Print Friendly

De unga autokraterna

Av Zebulon Carlander | 9 november 2018



De är unga och har makt. Det är två av många likheter mellan Nordkoreas Kim Jong-Un och Saudiarabiens Mohammed bin Salman. Den tidigare är enväldig diktator och den senare är kronprins som givits stora befogenheter av sin far, kungen. Zebulon Carlander tittar närmre på två unga autokrater.

Maktövertagandet

Medan det bara skiljer sig något år mellan dem är Kim Jong-Un den med störst erfarenhet, då han efterträdde sin far, Kim Jong-Il, 2011. Överlämnandet av makten var inte lika välplanerad som den mellan Kim Jong-Il och hans far, Kim Il-Sung.

Vår insikt i vad som pågår i Nordkorea är begränsad, men det tros att Kim Jong-Il valde att accelerera förberedelserna för Kim Jong-Uns makttillträde efter att han fick en stroke. Plötsligt dök Kim den yngre upp vid sin faders sida vid militärparader och andra tillställningar. Kim Jong-Un fick bara ett par år att förbereda sig medan Kim Jong-Il fick över ett decennium att testa olika positioner inom regimen. När väl Kim den yngre tog över fanns det många frågetecken om hur stark hans ställning var i landet.

Spekulationerna om palatsintrigerna nådde sin kulmen när Kim påbörjade stora utrensningar inom de politiska och militära ledningarna. Han beordrade till och med att Jang Song-Thaek, som var gift med hans moster, skulle avrättas. Det bedöms ha handlat om en maktkamp inom regimen, där Jang Song-Thaek, som hade nära förbindelser med kommunistpartiet i Kina, ska ha manövrerat mot Kim Jong-Un.

Mohammed bin Salmans väg till makten i Saudiarabien var också dramatisk. Riket styrs av Huset Saud. Efter att grundaren Abdul-Aziz gick bort i början av 1950-talet har kronan alltid gått i arv tills någon av hans fler än tjugo söner. Medan landet är en absolut monarki har det ändå funnits ett system med konsultationer inom kungafamiljen. Det har inneburit att beslut oftast har fattats i samråd med övriga prinsar vilket har bidragit till att upprätthålla stabilitet, men systemet har ändrats de senaste åren.

När kung Abdullah dog 2015 blev prins Salman, tidigare guvernör i Riyadh, den nye regenten. Kungen placerade sin son, Mohammed, på flera viktiga poster, bland annat den som landets försvarsminister. Han lanserade då interventionen i Jemen, som pågår än idag. Efter mer maktspel ersatte kungen Mohammed bin Nayef som kronprins och gav titeln till sin son. Därefter greps flera prinsar och högt uppsatta personligheter och spärrades in i ett hotell på Mohammed bin Salmans order.

Både Kim Jong-Un och Mohammed bin Salman har visat sig vara brutala i kampen om makten och skyr inga medel för att försvara sina ställningar. De har total eller nästan total makt i respektive system, men är fortfarande sårbara.

Reformpolitiken

Kim Jong-Un lanserade tidigt sin Byunjing-politik, vilket innebar att utveckla kärnvapen och ekonomin parallellt med varandra. Men i praktiken fick den militära aspekten företräde, vilket visades genom Pyongyangs accelererade robotprogram. Victor Cha, före detta tjänsteman i Vita Huset, beskriver Nordkoreas Catch 22-dilemma i sin bok The Impossible State. Kim-regimens legitimitet vilar på en statsideologi som betonar autarki och belägringsmentalitet. Men ekonomin är så pass dysfunktionell att någon form av reformpolitik är nödvändig för att staten inte ska falla samman.

Sedan 1990-talet har myndigheterna sett något mellan fingrarna när marknader har dykt upp i olika byar och städer, då staten inte längre klarar av att ombesörja befolkningen. Men det finns gränser hur mycket man kan tillåta växa fram utanför det formella systemet.

Efter toppmötet med Donald Trump i Singapore verkar Kim Jong-Un ha börjat ägna mer tid till att betona inhemsk utveckling. Han verkar placera störst hopp till sanktionslättnader och utländska investeringar, inte minst från Sydkorea.

Mohammed bin Salman har också marknadsfört sig själv som en reformator. Saudiarabien är en så kallad petrostat, vars intäkter är beroende av dess energiexport. Oljepengarna bedöms stå för upp till 90 procent av statskassan. Det har möjliggjort ett generöst välfärdssystem samtidigt som väldigt få jobbar. Men i och med att många stater diversifierar sin energikonsumtion av säkerhets- och klimatpolitiska skäl måste den saudiska staten försöka hitta andra sätt att bygga ekonomin.

Mohammed bin Salman har varit hyperaktiv och lanserat flera initiativ, varav det mest uppmärksammade är att tillåta kvinnor att köra bil. Men överlag har det gått sådär för reformerna, som faller under beteckningen Vision 2030, då man har varit tvungen att dra tillbaka vissa förslag som reformer välfärdssystemen. Den saudiska ekonomin behöver injektioner av utländska investeringar för att uppnå alla av kronprinsens målsättningar, men det har försvårats av den allt aggressivare utrikespolitiken, som mordet på Jamal Khashoggi har visat.

Medan de båda unga autokraterna har utmålat sig själva som upplysta despoter ska man inte ha några illusioner om de faktiska målen med deras olika program och initiativ – att bevara maktsystemet.

Utrikes- och säkerhetspolitiken

Både Kim Jong-Un och Mohammed bin Salman har intagit framträdande roller på den internationella scenen, men har valt olika vägar och strategier för att nå dit.

I grunden skiljer sig Kim Jong-Uns strategiska tänkande inte särskilt mycket från hans företrädares. Det finns ett mönster i nordkoreansk utrikespolitik, där man kompenserar för landets relativa svaghet gentemot Sydkorea och USA genom att spela högt och ta stora risker.

Det går att säga att han spelade så högt det bara går när han accelererade Nordkoreas kärnvapenprogram, med det slutliga målet att utveckla en långräckviddig förmåga som kan nå kontinentala USA.

I USA blev man förvånad över hur snabbt det gick för Nordkorea att göra framsteg på området, vilket man bland annat tillskriver Kim Jong-Uns vilja att tolerera vetenskapliga misslyckanden, exempelvis testskjutningar som går fel, som en naturlig del av utvecklingsprocessen. Det var annorlunda under hans företrädare då forskare kunde avrättas om någonting inte fungerade som det skulle.

När Donald Trump tillträde som amerikansk president i började det hetta till ordentligt i konfrontationen mellan Nordkorea och USA. Pyongyang ägnade året till att genomföra fler testskjutningar än någonsin samtidigt som Donald Trump lanserade sin ’’maximum pressure’’ strategi, vilken kombinerade sanktioner med militära hot. Men när det hela nådde sin kulmen, då de två herrarna bråkade om vem som hade störst ’’kärnvapenknapp’’ förändrade Kim Jong-Un dynamiken genom att plötsligt skicka ut diplomatiska inviter till först sydkoreanerna och sedan amerikanerna.

Kim Jong-Un bedömde att Nordkorea har en långräckviddig förmåga och således kunde han gå in i en ny fas i sin utrikespolitik – från konfrontation till förhandling med USA, något som Donald Trump visade sig vara öppen för.

Mohammed bin Salman ser Iran som Saudiarabiens största hot och hans agerande de senaste åren ska ses i ljuset av det. Till att börja med såg han till att uppvakta den nya Trump administrationen, framför allt genom att knyta ett nära band till Jared Kushner, som är gift med presidentens dotter. USA är Saudiarabiens viktigaste allierade, och genom att få starkt stöd från Washington stärktes hans aktier i Riyadh, vilket det underlättade hans ansträngningar att ackumulera mer makt och inflytande.

I utbyte mot att lova stora inköp av amerikanska vapen och att ta hårdare tag mot Iran fick Mohammed bin Salman ett carte blanche av Vita Huset att agera i princip utan begränsningar. När han påbörjade en blockad mot Qatar – där tusentals amerikanska soldater befinner sig – fick han uppbackning från president Trump, och när han kidnappade Libanons premiärminister kom det inte mycket ljud från den amerikanska administrationen.

Mohammed bin Salman har tillintetgjort den traditionella, försiktiga saudiska utrikespolitiken – istället har bedriver han en betydligt mer aggressiv politik i konfrontation mot Iran.

Mordet på Jamal Khashoggi på det saudiska konsulatet i Istanbul kan dock ha en modererande effekt. Bakslaget har varit dramatiskt, och medan Donald Trump verkar göra sitt yttersta för att bevara den starka relationen mellan USA och Saudiarabien har reaktionerna i kongressen varit hårda.

En oviss framtid:

Både Kim Jong-Un och Mohammed bin Salman tillhör tredje generations regenter. De har kommit till makten i en oviss tid där hållbarheten i det gamla systemet är ifrågasatt. Förändring är nödvändigt, men samtidigt är förändring också, som Alexis de Tocqueville en gång påpekade, när en dålig regim lever som farligast.

De två unga autokraterna har många likheter i hur de brutalt har konsoliderat makten, hur de har röjt undan folk de ser som hot, hur de försöker att reformera respektive stat utan att riskera det politiska systemet, och hur de har spelat högt i utrikespolitiken.

Det återstår att se om deras projekt lyckas, men det finns ett värde i att erinra om det gamla ordspråket, ’’Den första generation bygger, den andra generationen förvaltar, och den tredje generationen förstör.’’

Zebulon Carlander är kolumnist för Svensk Tidskrift

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism