Print Friendly

De sista romarnes palats

Av Redaktionen | 31 december 1949


1949


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

_.:·
DE SISTA ROMARNES PALATS
Av professor AXEL BOETHIUS
DEN lyckliga kejsartiden, 100-talet e. Kr., var det stora välståndets tid i det romerska riket. Det synes uppenbart, att privatkapitalism var dess dominerande organisationsform. Det var en
individualismens och den upplysta härskarmaktens solbelysta tid.
Den gamla motsättningen mellan kejsarmakt och aristokrati hörde
historien till. Den senatsadel från rikets västra hälft, som Trajanus, Antoninus Pius och Radrianus själva tillhörde, besjälades av
samma anda som den förnyade kejsarmakten själv. Det hörde ej
denna tid till- non nostri saeculi est- att ställa statsmakten i
de mörka lidelsers tjänst, som hetsade mot de kristna, och att söka
styrka därigenom. Ertappade kristna skulle visserligen straffas,
men de kristna skulle ej efterspanas; den, som omvände sig, blev
benådad; anonyma anklagelser upptogos ej. Så instruerar Trajanus själv Plinius d. y. (Epistulae 97). När en lovprisare som Aelius
Aristeides skall skildra Antoninus Pius’ tid, får hans tal tonfall i
släkt med Thukydides’ skildring av Perikles. Världen har blivit
en demokrati, styrd av sin bästa medborgare. Den är som en enda
kommun, där alla de många landens bästa söner kallas att styra.
Medborgarna fostras genom fester och föredömen till förfinad
kultur. Alla städer tävla om att bli vackrast och mest inbjudande.
överallt finnas idrottsplatser, thermer, vattenledningar, tempel
och kolonnader …
Vänder man sig från orden till resterna från denna tid över
hela riket, måste man säga, att de motsvara, vad festtalen låta
förvänta. Det är en lysande följd av monumentalbyggnader och
nyttoarkitektur, som drar förbi – ej blott kejsarfora, tempel, thermer och akvedukter i Rom, ej blott sädesmagasin och hamnar i
Ostia utan även och ej mindre monumentalbyggnader i Athen,
Trajanus’ tempel och andra stora anläggningar i Pergamon, hela
praktfullt anlagda städer i Afrika som Timgad och imponerande
mått och prakt i Syrien. Till denna glansfulla lösning ay storstä-
dernas arkitekturproblem sluta sig palats, sådana som kejsarnas
477
Axel Boethius
på Palatinen i Rom, och de romerska stormännens, främst från
jordagodsens praktbyggen kända, individualistiska arkitekturlyx.
Till bilden hör emellertid också en tegelklädd hyreshusarkitektur,
av lagarna begränsad till omkring 20 meters höjd, som i soliditet,
elegans och kapacitet överträffade, vad världen dittills hade sett.
Fig. l. Vi se den alltjämt framför oss i en rad dylika hyreshus,
insulae, i Rom självt – till exempel det avbildade huset, som
utgör stommen i kyrkan S. Giovanni e Paolo – över hela Ostia
samt på Forma Urbis, fragmenten av den berömda marmorplanen
över Rom omkring år 200 e. Kr. Man måste visserligen säga sig,
att blott det solidaste bevarats, och att ruinerna ej med säkerhet
röja de brister, som med tiden kunna ha vidlådit dessa hållfasta
tegelklädda väggar. Tänka vi oss dem tagna i bruk, framträda
även stora onöjaktigheter ur vår synpunkt sett i fråga om uppvärmning, vattentillförsel, avlopp, för att ej tala om hiss, bekväma
trappor och dylikt. I alla dessa avseenden kommer man ej ens
alltid så långt som i gamla höghus i de äldsta kvarteren i våra
dagars Rom och italienska städer. Men- även så var skapelsen
ett stort steg framåt i städernas utvecklingshistoria, bestämmande
för framtiden ända inemot våra dagar i västerlandet och ett uttryck för det allmänna välståndet, den välbärgade småborgerligheten i Trajanus’, Hadrianus’, Antoninus Pius’, Marcus Aurelius’
och ännu Septimius Severus’ romarrike.
Den så kallade soldatkejsartiden innebar en djupgående kris för
hela denna ljusa värld. Omstörtningen, förberedd i flera decennier, tar full fart efter Septimius Severus’ död 211 e. Kr. och fortgår sedan med ett revolutionsförlopp utan längre avbrott intill
Diocletianus’ tronbestigning 285.
En ny värld står då framför oss med vittgående statssocialism,
född ur de långa krigens tvångsläge, och förgudad, ceremoniös
härskarmakt i bjärtaste motsats mot en Augustus’, en Trajanus’
medborgerliga kejsartyp och liberalism. De nya männen saknade
i flera fall varje djupare andel i antikens humana kulturtraditioner. De sökte stärka statsmakten genom att taga parti i religionskampen. Kristendomsförföljelserna teckna ett val, ett försök att
svetsa samman riket genom ett uppbåd av konservativa lidelser.
Konstantin den stores seger 312 e. Kr. och hans toleransedikt inneburo en motsatt lösning av problemen. Hans politik gjorde d~
statslösa, de kristna, till statsparti, som A. Alföldi nyligen skildrat
i The conversion of Constantine and pagan Rome (Oxford 1948).
På alla livets områden ställas vi liksom inför ett tidens nya
478

De sista romarnes palats
ansikte. H. P. L’Orange har i banbrytande arbeten studien zur
Geschichte des Späträrnischen Porträts (Oslo 1933), Fra antikk til
middelalder: fra legeme til symbol och Apotheosis in ancient
portraiture (Oslo 1947) visat oss, hur porträttkonsten tolkade det
i stiliserade drag med en strävan från antikens idealiserade naturalism till expressiv symbolism. Detta var denna senantika
konstart, som efter lång tvekan skulle bli kyrkans och medeltidens
val. Tiden var full av vacklan. Den utslitna hellenistisk-romerska
naturalismen och dess traditionella vändningar behärskade länge
den stora mängdens smak bland både hedningar och kristna.
Aristokratien sökte skapa sig en utsökt, egen värld, skenvärld
frestas man att säga, om man ej tänker på absoluta värden, ty
dess ingredienser voro just det, som tiden för tillfället utmönstrade, förfinad, traditionell stil, individualistisk lyx och svärmeri
för fädernas religion. Men mot både det ena och det andra stod
kejsarmaktens propagandaspråk, »a creation in bronze of the
awesome idea of the worldruler, vicegerent on earth of Sol or
Jupiter», som Ch. Seltman säger i sin briljanta Approach to Greek
art (1948). På monumentalarkitekturens område svarade emot
detta sistnämnda en radikalt omorienterad byggnadskonst med
föga eller intet av klassisk dekor i fasaderna, med ett strävt tegelklätt yttre, bestämt av byggnadens ändamål och interiörens krav
– återigen den byggnadskonst, som skulle bli kyrkans val för dess
basilikor, dess välvda baptisterier, då de kristna efter 312 e. Kr.
öppet kunde skapa en egen monumentalarkitektur, och traditionerna från deras kult och dop i enskilda hus gingo upp i den.
Bland de olika makterna i denna sena och förrivna men dock
även rikt skapande tid får ej den nyss nämnda, till nederlag i stunden dömda traditionalistiska klassicismen förgätas. De kristna
biskoparna, kyrkomötenas beslut och de segrande massrörelserna
kunna lätt undanskymma den och låta dess lågmältare, förfinade
talan drunkna i kören av högre röster. Denna konservatism bevarade emellertid en tradition från Augustus’ Rom och den lyckliga kejsartiden, som skulle verka bestämmande på den stora renässansen och leva i des medeltida förelöpare. På en punkt var
den i den västromerska delen av riket även i samförstånd med sin
tid, nämligen i sitt svärmeri för latinet. I den långa kulturkampen
mellan grekiskt och romerskt, som till sist skulle utmynna i skilsmässan mellan väst- och östromersk stat och kyrka, hade latinet
åter hävdat sin ställning; det var åter kulturens och rikets stora
språk. Detta och kyrkofädernas kraftfyllda latin- senast karak- 479
Axel Boethius
teriserat i en ypperlig essay av professor Harald HagendahP –
ge bakgrund åt dess dominerande ställning och auktoritet i katolska kyrkan. De äro ingen viljelös vaneprodukt. Till och med i
östern, i »det nya Rom», som Konstantin grundade på 330-talet
genom Konstantinopel, blev Rom förebilden och latinet riksspråk,
som bland andra Henrik Zilliacus påvisat i sin undersökning Zum
Kampf der Weltsprachen im oströrnischen Welt.
Viktor Rydberg har skildrat den sena, hedniska överklasskulturen i Den siste Athenaren. Som professor Dag Norberg visat i en
av de lärda och eleganta essayerna i Svenska humanistiska förbundets jubileumsskrift 1946 (Stockholm 1947), var emellertid Rom,
delvis i kraft av den nyss nämnda latinska renässansen, i högre
grad än Athen en högborg för den kämpande hedendomen. Därvid
får dock ej dess djupa förankring i grekisk filosofi och dess studier
av de båda världsspråkens författare- auctores utriusque linguae
– förgätas. Ledande familjer och män som till exempel den berömde Quintus Aurelius Symmachus – ur vars stora bevarade
brevsamling (7, 18) de nyss anförda orden härröra – hade även
kommit från den grekiska rikshalvan.
Rom var emellertid ett kraftcentrum för denna kulturkonservatism. Där hade den även en uppenbar politisk innebörd. Dess kamp
för det ärvda och forna förbands tydligen där med ekonomiska
och individuella frihetssträvanden i en tid, som hotades av pauperisering, statskontroll och militärdiktatur. Därtill kom också fordran på allt större självstyrelse i Rom under senaten, sedan riksstyrelsen 330 flyttats till KonstantinopeL Johannes Sundvall har
i Abhandlungen zur Geschichte des ausgehenden Römertums,
(Helsingfors 1919) samlat fakta om ättlingarna till den sena senatsadel, som bar upp denna rörelse och som under 400-600-talen
skulle brytas och förgå med riksorganisationen under folkvandringstidens strider. Den var tydligen till allra största delen en ny
adel, med tanke på soldatkejsartidens omstörtning frestas man att
säga en revolutionsadel, med tillskott från rikets olika delar. Det
hör till den romerska traditionens historia, att den i provinserna
och Rom så att säga adopterade en ny aristokrati. Trajanus var
en företrädare för denna utveckling i den lyckliga kejsartidens
västerländska rekryteringsskede och fredliga organiska form. Sep- 1 Kyrkan och den världsliga bildningen i västerlandet under senantiken. Svenska
Humanistiska förbundet. Jönköpingsstudier. Sthlm 1949. S. 71 ff. En annan nor·
disk framställning av stort värde finnes hos F. Blatt, Oldkulturens undergang.
Köpenhamn 1937.
480
– De sista romarnes palats
timius Severus stod för Afrika, hans gemål och närmaste efterträdare för Syrien, och soldatkejsarna representerade i stor utsträckning norra Balkan – dels som råa soldater, dels som medlemmar av dess överklass med högstämd romersk nitälskan. Vissa
av soldatkejsartidens kortlivade härskare som Decius, Claudius,
Gothicus och Aurelianus kunna nämnas som betydande representanter för denna nya romerska senatsadel. Deras porträtt utsäga
det genom sin anslutning till den stora bildtradition med kärva
romardrag, som utgår från den senrepublikanska porträttkonstens
tolkning av det romerska.
I en kulturellt vida mer förfinad, aristokratiskt maniererad, ädel
men andligt kräsen form står denna nya nyadels sista romare, som
dessa rader söka teckna och ge bakgrund åt, för oss i skulpturfynd
från Ostia, fig. 2, och skrifter sådana som Symmachus’ (c:a 340-
402) tal och redan citerade brev eller i de underhållande, högeligen
lärda och antikvariska samtalen mellan detta sena senatstånds
ledare Praetextatus, Symmachus och historikern Nicomachus Fiavianus i Macrobius’ Saturnalia. Den stora, senromerska kärleksdikten Pervigilium Veneris1 kan ge en föreställning om den
otvungna, livsvarma friskhet, som också kunde bryta fram mitt
i allt det kräset traditionsbundna, formella och slitna i denna sena
tid. Genom Guido Calzas utgrävningariOstia ha vi nu även fått
bilder och märkliga ansikten från denna krets; det starkaste intrycket av dem är traditionsbundna romartogor, grekiska filosofskägg och trötta eller svärmiska miner, präglade av rornartradition eller av tidens mystik och svärmeri, som L’Orange förstått i
konsten, Martin P. Nilsson gripande tecknat i Grekisk religiositet.
Det är män tyngda av en gammal kultur, präglade av splittringen
i dess upplösningstider, vi se framför oss. I ett veristiskt porträtt,
en senfödd togatus, har Raissa Calza velat igenkänna Symmachus
själv, medan den nuvarande ledaren av arbetena i Ostia, Giovanni
Becatti, lancerat ett annat stormansnamn från 300-talet, Ragonius
Vincentius Celsus, i de banbrytande uppsatser i Bollettino d’Arte
1948 (Case Ostiensi del tardo impero. S. 102 ff. och 197 ff.), i vilka
han publicerat samtliga här behandlade fynd från herremännens
palats, domus, iOstia (fig. 2).
Hur underbart stämma ej dessa bilder överens med hela stämningen i Symmachus’ brev och hos Macrobius, som Norberg träffande tolkat, med de ceremoniösa umgängesformerna, de formella
1 Tolkad av Stig Lindqvist och Krister Wickman i Ord och Bild 1945, s. 305, och
av Ernst Ludwig Curtius i Merkur 1948, s. 69.
481
Axel Boethius
biljetterna, som man utväxlade, med strävan efter romersk hållning i medveten motsats mot »den otålighet, som utmärker de vekliga grekerna» (här må inskjutas, att man har motsvarande arsenal
av omdömen om romarna på den grekiska sidan ända från första
årh. e. Kr.). Vi se av breven, hur man ansträngde sig för att fylla
de gamla prästerliga ämbetenas förpliktelser och de nedärvda kraven på skådespel med djur från rikets alla hörn och krigsfångar,
som kunde leverera strider på arenan »fullt värdiga förebilderna
från forna dagar». Det hela är begripligt blott om man för sig
levandegör bakgrunden i den lyckliga kejsartiden, dess Rom och
dess frihet, som för dessa sena generationer hägrade bortom tidens
tvång och omstörtningar, så som inledningsvis antytts. Till den
allmänna traditionalismen kom i viss mån motstridiga andliga
rörelser, å ena sidan det religiösa livets förskjutning till svärmisk
hinsidesträngtan, å den andra försvaret för fädernas tro, som
skapat, som räddat Rom i tusen skiften och mer än tusen år, och
för friheten att följa dess väg vid sökandet av det högsta. Det är
upplyst religionsfrihet, det här gäller, ej längre kamp mot kristendomen. Det är fridsröster, som dock möttes av röststarka krav på
fullständig underkastelse under kyrkan från biskoparnas sida; hos
dem fanns intet av Tegnersmed dessa sena försonliga romartankar
djupt besläktade
»Ack vad gör det hur vi kalla
denna far som dock är vårT
Vad tillfälligt är må falla,
det väsentliga består.
Månn’ den vise med sin lära
än så djup, så konstigt byggd,
kommer världens Gud mer nära
än den vilde med sin dygd.»
»Det är rätt och billigt», säger Symmachus år 384 e. Kr., i sitt stora
försvarstal för bilden av segergudinnan i Senatens Curia (Relationes 3, 10), »att betrakta det, som alla dyrka, som ett och detsamma. Vi blicka mot samma stjärnor, himlen är gemensam,
samma värld välver sig över oss: vad spelar det då för roll, efter
vilken lära var och en söker efter sanningen~ På en enda väg kan
man ej komma fram till ett så stort mysterium» (Norbergs översättning).
Kring detta tänkande, dessa traditioner och detta ståndsbundna
umgängesliv i stelnade former på 300-talet e. Kr. teckna breven
en yttre ram. Det är tydligt, att denna adel dels levde av sina
482
De sista romarnas palats
Fig. l. Humcr”kt hyro”hu”, ”in”ula», kyrkan 1:!. Giovanni e Paolo Hum.
l<‘i~. 4. Domu” di Amoro e PHicho i 0Htia. Ut”ikt från rum E genUin Halen
H mot tl·ädgårdssalen J.
De sista romarnas palats
Fig. 2. Romersk senatsaristokrat från 300-talct c. l(t·.
l\Iuseet i Oatia.
– De sista romarnes palats
italiska gods, dels på sin andel i medelhavshandeln, särskilt livsmedelsimporten, vars svårigheter ofta återkomma i breven. Väggmålningar i Trebins Justus-graven vid Via Latina och i Ostia, ypperligt tolkade av Becatti, visa oss lantbönderna, som komma med
godsens produkter. Och i Symmachus’ brev se vi lyxen i de rika
herrarnas palats skymta; marmortrappor omtalas; olika marmorsorter i brokig växling och kolonner av bithynisk marmor eller
helt liknande sådan fulländade lyxen (Epist. l, 12). Målaren Lucilius nämnes upprepade gånger med sirligt, lärt beröm och väl
beräknad ordknapphet (2, 2; 8, 50). Dubbelportiker (2, 60), badanläggningar (7, 18), mosaiker av förut aldrig ernådd kvalitet (8,
42) skymta i breven, kort sagt, en »byggnadssjuka» (morbus fabricatoris), som också sträckte sig till intresse för stadens utstyrsel
(9, 136).
• ••
Det hör till de senare årens intressantaste konsthistoriska nyheter, att Calzas utgrävningariOstia mot den fascinerande litterära
bilden av de sista romarna ställt ej blott nyfunna porträtt utan
även deras palats och hela den 300-talets byggnadslyx, varom de
anförda breven tala. Det är en arkeologisk kommentering till texterna utan like, ett nytt kapitel konsthistoria, som vi ha framför
oss i Giovanni Becattis redan omnämnda, alldeles utmärkt väl
gjorda preliminära publikation. Och dateringen, som nyss angavs,
är därvid given redan genom denna förberedande överblicks redovisning av daterbara inskrifter från begravningsplatserna, som
använts som byggnadsmaterial och andra bevisande indicier. överhuvud taget kan Becattis framställning med dess noggranna arkeologiska argumentering, dess kulturhistoriska bredd och rikliga,
träffande hänvisningar till senantik litteratur gälla som ett utmärkt prov på vad den yngre generationen arkeologer i Italien
just nu eftersträva och förmå.
300-talets herremannahus visa sig ha nya och vida mer växlande
typer än till exempel den äldre kejsartidens atrie- och peristylhus,
sådana vi känna dem från Pompeji. Man kan emellertid också hos
dem fastställa vissa gemensamma drag.
De ha i de flesta fall byggts in i tegelklädda hyreshus från 100-
och 200-talen, sådana som den redan omtalade »insula’n» i S. Giovanni e Paolo fig. l. Det är överraskande att se det förnäma
herremannahuset på detta sätt helt eller delvis usurpera den ro- 483
Axel Boethius
merska nyttoarkitekturens kanske allra främsta skapelse, det kollektiva hyreshuset med dess rad av verkstäder och butiker i bottenvåningen. Här möter givetvis också ett nationalekonomiskt problem av stort intresse. Motsatsen mellan herremannahusen, domus, och hyreshusen, insulae, är också ytterst intressant. Den
romerska insulan var öppen mot gatan genom fönsterrader, rader
av öppna butiker och verkstäder och direkta trappor till de övre
våningarna. Gatan var hyreshusets ljuskälla. Det utgjorde en del
av dess liv och stod vidöppet mot sin gata. Palatsets princip var
den rakt motsatta, sluten fasad mot gatan och inre ljuskällor,
……o
:i…
o
i:
z:
……
~
…Q
c
;;
• f ‘ • •
Fig. 3.
………
l…
peristylträdgårdar lika klostrens chiostri och gammaldags atrier
med takljus. När nu ett hyreshus togs i bruk för en aristokratbostad av 300-talets typ, bibehöll man oftast ett antal verkstäder
och butiker mot någon av de omgivande gatorna. Det förblev husets produktiva del. I de delar av insula’n, som skulle omdanas till
palats, slötos däremot alla öppningar mot gatan utom en huvudingång. A fig. 3. I »Domus di Amore e Psiche», som jag här valt
som prov, ha två tredjedelar av insulan omformats med 300-talets
typiska murverk. I det inre öppnar sig en stor central sal (B).
Vid dess övre kortända ligger ett dominerande praktrum (0). I
andra hus är den vidöppna ingången till detta försedd med kolonner. Denna salong motsvarar de gamla romerska atrie- och peristylhusens och kejsarPalatsens tablina och har även traditioner
484
De sista romarnes palats
från det gamla grekiska husets megaron eller oecus. Den stora
salen B är åt höger (öster) öppen mot en sal utan tak, med en sockel
med buktad fasad och anordningar för blomsterinsättningar och
rinnande vatten längs östra långväggen. Fig. 4. På samma sätt
såg man i kejsarpalatsets matsal på Palatinen genom stora, låga
fönster ut mot vatten och grönska. I palatsen i Ostia äro salar
under bar himmel av denna typ den egentliga ljuskällan och ersätta således äldre tiders palatsperistyler och atrier. Helomvändningen är gjord från det utåtvända nyttobetonade, solida kollektivhuset till denna inåtvända sirliga prakt med skymning och svalka
för heta sydländska sommardagar. Överallt i salarna stannar man
också inför detsamma, som Symmachusbreven skildra, marmoröverklädnad, dyrbara kolonner, mästerligt sammanfogade golv av
olika marmorsorter, om vilka man ännu efter mer än 1500 år
frestas använda Symmachus’ ord: compago solidum mentitur
(Epist. l, 12), hopfogningen ger ett falskt sken av att vara ett
stycke. Till detta komma konstverken – i det här omtalade huset
Amor och Psyche – med vittnesbörd om ägarnas klassicism.
I ett palats, kallat Domus della Fortuna Annonaria efter ett
skulpturfynd, ser man en peristyl som central ljuskälla. Eljest har
man i regel övergivit de traditionella ljusgårdarna, peristylerna
och givetvis de gammalmodiga atrierna för överljus-salarna med
trädgårdsanordningar av nyss beskrivet slag. Oberoende av planlösningen möter man i hus efter hus precis samma slutenhet utåt,
samma i dåtida arkitektur ofta eftersträvade kontrast mellan
sträv odekorerad fasad och rikedom inåt, samma marmorlyx,
samma klassicism i kapitäl och konstval – i Domus del Ninfeo,
Domus dei Dioscuri, delle colonne, della caupona, del protiro, dei
pesci och Domus del pozzo för att nämna Calzas namn på ytterligare några av de viktigaste bland dem.
Å ven i smärre hus, där palatsinteriören blott kunnat genomföras
i ringa mån, sådana som Domus sul decumano och Domus su Via
degli Augustali, ser man strävan efter samma grundelement,
samma avlånga huvudrum belyst från en trädgårdssal med vattenfall, samma anordning med ett övre rum (tablinum) med kolonner
i den vidöppna ingången, samma marmorprakt på golven. I Domus
dei Dioscuri möta vi – återigen som i Symmachus’ brev – ett
lyxfullt privatbad med kallrum (frigidarium) och cirkelrund bassäng (baptisterium), varmluftrum (calidarium) och förrum eller
rättare sagt påklädningsrum.
En särskilt älskad elegant arkitekturform var triforiet, en bred
485
.Axel Boethius
ingång med ett par rikt utformade runda eller fyrsidiga, oklassiskt smäckra pelare, bärande tre archivolter. Anordningen användes vid smärre kabinett, vättande mot huvudrummet. I Domus
della Fortuna Annonaria är den också tagen i bruk för ingången
till tablinum vid peristylen, som i detta hus ej givit vika för tidens
särskilda, nya modeform, den avlångfyrkantiga salen med trädgård och vattensorl vid sin sida. Peristylen med sin rikt belysta
trädgård och vattenbassäng, marmorlyxen, statyerna i tablinums
nischer och den sirliga, moderna anordningen av ingången skapa
en charmerande enhet, en förening av nedärvd peristylarkitektur
och nya förkonstlat oklassiska prydnadsformer. Målningar från
de romerska godsägarnas palats i Norra Afrika visa även hur populär anordningen med tre arkivolter, två lägre och en högre,
central arkivolt, burna av slanka pelare blivit. I Symmachusbreven talades ej blott om fina effekter av olika, sammanfogade
marmorsorter, opus sectile, utan även om utsökta mosaikarbeten.
Också detta senare belysa 300-talspalatsen i Ostia, främst Domus
dei Dioscuri. Färgrika mosaikgolv avbilda dioskurerna och havens gudomligheter och djur, tecknade med stora, liksom våglikt
sugande linjer, omgivande Venus, som stiger ur havets djup.
Så långt har allt rört sig inom den hedniska kulturtraditionens
ram om ock med stora modernismer i grundplanen, nymodiga
triforier, talrika absider, som måhända uppförts för stibadia, halvrunda gästabudsbänkar, sådana som katakombmålningarna visa,
och som i dessa sena tider undanträngde de traditionella triklinierna. Men man kan dock givetvis ej vara helt viss om att i
dessa hus endast röra sig i de hedniska senats- och rikemannakretsarna. De kristna ståndsbröderna sökte samma lyx och samma
utstyrsel. Vid de senare utgrävningarna i Ostia har en kristen
basilika från slutet av 300-talet frilagts.1 Liber Pontificalis omnämner en basilika från Konstantins tid »in civitate Hostia».
Fynden visa kort sagt, att kristna kretsar funnos i 300-talets Ostia.
Becatti ifrågasätter, att ett av de frilagda palatsen skulle ha haft
kristna ägare, nämligen Domus dei pesci. En absidal vattencistern
har där inrättats i den centrala salen. Den skär över randen på ett
äldre kvadratiskt impluvium i salens mitt; i sin botten har den
en bild av en fisk, det kristna dopets symbol. Såväl denna bild som
själva bassängen och dess förbindelse med det bakomliggande rummet talar för att vi här se framför oss en av de ofta omtalade tidiga
1 Becatti, anf. arb., s. 201. Calza, Pontificia Accademia. Rendiconti 16 (1940),
s. 63 ff; 17 (1941-42), s. 135 ff.
486

De sista romarnes palats
dopbassängerna i enskilda hus, vilka i många fall senare övergått till kristna kultlokaler, givit dem sitt profana namn, baptisterium, och även sin form. Erik Sjöqvist har behandlat denna
utveckling i en synnerligen betydelsefull studie över de kristna
baptisteriernas olika ursprung i Svenska Rominstitutets skrifter
(12, 1946, sid. 135 f.). Tanken att vi i Domus dei pesci skulle stå
inför en dopbassäng i ett enskilt hus och således se en sådan kultlokal från tiden före den kristna arkitekturens fixerade former,
kan måhända sägas få ett visst stöd även genom mosaikgolvet i
husets vestibul, som framställer fiskar och en kalk.
När dessa fynd från Ostia väl givit oss en samlad bild av denna
sena lyx och dess nya, eleganta former, ställes mångt och mycket
i tidigare känt material in i ett begripligare sammanhang. Till
villorna i Afrika har här redan hänvisats. Lyxen i de romerska
villorna i skilda delar av riket erbjuder överhuvud taget paralleller. Becatti framhåller träffande, att en Sidonius Apollinaris’
beskrivningar av palatsarkitektur i Gallien (t. ex. 20, 136 ff.) med
rinnande vatten och marmorprakt m. m. belysas av fynden i Ostia.
Att palatsarkitekturen i fråga hörde Rom till är självklart. Ostia
var seklerna igenom en integrerande del av Stor-Rom utan några
som helst påvisbara särdrag. Det har emellertid sitt intresse, att
vi ha ett direkt belägg därpå från Rom självt i de ombyggnader,
som företagits i soldatmartyrerna Johannes och Paulus’ hus på
Caelius. Fig. l. Denna vida bekanta byggnad, som omkring 400
av senatorn Pammachus omdanades till kyrka, Titulus Byzantis
och slutligen fick de två helgonens namn, S. Giovanni e Paolo, var
i sin första period en vanlig romersk insula med dess solida, tegelklädda nyttoprägel. Husets andra period innebar omdaning till ett
mot gatan slutet privatpalats med målningar, rikare interiör och
en lång, smal ljusgård i det inre, som alltjämt prydes av Roms
största bevarade antika väggmålning på övre kortväggen. Den är
en del av en utstyrsel med nischer, kolonner och anordningar för
rinnande vatten som i palatsen i Ostia. Fynden i Ostia ha ställt
byggnadens intressantaste, andra period i ett stort sammanhang
och skänkt den ett nytt intresse.
