Print Friendly

De nya emigranterna

Av Redaktionen | 31 december 1972


1972


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

FOLKE LINDBERG:
De nya emigranterna
Nittio procent av alla svenska industriföretag är familjeföretag. Trots detta
tycks man på ansvarigt håll ej ha analyserat hur lagar och förordningar drabbar
dessa företag, konstaterar direktören för
Familjeföretagarnas Förening, Folke
Lindberg. Skillnaderna i beskattning
mellan familjeföretag och andra företag
medför att familjeföretagens kapacitet
ofta måste mångdubblas jämfört med ett
börsnoterat eller ett kooperativt företag
för att kunna redovisa samma netto.
Deras avkastning måste sålunda även
täcka löneuttaget för finansiering av förmögenhetsskatten på företagets fastigheter, maskiner och inventarier. Då
den progressiva inkomstskatten är
knuten till fysisk person försvåras också
investeringarna. Många företagare har
nu funnit en lösning på dessa problem
genom att själva emigrera och därigenom
möjliggöra för företagen att fortleva.
Det talas och skrivs en hel del om våra
svenska familjeföretag i dag. Jag vågar
därtill påstå, att detta, åtminstone på ansvarigt håll, i stort sett sker i välvillig ton.
Översåtar av olika digniteter ställer också
gärna upp vid jubileer, fabriksinvigningar
m m och talar om familjeföretagens betydelse för samhället ur social och näringspolitisk synpunkt och om deras insatser för
stärkande av svensk ekonomi. Som bevis
på välviljan finner vi exempelvis en
ökad flora av olika statliga och allmän-betonade institutioner och inrättningar med
uppgift att lämna företagsstöd. I samband
med dessa har dessutom många gånger
familjeföretagen blivit speciellt omnämnda
och rekommenderade en välvillig behandling.
Hur kommer det sig då, att stämningen
inom familjeföretagsamheten sällan legat
på så låg nivå som fallet är just nu. Man
jämrar sig över kriser, konjunkturnedgångar, utlandskonkurrens, hård beskattning – några kallar det konfiskation. Men
dessa bekymmer har väl alltid funnits.
Alarmerande i dagens situation är företagarens påtagliga känsla av övergivenhet,
hopplöshet och resignation. Den har ej
funnits förut- åtminstone ej så klart uttalad. Det är som om luften gått ur den
enskilde företagaren. Han – och hon –
har i alltför många fall förlorat framtidstron, kampandan, självtilliten, motivationen.
Man kanske bör enas om att ett familjeföretag – oavsett företagets juridiska
form – är ett företag, där en person eller – för att använda kommunalskattelagens ord – ett fåtal svarar för anskaffandet och hållandet av det riskvilliga egenkapitalet. (Fåtal kan dock enligt skattemyndigheterna i praktiken vara en hel del
– åtminstone 75.) Familjeföretaget kan
således normalt ej skaffa riskvilligt kapital på börsen eller som de kooperativa föreningarna genom anonyma medlemmar.
Familjeföretagaren får skaffa det riskvilliga kapitalet själv, bäst han kan. Med dagens besvärliga läge på kapitalmarknaden
är det ganska förklarligt, att familjeföretagen då lätt kan komma i kläm. Men
man får å andra sidan inte glömma, att
många företag, troligen de allra flesta familjeföretagen, inte arbetar med i första
hand produktionsfaktorn kapital utan med
faktorn arbete. Det är företagarens egen
insats, som är utslagsgivande. Så är fallet
i de flesta serviceföretag och ofta i de fö-
retag, där det gäller intellektuella prestationer, exempelvis arkitektbyråer m fl,
dessutom i alla de företag, som professor
Erik Dahmen döpt till levebrödsföretag.
Man arbetar huvudsakligen med sin egen
och några få anställdas arbetskraft. Det
kapital man behöver är inte så stort, att
det vållar alltför svårbemästrade bekymmer för företagaren, jämfört med vad som
gäller medborgarna i övrigt, och företaget
har knappast heller givits någon evighetsinriktning.
Stora svårigheter för familjeföretagen
När det gäller de företag, som i något högre grad arbetar med produktionsfaktorn
kapital, dvs med varulager, inventarier,
fabriksbyggnader; maskiner etc, blir be- 387
kymren i dagens läge långt svårare. Härvidlag behövs intresse och kanske framför
allt kunnande från överhetens sida. Men
familjeföretagarna torde ha visst fog att
citera profeten Jesaia, som på sin tid klagade: »De ära mig med sina läppar, men
i sina hjärtan äro de mig fjärran.» Även
om överheten uttrycker sig mycket vänligt
om familjeföretagen, är det praktiska kunnandet om och intresset för denna nationalekonomiskt betydelsefulla grupp företagare (cirka 90 % av alla svenska industriföretag är exempelvis familjeföretag) ofta
förbluffande obetydligt. Jag kan ej motstå frestelsen att citera några ord ur Assar Lindbecks föredrag i mars på sparbankskonferensen i Stockholm. De tolkar
väl dagens situation: »Det är svårt att se,
hur familjeföretag skall kunna startas,
växa och överleva i denna miljö. Tillgänglig information tyder också på att nyetableringen i högre grad stoppat upp, och att
existerande företag i stor utsträckning utbjuds till försäljning. Eftersom nya företag och små företag spelar en utomordentlig roll för ekonomins vitalitet på sikt, har
ett samhälle mycket att förlora på att
kväva familjeföretagen. Det är, enligt min
mening, inte någon ond vilja från myndigheternas sida bakom denna utveckling.
Man har helt enkelt inte brytt sig om att
analysera verkningarna av genomförda
åtgärder. Det gör man i själva verket sällan inom det politiska livet.»
När man läser en del av de senaste årens
vetenskapliga behandling av familjeföretagsamheten, finner man som en röd tråd
ett beklagande, att denna grupp inom
388
svenskt näringsliv icke blivit ordentligt eller på långt när tillfredsställande analyserad eller ens beaktad. (Se exempelvis banbrytaren på området, professor Sven-Erik
Johansson i Stockholm, som talar om värdet av kunskaper i stället för åsikter,
Umeåekonomerna med professor Dick
Rahmström i spetsen, docent Gunnar
Eliasson, Industriförbundet m fl). Bristen
på vetenskaplig analys av familjeföretagens problem i vidsträckt bemärkelse har
inneburit, att en hel del mer eller mindre
dilettantmässiga djupsinnigheter sagts och
skrivits om familjeföretagen som enhetlig
grupp, utan att auktorerna alltså haft
grundmaterial eller egen förmåga för en
analys av vad som eventuellt verkligen
brister och vad som i så fall generellt kan
och bör göras för att åt samhället rädda
den viktiga funktion inom vårt näringsliv,
som familjeföretagen fyller.
Några ser i familjeföretagens problem
nära nog uteslutande ett skatteproblem,
några ett generationsväxlingsproblem, några ett kapitalproblem, några ett brist-på-
utbildningsproblem etc. Författaren eller
talaren grips av intresse för en grupp företag eller ett visst avsnitt, som han behandlar, och med icke-vetenskapsmannens lätthet för generalisering händer det, att han
applicerar sina rön som en slags enhetsstämpel på hela den stora, faktiskt mycket
heterogena gruppen. Det blir på så sätt en
mängd företagsekonomiska vitaminpreparat som distribueras. En del är utmärkt,
en del bara munväder. Det är svårt att
gallra. Men framför allt är det ju ofta
inte alls familjeföretagen, som behöver
medicinen; det är många gånger den över·
het, som bestämmer om våra ekonomiska
lagar och regler.
Familjeföretagen är naturligtvis högst
individuella. Man får inte glömma, att ett
familjeföretag kan växla i storleksordning
från varm-korvgubbe till, här i Sverige,
exempelvis ett av världens i kylbranschen
största rederiföretag. Det ligger i sakens
natur, att det är orimligt att försöka klämma in alla dessa till art och storlek olika
företag i samma uniform. Man kan inte
ens bunta ihop dem efter branscher, även
om åtskillnad bör ske långt mer än vad
som vanligtvis är fallet mellan exempelvis
handel, service, industri etc.
