Debatt och reflexer
1964
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
487
DEBATT OCH REFLSXER
Den socialdemokratiska maktapparat~n
var föremål för en analys i Sv. T.
nr 7. Ledaren har blivit föremål för
åtskilliga kommentarer och instämmanden. Strengnäs Tidning
(fp) skriver:
De fackligt organiserade får verkligen veta om, att de lever och har
portmonnäer att öppna, Arvoden, resekostnader och traktamenten inom
detta parti är inte särskilt blygsamma.
Det är fint med en präktig mjölkko.
På socialdemokratiskt håll brukar
man tala om oppositionspartiernas
tillgångar att ösa ur, tydligen för att
dölja vilka storkapitalistiska belopp
som de själva har att disponera.
Under rubriken ”Fläcken” konstaterar Barometern (h):
Vill en fackförening eller någon annan sammanslutning kollektivt stödja
det ena eller andra partiet skall den
självfallet ha alla möjligheter att göra
det. I det fallet gäller liksom i alla
andra kollektiva sammanhang det majoritetsbeslut som fattas. Den som invänder får reservera sig, den som inte
bevakar sin rätt har förlorat sin talan.
Men att kollektivt besluta en individuell partitillhörighet, ett medlemskap, som innebär att man tvingas in
i ”den ideologiska gemenskap, som
det socialdemokratiska partiet utgör”,
är något helt annat.
Och Göteborgs Handels- och Sjö-
fartstidning (fp) sammanfattar så-
lunda:
Det är inte första gången ett parti
skaffar sig otillbörlig makt genom
klickvälde. Socialdemokraterna har
lyckats beundransvärt väl med konststycket. De vill också övertyga oss om
att systemet är demokratiskt, men det
trolleriknepet är alltför genomskinligt.
Samlingspartiet
föreslog Sv. T i nr 8 som nytt namn
för högerpartiet. Det skulle bättre
än något annat ge uttryck för hö-
gerpartiets strävanden under de
senaste åren. Norrländska Socialdemokraten (s) ironiserar:
Svensk Tidskrift har så rätt i konstaterandet att det är angeläget för
högern att ta ett nytt namn. Lägga sig
till med en ny politik också, vill man
gärna tillägga. Namnet är till följd av
den förda politiken onekligen rätt
skamfilat.
Och i en ci ·.ulärledar späder
Värmlands Folkblad (s) på ytterligare:
Ljuvliga tanke och klingande namn,
tänk att få samla ”flertalet” borgerliga
väljare i ett nytt och fräscht högerparti, utan belastning av det gamla
namnet, som så lätt leder tankarna till
vad som varit: ATP-bom, socialt bakåtsträveri och allmän konservatism.
, Eftersom det nu ändå inte går att slå
ihop påsarna med de andra två borgerliga partierna kunde man i alla fall
smaka på samlingens sötma mecl ett
nytt namn.
Det är förståeligt, att vissa socialdemokratiska tidningar gärna tar
tillfället i akt att ironisera och
komma med pekpinnar. Men visst
finns det anledning att taga namnfrågan under allvarlig prövning.
Ty det är uppenbart, att så länge
den av vänsterradikala element
kontrollerade statstelevisionen och
radion liksom vänsterpressen frossar i epitet sådana som ”extrem
höger” och ”högerextremism” om
488
olika företeelser, som man minst
av allt inom högerpartiet har lust
att försvara, kan detta inte undgå
att få en viss verkan.
När därtill kommer att högerpartiet på väsentliga punkter för en
reformvänlig politik, som i vissa
fall t. o. m. ligger till vänster om
folkpartiets och centerpartiets, är
det givet, att det inte finns någon
anledning att enbart på grund av
en partibeckning förlora kanske
en eller två procent av väljare,
som annars i och för sig sympatiserar med partiets politik.
Lyckligast vore naturligtvis, om
man senast fram till 1968 kunde
samla samtliga tre borgerliga partier under beteckningen ”Samlingspartiet”.
Om pressens betydelse
konstaterade Sv. T i sitt senaste nr,
att främst Sydsvenska Dagbladet
och Kvällsposten men även Expressen infört en nyhet i svensk journalistik genom att driva propaganda inte bara på ledarsidorna utan
också på nyhetssidorna genom att
i stor omfattning bereda publicitet
kring olika uttryck för de strävanden man ville gynna, medan Svenska Dagbladet framhölls som ett
exempel på en mera traditionell
journalistik, där ställningstagandet
så gott som enbart avspeglades på
ledarsidorna.
Svenska Dagbladet (h) kommenterar:
Det är alldeles rätt konstaterat –
Svenska Dagbladet strävar traditionellt efter att undvika politisk propaganda på nyhets- och reportagesidorna. Vi är glada om vi enligt Sv. T:s
omdöme lyckats härmed även under
den senaste valrörelsen. Det är nämligen en elementär regel i journalistiken att man skiljer mellan ”news” och
”views”, mellan nyheter och åsikter.
Och TV-ålderns inträde gör ingen ändring häri.
Detta är förvisso hedervärt. Men
det hade ju knappast hindrat, att
Sv. D i något högre grad uppmärksammat de ”news” som låg i alla
de olika initiativ, som under valrörelsen togs inom högerpartiet,
med andra ord att ge ordentlig PR.
Detta hade knappast kunnat åstadkomma samvetsnöd på Sv. D :s
redaktion, men i stället kanske än
mera kunnat gagna de gemensamma strävandena.
DEBATT OCH REFLSXER
Den socialdemokratiska maktapparat~n
var föremål för en analys i Sv. T.
nr 7. Ledaren har blivit föremål för
åtskilliga kommentarer och instämmanden. Strengnäs Tidning
(fp) skriver:
De fackligt organiserade får verkligen veta om, att de lever och har
portmonnäer att öppna, Arvoden, resekostnader och traktamenten inom
detta parti är inte särskilt blygsamma.
Det är fint med en präktig mjölkko.
På socialdemokratiskt håll brukar
man tala om oppositionspartiernas
tillgångar att ösa ur, tydligen för att
dölja vilka storkapitalistiska belopp
som de själva har att disponera.
Under rubriken ”Fläcken” konstaterar Barometern (h):
Vill en fackförening eller någon annan sammanslutning kollektivt stödja
det ena eller andra partiet skall den
självfallet ha alla möjligheter att göra
det. I det fallet gäller liksom i alla
andra kollektiva sammanhang det majoritetsbeslut som fattas. Den som invänder får reservera sig, den som inte
bevakar sin rätt har förlorat sin talan.
Men att kollektivt besluta en individuell partitillhörighet, ett medlemskap, som innebär att man tvingas in
i ”den ideologiska gemenskap, som
det socialdemokratiska partiet utgör”,
är något helt annat.
Och Göteborgs Handels- och Sjö-
fartstidning (fp) sammanfattar så-
lunda:
Det är inte första gången ett parti
skaffar sig otillbörlig makt genom
klickvälde. Socialdemokraterna har
lyckats beundransvärt väl med konststycket. De vill också övertyga oss om
att systemet är demokratiskt, men det
trolleriknepet är alltför genomskinligt.
Samlingspartiet
föreslog Sv. T i nr 8 som nytt namn
för högerpartiet. Det skulle bättre
än något annat ge uttryck för hö-
gerpartiets strävanden under de
senaste åren. Norrländska Socialdemokraten (s) ironiserar:
Svensk Tidskrift har så rätt i konstaterandet att det är angeläget för
högern att ta ett nytt namn. Lägga sig
till med en ny politik också, vill man
gärna tillägga. Namnet är till följd av
den förda politiken onekligen rätt
skamfilat.
Och i en ci ·.ulärledar späder
Värmlands Folkblad (s) på ytterligare:
Ljuvliga tanke och klingande namn,
tänk att få samla ”flertalet” borgerliga
väljare i ett nytt och fräscht högerparti, utan belastning av det gamla
namnet, som så lätt leder tankarna till
vad som varit: ATP-bom, socialt bakåtsträveri och allmän konservatism.
, Eftersom det nu ändå inte går att slå
ihop påsarna med de andra två borgerliga partierna kunde man i alla fall
smaka på samlingens sötma mecl ett
nytt namn.
Det är förståeligt, att vissa socialdemokratiska tidningar gärna tar
tillfället i akt att ironisera och
komma med pekpinnar. Men visst
finns det anledning att taga namnfrågan under allvarlig prövning.
Ty det är uppenbart, att så länge
den av vänsterradikala element
kontrollerade statstelevisionen och
radion liksom vänsterpressen frossar i epitet sådana som ”extrem
höger” och ”högerextremism” om
488
olika företeelser, som man minst
av allt inom högerpartiet har lust
att försvara, kan detta inte undgå
att få en viss verkan.
När därtill kommer att högerpartiet på väsentliga punkter för en
reformvänlig politik, som i vissa
fall t. o. m. ligger till vänster om
folkpartiets och centerpartiets, är
det givet, att det inte finns någon
anledning att enbart på grund av
en partibeckning förlora kanske
en eller två procent av väljare,
som annars i och för sig sympatiserar med partiets politik.
Lyckligast vore naturligtvis, om
man senast fram till 1968 kunde
samla samtliga tre borgerliga partier under beteckningen ”Samlingspartiet”.
Om pressens betydelse
konstaterade Sv. T i sitt senaste nr,
att främst Sydsvenska Dagbladet
och Kvällsposten men även Expressen infört en nyhet i svensk journalistik genom att driva propaganda inte bara på ledarsidorna utan
också på nyhetssidorna genom att
i stor omfattning bereda publicitet
kring olika uttryck för de strävanden man ville gynna, medan Svenska Dagbladet framhölls som ett
exempel på en mera traditionell
journalistik, där ställningstagandet
så gott som enbart avspeglades på
ledarsidorna.
Svenska Dagbladet (h) kommenterar:
Det är alldeles rätt konstaterat –
Svenska Dagbladet strävar traditionellt efter att undvika politisk propaganda på nyhets- och reportagesidorna. Vi är glada om vi enligt Sv. T:s
omdöme lyckats härmed även under
den senaste valrörelsen. Det är nämligen en elementär regel i journalistiken att man skiljer mellan ”news” och
”views”, mellan nyheter och åsikter.
Och TV-ålderns inträde gör ingen ändring häri.
Detta är förvisso hedervärt. Men
det hade ju knappast hindrat, att
Sv. D i något högre grad uppmärksammat de ”news” som låg i alla
de olika initiativ, som under valrörelsen togs inom högerpartiet,
med andra ord att ge ordentlig PR.
Detta hade knappast kunnat åstadkomma samvetsnöd på Sv. D :s
redaktion, men i stället kanske än
mera kunnat gagna de gemensamma strävandena.