Så ha Calzas forskningar under hans sista år i arkitekturens,
konstens, och bostadslyxens historia infört ett förut okänt kapitel,
fängslande i och för sig men ej minst genom dess uppenbara samband med 300-talets romerska kulturpersonligheter. Vi ha återfått
dessa sista romares förfinade överklassmiljö. Liksom Ciceros beskrivningar av villorna, där hans samtal höllos, och miljöteck- 487
Axel Boethius
ningarna i Platons dialoger levandegöras av arkeologiska fynd,
så röra vi oss nu iOstia i samma sorts omgivningar, som omgåvo
Macrobius’ Saturnalia och de sista romarnas strid och svärmeri
för deras forna Rom.
Kring denna stora konst- och kulturhistoriska upptäckt samla
sig nya frågor. I dessa domus’ inre har klassisk dekor kommit till
riklig användning. Ej mindre påfallande äro emellertid modernismerna. Framför allt har, som ovan sagts, införts en grundplan,
som trots en viss anknytning till äldre romerska tablina och i vissa
fall peristyler radikalt förändrats. Här möter vidare i romersk
arkitektur på en tid, då Konstantinopel ännu imiterade Rom,
element sådana som de trekopplade arkivolterna med sina travertinplattor mellan kapitäl och tegelvägg och annat, som skulle spela
stor roll i den särpräglat byzantinska utvecklingen, och som man
måhända varit benägen att anse som typiska för denna. Den rörligare upplösningen av de klassiska arkitektursystemen, som romarna så länge bevarat, sker redan i denna nyuppdagade romerska
palatsarkitektur. A andra sidan är det klart, att denna nya stil
framträder som något oförmedlat nytt i Rom. Den verkade där
men var tydligen ej romersk. Ute i Syriens rika värld, i dess
blomstringstid från den lyckliga kejsartiden och framåt genom
200-talet, på hellenismens gamla mark, synes denna praktfulla
bostadsarkitektur ha sitt upphov. Där har denna samlingsform
för antikens arv på detta område tydligen skapats. Becatti åberopar å ena sidan den berömde 300-tals rhetorn Libauios beskrivningar men kan å den andra sidan även här mot den litterära källan ställa arkeologiskt material. De amerikanska utgrävningarna
i Antiochia har frilagt en rad palats, preliminärt publicerade i
Antioch on the Orontes 3 (1941), som alldeles ofrånkomligt framstå
som förebild och ursprungsmiljö för den palatstyp och den lyx,
som möter i 300-talets Ostia. Konstantinopel har troligen fått den
med allt annat från Rom, men den nya upptäckten förskjuter dock
hela frågeställningen. Bakgrunden är ej Rom utan hela rikets
penningadel. De senantika palatsen voro en del av hellenismen,
som spreds från hellenismens gamla huvudstäder i deras rika romerska skede.
Denna härledning eller försiktigare uttryckt detta ofrånkomliga
samband återför tanken till den romerska överklass, som bebodde
dessa sena palats i Ostia och Rom. Den ställer den senfödde togaklädde romaren i marmor från Ostia, de oförgätliga, svärmiska
sena ansiktena, en Symmachus med hellenism och ur graven åter- 488
De sista romarnes palats
kallad romaranda i deras stora internationella sammanhang. Det
hör till bilden av dem, att de ej återupplivade den gamla romerska
palatsarkitekturen. De levde sitt rornarliv i den hellenistiska
prakt, som litterära källor läto Viktor Rydberg ana kring sin sista
athenare, och som vi nu se framför oss i Antiochia, i Ostia. Det är
en del av den sena tiden, trasig om man så vill, oviss mitt i all
traditionalism – men skapande en ny form, som organiskt levde
in i och bestämde medeltiden. På palatsarkitekturens område kan
den måhända tydligast förnimmas som bakgrund och ursprung i
Venedigs palats med deras tradition från Bysans och Rom.
489

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner