Print Friendly

Debatt och reflexer

Av Redaktionen | 31 december 1966


1966


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

368
DEBATT OCH REFLEXER
DECENTRALISERAD AKADEMISK
UTBILDNING- SEKUNDA VARA?
Av pol. stud. PER-MAGNUS EMILSSON
Starkt kritisk mot det nu
beslutade universitetsfilialsystemet är i denna debattartikel pol. stud. Per-Magnus
Emilsson, Stockholm, aktivt
verksam inom HUF. Hans
kritik drabbar även de borgerliga riksdagsmännen: ”Endast 25 borgerliga i andra
kammaren hade mod att gå
emot filialerna, de andra såg
mer till den egna bygden än
till hela samhällets intresse.”
Universitet i Luleå eller Karlskrona? Den affektartade kampen
mellan fjorton olika städer om det
sjätte universitetet fick som resultat en kompromiss. I stället för att
inrätta ett helt nytt utbildningscentrum har riksdagen nu beslutat
förlägga universitetsfilialer till
fem städer. I riksdagsdebatten om
den framtida universitetsutbyggnaden framkallades verkligen bygdepolitikerandan bland riksdagsmännen. Representanter från alla partier sammanslöt sig för att prisa
den egna landsändans fördelar.
Endast en bråkdel av debattiden
gick åt till sakdebatt om filialer
eller ej. I och för sig har givetvis
lokaliseringen av akademisk utbildning betydelse, men det definitivt primära måste ju vara hur utbildningen bäst kan ordnas. Snävt
lokalpolitiska intressen får inte
hindra en kraftig satsning på en
kvalitetsmässig utbyggnad av den
högre utbildningen.
Utgångspunkten för en utbyggnad måste alltså vara att erhålla
en tillräckligt dimensionerad utbildning med bibehållande av den
nuvarande kvaliteten. Tyvärr kan
man inte säga att den av riksdagen
nu beslutade utbyggnaden uppfyller dessa krav.
Beslutet innebär att hösten 1967
decentraliserad universitetsutbildning kommer att startas i Linkö-
ping, Örebro, Karlstad och Växjö.
Undervisningen skall upp till två
betyg bedrivas i de sexton största
ämnena. Redan nu är det vissa stora ämnen som suger upp en allt
större del av antalet studerande.
Onekligen kommer detta ytterligare att accentueras när filialerna införes, eftersom man med dessa inbjuder till en ökad tillströmning
till stora ämnen på mindres bekostnad. Den självklara rätten till
fritt val av ämne kommer att bli en
illusion, om inte det önskade ämnet finns att tillgå.
Kontakten med forskningen
Ännu allvarligare är emellertid
att man genom att endast ge två-
betygsundervisning vid filialerna
skär av kontakten med forskningen. Intelligenta studenter med vilja att specialisera sig, och vilka
rl
hamnat vid en filial, kanske drar
sig för att flytta till moderuniversitetet efter grundutbildningens avslutande. Härigenom löper man en
mycket stor risk att gå miste om
forskarbegåvningar. Detta för oss
så nödvändiga att taga reda på alla
som är lämpade för forskning, har
av samtliga statliga forskningsråd
i remissbehandlingen av U-63, setts
som tillräckligt för att gå emot filialerna, något som borde vittna om
vikten av att även lägstadiestuderande har kontakt med forskningen.
Undervisningen vid dessa filialer
kommer att handhas av universitetslektorer och heltidsassistenter.
Denna sistnämnda lärarkategori
har inrättats för att endast syssla
med undervisning. Den i och för
sig önskvärda assistentundervisningen förfuskas här eftersom ingen tid upplåtes för egen forskning
eller vidareutbildning.
Det är möjligt att dylika ”universitetsadjunkter” under de första
åren väl kan bedriva undervisning,
men utan möjlighet till forskning
och egna studier kommer de att
stelna och bli dogmatiska i sin undervisning. Det faktum att assistenterna skall stå för merparten av
… undervisningen bådar heller ej gott
‘för kvaliteten. Även om professorsundervisning i dag nästan helt försvunnit vid universiteten är det i
.första hand lärare med högre kom- {petens än assistenterna som underI visar, medan assistentundervis- ._.:ningen är avsedd som ett komple·,:.ment.
l Den del av undervisningen som
lf ej kommer under assistenterna
r,i; skall läggas på en ny typ av unir’t versitetslektorer. Det nya består i
l att ingen tid för forskning upplåtes
~–åt lektorerna. För att ge dem en
;j möjlighet att följa med utveckling- ‘ W
Jl- ~
369
en inom respektive ämnesområden,
kommer de att få en sabbatstermin vart femte år. Propositionen
säger också att man med ”vissa
åtgärder” kan upprätthålla en tillräckligt god kontakt med forskningen för dessa lärare. Det är tydligt att resultatet kommer att bli
en lärarkategori, som bedriver
standardiserad och föråldrad undervisning. De föreslagna åtgärderna räcker inte alls till, för att lektorerna på ett tillfredsställande
sätt skall kunna upprätthålla kontakten med forskningen.
Det finns också risk för att ytterligare en lärarkategori kommer
att utnyttjas vid filialerna. U-63
anser nämligen att lokala lärarkrafter skall användas i undervisningen, och tänker då framför allt
på gymnasielärare. skolöverstyrelsen har i sitt remissvar kraftigt
gått emot detta och betonat att lä-
rarna behövs för uppbyggnaden av
det nya gymnasiet. Man kan också
ifrågasätta huruvida gymnasielä-
rare, mestadels sedan lång tid bortkopplade från forskning, kan bedriva en kvalitetsmässigt godtagbar undervisning.
Sämre undervisning
Granskningen av de inrättade filialerna ger vid handen att undervisningen där ej kommer att bli
kvalitativt lika den vid universiteten. Av denna anledning borde det
alltså vara skäl att kraftfullt avvisa den decentraliserade akademiska utbildningen. Nu kan man
dock fråga sig om det spelar någon
roll om utbildningen inte blir lika
kvalitativ. Av någon anledning har
denna fråga aldrig kommit fram i
debatten. De som försvarar filialerna hävdar att undervisningen
där kommer att bli lika kvalitativ
370
som vid universiteten medan motståndarna menar att den inte kommer att bli det. I stället för att stirra sig blind på kvaliteten måste
man se på vilken kategori studerande filialerna är avsedda för eller kan användas för.
Det är här det stora felet har
begåtts vid inrättandet av filialer.
Dessa avses nämligen utgöra avlastningsmöjligheter till universiteten, genom att vanliga studenter
skall gå till filialerna i stället. För
en sådan studerande står det helt
klart att filialerna innehär en sämre utbildningsmöjlighet och som
visats kan stora nackdelar uppstå i
och med att forskningsanknytningen försvinner. Avvisandet av filialer avsedda för ”vanliga studerande” får dock ej innebära ett avståndstagande till all decentraliserad al~ademisk utbildning. För vissa kategorier kommer filialerna
att innebära en standardhöjning
av den akademiska utbildningen.
Genom ett spridande av utbildningen till flera orter i landet, gör man
nämligen det möjligt för personer,
vilka annars icke skulle ha studerat, möjlighet att göra detta. Decentraliseringen kan här i fort- och
vidareutbildningens tjänst fylla en
klar och vällovlig uppgift. Det är
ju en primär skillnad mellan att
utbilda studenter från grunden och
att ge personer, vilka annars ej
skulle ha haft möjlighet därtill,
tillgång till akademisk utbildning
av skilda slag. För detta ändamål
har vi redan i dag decentraliserad
utbildning på ett flertal platser i
landet. Ä ven om då inrättandet av
filialer innebär en kraftig standardhöjning av den nuvarande
flexibla decentraliserade utbildningen är det inte självklart, att
man med ändrad målsättning för
filialen från att avlasta universiteten till att öka möjligheterna till
akademisk utbildning för dem som
i dag ej kan få sådan, finner att
de nu beslutade filialerna utgör det
bästa alternativet. Med den ändrade målsättningen är det nödvändigt att grundligt utreda olika möjligheter till uppbyggnad av en decentraliserad akademisk utbildning.
Man ser här ett tydligt exempel
på ecklesiastikdepartementets oförmåga att koordinera de olika reformerna på utbildningssidan. Isolerade från varandra har de skilda
utbildningsnivåerna omändrats.
Strax innan remisstiden på U-63
gick ut kom 1960 års lärarutbildningssakkunniga med sitt förslag
som helt ändrar lärarutbildningen.
Det fanns en förhoppning att hr
Edenman, när nu inte remissinstanserna fick taga ställning till
förslagen samtidigt, åtminstone
skulle låta riksdagen behandla hela problematiken på en gång. Men
så blev det inte. I expressfart har
U-63 behandlats i departementet
och givits riksdagen i en slarvigt
hoprafsad proposition, som sedan
gick igenom med hjälp av bygdepolitikerna. Några månader senare
kom Gyronasieutredningen med sitt
betänkande om den gymnasiala
vuxenutbildningen, ett område som
mycket väl kan komhineras med
decentraliserad akademisk utbildning enligt den här skisserade målsättningen. Slutligen sitter Forskarheredningen, som väntas lägga
fram sitt betänkande inom en snar
framtid. I stället för att behandla
alla dessa förslag på en gång, då de
skilda målsättningar som måste
råda för olika grupper av studerande samtidigt kan penetreras, har
socialdemokraterna valt att trumfa
igenom ett förslag i taget utan att
taga häns-yn till en nödvändig samordning. Högerpartiet och de andra
borgerliga partierna är inte heller
utan skuld. Deras agerande i frå-
gan om universitetsfilialer är så-
dant att man helst vill glömma det.
Endast 25 borgerliga i andra kammaren hade mod att gå emot filialerna, de andra såg mer till den
egna bygden än till hela samhällets
intresse.
Radio-TV
Det skall dock erkännas att Hö-
gerpartiet var det parti som kanske
främst hade en annan målsättning
än U-63 :s i tankarna, en målsättning som mera gick ut på att öka
möjligheterna för åtnjutande av
akademisk utbildning än att avlasta universiteten. Ett mycket intressant förslag fördes fram, nämligen
möjligheten att i stor utsträckning
utnyttja radio-TV för utbildningsändamål.
Om man ser på resultatet av den
ett-betygskurs i statskunskap som
Sveriges radio nyligen anordnade
står det klart, att det finns ett mycket stort intresse för akademisk
utbildning, och ett mycket stort intresse för sådan utbildning genom
radio-TV. I och för sig finns det en
del nackdelar med undervisning
där läraren inte står i personlig
kontakt med eleverna. Den betydelsefulla tvåvägskommunikationen blir omöjlig. Undervisningen
byggs ju alltmer upp i seminarieform, där eleverna under lärares
ledning diskuterar olika problem i
anslutning till ämnet. Den traditionella formen med föreläsningar
är, om än alltför sakta, på väg att
försvinna, och utnyttjandet av radio-TV kan måhända dämpa denna
utveckling vilket vore beklagligt. Å
andra sidan kan radio-TV som nya
media i undervisningen, bidraga till
371
att bryta slentrian och vanetänkande bland konservativa lärare. Som
ersättning för tvåvägskommunikationen kan man som i statskunskapskursen ha en möjlighet att
skicka in frågor, och få svar på
dem i följande program.
Som komplement till radio-TV
kan korrespondensundervisningen
användas. Det finns redan nu, av
de privata korrespondensinstituten,
utarbetat ett flertal både ett- och
tvåbetygskurser i åtskilliga ämnen.
Korrespondensundervisningens fördelar har beaktats av Gymnasieutredningen i dess betänkande om
vuxenutbildningen. När en dylik
undervisningsform kan användas
på gymnasiestadiet, finns det inga
skäl varför den inte skall kunna
användas på ett postgymnasialt
stadium.
Givetvis kan man inte helt klara
sig med radio-TV och korrespondensutbildning. De flesta ämnen
kräver någon självständig uppgift
som skall utföras och sedan diskuteras på ett seminarium. För att
även ge korrespondensstuderande
möjlighet att deltaga i sådan undervisning kan man med fördel
samla ihop folk till seminarier på
olika platser i landet. Systemet begagnades i statskunskapskursen,
där deltagarna samlades till diskussionsseminarier. Det är alltså
möjligt att i kombination med radio-TV och korrespondensundervisning samla studerande till koncentrerad undervisning i de moment där lärarhandledning behövs.
Med användandet av moderna
tekniska hjälpmedel och en mer
okonventionell syn på akademisk
utbildning kan man skapa ett verkligt fungerande decentraliserat utbildningssystem. Radio-TV innebär
ju i själva verket en liten filial i
varje hem. De nu inrättade filialer- 372
na kan lämpligen omändras till utbildningsanstalter där den behövliga lärarundervisningen kan ske
av för tillfället från ett universitet
ditresta lärarkrafter av kvalificerad typ, medan alltså den huvudsakliga undervisningen sker genom
radio-TV och per korrespondens.
Kompromiss för kommunernas skull
Det finns anledning att här än
en gång betona, att det nu inrättade filialsystemet, med målsättningen att avlasta universiteten, mest
har karaktären av en kompromiss
för att tillgodose alla de kommuner, vilka strävat efter det sjätte
universitetet. Filialer avsedda för
vanliga studerande kan medföra
mycket besvärliga konsekvenser
för forskning och högre utbildning.
Alla skäl talar för att de nu beslutade filialerna aldrig borde inrättas.
I stället bör de resurser för utbildning, som onekligen finns i
skilda delar av landet utnyttjas
för en kraftigt utbyggd fort- och
vidareutbildning på akademisk nivå. Det är helt möjligt att här i
stor utsträckning utnyttja radioTV och korrespondens-undervisning. Det är dock nödvändigt att
tillsätta en ny utredning, som med
en annan målsättning än U-63 :s
skall undersöka inrättandet av decentraliserad akademisk utbildning
i mera permanent form än den nuvarande.
I rubriken ställdes frågan om
decentraliserad akademisk utbildning var sekunda vara. Det går inte
att avge ett bestämt svar på den
frågan. Ser man bara på de nu inrättade filialerna står det klart att
det i högsta grad rör sig om andra
klassens utbildningsanstalter. Bara
för att U-63 :s decentraliseringssystem är dåligt får man dock inte
utmönstra all decentralisering. Om
syftet är att öka utbudet av utbildning, kan decentralisering inom en
snar framtid fylla en lucka i vårt
utbildningssystem och utgöra en
betydelsefull studiemöjlighet för
personer vilka annars ej skulle ha
studerat. Decentralisering är inte
ett alternativ till universiteten,
utan ett viktigt komplement.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism