Print Friendly

De politiska ungdomsförbunden

Av Redaktionen | 31 december 1971


1971


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

..,..

ANDERS BJöRCK:
De politiska ungdomsförbunden
Man har på sina håll i dag börjat ifrågasätta både de politiska kvinnoförbundens
roll och ungdomsförbundens. Skall man
dela upp partimedlemmar efter deras
kön? Vad beträffar uppdelningen efter
ålder, har det inom några partier visat
sig att ungdomsförbunden mest är till
besvär. Centern har föga glädje av sina
marxistiska ungdomar, och folkpartiets
ungdomsförbund har gjort sig ryktbart
på ett för partiet mindre fördelaktigt
sätt genom sin radikale ordförande. Det
socialdemokratiska ungdomsförbundet
har större ekonomiska resurser än de
övriga förbunden, men det förefaller
att uträtta ganska litet. Riksdagsman
Anders Björck är själv ordförande i moderaternas ungdomsförbund, och han
konstaterar bara att detta är det enda
som driver borgerlig politik. Han pekar
på de allmänna svårigheterna att få
ungdomar in i förbunden . De har, i de
åldrar som förr var vanliga inom ung- .
domsförbunden, inte tillfälle att engagera
sig i politik. Inställningen till politiskt ,
arbete måste ändras hos arbetsgivarna,
inte minst industrin, menar han.
Under 1960-talet har de politiska ungdomsförbunden i växande utsträckning
förekommit i massmedia. Förbunden och
deras företrädare har fått .långt större
publicitet än tidigare. Men är det därmed
också sagt att de idag påverkar·politiken
mer än förr?
Vad har vi egentligen ungdomsförbund
till? Knappast någori har på länge försökt analysera den frågan eller dessa förbunds möjligheter att påverka .partipolitiken och respektive moderpartier. Den
breda allmänheten har nog ofta den- uppfattningen att det här rör sig om allmänt
högröstade och föga realistiska sammanslutningar vilkas verbala aggressivitet (för
att tala finansminister·Strängs språk) inte
på långa vägar står i proportion till·deras
förstånd.
Kvinnoförbundens roli ‘har länge ifrå~a~
satts. På sistone har ·vänsterpartiet ·kommunisternas ungdomsförbund lagts ner och
ilågra planer .på att ersätta detta med n’å~
gon ny ungdomsorganisation finns ·uppen-‘
hariigen inte för närvarande. Man meriåt
där att det inte är lämpligt att gruppera
partimedlemmarna efter ålder och kön.
Det senaste decenniet har inneburit ‘en
kraftig strukturförändring :för de politis~
ka ungdomsförbunden. Tidigare hade des”
sa en hög genomsnittsålder på medlem~
rnarna och de befolkades huvudsakligen
av förvärvsarbetande ungdomar. Antalet
studenter var litet i samhället, och Clessa
höll under sin studietid till i de politiska
föreningar som fanns på kårorterna i den
mån de överhuvudtaget var politiskt verk~
samma. Skolungdomarna· ·sysslade knap”
186
past alls med politik och speciella skolungdomsföreningar existerade i mycket liten utsträckning.
Kontinuiteten var vidare god vilket
starkt kontrasterar mot den snabba genomströmningen av medlemmar i dagens
politiska ungdomsorganisationer. Åtminstone· de borgerliga ungdomsförbunden hade en god förankring på landsbygden i
de många små avdelningar som idag inte
längre existerar på grund av urbaniseringen.
Den politiska verksamhet som bedrevs
var i stor utsträckning inriktad på att skola medlemmarna till goda arbetare i moderpartiets tjänst, inte minst på den kommunala sektorn. Utåtriktad politisk verksamhet förekom i betydligt mindre utsträckning än nu, och i den mån den existerade möttes den ingalunda av något
större intresse från den tidens massmedia.
Kritik mot moderpartiet var relativt sällsynt~ Man uppfattade sig i första hand
som partiets ungdomsrörelse och lojalitet
var en självklarhet.
Bilden·idag·
Idåg är bilden annorlunda. Vi har högröstade ungdomsförbund som ibland uppenbarligen ser som en av sina huvuduppgifter· att kritisera det egna moderpartiet.
De består till ‘övervägande delen av skolungdomar och studenter. Detta gäller uppenbarligen även det socialdemokratiska
ungdomsförbundet som vid sin senaste
förbundskongress fick en ordentlig avbasning av LO-ordföranden Arne Geijer för
den dåliga aktiviteten bland den förvärvsarbetande ungdomen.
Det starka studerandeinflytandet har
lett till att ungdomsförbunden har fått
sämre kontinuitet på medlemssidan och
att kontakten med verkligheten har minskat. I gengäld finns det gott om medlemmar med goda teoretiska kunskaper på
skilda områden, kanske inte minst vad gäller internationella frågor.
Till bilden hör också att de politiska
ungdomsförbunden fått konkurrens av olika politiska aktionsgrupper med ett begränsat politiskt område som specialitet,
som kunnat drivas på ett militant sätt.
Exempel på detta är FNL-grupperna, diverse aktionsgrupper för ökad u-hjälp och
miljögrupper som bildats för att t ex rädda något speciellt undan rivning eller annan förstörelse. På sistone finns ett exempel i de anti-EEC-grupper som börjat gö-
ra sig gällande.
Trots att ungdomsförbunden idag syns
och hörs mer än tidigare och har mångdubbelt större resurser tack vare ekonomiskt stöd från stat, landsting och kommuner, så har medlemsutvecklingen inneburit stagnation eller minskning. Det sistnämnda gäller framför allt Centerns Ungdomsförbund, som idag har omkring hälften så många medlemmar som för tio år
sedan. Av någon anledning tycks alltså
stora grupper av ungdomar dra sig för att
gå med i ett politiskt ungdomsförbund
jämfört med förr.
Om man ser på några av de verksamma
ungdomsförbunden jämte det numera
nedlagda VUF (Vänsterns Ungdomsförhund) förstår man varför det har gått
som det gjort. VUF kritiserade starkt det
egna partiet och vägrade till sist att stödja dess politiska verksamhet. Flera av dess
ledande medlemmar figurerade i olika
utomparlamentariska aktioner och fällde
i samband med dessa så pass komprometterande antidemokratiska uttalanden att
skarpa avståndstaganden från partiledningen blev nödvändiga. Men det mest
intressanta med VUF:s öde och ungdomsverksamhet överhuvudtaget på vänsterkanten är den starka splittringen och inbördes kampen. Istället för att ägna sina
krafter åt att föra ut sitt politiska alternativ och slåss mot socialdemokrater och
borgerliga, har man fastnat i en situation
där den mesta energin går åt till inbördes
självkritik, jakt på »förrädare» representerande olika vänsterriktningar o s v. Det
är självklart att en sådan politik aldrig
kan förmå väcka någon entusiasm och anslutning utanför en mycket liten krets av
kvasiintellektuella figurer vid våra universitetsorter. Någon risk för att yngre arbetare skulle känna sig lockade finns definitivt inte.
Det är därför den nya vänstern, som
med buller och bång framträdde vid mitten av 1960-talet, idag spelar en mindre
roll i politik och debatt. Fortfarande håller man vissa bastioner inom massmedia,
men den debatt som där förs förmår inte
tränga ut och intressera en bredare krets.
Därtill är den alltför inriktad på att vara
en debatt för debattens egen skull.
Centerns ungdomsförbund
I denna situation är det snarast tragiko- 187
miskt att se hur FPU och CUF ett par år
efter den nya vänsterns kulmen i Sverige
nu har hunnit dit den var då. Inom dessa
båda ungdomsförbund håller man på att
tillägna sig ett närmast marxistiskt sätt att
analysera samhällsproblemen. Klarast
framträder detta i Liberal Debatt, organ
för Liberala förbundet, den organisation
som en gång hette Liberala studentförbundet. Där frossar man i marxistiska fraser,
och typiskt är ledarkommentaren till utgången av 1970 års val, nämligen att:
»Hermansson stått för en politik som i
många radikalers ögon framstått som den
enda anständiga, eller åtminstone minst
dåliga».
Riktigt så långt som Liberala förbundet
har inte CUF och FPU gått som förbund.
Men det finns i dessa ungdomsförbund, inklusive i dess ledningar, en rad krafter som
står så långt till vänster, att de närmast
kan inplaceras i gränsmarkerna mellan socialdemokratin och kommunisterna. Det
skämtsamt använda uttrycket »Asa-Nissekommunister>> om företrädare för Centerns Ungdomsförbund är onekligen träffande. Man får ibland intrycket av att det
inom detta förbund finns ett slags yrvaket
intresse för politik efter många års plöjningstävlingar och bygdegårdsrevyer, som
lett till att man hoppat på en rad föråldrade vänsterståndpunkter i tron att man
därigenom är så att säga med i strömmen
i samhällsdebatten. Resultatet har blivit
därefter.
De åsikter som företräds av den unga
centern har inget gensvar i partiet. Det visade sig bl a vid senaste centerstämman i
188
Östersund där framstöt efter framstöt från
ungdomsförbundet avslogs med acklamation av stämmoombuden. Stämningen var
ordentligt irriterad bland de äldre och flera krävde åtgärder mot de yngre. Till dem
hörde bl a en så pass framträdande centerpolitiker som nuvarande landshövdingen
Lars Eliasson.
Oron bland de äldre är lätt att förstå.
Även om risken är liten för att ungdomsförbundet får gehör för sina extrema
vänsterkrav, kan sällskapet bli farligt. Bå-
de nya och gamla väljare kan skrämmas
bort. Hotet mot fortsatta centerframgångar under 1970-talet kommer med all sä-
kerhet inifrån partiet och då främst från
ungdomsförbundet. Partiets väljare har en
konservativ inställning i många frågor,
t ex på kulturområdet, och betackar sig
för ett ungdomsförbund som driver på
mot yttersta vänstern. Några egna originella ståndpunkter förefaller det inte som
om CUF skulle vara förmöget att prestera.
Nyttan av ungdomsförbundet som ide-politisk förnyare är alltså liten för partiet.
Men det finns ett problem i att skarpt
ta avstånd från de egna yngre om det inte
går att tala dem till rätta. CUF som organisation betyder fortfarande mycket inom
partiet, trots den kraftiga medlemsminskningen under 1960-talet. Partiet kan inte
utan vidare vidtaga åtgärder som försvagar partiets organisatoriska slagkraft som
man är så beroende av, bl a på grund av
den svaga pressen. Någon större hjälp därvidlag torde knappast vara att vänta av
den liberala pressen i framtiden så som
mittensamarbetet har utvecklat sig.
Folkpartiets ungdomsförbund
Med FPU är problemet lite annorlunda.
Inom folkpartiet har man sedan länge
vant sig vid att ha ett stimmigt ungdomsförbund. Organisatoriskt har FPU som ju
är det minsta av de politiska ungdomsförbunden inte någon större betydelse för
partiet. Man har en stark press som med
jämna mellanrum kan rycka ut och lugna
folkpartiväljarna när Per Gahrton et consortes slagit till. Men trots allt har utvecklingen gått väl långt även för luttrade
folkpartister. Under Per Gahrtons ordförandeskap har man i en rad frågor
snabbt rört sig vänsterut eller också överhuvudtaget inte kunnat ena sig om någon
linje. Ett utmärkt exempel på detta är Europafrågan där ingen egentligen idag vet
var FPU står.
Även FPU har i någon mån hamnat i
samma situation som den yttersta vänstern, nämligen oenigheten är så pass betydande att man har svårt att prestera nå-
gon slagkraft utåt. En annan konsekvens
är att den redan tidigare svaga organisationen blivit ytterligare uppluckrad.
Till detta kommer att FPU-ledningen
och inte minst Per Gahrton själv förefaller vara mycket politiskt orutinerad med
en svag lojalitet mot moderpartiet. På annat sätt kan man inte förklara de invektiv
mot exempelvis Sven Weden och Bertil
Ohlin som Gahrton i offentliga samrnanhang kastat ur sig. Ett sådant handlingssätt har inte någonting med djärv och
konstruktiv kritik mot partiet att göra utan
kan betraktas som vanlig omdömeslöshet.
FPU :s samhällsanalys är i många stycken mera sofistikerad än CUF :s, det skall
erkännas. Det finns emellertid också en
starkare inre splittring. Om FPU i framtiden skall kunna påverka svensk politik och
det egna partiet beror på vad som kommer
efter Gahrton. Får hans falang ett fortsatt
inflytande, är risken stor att ungdomsförbundet går samma öde till mötes som Liberala förbundet, nämligen att bli en liten
sekt som ingen bryr sig om. För folkpartiets del spelar utvecklingen mindre roll.
Organisatoriskt betyder ungdomsförbun- :let föga och yngre liberala debattörer saknas inte i t ex den egna pressen.
Socialdemokraterna
Det socialdemokratiska ungdomsförbundet
har av tradition alltid fungerat som »rö-
relsens» förnämsta plantskola och därför
varit nära lierat med moderpartiet Fortfarande har denna funktion en stor betydelse, även om under de senaste åren
direktrekrytering till ledande poster i
växande utsträckning kommit att ske via
WlSlihuset.
Trots sina väldiga ekonomiska och perlimeila resurser kan man knappast påstå
att SSU lyckats få något starkt grepp om
ungdomen. Från den nya vänsterns sida
betraktar man SSU med enbart förakt,
avläggare på ungdomssidan som det är
till det byråkratiserade och revisionistiska
regeringspartiet som ju dessutom enligt
vänsterns synsätt är i armkrok med hela
storfinansen. Den arbetande ungdomen
har visat föga intresse för SSU, om man
flr tro vad som inledningsvis omnämndes
om Arne Geijers agerande på förra SSU- 189
kongressen. Till detta kommer att SSU
alltmer gripits av maktfullkomlighet och
börjat isolera sig i Ungdomssverige. Serlan
förra året deltager man inte i olika tvärpolitiska sammanslutningar och har bl a
lämnat Föreningen Nordens ungdomsrepresentantskap och Folk och Försvar.
Den utomordentligt starka partilojaliteten inom socialdemokratin lägger alltså
sitt band också på ungdomsförbundet. Uppenbarligen har detta hämmat SSU starkt,
ty någon idemässig förnyelse har man inte
drivit fram inom rörelsen. Däremot har
man lyckats genomföra vissa välregisserade aktiviteter som t ex värnpliktsriksdagar
och fackliga ungdomskonferenser. Men
det är ju inte så svårt när man har en central budget på över 3 miljoner kronor.
Så länge partiet är i regeringsställning
kommer nog inte SSU ur sitt nuvarande
dödläge. Klavertramp av förbundsordföranden i olika sammanhang (Buketten-affären, striden kring Uno-X-Sandberg och
Billingehus m m) har inte stärkt sympatierna hos de äldre inom partiet.
Moderatema
Moderata Ungdomsförbundets situation
tillkommer det knappast mig att analysera.
Emellertid skall konstateras att MUF idag
är det enda ungdomsförbund som står för
en politik som kan betecknas som borgerlig. Detta förpliktigar i högsta grad att svara för ett politiskt alternativ som kan attrahera alla de ungdomar som reagerar
mot FPU:s och CUF:s snabba marsch
vänsternt.
Generellt sett kan man nog sammanfat- 190
ta SSU:s, CUF:s och FPU:s situation så,
att trots mer publicitet har deras reella
påverkan på moderpartierna minskat. Vidare att konkurrensen från olika utomparlamentariska aktionsgrupper har lett till
att man missat ganska många aktiva ungdomar. Till detta kommer att genomsnittsåldern i samtliga ungdomsförbund
kraftigt sjunkit och antalet studerande tagit över de förvärvsarbetandes inflytande
i organisationerna.
Den sistnämnda utvecklingen är nog
den mest allvarliga. Tidigare familjebildning och karriärsynpunkter på det civila
arbetet gör att många av rent praktiska
skäl i åldern 25-35 år har svårt att enga·
gera sig politiskt. Skall en ändring komma
till stånd måste en attitydförändring ske
från bl a näringslivets sida till politiskt arbete. Risken finns annars att nästan alla
goda krafter går förlorade för politisk
verksamhet för en stor del av sitt liv.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

Läs mer

webshop_banner