Debatt


1962


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DEBATT
OPPOSITIONENS FRAMTIDSUTSIKTER
1960 års val blev ett bedövande slag
för hela oppositionen. Högerpartiet
räknade förvisso med att förlora ett
antal mandat, men vissa förhoppningar fanns om att 1960 års röstsiffra
skulle kunna bättras på. Folkpartiet
hade hoppats att återvinna något av
sin ställning före katastrofen 1958 och
får nu nöja sig med en konsolidering
på 1960 års nivå. Centerpartiet räknade med att fortsätta inbrytningen i tätorterna, men noterade i stället ett markant bakslag i denna strävan, som ju
är helt avgörande för partiets framtid
inom svensk politik. Vilket av de borgerliga partierna, som har anledning
att känna störst besvikelse skall inte
diskuteras här, även om ämnet vore
lockande.
»Alternatiutankem
I den pågående debatten om årets
val sysslar man alltför mycket med
detaljer i 1962 års valrörelse. Sanningen är väl den, att vi fortfarande
skördar frukterna av nederlaget i pensionsstriden. Debatten borde röra sig
om vad som hänt sedan 1956 års val.
Koalitionens upplösning och folkomröstningen hösten 1957 bildar en naturlig utgångspunkt för ett försök till
bedömning av vad som inträffat.
Under hela efterkrigstiden förefaller det som om tanken på ett alternativ till den sittande regeringen varit
avgörande för de borgerliga väljarna.
Av fil..~and. STEN E. KJELLGREN
Folkpartiets dramatiska genombrott
1944-1948 togs av många som ett lovande tecken på att regimskiftet var
nära förestående. Många av oss minns,
hur ledande kommunalmän inom hö-
gerpartiet ställde upp för folkpartiet
i 1946 och 1950 års val med motiveringen, att huvudsaken var att satsa
på ett borgerligt parti med en chans
att åstadkomma ett regimskifte. Under
1950-talet stärkte högern sin ställning
steg för steg. Högerpartiets utvecklingskurva var på sätt och vis mera
lovande än folkpartiets chockseger
1948, vilken ju följdes av stagnation
under 1950-talet. Så småningom började obundna borgerliga väljare satsa
på högerpartiet som ett möjligt alternativ.
En rad höger- och folkpartitidningar
har efter årets val framträtt och förkunnat, att den borgerliga splittringen
är den enda orsaken till nederlaget. De
borgerliga väljarna har gripits av defaitism inför det tröstlösa inbördes
grälet om småfuttigheter och helt enkelt stannat hemma. Många förordar
en tre-partisamverkan, medan andra
föreslår att man skall begränsa sig till
ett samarbete mellan antingen högern
och folkpartiet eller mellan folkpartiet och centerpartiet.
Dagens Nyheter kräver den 29 september en »djärvare opposition». Ledaren tyder på en sensationell omprövning inom denna tidning. »Gamla
hämningar hindrar oppositionen från
att ta ledningen. Ett samlingsparti
skulle ge ökad slagkrafb, heter det i
ingressen. :.Ett verkligt radikalt utspel
i samlingens tecken skulle vara en
händelse i värt politiska liv, som
skulle få stor psykologisk betydelse
och skapa en ny tilltro till oppositionens möjligheter.»
Dagens Nyheter är emellertid inte
särskilt optimistisk om utgången av
den pågående debatten. »Beklagligtvis
tenderar alla sådana debatter att mynna ut i ett fasthållande vid det gamla.
Försiktigheten segrar, ingen i ansvarig
ställning vill riskera sin prestige på
ett misslyckande. Debattörerna finner så småningom att de trampat i
beck. Det ökar den olust, som redan
finns.»
Spådomen har redan gått i uppfyllelse. Vecko-Journalen ställde i nummer 40 bl.a. följande fråga till de tre
partiledarna: »Anser Ni en organiserad samverkan mellan de tre borgerliga partierna – eller rent av en partisammanslagning – a. önskvärd b.
möjlig.» Herrar Hedlund och Ohlin
anser en borgerlig »blockbildning:.
varken önskvärd eller möjlig. Herr
Heckscher finner en organiserad ’samverkan önskvärd. »Dock tror jag uppriktigt sagt inte så mycket på någon
sammanslagning, i varje fall inte utan
att den föregåtts av långvarig samverkan i regeringsställning.»
Tiden är sålunda inne att sätta
punkt ”för de utopiska utsvävningarna
om en borgerlig trepartisamverkan
med en sammanslagning av partierna
som slutmål. Redan det förhållandet,
att herr Hedlund aldrig gjort anspråk
på att eftersträva en samverkan med
sikte på regimskifte borde vara skäl
nog att avsluta denna debatt. Herr
Hedlunds uttalande på valnatten var
avslöjande. Han beklagade, att socialdemokraterna ensamma fått majoritet
med motiveringen att det nu blir svä-
rare att komma till tals med rege- 32- 624845 Svensk Tidskrift H. 9 1962
481
ringen! Edouard Herriot har sagt:
»Finns det något värre än politiker,
som går att köpa, skulle det vara en
politiker som går att hyra.» Sä länge
herr Hedlund leder centerpartiet har
vi ingenting att vänta från det hållet.
Sedan intervjun i Vecko-Journalen har
emellertid debatten fortsatt i en positiv anda, som verkligen inger förhoppningar om att opinionstrycket är så
starkt, att en konstruktiv samverkan
framtvingas på litet längre sikt.
Förtroendefull samverkan – trots allt
Erfarenheterna synes visa, att splittringen på tre partier inte varit det
främsta hindret för borgerligt samarbete. Den konstruktiva samverkan
mellan högern och folkpartiet i Stockholm 1950-1958 och motsvarande fö-
reteelse i Göteborgs kommunalpolitik
1958-1962 är de mest uppmärksammade bevisen inom svensk politik på
de båda partiernas förmåga att gemensamt bära ansvaret i majoritetsställning. Högerns och folkpartiets samarbete på det rikspolitiska planet under
koalitionsregeringen i början av femtiotalet ledde till mycket uppmuntrande resultat, trots att partierna hade
olika mening om en rad frågor.
Venstre och konservative i Danmark
har visat prov på samarbetsförmåga
både i regerings- och oppositionsställning, både i medgång och motgång.
De borgerliga partierna i Sverige
har dock inte kunnat motstä frestelsen att försöka manövrera ut varandra
för att sedan kunna göra anspråk på
att vara »det enda realistiska alternativet» till regeringen. I den tidigare
citerade artikeln i Dagens Nyheter heter det på tal om detta problem: »l
praktiken är det främsta hindret för
ökad rörlighet förekomsten av tre borgerliga partier, som bevakar varandra
… Operationsmöjligheterna i radikal
riktning är faktiskt större för eU bor- 482
gerligt samlingsparti, inrikta·t på att
få till stånd växling vid makten, än
för ett litet oppositionsparti, som
måste gardera sig både i ryggen och
flanken mot den övriga oppositionen.»
Den allmänna segeryran 1948 ledde
folkpartiet till en kampanj riktad mot
högern under mottot att en röst på
högern vore bortkastad. Folkpartiet
ensamt hade chansen att besegra socialdemokratin. Besvikelsen över stagnationen 1950 och högerpartiets uppryckning under herrar Hjalmarsons
och Svärds ledning, ledde emellertid
till insikt om, att folkpartiet inte av
egen kraft kunde erövra regeringsmakten inom överskådlig tid. Våren
1951 gick de tre borgerliga partierna
fram på gemensam front i flertalet frå-
gor och man inbjöd gemensamt de
stora organisationerna till överläggningar om den ekonomiska politiken.
Det lönar föga att i dag spekulera över
vad som skulle ha hänt, om inte bondeförbundet, som det senare visade
sig, samtidigt hade fört hemliga förhandlingar med regeringen. Den svåra
besvikelsen över ett svek av den typen
ger emellertid den som tidigare motsatt sig »borgerlig samverkan» större
inflytande inom de båda andra partierna, och så raseras den psykologiska
förutsättningen för ett gemensamt
uppträdande under lång tid. Man får
börja om från början.
Under koalitionsåren blev samarbetet mellan högern och folkpartiet allt
intimare. Högerpartiet drev sin besparingslinje och väjde inte för socialpolitiken och folkpartiet gick en annan
väg, men det väsentliga fanns, nämligen ett ömsesidigt förtroende. De båda
regeringspartierna drevs tillbaka steg
för steg. Efter 1956 års val, som var
en framgång för både högern och folkpartiet, var de psykologiska förutsättningarna för fortsatt s·amverkan bättre
än någonsin. När herr Ohlin på valnatten gladde sig åt folkpartiets framgångar, gratulerade han herr Hjalmarson till en ännu större framgång!
Pensionsfrågan
»Folkpartiet, som av regeringen hållits utanför åtta år av utredningsarbete i pensionsfrågan, begick ett misstag genom att efter mycken tvekan år
1957 gå med på att pröva linje 3, för
att inte förhindra möjligheten av en
lösning utmärkt av väsentlig valfrihet», säger herr Ohlin i den tidigare
omtalade intervjun i Vecka-Journalen.
Det tillkommer inte en utomstående
att bedöma på vilket stadium folkpartiet gjorde misstag, men den som upplevt hur folkpartistiska valmakare under kampanjen ute i landet tvekade
»att •störa de väljare på vänsterkanten,
som önskade rösta på linje b är inte
alldeles övertygad om riktigheten i
herr Ohlins bedömning nu efteråt. Under folkomröstningskampanjen slogs
högern och folkpartiet för en positiv
lösning. När LO avstod från att ge ett
snabbt svar på SAF:s förhandlingsbud år 1954, beklagade bl. a. Ernst
Wethje detta av samhällsekonomiska
skäl. Utan att kontrollera källan vågar
jag återge tankegången på följande
sätt: Om förhandlingar snabbt kommit igång, hade inte kontantlönen
fortsatt att stiga i samma takt, och hela
inflationsproblemet hade blivit löst
genom det ökade sparande, som åstadkommits. •
Resultatet av folkomröstningen blev
inte uppmuntrande för linje 3. Såväl
de obotliga nejsägarna inom bondeförbundet som socialdemokraterna
hade framgångar, vilka innebar en
markant vändpunkt för båda partierna. Man hade då en känsla av att det
främst var den folkpartistiska halvan
inom linje 3 som sviktat, och denna
känsla bekräftas nu av herr Ohlins
uttalande om den tvekan med vilken
folkpartiet gick till verket. Man kan ge
herr Ohlin rätt så långt, att ingenting
säkrare leder till bakslag än att ge sig
in på något, som man inte helhjärtat
tror på.
Den positiva betydelsen av det gemensamma uppträdandet under folkomröstningskampanjen var de personliga relationer, som knöts mellan
högerns och folkpartiets aktiva valarbetare i alla instanser. Här skapades
en bred gemenskap, som kunde ha
burit rik frukt i framtiden. Det kritiska skedet inträdde, enligt min mening, efter folkomröstningen. Att herrar Erlander och Hedlund skulle fullfölja en politik, som redan resulterat
i framgångar, borde ha stått klart för
var och en. Herr Ohlin kommenterar
detta skede på följande sätt i VeckoJournalen: »Efter folkomröstningen
på hösten 1957 stod det klart, att enda
möjligheten var en lagstadgad tilläggspension av ATP-typ, och vi utarbetade
också ett sådant förslag. Tyvärr vägrade centerpartiet och i viss mån även
högern att acceptera denna linje. Uppenbarligen begick centerpartiet –
och högern genom att inte våga skilja
sig från centern i pensionsfrågan –
ett allvarligt misstag.»
I Konservativa studentförbundets
tidskrift Svensk Linje återfinns en
artikel i novembernumret 1957, ur vilken det är frestande att återge följande: »Den taktiska bakgrunden till herr
Erlanders stridsvilja just nu förefaller att vara en förhoppning om, att
pensionsfrågan är sista chansen för
det socialdemokratiska partiet att
bryta den ständiga kräftgången. Från
linje två och cp-bf har herr Erlander
ingenting att frukta, eftersom denna
linje vädjar till mera inskränkta företagaregoistiska synpunkter. Skulle
både socialdemokraterna och centern
vinna på ett nyval, kan herr Hedlund
med hänvisning till oppositionens
oförmåga att bilda en majoritetsregering fortsätta att stödja herr Erlander.
483
Grunden för samverkan nu, då ideologierna är urvattnade och inga nya
ideer, som förmår att engagera människorna, kommit i stället, tycks vara
så stora olikheter i åsikter och intressen, att man inte konkurrerar om
samma väljarunderlag …
Det talas mycket om att fp skulle
befinna sig i en knipa. Detta parti
skulle vara särskilt ovilligt att gå ut i
ännu en strid på pensionsfrågan och
antas därför eftersträva en kompromiss med soc.-dem. Det är möjligt att
vi inom högern skulle vinna på att
ställa oss utanför en uppgörelse. Dels
skulle vi kunna vinna röster från fp
och dels skulle vi hindra cp att vinna
tillbaka en del från oss. Utgångspunkten för vår bedömning av läget måste
dock vara, att vi under inga omständigheter kan vinna tillräckligt underlag för en ren högerregering under
överskådlig tid. Om fp:s dilemma existerar vore det verkligen en dårskap
av imponerande mått att lägga upp politiken efter kortsiktiga taktiska beräkningar. Hörnstenen i varje politik,
som syftar till ett regimskifte här i
landet, synes vara ett intimt samspel
mellan högern och fp.»
Det enda man med någorlunda sä-
kerhet kan säga nu efteråt är väl, att
bakslaget för högern kommit två år
tidigare om man följt detta råd. Slaget
om pensionsfrågan förlorades av allt
att döma redan under folkomröstningen. En helt annan fråga är var den
samlade oppositionen stått i dag, om
de båda partierna fullföljt den linje,
som presenterades herr Hedlund efter
folkomröstningen.
Omprövningen inom högerpartiet
För vår del gäller det att se om vårt
eget hus. Vi kan alltså i dagens läge,
där hela oppositionen har anledning
känna besvikelse över 1962 års val,
484
lämna därhän vilka misstag andra
gjort.
Det torde vara fä, som i dag förnekar, att högerpartiet manövrerades in
i en ätervändsgränd 1958-1960 utan
att alltför högljudda protester hördes
inom partiet förrän på våren 1960. Den
efterklokhet i allmänna ordalag, som
vi alla ägnat oss åt efter 1960 års val,
måste nu följas av positiv handling.
Det skadar dock inte, att vi lite till
mans påminner oss några banalt enkla
fakta, innan vi går vidare. Det är för
det första värt att ännu en gäng understryka, att högerpartiet redan före
1958 års val föreslog besparingar även
inom socialpolitiken och fick ett positivt gensvar frän väljarna, utan att
samarbetet med folkpartiet för den sakens skull stördes och utan att detta
parti förlorade sin mycket omtalade
vänsterflygel innan pensionsfrågan
kom in i bilden. Det finns ingen anledning att upphöra med kritiken mot
att socialpolitik och skattepolitik används som ett instrument för inkomstutjämning i en tid, då det inte minst
ur de mindre inkomsttagarnas synpunkt finns betydligt viktigare uppgifter att sätta in resurserna på.
För det andra borde vi alla kunna
inse, att ett parti är »en stor båt» som
det tar läng tid att vända. Mänga är
besvikna över, att omprövningen inte
varit tillräckligt radikal efter 1960 års
val. »För högerns del har det kanske
ändå varit minst lika fatalt, att partiet inte med tillräckligt eftertryck
markerat, att man definitivt brutit
med den både frän sakliga och taktiska synpunkter olyckliga ’kärva linjen’», skriver Svenska Dagbladet den
21 september. Det är självfallet omöjligt att säga vad som skulle ha
skett, om man lagt upp taktiken på ett
annat sätt, men inte styrker då tidig;J.re erfarenheter att Svenska Daghla- !_iet bedömt situationen riktigt. Tvärtom har tidigare förändringar tenderat att vara en belastning på kort sikt.
Högerns försök med ett avancerat socialpolitiskt program 1946 ledde inte
till några valframgängar på kort sikt
och på läng sikt fullföljdes inte programmet, varför det inte är möjligt att
bedöma vilket inflytande det kunde ha
fått. Folkpartiets försök, att ensamt
anpassa sig mitt under pågående strid
i pensionsfrågan 1958, hade inte heller uppmuntrat till efterföljd. Utgängen för högerpartiet 1962 skulle
kunna betraktas som en bekräftelse
på de kortsiktiga vådorna av förändringen som sådan.
Även om osäkerheten är stor, förefaller det sålunda riktigt att söka
grunden till även årets valresultat före
1960. Tidigare har hävdats, att den
kritiska punkten var, då högern och
folkpartiet efter misslyckandet att
åstadkomma ett gemensamt trepartialternativ i pensionsfrågan beslöt att
gå skilda vägar. Det förefaller som om
omläggningen i moderat riktning borde ha skett allra senast efter segervalen 1958, eftersom det i varje fall förefaller rimligt, att en framgäng är en
bättre bakgrund till en varsam omläggning än ett nederlag. En »omvändelse
under galgen» gör sällan ett övertygande intryck. Frän hösten 1959, då
partiet läst sig i de flesta frågor inför
1960 års val, återstod, om man skall
bygga på tidigare erfarenheter, ingenting annat än att löpa linan ut. Behövs
ytterligare exempel på den saken, kan
vi erinra oss högerns uppträdande i
räntefrägan 1948. Vid stämman i Borås
sommaren 1960 borde det sedan länge
ha stått klart, att en uppgörelse med
industritjänstemännen var förestå-
ende. Det förefaller knappast troligt,
att ändrade signaler vid Boråsstämman hade förbättrat utgångsläget inför
1960 års val. Å andra sidan kunde möjligen ändrade signaler då ha underlättat anpassningen på litet längre
sikt.
De borgerligas väg i framliden
Frågan om sammanslagning av partier eller inte förefaller att i allra högsta grad vara en andrahandsfråga. Dagens Nyheters tidigare citerade ledare
är ett av de många tecknen på, att det
gemensamma nederlaget trots allt har
ett positivt drag. Borde vi inte en gång
för alla ha lärt oss, att inget av de nuvarande oppositionspartierna av egen
kraft kan erövra regeringsmakten? Det
väsentliga är, att man är beredd att
lägga upp sin politiska långsiktsplanering med helhetens bästa för ögonen
och att de samverkande parterna kan
lita på varandra i kritiska situationer.
Eftersom förändringarna är så utomordentligt små inom vårt lands politiska liv, år en långsiktig planering ett
livsvillkor. Det är möjligt, att nederlaget 1962 trots allt en gång kommer att
kunna betraktas som den nödvändiga
förutsättningen för en förnyelse inom
oppositionen.
För högerns del gäller det att fullfölja den moderata linje, som man
återvänt till efter 1960 års val. Den
som är övertygad om, dels att omprövningen var absolut nödvändig efter
1960 och dels att förändringar är en
belastning på kort sikt, har inte svårt
att se framtiden an med optimism.
Självfallet blir profilen en aning
suddig just då man är i färd med att
backa ur en ohållbar situation. I det
läge vi nu befunnit oss, har det varit
klokt att satsa även på frågor, där
opinionen inte är mogen ännu, som
skett i Europafrågan. Visst kan enstaka
uttryck diskuteras, men när skall opinionen mogna om den inte bearbetas?
Det är i 1964 års val de båda oppositionspartierna har vissa utsikter att
skörda frukterna av engagemanget i
Europafrågan, och den kampanjen bör
därför fullföljas med all kraft.
Även herr Hjalmarson, som har
äran av att ha ryckt upp högerpartiet
485
från 1948 års bottenläge, råkade ut för
ett mindre bakslag i 1950 års val. Det
råder ingen tvekan om att herr Heckscher skött sin utomordentligt svåra
uppgift med en kallblodig skicklighet,
som har alla utsikter att bära frukt på
något längre sikt. Omläggningen i moderat riktning måste nu fullföljas med
varsam hand. Inom socialpolitiken synes tiden vara inne att släppa den
olyckliga låsningen vid slagorden
standardtrygghet och grundtrygghet,
för att nu nämna ett exempel. Högerpartiets ställningstaganden i exempelvis sjukförsäkringsfrågan och i pensionsfrågan visar, att denna konstlade
uppdelning inte tillämpats i partiets
praktiska politik före 1958.
Den som vill göra gällande att en
moderat politik sällan är entusiasmerande, att man bör vara trogen sina
ideal, att den som förordar en moderat linje i själva verket föreslår folkpartipolitik osv., bör överväga om det
möjligen kan ligga något i följande
resonemang:
Socialdemokraterna drabbades av
bakslag flera gånger under den långa
period, då man arbetade sig fram till
sin ledande position. När har då bakslagen inträffat? .To, då man alltför
~nsidigt drivit sin egen linje. Den hätska kampanjen 1928 mot bl. a. arbetsdomstolen och för en radikal arvsskattemotion är ett exempel och den »socialistiska skördetiden» efter andra
världskriget är ett annat. Försöken i
början av 20-talet att efter rösträttsreformen slå in på en radikal socialistisk politik borde ha varit varning
nog. Ett genomgående tema i Herbert
Tingstens skildring av socialdemokratins ideutveckling, är partiledningens
hårda kamp för att moderera dem,
som med all rätt ansett sig mera ideologiskt renläriga än ledningen. Försvarsfrågan, som ju t. o. m. ledde till
en vänstersocialistisk utbrytning 1917
och socialiseringsfrågan var tydligen
486
de främsta stridsfrågorna inom partiet. I våra dagar har vi på nära håll
kunnat bevittna, hur den tyska socialdemokratin förbättrat sin position genom en omläggning i moderat riktning.
De borgerliga partierna i Sverige
har i tur och ordning vunnit framgångar »genom att mobilisera missnöjet». Den, som vill ta steget från
stort oppositionsparti till ett verkligt
regeringsalternativ, stöter emellertid
förr eller senare på den stora, moderata, inte särskilt partibundna grupp,
som alltid tycks ha avgörandet i sin
hand.
Idepolitik eller taktik?
Men skall då inte högern och folkpartiet vara trogna mot sina respektive ideologier? Mycket skulle vara
vunnet, om en verklig analys kunde
göras av det reella in-neh!!let i de båda
parhernas grundsyn. Något sådant lå-
ter sig naturligtvis rnte göra i en tidskriftsartikel. En snabbrepetition
av efterkrigstidens politiska debatt
väcker emellertid mi,sstanken, att den
största faktiska olikheten mellan hö-
gern och folkpartiet ligger i bedömningen av de taktiska realiteterna. Partitaktik är ett ord med dålig klang.
Den goda taktiken är emellertid inte
ett simpelt rävspel. En god politiker
skall naturligtvis kunna sakfrågorna,
även om hans främsta uppgift på det
planet är att bedöma och avväga olika
experters råd. Politikerns uppgift är
sedan han fattat ståndpunkt att servera sin övertygelse på ett sådant sätt,
att den utstakade målsättningen kan
uppnås.
Man kan t. ex. fråga sig om europafrågan är ett dilemma ur konservativ
idesynpunkt 1956 års ideprogram slår
ju fast, att »svenska högern vill bygga
ett Sverige på den nationella samhö-
righetens grund». Då byråchef Stig
Gunne i Göteborg pekade på denna
programpunkt i sin kritik av partiets
uppträdande i europafrågan, svarade
fil. lic. Birger Hagård bl. a.: »Den
tveklösa uppslutningen kring uppbyggandet av ett nytt Europa har i den
konservativa politiken över hela Europa infört ett nytt moment och skapat
vidsträckt entusiasm.»
Trots den synbara motsatsen mellan
den citerade programpunkten och den
aktuella europapolitiken, förefaller
det riskfritt att hävda, att det inte
kräver någon ideologisk självövervinnelse ur konservativ synpunkt, att anpassa sina praktiska förslag efter förändrade förutsättningar. Det har tvärtom ständigt varit en konservativ
grundsats, att man inte skall försöka
konstruera upp ett idealsamhälle och
låsa sitt handlande med hänsyn till abstrakta ideal. Konservatismen är snarare en politisk metod. enhgt yilken
~an ständigt utgår från den aktuella
verkligheten i sitt politiska handlande.
Avgörande blir inte vad konservativa
politiker tidigare sagt i den aktuella
sakfrågan och inte heller med nödvändighet vad konservativa partier
har för ståndpunkt i andra länder.
Somliga tycks tro, att det ur konservativ synpunkt räcker att analysera
den historiska utvecklingen. Den historiska bakgrunden är förvisso viktig
från konservativ utgångspunkt, men
endast som ett hjälpmedel då det gäller att försöka bedöma utvecklingstendenserna i dagens samhälle. Ur principiell konservativ synpunkt är det
minst lika felaktigt att med konstlade
medel söka hindra eller fördröja en
naturlig utveckling som att framtvinga
»reformer» med konstlade medel.
Om en objektiv analys av dagens
situation visar, att den nationella egenarten kan bevaras endast i samverkan
med de övriga västeuropeiska demokratierna, ja då är det en bjudande
plikt just för den konservative ideologen att anpassa det praktiska handlandet efter dessa realiteter.
Å andra sidan exemplifierar den aktuella debatten om europa- och utrikespolitiken tesen om, att en partiledning ständigt måste moderera sina
renlärigaste ideologer. Birger Hagård
hävdar i sitt inlägg i Svenska Dagbladet om högerpolitiken, att man borde
kräva omprövning av den alliansfria
utrikespolitiken om bl. a. Sverige till
följd av denna inte skulle beviljas
medlemskap i EEC. Birger Hagård
har i tidigare inlägg gärna talat om
att Sverige genom sitt FN-engagemang
i Afrika medverkat i en »antieuropeisk politik». Bortsett från att Europa
synes vara hänvisat till att inom Europas gränser vinna sin storhet åter, är
det svårt att förstå, att Sverige i sin
attityd till de afrikanska problem FN
har att brottas med skulle låta sig ledas
av sin strävan att uppnå en anslutning
till Europa. I varje fall kan det svårligen hävdas, att sådana nationella intressepolitiska bevekelsegrunder kan
göra anspråk på att vara en objektiv
analys av utvecklingstendenserna i
Afrika.
Europapolitiken är enligt min mening ett praktexempel på en fråga av
utomordentlig vikt både ur saklig och
ideologisk synpunkt, där det inte kan
råda någon tvekan om, att vi måste
fullfölja vår kamp för en lidelsefullt
omfattad övertygelse, även om erfarenheten hittills varit mindre uppmuntrande. Att underlätta motståndet mot
ett positivt engagemang för europaiden genom att ge näring åt försö-
ken att spela ut alliansfriheten, viljan
till solidaritet med U-länderna och
FN som oförenliga med ett »ja till
Europa» är inte motiverat varken ur
ideologisk, saklig eller taktisk synvinkel. Här kan ingen ansvarig partiledning falla undan. Detta hindrar inte,
att en allsidig debatt är värdefull ur
alla synpunkter, särskilt som vi kan
487
vara eniga om att den officiella nyhetstjänsten från exempelvis Kongo
varit skäligen ensidig.
Slut leden bakom Gunnar Heckscher
Grundtesen i denna artikel är, att
Gunnar Heckscher hittills haft den
föga tacksamma uppgiften att lägga
om rodret med sikte på framtiden och
att utgången 1962 var på förhand given, eftersom varje omprövning i sig
själv utgör en belastning på kort sikt.
Endast genom att konsekvent fullfölja den moderata kurs, som partiet
nu återvänt till, kan man dra nytta
av de offer som gjort,s på kort sikt.
Skulle det närmande mellan oppositionspartierna, som vi hoppas på, inte
komma till stånd, bör i varje fall hö-
gerpartiet föra en sådan politik, att
ingen kan göra gällande att högerpolitiken som sådan utgör något sakligt
hinder för borgerlig samling. Erfarenheterna från början av femtiotalet visar, att en sådan politik inte alls behöver vara konturlös eller osjälvständig i förhållande till den övriga oppositionen. Jarl Hjalmarson vände de
ständiga nederlagen till en rad vackra
framgångar, som förvandlade högerpartiet till ett stort oppositionsparti.
Gunnar Heckscher har fått den svåra,
men på lång sikt tacksamma uppgiften, att leda det fortfarande stora oppositionspartiet på dess vandring till bä-
rande regeringsalternativ. En opposition utan en levande vilja att eftersträva regeringsmakten är dess bättre
dömd att tyna bort eftersom den inte
har någon som helst uppgift i vårt
parlamentariska liv.
Lidingö den 8 okt. 1962.
P.S. Då partirådet i Uppsala nu enhälligt slutit upp bakom en moderat
politik av Gunnar Beckschers märke,
kan vi se framtiden an med optimism
ur högerpartiets och därmed också ur
den samlade oppositionens synvinkel.