Debatt

DEBATT
FAMILJEBESKATTNINGEN
I hela västerlandet torde det vara en
allmänt omfattad princip, att den direkta skatten bör utgå efter förmåga.
Ju hårdare och ju progressivare skattetrycket blir desto väsentligare blir det
att avsteg inte göres från denna princip. Emellertid finnes ingen god mä-
tare på en persons skatteförmåga. De
två mätare man främst har att välja
på är inkomsten och konsumtionen.
Den ärliga inkomsten ger emellertid
inte upplysning om hur en persons inkomster fördelar sig under hans livstid. Inkomsten ger heller ingen upplysning om hur mänga personer som
måste försörjas av densamma. Inte
heller konsumtionen ger någon god
upplysning, då ju en hög konsumtion
kan vara föranledd antingen av en
persons lyxkonsumtion eller av livets
nödtorft för mänga personer. I de
allra flesta länder har man valt, att
lägga inkomsten till grund för skatten,
vilket även har skett i vårt land.
I någon mån tar värt skattesystem
hänsyn till den olika försörjningsbörda som kan åvila personer med
samma inkomst. Sålunda har man
olika skatteskalor för äkta makar och
för ensamstående. Därtill är ortsavdraget för äkta makar dubbelt så stort
som det för ensamstående. Med undantag för det statliga barnbidraget tas
emellertid ingen som helst hänsyn till
den extrabelastning i försörjningshänseende som barnen utgör. Sverige torde
vara det enda västerländska land med
inkomstbeskattning, där någon sådan
hänsyn inte tas. Även i värt land tog
Av sekreterare GÖRAN ELGFELT
man dock före barnbidragsreformen
hänsyn till barnens betydelse, när det
gällde att fastställa skatteförmågan.
Detta skedde genom särskilda barnavdrag, som visserligen var otillräckliga
i det stora flertalet fall, men som dock
innebar ett erkännande av principen.
Vid en omläggning av familjebeskattningen, är den första fråga man
måste ta ställning till, vid vilken nivå
existensminimum bör sättas. Att en
inkomst som endast nödtorftigt förslår
till det allra oundgängligaste livsuppehälle inte bör beskattas, torde väl alla
vara i princip eniga om. Denna princip är emellertid endast mycket ofullständigt genomförd i vårt skattesystem.
Meningen är att ortsavdragen skall
täcka existensminimum, ingen tror
dock på allvar att en människa kan
leva på en inkomst av 2 000 kronor i
högsta dyrortsklass, eller att två personer kan leva på en inkomst av 4 000
kronor. Att värt system över huvudtaget fungerar, trots att inkomster
över dessa mycket små belopp i princip beskattas, beror helt enkelt på
möjligheten att få förhöjt ortsavdrag
i vissa fall, att fä skatten efterskänkt
på grund av nedsatt skatteförmåga,
samt på att socialvärden här får träda
in hjälpande. En höjning av ortsavdragen, så att dessa kommer att motsvara
ett verkligt existensminimum, skulle
sålunda inte innebära någon egentlig
kostnad för samhället. Det torde vara
skäligt att anta att existensminimum
för en ensamstäende inte understiger
580
4 000 kronor om året. Med utgångspunkt från detta belopp bör sedan
existensminimum fastställas för familjer av olika storlek.
För att möjliggöra en jämförelse av
försörjningsbördan mellan ensamstå-
ende och familjer av olika storlek, bör
en utredning företagas, om hur mycket högre levnadskostnaderna är för
två vuxna personer tillsammans än för
en ensamstående. Vidare bör utredas
hur mycket dessa kostnader ytterligare stiger vid tillkomsten av barn.
Låt oss här i exemplifieringssyfte utgå
från att levnadskostnaderna för två
äkta makar är 60% högre än för en
ensamstående samt att varje barn därtill i medeltal ökar levnadskostnaderna med 40%. Två äkta makar skulle
då utgöra 1,6 konsumtionsenheter, medan makar med ett barn skulle utgöra
2 konsumtionsenheter, · makar med
två barn 2,4 konsumtionsenheter etc.
Om detta skulle tillämpas på en beräkning av existensminimum, så innebure
det att en ensamstående enligt ovan
hade ett ortsavdrag på 4 000 kr, två
äkta makar på 6 400, makar med ett
barn 8 000, makar med två barn 9 600
kr etc.
För dein, vars inkomster inte kommer att uppgå till här antydda belopp
skulle sociala åtgärder av olika slag
fortfarande bli aktuella. Av denna anledning borde självfallet det nuvarande barnbidraget bibehållas för alla
dem, vars inkomst inte fyller existensminimum. Om skattesystemet sedan bestode av en proportionell skatt vore
härmed all rättfärdighet tillgodosedd.
Om däremot skattesystemet ~ir progressivt såsom hos oss, är det dessutom
nödvändigt med en progressionsutjämning om skatterättvisa skall råda
mellan hushåll av olika storlek.
Hela detta familjebeskattningssystem
måste bygga på en sambeskattning av
familjerna. Familjens beskattningsbara inkomst, familjemedlemmarnas
sammanlagda inkomst minskat med
avdragen för existensminimum, divideras med det antal konsumtionsenheter som motsvarar familjens storlek.
Genom denna åtgärd får man fram den
inkomst som hos en ensamstående
medger samma levnadsstandard som
hos den ifrågavarande familjen. Denna
familj bör rimligtvis beskattas med
exakt samma skatteprocent som den
ensamstående man jämför med. ~Ian
går sedan in i skatteskalan för ensamstående på den så framtagna inkomsten och får fram ett visst skattebelopp.
Detta skattebelopp bör sedan återigen
multipliceras med familjens konsumtionsenhetstaL Genom den sista multiplikationen blir familjen beskattad
för hela sin inkomst, men med proportionellt samma skatt som den ensamstående med samma standard som
familjen. Ett exempel må tjäna till belysning av den skisserade metoden. En
enbarnsfamilj har en sammanlagd taxerad inkomst av 28 000 kronor. Avdraget för existensminimum är enligt ovan
8 000 kronor och den beskattningsbara
inkomsten således 20 000 kronor.
Denna skall divideras med familjens
konsumtionsenhetstal 2 (1 + 0,6 +0,4).
Detta ger till resultat 10 000 kronor.
skattebeloppet på en sådan inkomst
framtages ur skattetabellen, varefter
det funna skattebeloppet multipliceras
med konsumtionsenhetstalet 2, varvid
skatten för familjen erhålles. Genom
ett dylikt system skulle man undgå
den nuvarande orimligheten, att barnfamiljer betalar en mycket högre procentandel av sin inkomst i skatt än en
ensamstående eller två äkta makar
utan barn med en inkomst som medger
samma levnadsstandard som familjen
ifråga.
Under förutsättning att man lyckades finna ett absolut korrekt jämfö-
relsetal för vad varje persons försörjning i en familj kostar i förhållande till
en ensamståendes försörjning, att alltså
konsumtionsenheterna var rätt beräknade, skulle man med ett system av
ovan skisserade typ uppnå fullständig
skatterättvisa. Emellertid är det uppenbart att man här som eljest inom beskattningen måste räkna med approximativa medelvärden. De avvikelser
man riskerar att få från det beräknade
konsumtionsenhetsmedelvärdet är i
huvudsak av två slag. Det ena är att
barn i olika åldrar uppenbart kostar
olika mycket i försörjning. Detta
skulle emellertid till största delen
kunna lösas genom att man fastställde
barnens konsumtionsenhetstal till
olika värden under förslagsvis tre
olika åldersperioder. Detta skulle givetvis något komplicera taxeringsarbetet,
liksom skattesystemet i sin helhet,
men måhända vore en sådan komplikation värd att ta med hänsyn till den
större rättvisa som härigenom skulle
uppnås. Den andra anledningen till
mer avsevärda skillnader mellan de
funna medelvärdena och de verkliga
kostnaderna torde vara att den procentuella ökningen av levnadskostnaderna när en familj utökas med ytterligare en vuxen person eller ett barn,
är olika i skilda inkomstskikt. Detta
problem skulle man dock mycket lätt
kunna ta hänsyn till, genom att använda olika konsumtionsenhetsvärden
vid beräkningen av existensminimibeloppen och för de konsumtionsenheter
som ligger till grund för skattens beräkning. Dessa senare får ju betydelse
för i första hand medelhöga och höga
inkomster.
Man kan fråga sig vilka anledningarna är till att ett mot barnfamiljerna så uppenbart orättvist skattesystem som vårt icke reviderats? De tre
viktigaste skälen torde vara följande.
En revision skulle utan tvekan medföra en komplicering av skattesystemet. En ständig strävan till förenkling
av skatterna har därför verkat hämmande. Ett statsfinansiellt skäl har
581
säkerligen också medverkat. Det är
tämligen säkert att en familjeförsörjare på skattehöjningar reagerar med
att öka sina inkomster genom extra
arbete eller annorledes för att kunna
klara familjens försörjning. En ensamstående med hyggliga inkomster för
vilken skatten höjs reagerar däremot
lätt i rakt motsatt riktning. Han finner
det snarast motiverat att sänka sina
inkomster då den konsumtionsökning
vederbörande kan unna sig vid en
ökad arbetsinsats inte står i rimlig
proportion till denna insats. Det nuvarande skattesystemet utnyttjar således
hänsynslöst den ansvarige familjeförsörjarens strävan att klara uppehället
för dem som är beroende av honom.
Att detta är en fördel ur statsfinansiell och måhända även ur samhällsekonomisk synvinkel är väl obestridligt, men det torde vara helt förkastligt från humanitär och moralisk synpunkt. Även politiska skäl har säkerligen medverkat. Socialdemokraterna
har visat mycket litet intresse att
åstadkomma skatterättvisa i annai än
de breda inkomstskikten. I de högre
inkomstskikt, där det nuvarande systemets nackdelar och orättvisor främst
ger sig till känna, har man från socialdemokratiskt håll framförallt varit intresserad av att få ut maximal skatteuppbörd, medan man bortsett från om
detta uttag fördelats rättvist mellan de
högre inkomsttagarna inbördes. Samtidigt har högerpartiet varit så fixerat
på att åstadkomma en sänkning av
skatteskalorna, att man blundat för de
bestående orättvisorna i systemet. i>lan
har på högerhåll t. o. m. gått så långt
att man motiverat en ytterligare försämring av barnfamiljernas ställning
med nödvändigheten av att sänka skatten för ensamstående och familjer
utan barn som redan nu är gynnade
av skattesystemet.
Det är min bestämda uppfattning att
innan man överhuvudtaget börjar dis- 582
kutera en ändring eller omfördelning
av skattetrycket, måste man lösa de
mera uppseendeväckande orättvisorna
i det nuvarande systemet, och dit hör
förvisso familjebeskattningen. Att en
utjämning av barnfamiljernas skattetryck till paritet med andra gruppers
måste gå före varje generell skattesänkning är redan sagt och torde vara
självklart. Inte heller torde det vara
rimligt att, innan en revision av familjebeskattningen har genomförts,
diskutera den på senaste tiden mycket
aktuella frågan om en omfördelning
av skattetrycket från direkta till indirekta skatter, dvs. i första hand en
sänkning av den direkta skatten finansierad genom en bibehållen eller
t. o. m. ökad allmän omsättningsskatt.
En sådan omfördelning skulle ju nämligen ytterligare försvåra barnfamiljernas situation, då dessa i förhållande
till sin inkomst på grund av sin högre
försörjningsbörda är tvungna att hålla
en högre konsumtion än andra.
Göran Elgfelt.