Givetvis fordras därför djupgående analys av lagars och förordningars inverkan
på det ekonomiska livet, eftersom förordningar kan få olika inverkan på olika grup·
per. Kapitalskatteberedningen, exempelvis, vars uttalande kunde få och fått långtgående företagsekonomiska effekter, ägnade icke en tanke åt någon sådan analys;
sådan brist skapar emellertid osäkerhet i
– stundom omöjliggör – företagens planering och hämmar initiativ.
Beroende på bristande grepp om fråge·
komplexet kan man stundom komma till
helt skilda uppfattningar om familjeföretagens – enkannerligen familjeföretagarnas – situation generellt sett, trots att
man åtminstone avser att göra seriösa undersökningar och arbetar med bästa in·
tentioner. Jag kan exemplifiera det sagda
med en sammanställning av några inter·
vjuer i två av våra ledande dagliga tidningar här i landet – båda av den 15/1
1972. Dels gäller det en artikel i Göteborgs
Handels och Sjöfartstidning, och dels en
artikel i Dagens Nyheter.
I Handelstidningen (sidan 10) sägs under rubriken »Ideer saknas»: »Oavsett om
miljön är uppfinningsvänligare eller ej hos
de mindre företagen, så visar de undersökningar som gjorts i Sverige, att bristen på
ideer som är lämpliga att utveckla hos
mindre och medelstora företag är allvarlig. Ideer saknas.» Samma dag alltså kan
man läsa följande i Dagens Nyheter (sidan 19): »Men svårigheterna är många:
inga pengar till utveckling och experiment.
Ideer finns men ingen kan satsa på dem.»
Detta är ett exempel av många. Båda
tidningarna har säkerligen rätt, var och
en ur sin skribents och vederbörande företags snäva synvinkel. Men nog blir familjeföretagare – och myndigheter – villrådiga.
I rättvisans namn skall framhållas, att
-företagsstimulerande åtgärder vidtagits.
Det bör bl a nämnas, att finansminister
Gunnar Sträng gjort ett ingripande vid
utformningen av kapitalskatterna, vilket
principiellt torde ha större betydelse än
många inser vid första läsningen. Vår gamla förmögenhetsskatt har ju blivit en helig
ko, som ingen politiker av vilken schattering det vara må vågar röra. I sin antikverade utformning är emellertid begreppet förmögenhet illa underbyggt. Samma
regler gäller exempelvis en förmögenhet,
vilken ger avkastning eller är lättillgänglig för konsumtion – sparbanksmedel,
börsaktier, obligationer – som för tillgångar, vilka ”ngår i produktionen med
visst bokfört eller nominellt värde; alltså
tillgångar, som kanske varken ger avkastning eller går att realisera, exempelvis en
tom fabriksbyggnad i en glesbygdsindustri.
Finansministern har till kapitalskatteberedningens förtrytelse gjort en intressant
distinktion mellan »aktivt» och »passivt»
kapital och framhållit, att man borde vara mer rädd om det aktiva, dvs om vad
vi väl normalt kan kalla produktionsfaktorn kapital. Med detta som bakgrund gav
han familjeföretagare – det är som bekant enbart sådana företagare som betalar
förmögenhetsskatt v1ssa lättnader.
»Lättnaden» innebar för all del blott, att
man i ett visst, begränsat avsnitt behöll
förmögenhetsskatten i dess tidigare läge,
när skatten i övrigt härom året höjdes.
pen högst berättigade gesten skänkte
emellertid Sträng en goodwill – ej så
mycket för skattelindringens skull, den var
som sagt begränsad, men för att han vå-
gade tumma på vårt dammiga förmögenhetsbegrepp.
Beskattningens inverkan
Även om man alltså kan exemplifiera vissa »lättnader» för familjeföretagen, ändrar
det ej i sak det Lindbeckska omdömet
ovan. Den direkta, påtagliga belastning,
som de makthavande medvetet eller omedvetet lagt på familjeföretagen, har nämligen blivit nära nog orimlig. Många, för
att inte säga de flesta, undrar i dag om
myndigheterna över huvud taget vill ha
kvar dem. Som exempel på belastning av
företagsamheten – den må vara medveten eller bero på bristande kunnande –
kan antydas Sven-Erik Johanssons analys
av det genom kapitalskatterna ökade kravet på avkastning.
Alla företag måste ju ha en viss avkastning för att kunna betala räntor, möta
kommande investeringsbehov etc. Till detta kapacitetskrav har emellertid på familjeföretaget lagts ytterligare krav på en avkastning, som, förutom vad ovan sagts,
skall täcka det speciella löneuttag ägarna
måste göra för att kunna betala förmögenhetsskatt. Denna utgår på den »förmögenhet» företaget representerar genom sina
fastigheter, maskiner, inventarier m m –
även om företaget som sagt går med underskott. Ett familjeföretags kapacitet måste därför ofta mångdubblas jämfört med
ett börsnoterat eller ett kooperativt företag i motsvarande läge för att kunna redovisa samma netto. (Trots detta värderas
enligt en inom Familjeföretagens Förening
nyligen gjord utredning familjeföretagens
aktier i regel relativt sett väsentligt högre
än de börsnoterade aktiebolagens.)
Icke blott förmögenhetsskatterna utan
även den progressiva inkomstskatten är
knuten till fysisk, dvs enskild person. En
investering i ett börsföretag eller kooperativt företag blir även härigenom utomordentligt mycket förmånligare än en investering i ett enskilt företag. I detta måste
man ju för att spara ihop 20 000 kronor
vid större förmögenhet först ha en nettovinst på ca 100 000 kronor, medan det för
ett aldrig så stort aktiebolag räcker med
en vinst på cirka 40 000 kronor och för
det kooperativa företaget cirka 35 000.
När familjeföretagarna nu gör vad de
kan för att trots allt hålla en någorlunda
likviditet och ro företagen vidare, vill fj.
nansministern dubbla löneskatten. Hr
Sträng lär enligt pressen anse det barnsligt,
att företagarna jämrar sig. För familjefö-
retagaren, som driver enskild firma, innebär löneskatten ett direkt extraskattetilllägg, ej blott för beräknad lön utan beräknat på hela taxerade rörelseinkomsten.
Detta kan slå ut företagaren exempelvis
som underleverantör – kunden kan nu kö-
pa billigare från utlandet. Den extra smällen verkar medvetet utdelad – men varför?
Av prestigeskäl vill man ej erkänna,
långt mindre rätta företagsekonomiska felgrepp. Istället lappar man efter lägenhet
med lån och subventioner. Vi har kommit
i den situation, som i SNS skrift »Blandekonomi på villovägar» Göran Alvinsson
uttrycker på följande sätt: »Företagen
kommer så småningom att upptäcka, att
det kan löna sig bättre att utverka speciella förmåner från myndigheterna än att genom ökad effektivitet hävda sig i konkurrensen. Marknadsekonomi riskerar att utvecklas till en myglingsekonomi.» (Nu refererade skrift är för övrigt väl värd att
studera; den utkom 1972.) Det stimulerar
ju inte heller familjeföretagsarnheten.
Företagare tvingas emigrera
Senare åren har som bekant pågått en
stark intensifiering av näringslivets verksamhet ut över det egna landets gränser.
Ett tidsbetonat- man skulle kunna säga
normalt – inslag i pågående internationaliseringsprocess är svenska direkta investeringar utomlands. 1971 räknade man så-
lunda med att omkring en tiondel av den
svenska industrins kapitalstock fanns utomlands (Nils Lundgren i Nationalekonomiska Föreningen 16/12 1971.) Inför den osä-
kerhet och de orimliga kapitalsvårigheter,
som framförallt större familjeföretagare,
som måste arbeta med produktionsfaktorn
kapital har känt, är det naturligt, att dessa har ett särskilt incitament att se sig om i
världen efter ett mer företagsvänligt klimat. Kapitalskatterna drabbar ju direkt
blott den fysiska personen. Genom att ägaren flyttar ur landet kan alltså själva företaget komma ifrån det hårdare kapacitetskrav, som faktiskt ställs på familjeföretag;
och det kan på så sätt överleva. Samma
gäller progressiviteten. Ett patent som exploateras av uppfinnaren i utlandet ger
praktiskt taget alltid större netto än vad
han får hemma, och ger därmed möjligheter till vidare produktutveckling; men
tyvärr försvinner också våra bysnillen i
stor utsträckning genom dessa »utlokaliseringar».
Nu antydda exempel gäller folk, som
flyttar för att de själva eller deras företag
skall få en möjlighet att ekonomiskt överleva och för att över huvudtaget möta mer
framför allt företagsekonomisk förståelse.
Men varför flyttar folk, som inte har förmögenhet eller kanske ens en rörelse?
Många känner stark oro inför rättslösheten här i landet – den är otäck, och statsmakternas svala intresse att bekämpa den
känns förnedrande. Inom detaljhandeln
lär man exempelvis kalkylera, att ett par
hundra miljoner kronor om året försvin- 391
ner i småstölder. Uteblivna, meningslösa
polisanmälningar förbättrar brottstatistiken, och så blir det väl ännu färre poliser.
En del företagare fruktar att gå ensamma
med dagskassan till bankfacket på kvällarna. Sedan länge gäller regeln, att man inte
låser kassalådorna för natten, ty då slår
tjuvarna sönder även kassaapparaten.
Ej så få duktiga företagsledare har lärt
sig företagsamhet i privata handelsskolor.
Med hänsyn till bl a val av lärare från affärsliv och domstolar kan få institut mäta
sig med dessa, när det gäller att få teori
och praktik att bli levande och passa samman. De privata instituten, prisade av
elever, kommuner och näringsliv, skall
emellertid nu bort.
Stora kretsar här i landet har tagit som
sport att smutskasta företagsamheten, enkannerligen familjeföretagen. I detta sammanhang kan vara på sin plats att räcka
en blomma till Rune Moberg, som i tidningen SE (1972, nr 17) på sitt oefterhärmliga sätt hyvlar av TV för dess osakliga och tendensiösa övertramp, när det
gäller bl a att redovisa familjeföretagsamhetens problematik. Vad Moberg säger om
TV gäller vissa delar av dagspressen, där
man ersatt saklighet och konstruktiv politik med puerila giftigheter.
Familjeföretagarna är sällan politiker.
Det är synd, ty då kanske de bättre kunnat
negligera ovederhäftig kritik. Men de är
affärsmän. De vet, vad som fordras för att
hålla en rörelse igång, och de upplever direkt och starkt den många gånger ringa
visdom med vilken myndigheterna handhar vår ekonomi. Och härom finns mycket
392
att säga.
Nu finner man våra stora världsstä-
der en hel del högkvalificerade tekniker,
ekonomer och annan utbildad svensk ungdom. Svenska Civilekonomföreningen
exempelvis har – sig själva kanske ovetande- en av sina större underavdelningar i New York. Ofta är de fallna efter familjeföretagare. De har på nära håll sett
företagarnas, för utomstående okända, slitsamma och stressande arbete. De har också
upplevt den utomordentligt ringa förståelse, som hans arbete röner, när det verkligen gäller. Många har gripits av bitterhet över den hart när otroliga okunnighet
om även tämligen elementära problem,
och över den många gånger snorkiga inställning, som en företagare möter, och
som vittnar om ytlig syn på hithörande
företagsekonomiska och nationalekonomiska problem. Med hänsyn tagen till hela
landets befolkning blir det kanske antalsmässigt inte så många promille, som flyttar, när de för egen del och för familjen
ej kan finna en meningsfylld tillvaro. Men
sannerligen, det är tyvärr inte de dummaste, som lämnar oss. Och de blir allt fler.
Det skulle vara intressant att veta, vad
denna utvandring i olika former kostar
landet. Det borde vara än mer intressant
att söka utreda, hur mycket landet skulle
tjäna på att genom företagsstimulerande
åtgärder återvinna en företagsvänlig atmosfär, så att vi kan – om inte lyckas
få tillbaka våra utvandrare – likväl behålla övriga folket hemma.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner