Debatt

DEBATT
ANPASSNINGSPROBLEM VID SVENSK ASSOCIERING
Rom-fördraget och de tillämpningsföreskrifter som efter hand växer
fram inom EEC blir givetvis i icke
ringa mån – sannolikt i avgörande
grad – normgivande även för förbindelserna mellan EEC och en associerad stat. Associationsförhandlingarna
kräver därför en noggrann undersökning beträffande skillnaderna mellan
svensk lagstiftning och praxis samt
motsvarande regler inom EEC på de
områden som kommer att bli aktuella, och pä vilka således en anpassning till EEC:s normsystem kan komma att ifrågasättas.
I ett nyligen publicerat betänkande
om den »Europeiska ekonomiska gemenskapen Il» har ett försök gjorts att
från svenska utgångspunkter analysera de viktigare bestämmelserna i
Rom-fördraget med därtill hörande
följdförfattningar. Utredningen har
bedrivits inom Kommerskollegium
med deltagande av den s. k. Malmforsdelegationen och redogör för svensk
lagstiftning och praxis på de olika berörda områdena. Däremot har i allmänhet ingen värdering gjorts av fördelarna eller nackdelarna av ett deltagande i den gemensamma marknaden resp. av ett utanförstående. Ej
heller har de neutralitetspolitiska
aspektern·a pä frågan om Sveriges association till EEC behandlats i betänkandet.
1.
Det brukar framhållas, att värt land
numera är frihandelsvänligt. Denna
Au direktör UNO MURRAY
attityd bottnar väl pä sina håll i principiell övertygelse. I andra fall spelar
karaktären av det egna företagets och
branschens speciella intressen en viss
roll. Men viktigast är väl, att den allmänna ekonomiska utvecklingen gjort
viktiga delar av värt näringsliv och
därmed vår försörjning beroende av
fri tillgång till de internationella
marknaderna. Det räder således ingen
tvekan om att vi i Sverige i allmänhet
accepterar principen om ett fullständigt
slopande av tullarna inom ett utvidgat EEC, låt vara att vissa övergängssvårigheter kan göra sig gällande vid
anpassningen till det inom Rom-fördraget antagna tidsschemat för tullsänkningarna.
Annorlunda förhäller det sig med
den protektionistiska sidan av gemenskapen, dvs. anpassningen av de svenska tullarna gent emot tredje land till
den yttre tulltaxa som EEC är i färd
med att upprätta, och vilken vid
svensk anslutning skulle medföra en
avsevärd höjning av värt lands tullskydd i vad avser import frän länder
utanför det utvidgade EEC:s område
och drabba bl. a. importen av kolonialvaror.
Emellertid framhälles i det nu fö-
religgande betänkandet, att EEC:s
tulltaxa kan komma att revideras. Om
flera europeiska länder ansluter sig,
torde Förenta Staterna komma att
skärpa sina krav pä europeiska tullsänkningar. Kennedy-planen ger den
amerikanska administrationen härför
erforderliga förhandlingsfullmakter.
Vidare spelar hänsyn till utvecklingsländerna en betydande roll i gemenskapens interna överläggningar om
tullpolitiken ifråga om råvaror. Man
anses därför kunna räkna med en serie om- och nyförhandlingar i GATT,
vilka skulle leda till en reducering av
EEC:s tullnivå.
Om dessa synpunkter visar sig vara
riktiga. blir kanske EEC: s yttre tullmur på längre sikt inte så besvärande
för vårt land som nu görs gällande,
och en svensk anslutning med därav
följande begränsningar i vår handlingsfrihet skulle i så fall inte utgöra
en tvingande nödvändighet. Det är
emellertid svårt att förutse hur det i
själva verket kommer att gå med
EEC:s tullpolitik.
Att för Sveriges del en hel del olä-
genheter skulle uppstå i samband med
en anpassning till EEC:s gemensamma tulltaxa förefaller dock tydligt. Utredningen ger flera antydningar därom. Om vi nödgas införa tullar exempelvis på flytande bränsle, vilket för
närvarande importeras tullfritt till Sverige, får detta betydande ekonomiska
följdverkningar inom hela vårt ekonomiska liv. I samband med en anpassning till EEC-taxan kan en höjning av
råvarukostnaderna inträffa för vissa
industribranscher, bl. a. vid framställning och bearbetning av vissa metaller samt ifråga om vissa på kemiska
råvaror baserade industrigrenar, låt
vara att för vissa av dessa varor möjlighet lär finnas att under en övergångstid erhålla tullkontingenter i enlighet med Rom-fördragets regler. Ifrå-
ga om industriella färdigvaror utgör
importen från länder utanför det utvidgade EEC-området ’/• av Sveriges
totala import av dessa varor, och de
inträdande tullförhöjningarna blir i
allmänhet relativt omfattande. En viss
omläggning av importen ifråga om
dessa varor skulle otvivelaktigt bli
följden. För vissa färdigvaror kan de
529
ändrade förhållandena medföra ökade
priser.
Internationella valutafonden, GATT:s
och tidigare OOEC:s liberaliseringsarbete har lett till att de flesta av de
västeuropeiska industriländerna visa-vis övriga medlemsländer i de
nämnda organisationerna i huvudsak
har slopat kvantitativa restriktioner
av industrivaruimporten. Såväl EEC:s
nuvarande medlemsländer som Sverige är sålunda bundna av liberaliseringsförpliktelser i valutafonden och
GATT. De importrestriktioner som i
vårt land formellt kvarstår gent emot
de västeuropeiska länderna berör –
om vi tillsvidare bortser från jordbrukets och fiskets områden – endast
bilimporten, men i praktiken medges
fri import av bilar såväl från EEC
som EFTA:s nuvarande medlemsländer även om licenskravet finns kvar.
Vid en svensk anpassning till Romfördragets bestämmelser föreligger
inte längre något motiv för ett kvarhållande av bilregleringen. Ur svensk
synpunkt sett är en snabb avveckling
av importrestriktionerna mellan de
västeuropeiska länderna önskvärd och
för detta har Sverige också verkat i
EFTA-samhörigheten.
Rom-fördraget innehåller, i likhet
med GATT- och EFTA-konventionerna, bestämmelser, som med hänsyn till
diverse skyddskrav såsom allmän ordning, säkerhet, moral, hälsa m. m. medger undantag från regeln om de kvantitativa restriktionernas slopande. Undantag kan också givas för ett land
med betalningsbalanssvårigheter, men
i jämförelse med andra internationella
överenskommelser, främst GATT, har
enligt Rom-fördraget gemenskapens
institutioner givits betydande befogenheter att bedöma ifrågavarande
medlemslands betalningsläge och eventuellt vidtagna skyddsåtgärder. Omfattande befogenheter har tilldelats gemenskapens myndigheter även när det
530
gäller att ta ställning till frågan om
rättigheterna för ett land att bibehålla
exportrestriktioner, då försörjningshänsyn eller liknande orsaker kan
åberopas till förmån för en kontroll
över varuutflödet.
2.
Rom-fördragets regler om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen innebär i princip, att diskriminering på grund av nationalitet mellan medlemsstaternas arbetstagare i
fråga om arbete, lön och övriga anställningsvillkor skall avskaffas. Detta
överensstämmer med vad Sverige hävdat i andra internationella sammanhang. Emellertid framhålles i utredningen, att det vid en fri arbetsmarknad är angeläget, att samtliga länder
strävar att upprätthålla hög och jämn
sysselsättning, och vidare att uppbä-
vandet av alla hinder för arbetskraftens rörlighet bör anstå till dess det
planerade samarbetet mellan de nationella arbetsmarknadsmyndigheterna
kommit till stånd och det skapats reella möjligheter till förmedling av arbetskraft mellan länderna. De svenska
föreskrifterna om arbetstillstånd och
den praxis som tillämpats i vårt land
med avseende på arbetstagarnas familjer synes inte medföra några allvarligare komplikationer vid en eventuell
associering.
För att medlemsländernas medborgare skall kunna röra sig fritt inom
gemenskapen, bosätta sig och arbeta
inom vilket av länderna de vill, får
skillnaderna mellan länderna ifråga
om arbetarnas sociala förmåner inte
vara för stora. Rom-fördraget lägger
inte något tvång på medlemsländerna
att inbördes anpassa sina olika sociala
trygghetssystem, i vidare mån än som
behövs för en samordning mellan
dessa, men en samordning måste ske,
för att det inte skall uppstå onödiga
luckor eller dubbleringar i försäkringsskyddet, när en arbetare flyttar
från ett land till ett annat. Detta anses också bli nödvändigt med hänsyn
till att försäkringsförmånerna i medlemsländernas nationella lagstiftning
ofta är beroende av växlande krav på
fullgjorda karens- eller kvalifikationstider. De närmare samordningsreglerna skall enligt fördraget utfärdas av
rådet efter förslag av kommissionen,
och rådets beslut skall vara enhälligt.
I enlighet härmed har utfärdats en
förordning om migrerande arbetares
sociala trygghet, men det förutsättes,
att avvikande regler skall kunna fastställas i konventioner mellan medlemsländer eller mellan ett medlemsland och ett utanförstående land.
I samtliga EEC-länder är det vanligt, att det i socialförsäkringssystemen finns vissa relationer mellan erlagda avgifter, fullgjorda kvalifikationstider och förmånernas storlek,
och det är därför inte överraskande,
att EEC velat bereda stort utrymme åt
principen om anställningslandets lag
såsom normerande för försäkringsskyddet vid migration. Ur svensk synpunkt är det däremot riktigare att socialförmåner utgår från det land där
vederbörande är bosatt, eftersom våra
sociala förmåner i väsentlig utsträckning finansieras med skatter. Men det
finns också andra skillnader som i
detta sammanhang är av betydelse.
Den svenska sjuk- och moderskapsförsäkringen exempelvis omfattar
hela folket, och det betydelsefullaste
villkoret för delaktighet i försäkringen är bosättning i Sverige. EECförordningen åter är avpassad för en
sjukförsäkring som är avsedd enbart,
eller åtminstone främst, för arbetstagare och där arbetstagarens anhöriga
som regel inte är självständigt försäkrade utan åtnjuter förmånen på grund
av att familjeförsörjaren är sjukförsäkrad. För svensk sjukförsäkring är
det främmande att ersätta sjukvårdskostnader för en utländsk kvinna som
är bosatt utomlands enbart därför att
hennes make arbetar i Sverige.
Vad beträffar ålders-, invalids- och
efterlevandes pension har grundsatsen
i EEC-förordningen, att arbetaren i
socialförsäkringshänseende skall åtnjuta de rättigheter och vara underkastad de skyldigheter som följer av
lagen i det land där han är anställd,
kompletterats med regeln, att en pensionsrätt som en gång förvärvats inte
får indragas eller minskas på grund
av att den berättigade är bosatt i ett
annat medlemsland än det där rättigheten intjänats. Denna princip bygger
på tanken att den försäkrade genom
insatser i ett lands produktion successivt intjänar sin pensionsrätt, som han
sedan behåller, även om han flyttar
till ett annat land. Den svenska folkpensioneringen är icke konstruerad
på detta sätt. Huvudregeln är här, att
endast i Sverige bosatta svenska medborgare har rätt till folkpension, och
det finns inte något slag av kvalifikationsvillkor. Vår folkpensionsavgift är
i verkligheten en specialskatt utan betydelse för Mitten till pension eller
pensionens storlek, och i internationella sammanhang har också den
svenska folkpensioneringen behandlats i enlighet härmed. En samordning
av . den svenska folkpensioneringen
med EEC-ländernas pensionssystem
förutsätter alltså en omprövning av
hela frågan om den utländska arbetskraftens ställning i den svenska folkpensioneringen. När det gäller ATP
innebär däremot inte pensionssystemets konstruktion något hinder för
en samordning enligt EEC-förordningen med andra länders pensionsförsäkringar.
Sammanfattningsvis framhälles i
utredningen att det frän svensk sida
inte torde vara något att erinra emot
de grundtankar som uppbär Rom-för- 531
draget och därtill anslutna förordning
om migrerande arbetares sociala frihet. Visserligen föreligger skillnad i
konstruktionen mellan svensk och kontinental socialförsäkring på vissa
punkter, vilka gör det svårt för oss att
godta en samordning efter EEC-förordningens regler. Men svårigheter av
denna art har förekommit även i
andra internationella sammanhang,
och det blir för varje år allt angelägnare att komma till rätta med samordningsbekymren. Vi får enligt utredningen därför söka oss fram efter nya
vägar, och preliminära undersökningar visar, att det bör finnas möjligheter att åstadkomma en tekniskt
tillfredsställande samordning med utnyttjande i huvudsak av EEC-förordningens principer.
3.
Ett problem som i diskussionen här
i landet tilldragit sig särskild uppmärksamhet gäller Rom-fördragets
föreskrifter om etableringsfriheten.
Det står enligt utredningen klart, att
hela detta regelkomplex är mycket
mera långtgående än vad Sverige hittills i något internationellt avtal bundit sig för. Ett antagande från svensk
sida av etableringsfrihet i Rom-fördragets mening kan medföra, att Sverige måste uppge kravet i näringsfrihetsförordningen m. m. på särskilt
tillstånd för den generella rätten för
utländska rättsobjekt att driva näring
i Sverige. Därmed skulle staten förlora möjligheten att utifrån näringspolitiska utgångspunkter påverka omfattningen av utländska fysiska och
juridiska personers etablering i Sverige. Hithörande problem har visserligen varit förmäl för översyn i en i
mars 1962 framlagd särskild utredning rörande utlänningars och utländska företags rätt att idka näring i
allmänhet, men även här upprätthål- 532
les kravet på tillstånd, låt vara att utlänningar, som innehar bosättningstillstånd, skall vara likställda med
svenska medborgare ifråga om rätten
att idka näring. Vidare anges, att
Kungl. Maj:t skall äga förordna, att
viss grupp utlänningar skall äga rätt
till näringsverksamhet av visst slag
eller rätt att idka näring i allmänhet.
Därigenom kan Kungl. Maj:t t. ex. förordna, att här i riket bosatta utlänningar skall vara likställda med svenska medborgare vad beträffar rätten
att utöva åtskilliga näringar, främst
sådana som hittills ej varit underkastade tillståndstvång, såsom jordbruk,
skogsbruk och undervisningsverksamhet.
Vid sidan av den nu antydda generella lagstiftningen gäller i vårt land
en rad specialstadganden för olika former av näringsverksamhet och för behörighet att utöva speciella yrken.
Ibland innefattar denna reglering särbestämmelser för utlänningar (förbud
eller krav på särskilt tillstånd). Åtskilliga av dessa restriktioner kan enligt
utredningen vara oförenliga med Romfördraget, samtidigt som de är av betydelse nr svenska näringspolitiska synpunkter (bank- och försäkringsväsendet, fisket, sjöfarten och luftfarten).
I flera av dessa fall förutsätter Romfördraget en samordning av medlemsstaternas lagstiftning. Vad beträffar
rätten att disponera över naturtillgångar ålägger Rom-fördraget rådet
och kommissionen att tillse, att medborgare i ett medlemsland ges möjlighet att förvärva och bruka fast egendom på ett annat medlemslands område, i den mån detta icke kommer i
konflikt med de särskilda hänsyn som
skall tagas vid utarbetandet av den
gemensamma jordbrukspolitiken. Detta
strider mot det i vårt land upprätthållna kravet på särskilt tillstånd för
utländska juridiska och fysiska personer samt även vissa svenska juridiska personer, till förvärv av fast
egendom.
De problem som är förknippade
med fri etableringsrätt i Sverige är
föremål för en i juni 1962 tillsatt
särskild utredning (etableringsutredningen) i vars uppdrag ingår bl. a.
att bedöma verkningarna av en vidgad
ekonomisk och teknisk integration och
att överväga vilka lagstiftningsåtgär~
der som påkallas för att utländska
medborgare skall kunna driva näring
i Sverige på samma villkor som svenska medborgare utan åsidosättande av
centrala svenska samhällspolitiska mål
såsom den fulla sysselsättningen, strä-
vanden till fortsatt ekonomisk utveckling, lokaliseringspolitiken och främjandet av sund konkurrens inom nä-
ringslivet.
4.
I OECD har Sverige åtagit sig att
successivt avskaffa restriktioner, avseende kapitalrörelser, i den utsträckning som är nödvändig för effektivt
ekonomiskt samarbete. Denna liberalisering har endast begränsad omfattning, och vid allvarliga betalningssvå-
righeter kan undantagsbestämmelser
temporärt åberopas. För övrigt har
Sverige i detta sammanhang reserverat sig beträffande kommersiella krediter, lämnade av kreditinstitut, samt
mot transaktioner innebärande s. k.
portföljinvesteringar.
Bestämmelserna i de direktiv som
EEC:s råd med stöd av Rom-fördraget
utfärdade i maj 1960 i och för en liberalisering av kapitalrörelserna är
mera långtgående än motsvarande
OECD-regler och går i vissa avseenden längre än dc regler som tillämpas
från svensk sida på valutaregleringens
område. En redogörelse för de av
EEC antagna reglerna har lämnats i
denna tidskrift i en särskild artikel
(se häfte 5-6 1962, sid 285 och ff.).
På något längre sikt får man enligt
r
utredningen räkna med att utvecklingen inom EEC leder fram till fullständig frigörelse av värdepappershandeln med därav följande konsekvens – liberalisering på andra omräden. Liberaliseringen blir oinskränkt i vad avser valutareglerande
åtgärder. Vad detta skulle ha för verkningar för värt lands vidkommande är
svårt att förutse. Det kan enligt utredningen ifrågasättas, om i så fall
valutaregleringen längre kan motiveras.
Den svenska valutaregleringen på-
verkar i praktiken huvudsakligen
portföljinvesteringarna och annan
ren placering (fastighetsköp, placering på konto etc.), spekulativa valutadepositioner samt såväl kort- som
längfristig finansiell och därmed jämförlig upp- och utlåning (inklusive
värdepappersemissioner). Genom att
ingripa reglerande på dessa områden
fyller valutaregleringen enligt den i
utredningen uttalade uppfattningen en
viktig uppgift. Den möjliggör penningpolitiska åtgärder som är bestämda
av den interna konjunkturutvecklingen. Med stöd därav kan man i betydande utsträckning undvika plötsliga kastningar i valutareserven och
störningar i valutakurserna till följd
av utländska åtgärder och förhållanden. Härigenom kan, som erfarenheten utvisar, en betydande stabilisering upprätthållas på valutamarknaden, trots en relativt begränsad valutareserv.
Ett avskaffande av här berörda valutarestriktioner skulle enligt utredningen medföra en avsevärd försvagning av möjligheten att påverka den
svenska konjunkturutvecklingen i
olika avseenden. ökade krav skulle
därför få ställas på kvarstående konjunkturpolitiska medel (finanspolitiken). Graden av svårighet skulle emellertid bli beroende av i vilken takt
inom EEC liberaliseringen av kapital- 533
rörelser bedrives. Därest det sker i
takt med den förutsedda samordningen av den ekonomiska politiken
inom gemenskapen torde svårigheterna kunna avsevärt dämpas. I utredningen antages, att ett accepterande av
Rom-fördragets regler i nu berörda
avseenden, skulle medföra inte ovä-
sentliga äterverkningar på den ekonomiska politiken; frågan blir i vad mån
denna politiks syften kan fullföljas
genom att i stället utnyttja bl. a. olika
finanspolitiska medel.
5.
Hur den gemensamma jordbrukspolitiken inom EEC slutligen kommer
att utformas är inte ännu• alldeles
klart. Tydligt är emellertid, att det
finns en viss skillnad mellan den målsättning som gäller i Sverige och den
som gäller enligt Rom-fördraget på nu
ifrågavarande område. I det förra fallet har fastslagits ett specifikt inkomstlikställighetsbegrepp, vilket i
grova drag innebär, att man skall försöka eftersträva att innehavare av rationellt drivna jordbruk av viss angiven storlek uppnå inkomstlikställighet
med industriarbetare i de två lägsta
dyrortsgrupperna. I Rom-fördraget är
målsättningen betydligt vagare utformad. Den avser att tillförsäkra jordbruksbefolkningen en »skälig levnadsstandard», särskilt genom att öka medelinkomsten för dem som arbetar i
jordbruket, men någon definition av
begreppet »skälig levnadsstandard» fö-
religger icke. För övrigt synes man, av
vissa uttalanden av kommissionen att
döma, inte syfta till någon likställighet
för jordbrukarna utan endast till ett
närmande av deras levnads- och arbetsvillkor till motsvarande förhållanden för andra jämförbara befolkningsgrupper. Det torde därför vara svårt
att få en specificerad målsättning som
den svenska accepterad inom EEC.
534
Grundprinciperna i EEC:s gemensamma jordbrukspolitik innebär som
bekant att tullar och kvantitativa importrestriktioner gradvis skall avvecklas vad det gäller handeln inom
området samt att i slutstadiet en gemensam prisnivå skall utbildas för de
väsentliga jordbruksprodukterna. Vad
gäller handeln med utanförstående
länder skall gränsskyddet för de viktigaste produkterna utgöras av rörliga
importavgifter och i övrigt av den i
fördraget överenskomna gemensamma
yttre tullen. Kärnfrågan för Sveriges
del är emellertid, huruvida inte den
gemensamma prisnivå, som till sist utbildas inom gemenskapen, kommer att
förhindra förverkligandet av vår jordbrukspolitiska målsättning. Möjligt är
att priserna skulle komma att falla så
mycket att Sverige för att kunna upprätthålla den eftersträvade inkomstlikställigheten för jordbrukarna skulle
behöva tillämpa särskilda stöd- och
skyddsåtgärder inklusive kostnadssänkande arrangemang.
Man kan då fråga sig, vilka fördragsenliga möjligheter det finns för att utfylla en eventuell inkomstklyfta genom
att använda direkta subventioner för
producenterna. Rom-fördraget ger
inget svar på den frågan, men det ligger i sakens natur att en frihet för enskilda medlemsländer att lämna generella subventioner strider mot iden om
en gemensam jordbruksmarknad med
gemensamma priser. Det får därför
antagas att möjligheten att bevilja generella subsidier i alla händelser kommer att bli begränsade och beroende
av medgivanden från de övernationella myndigheterna. Härav följer, att
ett fullständigt accepterande av EEC:s
jordbruksregler kan medföra risker
för att varken den nuvarande svenska
jordbrukspolitiska målsättningen eller
metodiken för dess förverkligande kan
upprätthållas.
Detta betyder dock icke att det
svenska jordbruket vid ett dylikt samgående under alla förhållanden skulle
komma att lida väsentlig skada, och
att jordbrukarnas ekonomiska intressen på längre sikt skulle bli allvarligt
lidande. Även ett land som Sverige
borde på jordbrukssidan kunna draga
nytta av en större marknad och den
därmed förenade regleringen och samordningen av produktion och utbud
m. m. Här kan särskilt pekas på fördelarna på exportsidan. En positiv
faktor som i detta sammanhang icke
bör bortglömmas är den inverkan på
kostnadssidan som en integration kan
få för jordbruket. Genom att marknaden vidgas och handeln frigöres bör
stordriftens fördelar i kostnadssänkande riktning även på detta område
(t. ex. vad gäller lantbruksmaskiner
och gödselmedel) indirekt och direkt
komma jordbruket till godo.
6.
Ett flertal av stadgandena i Romfördraget förutsätter för sin tillämpning mycket vittgående befogenheter
för de övernationella organen inom
EEC. Detta gäller i all synnerhet handelspolitiken. Fördragets bestämmelser
på detta område föreskriver i huvudsak endast på vilket sätt beslut om
medlemsstaternas gemensamma handelspolitik skall fattas. Däremot ger
det inte något uttömmande besked om
vilken politik som skall följas eller om
dess tillämplighetsområde. Detta är
dock helt naturligt. Självfallet har
medlemsstaterna inte i sitt fördrag
kunnat fastlåsa sitt handlande gentemot utomstående länder för all framtid, oavsett vilka situationer som kan
tänkas uppkomma.
Vad man åsyftar med reglerna om
handelspolitiken är tydligen i första
hand att avlägsna sådana olikheter i
medlemsstaternas import- och exportpolitik, som kan leda till en förvanskning av dessa länders inbördes konkurrensmöjligheter. Men Rom-fördraget nöjer sig inte med detta utan går
betydligt längre, särskilt genom sina
krav på gemensamma handelsavtal och
en gemensam hållning inför internationella ekonomiska organisationer.
Avsikten är att medlemsstaterna skall
uppträda som en enhet utåt, även då
detta inte är strängt nödvändigt med
hänsyn till konkurrensförhållandena
på den inre marknaden. Hur långt
samordningen skall drivas, dvs. hur
stor handlingsfrihet de enskilda medlemsstaterna kommer att kunna bibehålla, framgår icke av fördraget, som
i flera fall blott talar om koordinering och enhetliga grundsatser etc.
Av väsentlig betydelse är emellertid, att institutionella regler tvingar
medlemsstaterna att överlåta sina befogenheter på handelspolitikens område till de gemensamma organen. Det
är rådet som med kvalificerad majoritet avgör såväl tillämpningsområdet
som handelspolitikens utformning och
i viss mån om de enskilda medlemsstaterna kan tillåtas en viss handlingsfrihet.
EEC önskar uppenbarligen inte isolera sig från den allmänna handelspolitiska trenden i världen. Internationella valutafonden och GATT samt
vidare OECD: s liberaliseringsarbete
har redan lett till ett nästan fullständigt slopande av diskriminering genom valutarestriktioner och kvantitativa regleringar med avseende på handeln med industrivaror mellan medlemsländerna i de nämnda organisationerna. Hänsyn till Förenta staternas förhållande till utvecklingsländerna etc. kan också komma att spela
en roll för EEC: s ställningstagande.
Dessutom framhålles i utredningen,
att vid en utvidgad europeisk gemenskap den alltjämt tullbelagda importens volym proportionellt minskar i
en sådan omfattning att eventuella pro- 535
tektionistiska hänsyn förlorar mycket
av sin genomslagskraft. Deltagandet i
det internationella handelspolitiska
samarbetet skulle således sätta vissa
gränser för EEC:s handlande.
I Rom-fördragets institutionella regler om avslutandel av handelsavtal
med tredje land äger gemenskapen ett
instrument för förverkligandet av en
fullständig handelspolitisk samordning. Det är möjligt att dessa bestämmelser inte kommer att tillämpas till
fullo, utan att medlemsstaterna kommer att kunna bibehålla en viss handlingsfrihet. Avgörande är dock att
rådet med kvalificerad majoritet kan
besluta, vilka avtal som skall vara
underkastade gemensamma förhandlingar och i vilka hänseenden en samordning skall ske. En anslutning till
dessa regler skulle således innebära
att Sverige skulle till överstatliga organ avstå sin suveräna rätt att själv
i avtal med främmande länder reglera sina förhållanden till dessa på det
ekonomiska området.
Förpliktelsen om ett gemensamt
uppträdande i internationella organisationer har ett vidare tillämpningsområde än den egentliga handelspolitiken och avser säkerligen alla ekonomiska spörsmål i vilka Rom-fördraget
förutser någon grad av samordning
inom gemenskapen. Det förefaller inte
uteslutet att EEC-länderna kan komma att framträda samfällt i praktiskt
taget alla ekonomiska och därmed
sammanhängande frågor som behandlas på det internationella fältet. Visserligen kan man räkna med att de
enskilda medlemsstaterna även framdeles i viss utsträckning får uppträda
självständigt och i synnerhet föra sin
talan i frågor som i stort sett endast
berör dem själva. Men i viktigare
spörsmål får de inte företräda en mening som strider mot den ståndpunkt
som medlemsstaterna i gemenskapens
organ beslutat intaga. Ett svenskt god- 536
tagande av dessa principer skulle så-
ledes påverka Sveriges möjligheter att
i GATT, EEC och OECD etc. framföra
önskemål och synpunkter som mera
markant avviker från gemenskapens
inställning.
Sintsatsen blir att gemenskapens politik i stora drag kan förväntas följa
den allmänna utvecklingen och därmed inte i alltför hög grad skilja sig
från de ståndpunkter man från svensk
sida föret.rätt. En reservation måste
emellertid göras dels för sådana sektorer där stora interna ekonomiska
intressen står på spel inom EEC, dels
för de fall då de internationella samarbetssträvandena varit vagare och gemenskapen är relativt obunden av nationella förpliktelser såsom ifråga om
förhållandet till statshandelsländerna
och Iåglöneländerna. I dessa fall blir
det betydligt svårare att förutse, vilka
riktlinjer gemenskapen i sin handelspolitik på längre sikt kommer att följa.
Dessa problem har såväl ekonomiska
som utrikespolitiska aspekter. Det torde för den skull stå klart, att den institutionella bindningen i Rom-fördragets regler om en gemensam handelspolitik erbjuder särskilda och stora
problem för Sveriges vidkommande.