Print Friendly

Debatt

Av Redaktionen | 31 december 1962


1962


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DEBATT
EUROPEISK NATIONALISM
I företalet till sin bok :.Fredens strategi» anger Kennedy två skäl till att
Förenta Staterna går från ·kris till
kris. För det första har USA ännu inte
utvecklat en strategi för freden, som
kan tillämpas på de förändrade världspolitiska och ekonomiska förhållandena. För det andra har amerikanarna
inte velat betala det pris som denna
strategi betingar, ett pris, som mindre
måste betalas med pengar och militära rustningar än med moralisk uthållighet och fysiskt mod.
Denna åsikt utgör grundtemat i Kennedys författarskap, från 1939 till
1961, från :.Why England slepb till
:.Let us begin». Regimen Eisenhower
bedömes därför inte med någon större
välvilja. Tvärtom låter Kennedy klart
förstå, att han anser, att den republikanska administrationen under sina
åtta år vid makten spelat bort många
trumf och därför lämnat i arv till demokraterna en föga tilltalande hand.
Till Kennedys största förtjänster hör
emellertid, att han i sin kritik inte
letar efter någon enskild att ställa vid
skampålen utan hela tiden låter sin
realism styras av en konstruktiv optimism. Det hade varit mänskligt, om
kanske inte statsmannamässigt, om han
endast förklarat de amerikanska bakslagen vara en följd av den föregående
administrationens politik, som tillåtit
Sovjet att ta ledning på raketvapnens
område, som förslösat Amerikas vänskapskapital i Asien, Mellersta östern
och i vissa delar av sydarnerika genom
Av pol. mag. HENRIK AKERMAN
för liten, för opsykologisk och för senfärdig utlandshjälp, och som sist men
inte minst så illa förberett det amerikanska folket för dess ledarroll.
Trots sin klarsyn har den amerikanske presidenten emellertid först nu
och under det dubbla trycket av den
accelererande europeiska gemenskapen och den försvagade inhemska ekonomien kunnat förmå kongressen att
acceptera hans mycket viktiga förslag
om en smidigare handels- och tullpolitik och ett mångsidigare försvar. De
som icke nödvändiga betraktade lagförslagen från Vita Huset rörande de
inrikespolitiska frågorna tycks däremot i stor utsträckning ha fallit offer
för taktiskt betingade spekulationer
inför det kommande kongressvalet.
Generellt sett vågar man därför på-
stå, att tillkomsten av EEC bidragit
till att bryta något av den latenta isolationism som alltid har sina givna anhängare i USA. I Europa däremot tyder de sista månadernas händelser
närmast på en ökad, mot USA riktad,
nationalism. Detta förhållande kan
verka paradoxalt men en del av förklaringen torde ligga i följande punkter.
1. Europa är icke längre i behov av
ekonomisk hjälp utifrån. Tvärtom
kommer nu framstående ekonomer
resande från USA till Europa för att
finna förklaringen till den snabba expansionen. Åtminstone vad gäller
Tyskland är det ekonomiska undret i
viss mån beroende på att man inte
följde de amerikanska Keynes-inspirerade parollerna utan valde att
följa en ~härd~ och ekonomiskt sund
linje. Detta förhällande bör verka stimulerande på den europeiska självkänslan vid en tidpunk, då den amerikanska regeringen, likaväl som den
inhemska expertisen, står splittrad
vad angår valet av medel för att häva
den hotande recessionen.
2. Iden bakom EEC är visserligen
av äldre datum men det är först nu
planerna på ett samgående mellan
Europas självständiga stater fått en
realistisk utformning. Denna ide har
dessutom, trots att den representeras
av ett rent europeiskt initiativ, redan
inspirerat till liknande planer i sydarnerika och Afrika. Mänga yrkanden
på politiskt ledarskap har motiverats
sämre.
3. De amerikanska och de europeiska intressena är inte, och kan inte
heller förväntas vara, identiskt lika.
De Gaulle har vid ett par tillfällen, om
än i försiktiga ordalag, låtit förstå, att
han anser att det kan komma en amerikansk administration som inte tillräckligt beaktar specifika europeiska
intressen. Dessa tankar torde inte
vara helt orealistiska. Det kan hända
att USA en dag vägrar att använda vapenmakt för att inte riskera ett tredje
världskrig vid t. ex. en kommunistisk
infiltration i ett afrikanskt, med
Frankrike allierat land. I en sådan situation måste Europa ha tillgäng till
ett självständigt, eventuellt också
kärnvapenutrustat, försvar.
4. Europeiska politiker och diplomater hävdar inte sällan, att den amerikanska politiska ledningen är alltför
litet sofistikerad medan de själva anser sig representera en traditionsrik
och beprövad förvaltning. Det som
framförallt verkar främmande för
Metternichs och Talleyrands efterföljare tycks vara amerikanarnas doktrinära uppfattning om motsatserna mel- 28- 624844 Svensk Tidskrift H. 8 1962
419
lan öst och väst, deras naiva inställning till vad de uppfattar som neokolonialism samt naturligtvis deras benägenhet att offentliggöra även de
mest delikata angelägenheter. De
Gaulle är därför inte ensam om att
anse, att de gamla kolonialmakterna
bäst kan hjälpa utvecklingsländerna
och överhuvudtaget utjämna motsättningarna mellan vita och färgade, samtidigt som de också bäst förstär hur
man effektivast besvarar Moskvas diplomatiska offensiver.
5. Inom vissa kretsar anser man, att
den amerikanska hällningen visavi
Sovjet är för vacklande. Därmed är
det inte sagt, att samma personer tillhör dem som ivrigast yrkar på en
starkt koordinerad, atlantisk politik.
Tvärtom kan man befara, att vissa av
dessa personer inte skulle ställa sig
helt främmande för enskilda överläggningar med Sovjetunionen om den
amerikanska politiken inte skulle visa
sig vara tillräckligt fast. Den kritik
mot USA som man får höra i Europa
är inte sällan mera riktad mot amerikanarnas ovilja till verkligt aktivt ledarskap än mot deras politiska och
diplomatiska påtryckningar.
Alla dessa faktorer verkar i samma
riktning. Liksom USA:s kärnvapenmonopol upphörde 1949, anses det att
amerikanarnas monopol på politiskt
ledarskap av västalliansen definitivt
bör upphöra 1962. Hur stor hjälp man
än fått och hur djup intressegemenskapen än är tycks det vara en regel
att ingen stormakt i längden kan underordna sig en annan stormakt.
Det finns emellertid ytterligare en
svårbestämbar faktor som man måste
beakta i detta sammanhang och som
man skulle kunna beteckna som den
»neutralistiska» tendensen inom europeisk stormaktspolitik. Trots att såväl
USA som de europeiska staterna allt
sedan krigsslutet tvingats basera sin
försvarspolitik på det ömsesidiga be- 420
roendet, tycker man sig finna i diskussionen om den begränsade krigföringen och om de konventionella
vapnens effektivitet en viss spekulation, som går ut på att USA vid ett
eventuellt krigsutbrott skall ta första
stöten. Politiker och militärer ställer
sig också mycket skeptiska mot möjligheten av att· utkämpa ett begränsat
krig i Europa, i all synnerhet som
västmakterna troligtvis skulle tvingas
använda åtminstone taktiska kärnvapen för att kunna motstå Sovjetarmeernas numerära överlägsenhet.
Allra mest utopisk uppfattas teorin
om begränsade krig i Västtyskland
där man ligger i främsta linjen och
därför anser att varje slags krig bara
kan medföra en sak – Tysklands absoluta sammanbrott. Ja, även själva
diskussionen om en tröskel eller en
viss frivillig begränsning av vapeninsatsen anses skadlig, då den kan inbjuda ryssarna till farliga spekulationer om graden av motståndsvilja inom
NATO.
Men även om detta resonemang kanske är riktigt och Kennedys ansträngningar att skapa ett mera mångsidigt
försvar därför är mindre avpassade
efter förhållandena i Europa än i
Asien, har man en känsla av att det
absoluta förlitandet till Förenta staternas vedergällningskapacitet i viss
män bestämmes av en medveten, eller
omedveten, spekulation om att ett
eventuellt krig kommer att utkämpas
med kärnvapenutrustade raketer, som
utväxlas mellan USA och Sovjet. Svå-
righeterna att genomföra NATO:s
mycket modesta målsättning att upprätta 30 divisioner i Centraleuropa,
beror sålunda kanske inte bara på
strategiska överväganden eller ekonomiska svårigheter, utan på att man
vill ta chansen att kunna ligga i skydd
under projektilbanan.
Det vore naturligtvis högst betänkligt om denna speciella typ av europeisk nationalism skulle vinna ett
större antal anhängare. Deras teorier
har redan på ett olyckligt sätt manifesterats genom iden om att utveckla
Europa till en tredje kraft. En nationalism, som grundar sig på en realistisk uppfattning om Europas tilltagande möjligheter att komplettera och
stärka den fria världens försvar är
däremot endast positiv.
Spänningen mellan nationalism och
neutralism äterspeglas även i Adenauers och de Gaulles politiska uttalanden. Den tyske kanslern är starkt
europeiskt inriktad men han har aldrig
försvarat en europeisk isolationism.
De Gaulles Europavänlighet kan däremot ifrågasättas samtidigt som han
måste anses vara fransk chauvinist.
Man torde emellertid inte kunna
styra den framväxande europeiska nationalismen i en för atlantsamarbetet
gynnsam riktning bara genom att
klandra de Gaulle. Kennedys taktik
att med sina allierade diskutera alla
kontroversiella frågor på en gäng trots
att han inte har råd att stöta sig med
de Gaulle och Adenauer samtidigt har
sålunda visat sig vara mindre lyckad
och utgör en av orsakerna till det nuvarande kyliga klimatet inom NATO.
Må vara att USA:s hällning t. ex. i
Tysklandsfrågan troligtvis är riktig
med tanke på landets ansvar för
världsfreden och för västalliansens politik, men den förebådade flexibla politiken måste självfallet irritera såväl
Adenauer som de Gaulle. I och med
att det amerikanska inflytandet i Bonn
minskat till fördel ·för Frankrike har
det sedan blivit allt svärare att isolera
de Gaulle, eftersom Adenauer tvingats
gå emot Tysklands reella intressen i
Europafrågan för att vinna den franske presidentens stöd för en hård linje
i Berlin.
Bakom dessa positionsförändringar
ligger emellertid inte bara taktiska
överväganden. Både Frankrike och
Tyskland torde i själva verket vara
ytterst rädda för varje form av amerikanskt disengagemang och ser bl. a.
i USA:s förslag om en internationell
kontrollmyndighet för tillfartsvägarna
till Berlin och i Kennedys vägran att
till sina allierade utlämna kärnvapenhemligheter, vilka redan är kända av
deras motståndare, endast tecken på
att USA mera tänker på att utnyttja
sprickan mellan Moskva och Peking
än på att koordinera västalliansens politik. Den ökade nationalismen i Europa kan inte rätt bedömas om man ser
bort ifrån detta faktum. Det är möj- 421
ligt att Kennedys »declaration of interdependence» utgör svaret på detta
dilemma. Frågan är bara om amerikanarna är villiga att acceptera priset
för denna fredens strategi. Under alla
omständigheter torde emellertid en anpassning till det förändrade styrkeförhållandet inom NATO vara en överhängande nödvändighet.
Det sägs att makt korrumperar. Det
må vara, men frånvaron av ansvar
korrumperar absolut. Denna sanning
börjar man upptäcka i Europa. Men
priset för denna upptäckt måste delvis
betalas av USA.
·’

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner