Print Friendly

Debatt

Av Redaktionen | 31 december 1983


1983


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

l
l
!
Debatt
ARNE BJÖRHN:
Svar till Rolf Englund
Rolf Englund tar upp ett par ” frågetecken’ ‘
kring den ekonomiska strategi som jag skisserade i förra numret. Det första frågetecknet
bygger på ett missförstånd. Englund blandar
ihop 1970-talets stagnation med den senaste
konjunktursvackan. Utan tvekan är det så att
åtstramningspolitiken i de tongivande industriländerna förstärkt konjunkturnedgången
1980-82. Men som jag säger i min artikel :
” Som förklaring till 1970-talets stagnation i
västvärlden håller den inte alls”.
Tillväxten i bruttonationalprodukten föll i
OECD-länderna från 5,0 procent i årlig tillväxt 1965- 74 till 2,3 procent 1974-82. Motsvarande siffror för Sverige är 3,5 procent
respektive l ,3 procent. Denna långsiktiga
nedgång i västländernas tillväxtförmåga kan
inte förklaras av åtstramningspolitiken. stagnationsproblemen är istället huvudsakligen
strukturella. De sammanhänger framför allt
med den övertunga offentliga sektorn, stigande skatter, nedbrytning av drivkrafterna,
otillräcklig lönsamhet, felaktig lönestruktur,
otillräcklig flexibilitet på arbets- och kapitalmarknaderna etc. I flera av dessa avseenden
representerar Sverige en extrem variant.
Därför har det också gått särskilt illa för oss.
Även om Reagan och Thatcher undvikit att
öka de offentliga utgifterna och skatterna, så
var deras företrädare mindre angelägna att
hålla tillbaka den offentliga sektorn. I England ökade t ex de offentliga utgifterna som
andel av BNP från 39 procent till 45 procent
under 1970-talet.
Rolf Englunds andra invändning gäller målsättningen att avveckla underskottet i den offentliga sektorn. Englund föredrar ökningen i
penningmängden som central målvariabeL
Om detta kan för det första sägas, att det inte
finns någon direkt konflikt mellan dessa målsättningar. Tvärtom förutsätter en kontroll av
penningmängdens ökningstakt bl a att budgetunderskottet kan hanteras. För det andra
– och detta är allvarligare – är det inte möjligt att tillämpa en strikt penningmängdsnorm
i en liten öppen ekonomi som den svenska.
Enligt kreditpolitiska utredningen kan 23 miljarder av våra utestående importskulder och
exportfordringar förskjutas i den ena eller
den andra riktningen med omedelbara effekter på penningmängden som resultat.
Vår stora utrikeshandel gör det ma o svårt
– för att inte säga meningslöst – att ha penningmängdsökningen som den centrala målvariabeln.
Den extrema monetarism, som Rolf Englund gör sig till uttolkare av, nådde sin internationella höjdpunkt redan 1978- 79. Idag är
det svårt att hitta ekonomer, t o m i England
och USA, som sluter upp bakom tillämpningen av en strikt penninmängdsnorm. Därmed
inte sagt att penninmängdsökningen skulle
vara en ointressant ekonomisk-politisk variabel.
Slutligen – Rolf Englund – ränteutgifter
har tyvärr lika stor effekt som andra statliga
utgifter på penningmängden, förutsatt att utgifterna finansieras på exakt samma sätt. Det
finns inte stöd för någon annan hypotes i den
ekonomiska facklitteraturen . Dessutom är
den realekonomiska effekten i stort sett densamma. Ränteutgifter är m a o lika ” farliga··
som andra utgifter.
223
ANN-MARIE PETERSSON:
Kommunernas finansieringsproblem
Matti Häggström refererar med uppenbar förljusning den socialdemokratiske statssekreteraren i budgetdepartementet, som uppmanat
kommunerna att höja sina avgifter. Aningslöst anammar han socialdemokraternas nya
signaler om att lösa kommunernas finansieringsproblem genom att öka avgifterna för
kommunala tjänster. Men syftet för socialdemokraterna är att upprätthålla – och öka –
den ofantliga sektorn, när ökade kommunala
skatter eller statsbidrag inte längre reservationslöst kan tillgripas.
Självklart skall man öka avgifterna inom
kommunsektorn – men från en helt annan
utgångspunkt. Avgifterna skall sättas så att
man erhåller en faktisk konkurrens mellan
offentliga tjänster och privata tjänster. Till
exempel borde avgifterna för barnomsorg
vara åtminstone lika stora för den kommunala barnomsorgen som för den privata. Och
syftet borde vara att uppnå en självfinansiering av kommunala tjänster inom fritidsverksamhet, där det är tänkbart med icke-kommunala alternativ för att tillförsäkra medborgama en valfrihet.
Men då ska medborgarna också ha möjlighet att välja att avstå från att utnyttja en dyr
MATII HÄGGSTRÖM:
Avgiftsfinansiering
Såvitt jag förstår är åsiktskillnaderna mellan
Ann-Marie Petersson och mig inte alls så stora som det kan förefalla av hennes inlägg. Det
beror möjligen på attjag uttryckt mig en smula ofullständigt.
Kommunernas ekonomiska situation är så-
dan att en rad åtgärder måste sättas in, dock
inte skatteskärpningar. Det är nödvändigt att
spara och skära ner och fö~tsättningslöst
ompröva tidigare åtaganden. Aven inslaget
av konkurrens bör vidgas, t ex genom att man
utnyttjar anbudsförfarande i större utsträckning. Dessutom bör alltså avgiftsfinansieringen öka. Sådan kan – menar jag, uppenbarligen i motsats till Ann-Marie Petersson –
även förekomma där ingen reell valfrihet
tjänst. Däri ligger en av skillnaderna i mitt
och Matti Häggströms resonemang. Avgifter
på det som samhället genom lag ålägger alla
medborgare är jämförbara med skatt. Och
avgifter för obligatorisk skolgång är att jämställa med att man som värmpliktig skulle
betala för sin utbildning. Båda dessa pålagor
skulle läggas på grupper som har den lägsta
betalningsförmågan – barnfamiljer till följd
av ett skattesystem, som konsekvent bortser
från försörjningsbördan.
Ökad avgiftsbeläggning bör förekomma
inom många områden. Men därmed är det
inte sagt att avgifter måste införas på alla
områden.
Alternativet måste i stället vara att minska
på kommunala åtaganden. Även när det gäller skolan finns besparingsmöjligheter. Men
för kommunala förvaltningar är det enklare
att ta in obligatoriska avgifter i stället för att
gå in i ett mödosamt besparingsarbete. Och
för de socialistiska förkämparna för en bibehållen eller utökad offentlig sektor, som redan är den i särklass största i den fria världen, är det förstås tacksamt med aningslösa
instämmanden t o m från dem som menar sig
företräda liberala ståndpunkter.
finns i annat avseende än att den enskilde har
möjlighet att begränsa sin förbrukning. Varför skall exempelvis utgifterna för vatten och
avlopp endast delvis täckas av avgifter, vilket
förekommer i flera kommuner? Och skall
man inte ha avgifter på sjukvård – sådan kan
ju den enskilde inte avstå ifrån när han insjuknar?
Jag har aldrig sagt att avgifter bör införas
på alla områden. Men moderaterna har ju
länge krävt ökad avgiftsfinansiering. När vissa socialdemokrater äntligen börjar acceptera
det, finns det ingen anledning att beskärma
sig över deras fotbyte, även om deras bevekelsegrunder delvis är annorlunda.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner