Print Friendly

De nya sedlarna är ohistoriska och populistiska

Av Simon O. Pettersson | 27 februari 2015

Illustrationerna på de nya sedlarna ger intrycket att vuxna personer inte läser böcker. Det visar på en föraktfull inställning till folkets bildningsnivå.

sedlar2015artikel

Det kan tyckas som en bagatellartad cykelställsfråga, detta med de nya sedlarna. Att det är en fråga som tar fokus från det verkligt väsentliga samhällsproblemen, särskilt som allt fler betalningar sker med kort. Dock, så länge sedlar är legala betalningsmedel (och vi som månar om den personliga integriteten hoppas att de skall vara det länge till), kan man inte undkomma intrycket att sedlarna har betydelse som kulturförmedlare – det är en kulturform som ingen kan undvika.

Hur uppmärksamt människor faktiskt tittar på motiven, kan man se från det faktum, att slangordet ”en Selma” för en tjugolapp har fått spridning. Hur många som på grund av enbart detta läser hennes romaner är oklart, men alla vet i alla fall hur hon ser ut, vilket nog inte gäller till exempel Gustaf Fröding eller Verner von Heidenstam.

Vem vet – hade vi haft Viktor Rydberg på en sedel, hade kanske han betraktats som den levande författare han hade förtjänat att vara och inte som en döende sådan? Oavsett vilken direkt effekt ett sedelmotiv kan ha, säger de något, om hur vi ser på oss själva och vår historia. De säger också något, om hur vi vill uppfattas för utländska besökare och invandrare.

DDe nya sedlarna kommer att tas i bruk successivt under 2015 och 2016 (tidpunkterna skiljer sig för olika valörer). Deras konkreta utseende presenterades helt nyligen, även om motiven har varit kända en längre tid. Detta väckte operasångerskans Malena Ernmans ilska, som tyckte att det var olämpligt att Birgit Nilsson framträdde på femhundrakronorssedeln i en scen hämtad från Valkyrian, den andra delen av Richard Wagners tetralogi Nibelungens ring.

Hon ansåg att Wagners antisemitism borde göra ett sådant arrangemang omöjligt, och visade därmed den för en operasångerska kanske litet oväntade uppfattningen att konsten är underordnad politiken – i alla fall denna gång. Själv blev jag också upprörd, men av en helt annan anledning. Jag ställer mig frågande till valet av motiv.

De ”gamla” – de nu gällande – sedlarna har följande motiv på framsidan: Selma Lagerlöf, Jenny Lind, Carl von Linné, Karl XI och Gustav Vasa. Baksidorna har något motiv som anknyter till personen i fråga. Viktigast att framhålla är baksidan av femhundrakronorssedeln som är den enda baksida som pryds av en icke-fiktiv person – Christopher Polhem (så teknikerna har också fått sitt lystmäte tillgodosett). De nya, den observante noterar att en ytterligare sedel har tillkommit, har i stället: Astrid Lindgren, Evert Taube, Greta Garbo, Ingmar Bergman, Birgit Nilsson och Dag Hammarskjöld. Baksidorna prydes av landskapsbilder.

Vissa kriterier har använts. Det första, och det är det absolut värsta, är detta: alla personer skall ha varit verksamma under nittonhundratalet. Kan man tänka sig ett mer ohistoriskt kriterium? Man dömer ut större delen av vår egen historia utan någon vettig anledning. Vår tradition och kultur är tydligen inte viktig. Hur skall man kunna motivera det yngre släktet att engagera sig i historieundervisningen, om staten sänder ut sådana signaler? Det tycks vara ett utslag av obildad nutidsfetischism av sämsta slag.

Nästa kriterium är att alla skall vara kulturpersonligheter. Som vän av de sköna konsterna borde man kanske inte ställa sig helt avvisande till detta, men det bryter samtidigt med en sedeltradition som inte är oväsentlig – kungen som den som garanterar mynt och sedlars värde. Jag hade gärna haft i alla fall några kungar kvar.

Kommen så långt kan man fråga sig, vad för slags kulturpersonligheter, det här egentligen är. Mest överraskande är kanske Dag Hammarskjöld, som de flesta, trots hans vida litterära och religiösa intressen, nog mest associerar med politiken. Om vi förbiser denna egendomlighet, som jag inte kan förklara, och i stället söker förklara de övriga, tror jag här, att det är ett annat kriterium som spökar: att de skall ha folklig förankring.

Vi har här en barnboksförfattare, en vispoet, en filmstjärna, en regissör och en sångerska. Man får intrycket att vuxna personer inte läser böcker. Denna form av populistiskt ”folkliga” hänsyn, som i själva verket visar en föraktfull inställning till folkets bildningsnivå och försvårar de möjligheter till förbättringar i folkbildningsavseende som faktiskt är möjliga, är ingen vacker syn. Kunde man inte få åtminstone en verklig representant för kulturens huvudgenre, litteraturen? Dessutom verkar det finnas ett sista, mer underförstått kriterium: att lika många män som kvinnor skall finnas på sedlarna. Detta är absurt, då även den mest inbitne feminist måste medge, att de flesta framgångsrika på kulturens område har varit män (om också att det kan ges strukturella förklaringar – sämre möjligheter till utbildning till exempel).

Så för att sammanfatta är beslutet om de nya sedlarna ytligt, ohistoriskt, populistiskt och politiskt trendkänsligt. Man får hoppas att detta inte är en god mätare på det allmänna kulturtillståndet.

Simon O. Pettersson är germanist och frilansskribent. Debuterade tidigare i år med diktsamlingen Athens ruiner (Aguéli förlag).

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner