Print Friendly

Debatt

Av Redaktionen | 31 december 1972


1972


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Debatt
ERIK MONTELL:
Synpunkter på sjukvårdspolitiken
Utifrån bl a sina erfarenheter som sjukvårdsborgarråd i Stockholm och planeringslandstingsråd i Stockholms läns landsting har Sven
Johansson skildrat sjukvårdspolitikerns dilemma i denna tidskrift nr 3/1972. Att skildringen måst göras svepande är naturligt och har
också påpekats av författaren. Information av
detta slag är inte bara önskvärd utan i hög
grad nödvändig. Den vänder sig till den allmänhet som är intresserad av samhällsfrågor
och till den vilkens intresse för frågorna kan
väckas. Beträffande just sjukvårdsfrågorna är
denna allmänhet omfattande. Flertalet av oss
kräver nämligen för egen del och för våra
närmaste mycket av sjukvården men ser samtidigt med förfäran hur kostnaderna ränner i
höjden.
Ofta gör framskjutna företrädare för det
allmänna inte bara svepande utan högst allmänt hållna uttalanden i endera av eller båda
dessa riktningar. Mindre ofta delges allmänheten analyser, frågeställningar och förslag till
problemlösningar, som är gjorda av sakkunniga inom såväl medicinsk teknik och etik som
ekonomi. Tyvärr sker detta ofta i en form som
är svårtillgänglig t o m för politikerna och
otillgänglig för en mera fåkunnig allmänhet.
Sven Johanssons artikel skiljer sig fördelaktigt från sistnämnda slag av redovisningar.
Den är begriplig för folk i allmänhet och den
berör en rad väsentliga frågor. Att ytterligare
ett antal frågor som är lika eller nästan lika
väsentliga inte alls eller mycket knapphändigt
berörs är säkert författaren medveten om. Nå-
got klander häremot skall inte resas. Jag vill
bara göra några kritiska randanteckningar i
ett par frågor som Sven Johansson behandlar.
På sid 124 andra spalten strax nedom mitten talar författaren om vårdpersonalens
”dubbla lojaliteter”, nämligen mot de politiska förtroendemännen och mot socialstyrelsen såsom tillsynsmyndighet. Kanske är detta
den riktiga formellt-juridiska synen på situationen. Men jag både tror och hoppas att
vårdpersonalen i sitt dagliga arbete inte ägnar
någon större uppmärksamhet åt sitt juridiska
ansvar och dess konsekvenser. Utan i stället
koncentrerar sitt intresse och sina ansträngningar på patienterna, både dem som de aktuellt har under behandling och vård och
dem som står på s k väntelista.
För att klargöra vad jag menar vill jag ta
ett exempel från ett helt annat offentligt serviceområde. Klart är att vanliga administrativa tjänstemän står under tillsyn av en eller
flera instanser. Men den svenska offentliga
förvaltningen skulle inte ha det välförtjänta
goda anseende den har om tjänstemännen inte
lugnt, insiktsfullt och omdömesgillt skötte sina
åligganden utan att räddhåga för exempelvis
en JO-anmälan alltför mycket anfäktade dem.
På liknande sätt torde vårdpersonalen, var och
en inom sitt ansvarsområde, göra sitt bästa
inom ramen för tillgängliga resurser. Antagligen är Sven Johansson och jag ganska överens i dessa stycken. Vad jag vill markera är
bara att man inte så starkt får framhålla de
självklara, bakomliggande bindningarna till
huvudmannen och tillsynsmyndigheten att de
får en mindre gynnsam inverkan på det dagliga arbetet.
En annan invändning från min sida gäller
prioriteringsproblemen. På sistone har ”prioritering” blivit ett honnörsord. Ofta har det
dock ett bakomliggande förhållande som inte
är fullt så positivt. Beträffande sjukvården i
Stockholm är det uppenbart att intill sen tid
långtidsvården och då särskilt åldringssjukvården varit allvarligt eftersatt. Därtill har samspelet mellan åldringsvård i allmänhet i det egna hemmet med mer eller mindre kvalificerad
samhällsservice som stöd och på ålderdomshem, å ena sidan, och åldringssjukvården i
olika former, å den andra, inte fungerat helt
tillfredsställande. Jag har haft tillfälle studera
detta samspel i en medelstor svensk landsortsstad. Jag kan försäkra att en jämförelse inte
utfaller till Stockholms fördel. Man kan vilja
förklara detta med att Stockholm är en storstad. Nåja, en måttligt stor stad och därtill
den ojämförligt rikaste av landets kommuner
vad skatteintäkten per capita beträffar – åtminstone intill ganska sen tid. Åldringsvårdens och åldringssjukvårdens prekära läge i
Stockholm har säkert flera orsaker. En av de
mera väsentliga kan vara ”samregerandet”,
där ansvaret för socialroteln och för den tidigare sjukvårdsroteln i decennier legat hos
skilda politiska partier.
När en lekman yttrar sig i en politisk fackfråga finns stor risk för att yttrandet blir antingen alltför försiktigt eller alltför kategoriskt och onyanserat. För att undgå förstnämnda risk påstår jag, att institutionerna
för akutvård i Stockholms läns landsting efter
tillkornsten av det omdiskuterade och diskutabla Huddinge sjukhus representerar den kapacitet vi f n har råd till. Att sedan en intern
CLAES GRYN-BERTIL HÄGGMAN
261
omdisponering av resurserna inom akutsjukhusen kan vara nöd-vändig är en annan fråga. S k
prioritering bör enligt min mening ske just av
de av Sven Johansson nämnda vårdgrenama:
förebyggande vård, öppen vård och långtidsvård, inbegripet åldringssjukvård.
Säkert är mycket att tillägga i denna delikata inrikespolitiska fråga, där humanitära
intressen och ekonomiska är ganska motstridiga och där spänningar kan förekomma även
mellan skilda humanitära delintressen. Jag är
tacksam att Sven Johansson så konstruktivt
och klarläggande tagit upp problemet och
hoppas på vidare diskussion inte bara mellan
fackfolk (politiker, vårdpersonal och ekonomer) utan också mellan vanliga enkla medborgare.
Nykonservatismen i Förenta Staterna
Birger Hagårds artikel (Sv T 9/1971) i anslutning till vår bok »Nykonservatismen i
USA» har följts av ett inlägg (Sv T 1/1972)
av Jan-Olof Sunde!!. Denne riktar skarp kritik
mot såväl bokens författare som artikelskribenten. Ett par av Sundeils invändningar mot
oss har i ungefär samma form framförts tidigare från annat håll, och hans inlägg blir av
en tillfällighet delvis bemött genom en artikel,
som publicerats på annan plats (Claes Ryn i
nr 2-3/1972 av Svensk Linje).
Sundeli tycks förutsätta, att vi skulle ställa
oss bakom samtliga de i boken behandlade
ideer, som vi inte uttryckligen tar avstånd
ifrån. Antagandet är orimligt redan av den anledningen, att vi i så fall på många punkter
skulle företräda flera uppfattningar. Det verkliga förhållandet är att vi försökt skriva en
saklig redogörelse för den amerikanska nykonservatismen utan egentliga personliga ställningstaganden. Samtidigt som det säkert lyser
igenom att vår grundhållning till nykonserva-

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner