Print Friendly

Debatt

Av Redaktionen | 31 december 1961


1961


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DEBATT
DEBATTEN OM BORGERLIGT SAMARBETE
Svensk Tidskrift har under de senare
åren på ledande plats efterlyst ett
bättre samarbete mellan de borgerliga
oppositionspartierna och åtskilliga artiklar i tidskriften har gått på samma
linje. Denna tanke är uppenbarligen
representativ för vida kretsar inom
borgerligheten och inte minst inom
högerpartiet, där olusten är stor över
splittringen inom oppositionen. Det är
knappast överdrivet att säga, att de
borgerliga partierna befinner sig i en
förtroendekris, som kan få allvarliga
följder, om den inte övervinnes i god
tid före nästkommande val.
Ur de synpunkter som Svensk Tidskrift företräder är således i och för
sig intet att invända mot de önskemål,
som framfördes i en ledande artikel i
Svenska Dagbladet den 24 maj om ett
bättre samarbete, i varje fall mellan
högerpartiet och folkpartiet i ett läge,
då centerpartiet ytterligare markerat
sin åstundan att manövrera på egen
hand, så att säga i grannskapet av regeringens väntrum i kanslihuset. Det
är bara att beklaga, att tidningens hållning i frågan förefallit så vacklande
från tid till annan, och att den kampanj tidningen fört mot folkpartiet senast i början av detta år förmodligen
skapat irritation och därigenom också
ogynnsamma förutsättningar för samarbetssträvandena. Är inte Svenska
Dagbladets politik i själva verket
ganska betecknande för det sätt varpå
denna fråga handlagts från de håll
Av UNO MURRAY
som tidningen representerar, och ger
den inte anledning till en allvarlig
självrannsakan inom vissa delar av
den borgerliga pressen, inte minst
högerpressen?
Under hösten 1959, eller således just
i det läge då en samordning av oppositionen hade bort etableras inför den
viktiga vårriksdagen och valkampanjen 1960 ställde sig Svenska Dagbladet
tydligen kylig vis-å-vis tanken på möjligheterna, ja rent av lämpligheten av
borgerlig samverkan. Således hette det
visserligen i en ledande artikel den
18 oktober 1959, att de borgerliga partierna »måste samlas kring ett verklighetsbetonat program, om samlingen
skall vara något värd», men det tillfogades omedelbart, att högerpartiet
vore det enda som presenterat godtagbara lösningar i de aktuella frågorna.
Innebörden härav var tydligen: Samverkan – men i alla delar på högerpartiets villkor! Tidningen slutade
med orden, att »det är ingen skada att
den (borgerligheten) inte gjort enigheten till självändamål och i den aktuella situationen samlats kring ett urvattnat och för praktiskt bruk otjänligt kompromissprogram». Vad som nu,
1961, är önskvärt, var 1959 dubiöst.
Sedan professor Ohlin i ett tal i
Alvik den 27 oktober 1959 uttryckt
förhoppningen »att de andra oppositonspartierna skall vara villiga att
lägga sin politik så tillrätta att oppositionens samlade slagkraft blir så stor
312
som möjligt – även om detta begränsar deras möjlighet till överraskande
operationer i den politiska terrängen»,
svarade Svenska Dagbladet den 28 oktober samma år med följande invändning: »l vad mån de olika partierna
skulle bli nödsakade att kompromissa
för att skapa ett användbart handlingsprogram kan likaså i detta skede
då saken inte har någon omedelbar
aktualitet lämnas därhän. Jämkningar
bli nödvändiga, men att oppositionspartierna redan nu skulle avpassa hela
sin politik med sikte på en kompromiss kan inte vara rimligt.» Reflexionerna gör sig själva.
Denna ståndpunkt vidhölls av
Svenska Dagbladet ända fram till i
februari 1960, då oron inom borgerliga kretsar för splittringen inom oppositionen kom till markanta uttryck,
bl. a. till följd av en rad uppmärksammade och för valutgången betydelsefulla högermotioner (t. ex. förslaget
om upphävande av ATP och avskaffande av första barnbidraget). Tidningen hittade då på att ställa öppna
frågor till de tre oppositionsledarna
rörande deras inställning till borgerlig
samverkan, vilket föranledde en rad
uttalanden, men vilket inte i någon
påtaglig grad påverkade partiernas politik i fortsättningen av riksdagen.
Splittringen blev snarare värre än
förut. I det känsliga skedet, då valrörelsen satte i gång, fann sedan hö-
gerpartiet Svenska Dagbladet såsom en
av sina allvarligare vedersakare, framför allt när det gällde den viktiga frå-
gan om ATP.
Det är säkerligen riktigt, att högerpartiets ledning vid en rad tillfällen
hade tagit initiativ till samarbete med
de andra borgerliga partierna. Men
många av de förslag som framfördes
från högerns sida vid 1960 års riksdag
var av den arten, att det var att förutse, att folkpartiet och centerpartiet
skulle taga avstånd. Därigenom försvårade högern i hög grad för sig själv
att uppnå det önskade samförståndet.
Det är också mot bakgrunden av
nämnda förslag som man har att se
såväl den kritik som riktades mot hö-
gern under valrörelsen som också de
båda andra oppositionspartiernas tankar på att bilda ett särskilt »mitten»-
block, för den händelse högerpartiet
icke skulle vara berett till kompromisser.
Mot bakgrunden härav var det med
förvåning man i valkommentarer i
Svenska Dagbladet den 15 oktober 1960
fick läsa, exempelvis att folkpartiet
»av rädsla för att hänvisas till en mera
blygsam ställning i partilivet – kanske jämförbar med den under 30-talet
– bestämde sig … för att under stora
delar av sin kampanj ägna sig åt hö-
gern och helt enkelt bortse från den
gemensamme socialistiske huvudmotståndaren». Denna skildring av förloppet och bakgrunden ter sig inte
fullt korrekt. Nog fanns det lätt insedda sakliga motiv för folkpartiets
avståndstagande från vissa delar av
högerpartiets politik. Sådana uttalanden som här refererade är icke ägnade
att skapa den viktigaste förutsättningen för borgerlig samverkan, nämligen en god atmosfär inom det borgerliga lägret.
Det är naturligt, att valnederlaget
1960 vållade missmod och irritation
inom högern, och det är också begripligt, att man inom partiet med den
yttersta känslighet inregistrerar varje
uttalande från de båda andra oppositionspartierna, vilket kan tolkas som
reaktion mot högerpartiets politik före
valet och en anpassning efter därav
betingade förutsättningar. Det är väl
också mot denna bakgrund, som man
har att se den kampanj som Svenska
Dagbladet i början av innevarande år
satte igång emot folkpartiet i anledning av ett avsnitt av professor Ohlins
tal i remissdebatten. Att tidningen i
w
sin känslighet gjorde vissa överdrifter
är emellertid uppenbart.
Professor Ohlin hade framhållit, att
högerpartiets förslag om ett upprivande av ATP samt en väsentlig reduktion av barnbidragen omöjliggjort
för folkpartiet att samverka. Frågan
måste nämligen, som han sade, alltid
gälla »samarbeta om vad?» Det kunde
, enligt herr Ohlins mening ske »inom
områden där deras (oppositionspartiernas) samhällssyn är likartad –
framför allt för en liberal samhällsutveckling mot socialismen, för konkurrens på lika villkor mot privilegier
för offentliga företag, för en fri ekonomi mot en tvångströja av regleringar, för en utvecklingsfrämjande
skattepolitik mot en socialistisk oginhet mot spararna». (Här har vi väl i
själva verket ett gott borgerligt program!) Emellertid framhöll herr
Ohlin samtidigt, att folkpartiet gärna
ville slå vakt om gamla traditioner av
samverkan mellan alla de demokratiska partierna i den svenska riksdagen, och att kompromisser därstädes
mellan regeringspartiet samt ett eller
två av oppositionspartierna icke finge
uteslutas. Frånvaron av socialistiska
inslag och nya skattehöjningar i regeringsprogrammet borde kunna öka
möjligheterna till samarbete mellan
regering och opposition. Dessa i och
för sig naturliga reflexioner togs bl. a.
av Svenska Dagbladet till intäkt för en
serie angrepp emot folkpartiet, som
misstänkliggjordes för böjelser att på
något sätt vilja göra upp med socialdemokraterna och förråda borgerligheten. Angreppet var lika obefogat
som olämpligt, om man verkligen vill
nå samförstånd.
Var och en som med någon eftertanke studerar problemet om borgerligt samarbete måste gö,ra den reflexionen, att detta näppeligen kan
realiseras, om man det ena året med
kyla och ironi avvisar tankarna på
313
borgerlig samverkan som ett utslag av
politisk okunnighet eller oerfarenhet
för att nästa år i mästrande ton kräva
sådant samarbete, samt under mellantiden ivrigt angriper sin tilltänkta
medpart med beskyllningar för bristande pålitlighet.
Problemet hur en effektivare opposition och således bättre balans vis-avis regeringen skall kunna skapas är
emellertid oerhört viktigt för vårt politiska liv och för den fortsatta utvecklingen i vårt land. Av många skäl, som
inte här behöver återupprepas, finns
det ingen annan utväg än att försöka
ena de borgerliga partierna i väsentliga frågor. Men centerpartiet har under en lång följd av år varit och är
alltjämt problemet. Nog borde även
detta parti från sina utgångspunkter
kunna finna det vara en viktig uppgift
att i samverkan med högern och folkpartiet i centrala politiska frågor
skapa bättre balans gentemot de socialistiska krafterna. Men centern ger
tyvärr ett intryck av att i varje situation vilja handla uteslutande med hänsyn till kortsiktiga partitaktiska intressen. Av dess nuvarande politik får
många rent av intrycket, att den går ut
på att under anpassning åt praktiskt
taget vilket håll som helst förstärka partiets röstunderlag vid 1962 års val och
konsolidera dess ställning i första kammaren, för att, om detta lyckas, kanske
ånyo göra upp med socialdemokraterna om regeringssamverkan. Från
sådana utgångspunkter är det naturligt, att tanken på en borgerlig samverkan kan framstå som en fråga som
i första hand gäller högerpartiet och
folkpartiet, och därvidlag kan sägas
att Svenska Dagbladet i sitt senaste
inlägg i ledaren den 24 maj 1961 dragit en förklarlig slutsats.
Men återigen ställer man, som tyvärr
så ofta sker, sina förhoppningar och
krav i överkant, med risk att resultat,
som eljest skulle ha kunnat uppnås,
314
kan äventyras i det aktuella läget. Är
det inte – särskilt mot bakgrunden av
Svenska Dagbladets egen politik i det
föregående – att gå väl långt när tidningen plötsligt kräver ett »djärvt och
befriande grepp» som skulle innebära
»tillskapande av ett handlingsprogram
för samlad effektiv opposition», dvs. i
själva verket just ett sådant borgerligt
block, som man redan inom de båda
andra partierna gång efter annan ställt
sig bestämt avvisande till? Naturligtvis
kan tanken framstå som tilltalande på
många håll. Hur det går på längre
sikt sett vet vi inte idag. Men var och
en som vill försöka realistiskt bedöma
dessa problem måste inse, att redan
skrivandet av ett gemensamt handlingsprogram skulle just nu möta betydande svårigheter, för att inte tala
om hur besvärligt det sannolikt skulle
vara att få alla de grupper som högern
och folkpartiet representerar med på
saken.
Det är inte heller någonting sådant
saken nu i första hand gäller. Ingen är
intresserad av gemensamma allmänna
deklarationer med avseende på den
framtida politiken, om icke dessa finner ett stöd i praktisk politik. Det är
först när ifriigavarande partier inför
väljarna kan piivisa, hur de i den ena
stora och betydelsefulla friigan efter
den andra under en eller flera tilländalupna riksdagsperioder kunnat
ena sig i det väsentliga, som man kan
övertyga väljarna om förutsättningarna för och styrkan i en gemensam
borgerlig politik. Därför gäller det i
första hand att i sitt praktiska politiska handlande i fråga efter fråga
söka uppnå samförstånd och undvika
yrkanden och skrivningar, som skapar onödiga inbördes motsättningar
och ger material för det inbördes käbbel om oväsentligheter, vilket så ofta
präglar debatten i vissa borgerliga tidningar, till stor glädje för socialdemokraterna.
STUDENTKONSERVATIV SAMHÅLLSDEBATT
»Är högern ett ideparti?» frågade
Gunnar Unger i senaste häftet av
Svensk Tidskrift, där han efterlyste
ett konservativt ideprogram som
kunde bäras ut till det svenska folket
och omsättas i praktisk politik. För
alla dem, som kände de Ungerska gisselslagen med självrannsakans smärta,
är det en lisa att konstatera att det
inte saknas idedebatt i högerns led.
Sveriges konservativa studentförbund
har sålunda i dagarna publicerat en
stimulerande liten skrift om »Studenten och samhälleb (pris 4: -), som
behandlar ett så centralt problem som
den högre utbildningen och forskAv fil. dr ALF ÅBERG
ningens framtid i vårt land. Samtidigt
har den livaktiga föreningen Heimdal
i Uppsala inför sitt 70-årsjubileum
haft den goda iden att låta några äldre
Heimdaliter framlägga sina synpunkter i vitala samhällsfrågor i en skrift
med den lockande titeln »Konservativ
framtidspolitik» (pris 6: 50). Båda
skrifterna har utkommit på studentförlaget Horisont.
Skriften »Studenten och samhälleb är utarbetad av jur. kand. Per
Assarsson och fil. kand. Stellan Artin
och har ett vittspännande syfte. Vid
sidan av de rent informativa uppgifterna vill den precisera Konservativa
studentförbundets ställningstagande
till den högre utbildningen och de
studentsociala frågorna. De båda författarna konstaterar, att uppfostran
och utbildning alltid måste tillhöra
samhällets primära målsättningar och
att utbildningsprocenten ökar med
standardstegringen. Antalet studentexamina väntas sålunda öka från
.6 500 år 1956 till 14 000 år 1961. ökningen av de akademiska undervisningsresurserna har dock hittills inte
stått i någon rimlig proportion till det
växande studentantalet. Trots riksdagens principbeslut och anvisade anslag
dröjer ännu den utlovade snabba och
kraftiga upprustningen av våra universitet och högskolor. Denna negligering av den högre utbildningens behov sätter käpp i hjulen för samhällsutvecklingen i stort.
Författarna vänder sig i detta sammanhang mot de krassa lönsamhetsargument, som brukar anföras för en
förstärkning av de tekniska, ekonomiska, medicinska och naturvetenskapliga sektorerna på bekostnad av
den minst lika nödvändiga upprustningen av den humanistiska forskningen. De anför också klara fakta för
att en sådan underskattning äger rum.
Åren 1947-1956 växte studentantalet
vid de fyra humanistiska fakulteterna
med 145 procent, men under samma
period ökade anslaget till lärarlöner
med bara 62 procent. Detta innebär en
minskning av realresurserna med 34
procent. Siffrorna belyser klart den
hittillsvarande bristande förståelsen
för den humanistiska bildningens betydelse i ett kultursamhälle.
Skriften framför därefter en rad
konkreta krav vid utbyggnaden av det
högre utbildningsväsendet. Ett sådant
krav som att de forskare, som ägnar
sig åt vetenskapligt arbete, skall erbjudas ekonomiskt tryggade villkor
och rimliga utsikter till framtida avancemang, förefaller vara en självklar
315
sak i ett välfärdssamhälle som vårt
men är lika fullt bara en önskedröm i
dagens läge. Sak samma gäller den
konkreta utbyggnaden av universitet
och högskolor för att möta den utomordentligt stora tillströmningen av
studenter under 1960-talet. Tillkomsten
av ett särskilt Norrlandsuniversitet
framförs som ett primärkrav för den
vidare utvecklingen av det norrländska
näringslivet och för att förhindra ytterligare avfolkning av denna del av
landet.
Författarna påpekar också regeringens handlingsovilja, när det gällt
att inrätta ett effektivt prognosinstitut,
ett önskemål som i snart två decennier framförts från ett enigt akademiker- och tjänstemannahålL De framhåller att det väntade humanistöverskottet till stor del är en följd av
denna initiativlöshet. De kräver också
en intensifierad studie- och yrkesrådgivning vid universitet och högskolor,
vilken bl. a. kan anvisa nya utbildningsvägar.
Ett viktigt avsnitt i skriften ägnas
de studentsociala frågorna, särskilt då
studiefinansieringen. För närvarande
utgår statsstipendier motsvarande
kostnaderna för kost och logi under
halva studietiden till 47 procent av de
nyinskrivna studenterna. Författarna
vänder sig mot detta system, som skapar två grupper av akademiker skilda
åt genom en helt godtycklig och orealistisk ekonomisk gräns. De framför i
stället en lösning med examenspremier. Systemet innebär att studierna
finansieras genom statsgaranterade
studielån. Vid avläggandel av sin examen tilldelas den studerande ett belopp motsvarande kostnaderna för
kost och logi under normalstudietiden.
Om han har studieskuld, får han avdrag på denna intill examenspremiens
belopp. Förslaget ger en smidig och
enkel lösning av ett mycket omdiskuterat problem. Kostnaderna för staten
316
blir visserligen avsevärda, men det är
å andra sidan nödvändigt att lindra
skuldbördan för akademikerna, och
systemet torde vara billigare för staten än den s. k. generella stipendiering, som bl. a. framfördes som enhälligt förslag av studentriksdagen 1958.
Det intressanta med denna skrift är
de många problem den ställer och de
många fakta den ger. För studiecirklar och debatter ger den ett förträffligt
underlag.
Av intresse för den politiska idedebatten är också flera av uppsatserna
i Heimdals jubileumsbok. Endast två av
dem skall här beröras. Professor
Gunnar Heckscher behandlar försvaret i konservativ politik och kommer
därvid osökt in på 1960 års försvarsöverenskommelse. Som bekant framkallade den en hel del bittra kommentarer om högerns alltför stora eftergivenhet, när det gällde att gå de övriga partierna till mötes. Heckscher
påpekar att det alltid är en svår avvägning hur långt högern skall vara
beredd att gå i sakliga eftergifter för
att bevara den principiella enigheten
om försvaret. Han anser att det kan
vara värt vissa eftergifter att få vara
med och vaka över tillämpningen av
försvarsbesluten. Han är dock klart
medveten om att det finns en gräns
som inte får överskridas. Den fanns
för högerpolitikerna mellan åren 1925
och 1938, och den kan komma att aktualiseras igen, när partierna skall ta
ställning i kärnvapenfrågan.
Fil. lic. Leif Carlsson tar upp en
fråga, som man först på sistone börjat
uppmärksamma och då mest med förstrött intresse. Det gäller de fria konstnärernas levnadsvillkor i våra dagars
Sverige. Utan större bekymmer och
blygsel accepterar samhället att denna
lilla grupp lever i en misär och otrygghet, som ingen understödstagargrupp
skulle finna sig i. I sin spirituella och
synpunktsrika uppsats drar författaren en lans för att staten uppträder
som en Maecenas gentemot konstnä-
rerna. Konstverken kan utnyttjas under flera generationer långt efter det
konstnären är död. Det förefaller därför rimligt att samhället inträder och
låter honom förskottsvis redan i livstiden njuta avkastningen av sitt arbete.
Någon fara för konstens frihet innebär knappast en sådan samhällelig
stödåtgärd. Snarare kommer den att
göra honom friare gentemot publikens
krav, vilket som bekant för det mesta
helt avviker från vad konstnären själv
vill åstadkomma. Den högre undervisningen och den kvalificerade konsten
är samhällsfrågor, som bör ligga hö-
gern varmt om hjärtat och för deras
omvårdnad borde man därför kunna
påräkna ett behjärtat engagemang av
konservatismens nuvarande banerfö-
rare.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner