Print Friendly

De underförstådda partibeteckningarna

Av Dag Elfström | 5 juli 2013

Att tidningar tydligt deklarerar sin politiska etikett tillhör ovanligheterna. Ofta anses tidningens politisk färg vara underförstådd. Men kanske borde etiketterna få en renässans. Det menar åtminstone Dag Elfström, som här kommenterar Svensk Tidskrifts Almedalsseminarium.

”Vad betyder egentligen ordet moderat i en tid då nya moderaterna blir allt mer nya?”, viskade en före detta politisk redaktör på en landsortstidning när jag satte mig till rätta på Svensk Tidskrifts seminarium under Almedalsveckan. Rubriken var ”Vilken betydelse har en tidnings partibeteckning?” och hade en diger panel av både politiska redaktörer och ledarskribenter.

Som Linköpingsbo har jag en något annorlunda situation än de flesta andra. Det första jag läser en vanlig morgon är orden ”Corren är borgerlig”. Min lokaltidning har funnit det relevant att deklarera sin officiella politiska etikett högst upp på sin ledarsida. Det är en rätt ovanlig åtgärd. Vet man inte om en tidnings etikettering i förväg är det i regel svårt att hitta den.

Och en etikett som är svår att finna har väl spelat ut sin roll, eller? Det var också huvudfrågeställningen under seminariet. Maria Eriksson och Anders Ydstedt, från Svensk Tidsskift, påpekade båda det märkliga i de svårfunna beteckningarna. ”Det är något konstigt med hur man nästan aktivt döljer beteckningen”, som Eriksson uttryckte saken. De samlade representanterna för Ledarsidesverige skruvade på sig. ”Vår partibeteckning är underförstådd”, menade Daniel Swedin från Aftonbladet. ”Om man klickar runt lite bland flikarna på vår hemsida kan man kanske hitta något styrdokument som klargör vår beteckning” förklarade Peter J Olsson från Kvällsposten.

En kritik, som dock aldrig uttalades under seminariet, skulle ju kunna vara att ledarsidorna genom de otillgängliga beteckningarna underlåter att försvara den egna ideologin. Men en sådan invändning faller på det faktum att partibeteckningarnas svårfunnenhet inte förefaller vara en nyhet. Det är knappast så att beteckningarna i högre grad var utskrivna i klartext på de respektive ledarsidorna för tio, tjugo eller trettio år sedan. Ett faktum som heller inte berördes under seminariet.

Men vad som däremot har förändrats under årens lopp är tidningarnas förhållande till partierna. Partipressen som vi kände den för några decennier sedan är död. Förr om åren hade i regel varje stad minst två tidningar, den ena socialdemokratisk och den andra var idé- och lojalitetsknuten till något av de borgerliga partierna. Alla visste också vilken tidning som var vilken och vad den stod för. Ju längre vi går bakåt i 1900-talets historia desto mer färgad var också nyhetsrapporteringen av de respektive tidningarnas politiska etiketter. I ett sådant läge var verkligen partibeteckningarna, med Swedins ord, underförstådda.

Nu är det inte så längre. Den självständiga opinionsbildningen, med det allt oftare förekommande ”oberoende”-prefixet, är tidens giv. Och nyhetsjournalistiken är, i vart fall i den bemärkelsen vi talar om här, mer professionell. Vilket naturligtvis är bra. Men utvecklingen borde ha föranlett en renässans för partibeteckningarna. Eller snarare för idébeteckningarna. Tidningarna är färre och deras politiska inriktning är i högre grad än någonsin isolerade till ledarsidan. Deras beteckningar är inte självklara på samma sätt som förr. Därmed borde också behovet av att använda partibeteckningen mera aktivt öka.

dag_elfstrom_portraitDag Elfström är handläggare på kristdemokraternas riksdagskansli men skriver här som privatperson. Han går också Svenska Nyhetsbyråns skribentskola.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner