Print Friendly

Debatt

Av Redaktionen | 31 december 1958


1958


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DEBATT
DE SOCIALA ASPEKTERNA PÅ BOSTADEN
Av arkitekt SAR HANS-ANCKER HOLST
Rubriken till denna artikel utgjorde
temat vid en konferens, som hölls under oktober i Sevres. Inbjudan hade
utgått från FN:s europeiska byrå för
tekniskt bistånd i samarbete med den
franska staten. Tretton europeiska nationer hade hörsammat kallelsen och
församlingen bestod av ämbetsmän, lä-
kare, arkitekter, sociologer, statistiker,
jurister, finansexperter, fastighetsförvaltare och administratörer.
Kanske var det inte utan en känsla
av tillfredsställelse, som den svenska
delegationen betraktade medhavda informationer om värt välstånd och sociala framätskridande – att användas
som tillhygge i debatten vid valda tillfällen. För min egen del var det märkligt att tillfället liksom aldrig ville
komma. Argumentsamlingen blev magrare och magrare, anteckningarna blev
fler och fler, tillhygget blev till en bumerang. I strålkastarljuset av olika
fackmäns analyser uppträdde tvivlet
på scenen. Tvivlet på riktigheten av en
hel rad åtgärder, som vi okritiskt accepterat som sociala. Tvivlet på en
kulturnivå, som måhända blivit så materialiserad, att den tumstock varmed
mänsklig lycka mäts är graderad enbart med ekonomisk-teknisk-statisk-politiska delstreck.
Debatten präglades av en påfallande
vilja till objektivitet, till en vetenskapligt grundad, allsidig utblick över det
stora sociala fält, som är förbundet
med bostadsfrågan i vidaste mening.
Självfallet var det inte möjligt och inte
heller avsikten att komma till slutliga
uppfattningar och storordiga deklarationer – därtill var tiden för kort och
skillnaderna i temperament, ekonomisk, social och politisk status alltför
stora.
Alltnog andades redogörelserna en
svagt optimistisk tendens, när det
gällde det kvantitativa tillgodoseendet
av efterfrågan på bostäder i de europeiska länderna. Sä mycket allvarligare var pessimismen, när det gällde
det kvalitativa tillgodoseendet av bostadsbehoven. Man hade konstaterat
att, trots alla tekniska ansträngningar,
hade man i de nya bostäderna och de
nya bostadsområdena genom de bostadssociala åtgärderna, inte lyckats
skapa bättre förutsättningar för människorna annat än ytligt sett. Individens och familjens trivsel i förhällande
till omvärlden, den inre balansen och
tillfredsställelsen hade man inte lyckats uppnå – snarare tvärtom. Den
psykologiska och sociologiska expertisen vitsordade detta förhållande och
vädjade om en radikal förnyelse av inställningen till dessa fundamentala
mänskliga problem.
Det kan diskuteras i vad män dessa
utländska iakttagelser är relevanta för
Sveriges vidkommande, då ju de tidigare omtalade skillnaderna i de nationella mönstren måste anses inverka.
Samräd med svenska läkare har bekräftat, dels att vissa förhållanden,
som här kommer att beröras, är ytterst
allvarliga, dels att skillnaderna i människornas mera elementära reaktioner
inom den europeiska kulturgruppen
inte är så betydande att de utländska
vetenskapliga iakttagelserna skulle vara
irrelevanta för vår del.
Först en blick bakåt på de stora bostadskoncentrationerna med särskild
hänsyn till de patologiska tillstånd,
som dessa burit skulden till. Den första
stora urbaniseringsperioden i egentlig
mening är knuten till industrialismens
genombrott. I samband härmed uppträder den stora bostadstäthetens, den
låga hostadsstandardens och de överbefolkade lägenheternas folksjukdomar, som huvudsakligen är av fysisk
karaktär. Exempel är de smittosamma
sjukdomarna, tuberkulos, hög barnamortalitet och låg genomsnittsålder.
Men – begreppet »slum» skapas, och
den medicinska offensiven sätter in.
Den fysiska profylaxen yttrar sig i detaljbestämmelser för byggande och
samhällsplanering. Vidare lämnar den
tekniska utveckling, som industrialiseringen medfört, sitt bidrag.
Dagsläget kännetecknas enligt den
allmänna uppfattningen av hygieniskt
tekniskt högt utvecklade bostäder inom
välplanerade bostadsområden, som utesluter tanken på ett återfall till de
gamla folksjukdomarna. Men i stället
uppträder de nya folksjukdomarna,
som sammanhänger med den demografiska utvecklingen, ungdomsproblemen
och de höga åldrarna. Det är de sjukdomar, som konstitueras av de alltmer
förtätade agglomerationernas nötningsproblem mellan människorna. Nevroser uppträder, skilsmässor, brottslighet och olika stadier av missanpassning. De psykiatriska angreppen på
människosjälen och kanske mest på-
tagligt, de psykosomatiska tar form i
astma, fetma, magsår, inresekretoriska
störningar, allergier osv., – sådant,
som vi kallar >>kultursjukdomar». Beklämmande iir här att vi saknar möj- 51
ligheter att upprätta ett effektivt och
förebyggande försvar, helt enkelt därför att vi inte vet vad vi skall försvara
oss emot – vi känner inte orsakerna.
Ur denna synpunkt står vi mer handfallna i dagens Sverige, än man på sin
tid gjorde, när det gällde de gamla
folksjukdomarna. Och att man ute i
Europa ansett bostaden och bostadsmiljön som delansvarig är kanske naturligt med hänsyn till deras primära
betydelse för individ och familj.
Utvecklingen anses gå vidare mot en
alltmer ökad urbanisering. De tendensundersökningar, som gjorts i samband
med välståndsökningen, speciellt i
USA, pekar entydigt mot att människorna strävar till stadssamhällena. De
förbättrade och individuella kommunikationsmöjligheterna har inte haft
någon avkylande verkan på den attraktion, som stadens ljus och värme, dess
kommersiella och kulturella koncentration, och det större antalet arbetstillfällen, tycks utöva. Ur medicinsk synpunkt är den framtida demografiska
utvecklingen ogynnsam genom den
förskjutning i årsklasserna som sker
mot höga åldrar. Med andra ord har
man att vänta sig en försämring av
det allmänna läget, om inte en offensiv
kan sättas in på alla fronter.
Kanske är denna framtidsprognos
hållen i alltför dystra färger, emedan
det inte torde vara verklighetsfrämmande att knyta vissa förhoppningar
till de vetenskapliga framstegen. Oavsett ansvarsfördelningen mellan olika
orsaker till de psykiska sjukdomstillstånden ansågs motiverat att omedelbart söka vidta åtgärder, som inom bostadssektorn leder till en mental profylax. Metoden är att söka ersätta passivitet och apati med ett aktivt boende.
Boendet är väsentligt för den normala människan, att vara Någon, med
namnet på dörrskylten och namnet i
telefonkatalogen. Men att bo – att
sköta familj, hem och hushåll – är
52
också lika spännande som en detektivroman. För att locka fram dolda,
kanske glömda, värden fordras emellertid kunskaper, fantasi och personliga insatser av individ och familj. På
den punkten brister det. Ämnet bostadslära måste införas på schemat för
stora och små och ges spridning i
press, radio, TV, genom alla, som vill
hjälpa till. Inte minst fastighetsägarna!
Upplysningen måste få en pedagogiskt
och psykologiskt riktig utformning,
fantasieggande och stimulerande uppfinningsrikedom och självverksamhet.
Härigenom hoppas man kunna uppnå
en hemmets och hemlivets pånyttfö-
delse, med spetsen riktad mot tråkighet och kommersialiserad livsglädje.
I anslutning härtill har värdet av
psykologiska och sociologiska analyser
av bostadsvanorna med skärpa understrukits. Undersökningarna får inte
begränsas endast till vissa sektorer av
bostadsvanorna utan bör sträckas ut
till de subtilare trivsel- och otrivselfaktorerna. Den praktiska syntesen av
det vetenskapliga arbetet kanaliseras
metodiskt i en försöksverksamhet i full
skala.
När det gällde boendets kollektiva
komplement skilde sig uppfattningarna något, också om man var enig om
att åtgärderna skulle stimulera till
självverksamhet. Med beklagande måste
man fastställa hur många människor,
som lider av kontaktsvårigheter och
därför är ställda utanför den mänskliga gemenskapen. Ett nytt krav på de
kollektiva bostadskomplementen är att
dessa måste iaktta möjligheten att
överbrygga den psykiskt betingade
spännvidden mellan »do it yourself»
och »do it together». Speciellt inför
perspektivet med ökad fritid ter sig
detta anpassningsproblem allvarligt.
strävan efter den mänskliga värmen,
att bli accepterad, leder eljest lätt till
en avindividualisering.
Att skapa trivsel inom de nya bostadsområdena är ett ytterst delikat
spörsmål. Människorna känner ju inte
varandra, har olika inkomstnivå och
utbildning, kommer från olika miljöer,
traditionen saknas – alla tvingas samman av bostadsbristen. Utan tvivel kan
de kollektiva bostadskomplementen bidra till trivseln under förutsättning att
de är tillräckligt differentierade och,
som förut sagts, tillåter både individuell och kollektiv verksamhet. Frå-
gan är, om dimensionering och differentiering skall vara beroende av ekonomiska faktorer och statistiska uppgifter eller om de skall omfatta det
verkliga behovet.
I många sammanhang berördes den
yttre bostadsmiljöns betydelse för
människorna – stadsrummet Lika väl
som monotonin i ett arbete kan vara
själsdödande, kan en bostadsmiljö
vara det. Inom arbetslivet har denna
psykologiska faktor uppmärksammats
och utforskats, men inte inom samhällsplaneringen. Så har det blivit att
de äldre stadsmiljöerna ofta är mänskligt värdefullare genom sin växelverkan mellan ljus och skugga, högt och
lågt, fult och vackert, smalt och brett,
färg och färg, sin skenbara brist på
plan och sina förtätade synintryck.
Här är ett forskningsfält, som vi arkitekter i helhetens intresse måste få
vetenskapligt belyst för att kunna planera på rätt sätt.
Diskussionen om de bostadssociala
problemen gled över i allmänna bedömningar av socialpolitiken och dess
samband med psykiatriska och psykosomatiska sjukdomstillstånd. Ämnets
politiska brännbarhet hämmade frispråkigheten och det synes mig omöjligt att avgöra var gränsen går mellan
tro och vetande. Därför får nedan anförda uppfattningar på intet sätt uppfattas som ett inlägg i den politiska debatten.
Påståendet är, att människans handlande i huvudsak bestäms av elemen- \
l
l.
~
tära drifter med ett oändligt antal individuella variationer. Drifterna skapar aktivitet, ger fantasin vingar och
bestämmer viljan att leva vidare och
bättre. Men drifterna fordrar alltid
ett visst spänningsförhällande för att
komma till sin rätt.
En skickligt upplagd politik kan utnyttja ett konjunkturläge ur röstfångarsynpunkt genom att vädja till individens inneboende lättja eller bekvämlighet. »Ge barnen snask, därför att
barn tycker om snask, sak samma
vilka konsekvenser det får.» Socialpolitiken bör emellertid inte, i kraft
av .den allmänna välståndsökningen,
auktoritärt ingripa i individens livsföring. De initiativ, som viljan fö-
der kan lätt övergå i händelselöshetens apati – i ett ansvarslöst mönster
där ingenting är allt och allting ingenting. Man höll före att de sociala åtgärderna, i den män de inte är hårt
behovsanpassade, inte bara får göras
till föremäl för ekonomiska värderingar utan också för psyko-sociologiska gränsdragningar så att de inte
får en effekt motsatt den i all välmening avsedda.
Inför mängfalden av intryck faller
det sig svårt att formulera några slutord mot reliefen av rikare fasetterade
och nyanserade bilder av de mänskliga reaktionerna och framför allt en
mera djuplodande humanistisk inställning till problemen. Tyvärr dominerar intrycken av fattigdom och efterblivenhet inom Sverige i de stycken,
som inte tillhör den tekniska sektorn.
De berörda vetenskapliga områdena
ligger på ett outforskat gränsområde
mellan psykiatrin och sociologin. Beror det på en alltför materialistisk kulturtyp eller bara på brist på experter,
att den svenska forskningen ännu inte
hunnit beträda dessa bostadsforskningens vita fält?
Om vi ställer bostadssektorns inves- 53
teringsvolym i relation till våra to.tala
ekonomiska resurser spelar den en rätt
avgörande roll. I andra fall underkastas investeringarna en mikroskopisk
granskning, silad genom diskontohöjningens och kreditrestriktionernas säll,
men inte bostadssektorns. Bostadsproduktionens struktur är för närvarande
rätt speciell i det att nyproduktionen
i huvudsak äger rum på nya bostadsomräden med de nyare stadsplaneformerna. Antag att vi är på väg att skapa
mentala slumkvarter, därför att planläggningen baserats på felaktiga premisser l Detta skulle innebära en fruktansvärd felinvestering – för att bara
se till de ekonomiska faktorerna.
Också om vi hoppas att så inte skall
vara fallet, vädjar jag som arkitekt och
bostadsproduktionsforskare till maktens utövare, att i den män så är möjligt, ge oss ett vetenskapligt psykologiskt och sociologiskt underlag och
möjligheter till konsultation som hjälp
vid vår planläggning. Kan bostadsplaneringen överföras frän den känslomässiga till det vetenskapligt konkretiserade, medvetna planet (jag bortser
härvid frän individualismen i den arkitektoniska artikuleringen) har människorna rätt att kräva att så sker.
Finns inte forskare i Sverige bör så-
dana tillkallas frän utlandet för systematiska undersökningar och utbildning av experter. Det stora perspektivet gör att motargument som brist på
anslag m. m. endast måste betraktas
som en byråkratisk eskapism undan
ett ansvar för framtiden.
Tanken på att öppna en diskussion
mellan läkare, sociologer, arkitekter
och politiker (som representanter för
allmänheten) på högsta nivå ligger
nära. Under alla förhällanden hoppas
jag, att denna framställning, en lekmannamässig inledning, kan stimulera
till en svensk debatt om hithörande
spörsmål.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner