
och i långa loppet två ungefär jämnstarka
partier.
Utgår man från Hagårds grundsyn, att
den nya författningen kommit för att stanna och att partistrukturen i stort är statisk, följer hans resonemang logiska banor.
Men finns det idag något skäl att acceptera
hans förutsättningar. Hagård påpekar själv
att Yngve Holmberg öppet uttalat sig för
majoritetsval. På samma sätt har t. ex. de
yngre folkpartisterna uttryckt sitt missnöje över vissa delar av författningskompromissen och det finns idag knappast nå-
gon anledning att avföra de konstitutionella frågorna ur den politiska debatten.
Kanske är det nu också möjligt att en
förändring av partistrukturen finns inom
räckhåll. Det samförstånd mellan de borgerliga partierna som kommit till uttryck
i en rad av valrörelsens stora debatter har
väckt både anklang – och förhoppningar
hos stora borgerliga grupper. Det faktum
att argument som ”lägg din röst där den
väger tungt” har hörsammats – till och
med i övermått – så att högermän stött
folkpartiets Gunnar Ericsson i Östergötland och folkpartister Hans Wachtmeister
i Blekinge tyder på att många upplevt borgerlighetens väl som väsentligare än det
enskilda partiets.
Just reaktionen efter andrakammarvalet,
som allmänt måste karaktäriseras som
”fighting spirit” snarare än förstämdhet
talar mot den kapitulation, som ligger i ett
pläderande för samlingsregering på socialdemokraternas villkor.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner