Print Friendly

De icke krigförandes förpliktelser

Av Redaktionen | 31 december 1941


1941


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DE ICKE 1\RIGFÖRANDES
FÖRPLIKTELSER
Av docenten JOHAN A”KER1VIAN, Lund
SvERIGE och Schweiz äro de enda europeiska länder, som sedan
1914 inte deltagit i krig eller inbördeskrig eller blivit besatta av
främmande makt. Sverige och Schweiz äro de enda länder i
Europa, som från 1914 till1941 oavbrutet varit neutrala eller, med
en mera passande benämning, icke krigförande.
År detta icke krigförande tillstånd endast en passiv egenskap~
Finnes det inga förpliktelser, som den icke krigförande bör uppfylla för att rättfärdiga sin undantagsställning~ Den generation
av svenskar, som upplevat det första världskriget, lära icke stå
främmande för denna frågeställning, ty 1914-1918 hade den för
många en verklig innebörd. Visserligen bevittnade det stora flertalet striden mellan allians och entente med sympatier för den ena
eller den andra parten, men många höllo samtidigt den svenska,
nordiska och europeiska målsättningen i klart sikte och några
vågade till och med säga: alla ha rätt. Då kriget avgjorts, blev
det emellertid tydligt, att de krigförandes teser alltför godtroget
accepterats av de icke krigförande, och medvetandet om att det
för oss icke gällde att välja mellan två om hegemonien kämpande
stormaktsblock, kom åsiktsbildningen att slå in på två nya spår:
Det ena ledde till skepsis beträffande all utrikespolitisk ideologi;
det andra förde till folkförbundet, som trots sitt krigiska upphov
ansågs kunna befrämja freden.
Båda linjerna måste snart slå in på nya riktningar och båda
framkallade besvikelser. De som frånskilt de utrikespolitiska
blickfälten betonade den ekonomiska expansionen, men Sveriges
s. k. andra stormaktstid på grundval av exportökning och internationell investering avslutades med Kreugerkrisen och en icke
önskad kontakt mellan internationell ekonomi och internationell
politik. Den politiska linjen i folkförbundets tecken gick till kris
vid 1930-talets mitt, då satsen om den totala freden för småstaterna
-· ·….
445
.1′
Johan Akerman
framstod icke som ett freds- utan som ett krigsinstrument. Först
i det andra stormaktskrigets skugga växlades därför folkförbundspolitiken om till aktiv nordisk politik, men här kom krisen, snabb
och våldsam, den 30 november 1939 och den 9 april 1940, för att
ytterligare fördjupas under 1941 genom Finlands deltagande i
stormaktskriget och Islandgindragande i en annan världsdels intressesfär.
Vi kunna icke för närvarande peka på något resultat av vår
anslutning till folkförbundstanken under mellankrigsperioden och
vår nordiska politik har av fyra stormakter berövats sitt konkreta
underlag. I detta läge, som karakteriseras av att kontinuiteten
i de svenska strävandena blivit avbruten, finnes det två sätt att
reagera enligt det minsta motståndets princip. Man kan dels i det
längsta söka bortse från fakta och faktiska tendenser och söka föreställa sig situationen som en »Övervintring» med automatiskt följande vår samt »alltings återställelse» till normala förhållanden,
var nu denna norrnalitet skall återfinnas bakåt i tiden – 1938,
1929, 1913 eller 1815. Eller också kan man fullständigt acceptera en
av de krigförandes program och säga: Deras sak är vår.
Just i en tid, då alla politiska tankelinjer i vårt land utsatts för
en svår chock, är det frestande att övertaga den ena stormaktsgruppens ideologi och sålunda »gå udenom» den inre, oavbrutna
kamp, som ensam kan uppbära en självständig åsiktsbildning.
Ett odifferentierat partitagande tillåter den »neutrale» åskådaren
att leva med i kampen och deltaga i dess spänning utan att bära
dess omedelbara konsekvenser. Ä ven för dem, som inse frågans oerhörda komplexitet och omöjligheten att förlägga rätten på den ena
eller andra sidan, är det frestande att rationalisera sin ståndpunkt
och endast beakta de företeelser, som stödja densamma. Denna
uppfattning försvaras ofta med argumentet, att ett ensidigt partitagande i det ena lägret kräver en motvikt i form av ett lika ensidigt partitagande för den motsatta sidan.
Med denna inställning sviker man enligt vår mening de icke
krigförandes väsentliga förpliktelser – skyldigheten att söka nå
fram till en bedömning, som svarar mot våra egna målsättningar
och som måste innehålla ideer, vilka kunna återfinnas, dels hos
den ena, dels hos den andra av de krigförande parterna och därutöver principer, som båda nu helt bortse ifrån. Den avsiktliga förenkling av den politiska frågeställningen, vilket för en krigförande
är ett medel att nå det enda viktiga målet, den slutliga segern, kan
hos en icke krigförande jämnställas med självuppgivelse. Bara
446
De icke krigförandes förpliktelser
man tar några steg bakåt och .framåt i tiden och några steg till
angränsande- vid diskussionen över fronterna dolda- problemkomplex, framträda frågeställningar av annat slag än ett schema
i svart och vitt. Sådana schemata äro abstraktioner – för den
krigförande nationen är kriget det enda konkreta. Ett icke krigförande folk, som gör en av de krigförande parternas tes till sin,
söker undgå alla förpliktelser – både krigets offer och den neutrala kulturnationens svåra skyldighet att trots tidens oro söka
fullfölja ett konstruktivt tänkande och en konstruktiv politik.
Det har sagts, att detta andra världskrig endast är ett krig om
ekonomiska värden, om råvaror, om utrymmen för en fortfarande
växande befolkning. striden skulle alltså nu stå mellan de stora
arealernas stater, Brittiska Imperiet, Förenta Staterna, Ryssland,
Kina och de små arealernas stater, Tyskland, Italien, Japan. Kampen gäller råvaruområden och kolonier och i ännu högre grad
koordinerade produktions- och avsättningsområden, men den gäller
också principerna för världhushållets organisation. Det är icke
bara frågan om äganderätten till oljefält och koppargruvor, gummiplantager och vetejordar, utan också om produktionens och
handelns rationella ordnande med därmed följande sociala konsekvenser.
Den ekonomiska rivaliteten mellan stormakterna är ett faktum.
Men därutöver framträder tiden efter 1914 som en revolutionsperiod med andra frontlinjer än de, som bestämmas av den ekonomiska konkurrensen mellan rika och fattiga stormakter. Partidoktrinerna voro före det första världskriget väsentligen internationella ideologier – konservatism, liberalism, socialism voro
representerade i alla de ledande nationerna. Genom kriget och
krigets konsekvenser blevo dessa internationella ideologier omsmälta och överflyglade av varje stormakts nationella program,
som skulle giva uttryck för nationens renodlade egenskaper, värderingar och mål. Dessa idealtypiska program, som sedan 1914 växt
allt djupare in i stormaktsbefolkningarnas medvetande, söka sig
till de nationella säregenskapernas källor. Vad vi nu bevittna är
väsentligen en kraftmätning mellan fyra sådana program – ett
engelskt, ett amerikanskt, ett ryskt och ett tyskt – tillkomna under
fyra på varandra följande århundraden, men aktualiserade och
skärpta genom det senaste kvartseklets nationalitetsstrider.
Englands program är framför allt inkorporerat i »Declaration
of rights» (1689), som innebär det engelska borgarståndets emancipation. Inga parlamentsreformer, inga kortvariga samlings- eller
447
..
·’
Johan Akerman
arbetarregeringar ha i grunden ändrat det engelska samhällets
struktur; företagarintressets dominans vid sidan av den .fortfarande bestående feodala principen har givit det engelska samhällslivet dess enastående balans och kontinuitet, som nu åter utsättes
för ett hållfasthetsprov. Det är karakteristiskt, att medan det
första världskriget i dess kritiska skede, då kompromissfreden
skymtade, bevittnade en liberal regeringschefs ersättning med en
radikal, leder det andra världskrigets kanske farligaste avsnitt till
en personväxling inom det konservativa partiet. Ju hårdare tryck,
som nationen utsättes för, desto mer söker den sig tillbaka till
sekelgamla principer, även om dessa utformats i en historiskt
helt olikartad social miljö. Det är en i andra länders historia fullkomligt okänd kontinuitet i det faktum, att Marlborough, som tryggade »the glorious revolution» och därigenom möjliggjorde »the
declaration of rights», nu som nationens ledande personlighet efterträdes av Churchill, sin ättling i nionde led. England strider för
sitt imperium, men det strider lika mycket för det engelska borgerliga samhällets bestånd.
Den amerikanska »Declaration of independance» (1776) är i
historisk belysning en antites till den engelska »Declaration of
rights». Adams, Hancock, J efferson vände sig mot de engelska
soldaternas uppträdande i kolonien och mot thetullen, men de vände
sig främst mot representanterna för den samhällsgrupp, som i
England blivit en erkänd makt – det högre borgerskapet. Det
amerikanska .frihetskriget var i grunden icke ett krig mellan den
amerikanska kolonien och den engelska kronan utan ett inbördeskrig mellan »lojala borgare», som understöddes från London, och
»rebeller», som understöddes från Paris. Under hela 1800-talet och
tydligast under Lincolns presidentperiod är det självständighetsförklaringens demokratiska pionjäridealism, som bildar amerikanismens ryggrad. Och när Wilson år 1917 ansluter sig till västmakterna, sker det »to make the world safe for democracy» — en
sats som icke kunde ha präglats i London. När man i Förenta staterna genomskådat innebörden av den fred, som åstadkommits i
Europa, beslöt man sig för att först och främst tänka på Amerika;
självständighetsförklaringen och Lincoln äro åter idegivare, »no
frozen strata of classes» skulle vara det amerikanska samhällets
formel. Under den nuvarande konflikten reagerar den amerikanska
befolkningen i självständighetsförklaringens anda mot Europas
militärt utformade lydnadsplikt och mot dess, trots alla revolutioner bestående, tradition från stånds- och klassamhällets tid.
448
De icke krigförandes förpliktelser
Roosevelt rustar icke mot anfall över Atlanten; han rustar mot
ideer, som strida mot de amerikanska pionjärernas frihetsbegrepp.
Den sovjetryska staten, som haft bestånd i nära ett kvartsekel,
har i princip byggt hela sitt system på det kommunistiska manifestet (1848). statens övertagande av produktionsmedlen, kulakernas likvidering, 5-årsplanernas utformning -· allt har man sökt
bringa i överensstämmelse med Marx’ lära. Den marxska samhällsstrukturen kommer till uttryck i ordningsföljden »industriarbetare,
jordbrukare, intelligentia», men härtill har fogats en maktfaktor,
den centrala ledningen, som lägger tonvikten på det sista ordet i
termen proletariatets diktatur. stora avsteg från det kommunistiska programmet ha visserligen visat sig nödvändiga: Den med
amerikanska och tyska förebilder genomdrivna industrialiseringen
– för att så att säga i efterhand skapa förutsättningar för den
av Marx förutsagda revolutionen- ha fordrat löneskalor och profitberäkningar, som strida mot den ekvalitära principen; upprustningen har tagit en allt bredare plats och har förändrat de ursprungliga planerna; den utrikespolitiska expansionen har så
småningom mera anknutit till det tzaristiska Rysslands imperialism än till Lenins förening av pacifism och internationell proletär
revolution. Programmet har blivit mindre teoretiskt och internationellt och alltmera ryskt. Stalin strider för det kommunistiska
programmet men också för det ryska välde, som grundlades av
Peter den store; den nationella ryska stormaktsideologien kan ej
längre skiljas från den socialekonomiskt kommunistiska.
Det tyska programmet är inneslutet i Hitlers »Mein Kampf»
(1925), som utgör föreningsbandet mellan det första och det andra
världskriget. Det tyska rikets enande hade den napoleonska ockupationen till bakgrund; det- nationalsocialistiska Tysklands väg
till makten börjar vid det wilhelminska Tysklands nederlag. Men
det nutida kravet på »Ehre und Freiheit» var också Fredrik den
stores, liksom Fichtes och det tyska folkets under det förnedrande
1920-talet. I sin kritiska del vänder sig det tyska nationalsocialistiska programmet mot Versaillesfredens segrarmakter och mot
dem, som accepterat denna fred såsom definitiv, liksom mot de
samhällsgrupper, vilka utan social ansvarskänsla förtjänat på inflationen. I sin konstruktiva del realiserar det folkgemenskapen
och ledarprincipen på grundval av kamratskapet i skyttegravarna;
inför döden falla alla klassgränser och detta bör gälla även under
fred, den militära trohetseden är ett alltid och för alla giltigt bud.
Som ett tvångsfritt, icke på den militära makten baserat, sam- 449
-· .. ‘ ,-· .
-: .f
Johan Akerman
arbete aldrig lyckats på den europeiska kontinenten och detta
samarbete även störts av makter, som ha intresse av att spela ut
de kontinentala staterna mot varandra, kan Europas förenta stater enligt programmet endast förverkligas under ledning av kontinentens starkaste makt. Därmed sammanhänger den ekonomiska
storrumsprincipen, som åt den europeiska kontinenten skulle tillförsäkra den effektivitet i produktionens fördelning och i handelsutbytet, som kommit Amerikas Förenta Stater till del. Det ekonomiska programmet förutsätter, att det politiska programmet blivit
löst och detta sistnämnda utgår i sin tur från uppfattningen, att
endast den tyska ledareprincipens tillämpning på samarbetet
mellan kontinentens stater kan giva Europa fred och förtroende
till framtiden.
Den engelska borgerliga liberalismen, den amerikanska demokratismen, den ryska kommunismen och den tyska nationalsocialismen äro resultat av fyra skilda århundradens politiska tänkande
och handlande, men de äro alla aktuella – ja, dessa programförklaringar, som rationalisera de ledande folkens samhällstyp och
försvara deras »heliga egoism», bilda det centrala i nuets politiska
skeende. Alla bygga de på en gemensam tanke, iden om de mänskliga rättigheterna, men dessa rättigheter uppfattas olika för den
engelska, den amerikanska, den ryska och den tyska människan,
därför att arv och miljö, historia och kulturutveckling, givit dessa
folk olika psyken. Alla äro de imperialistiska program, ty de utgå
ifrån att den egna, mer eller mindre homogena, nationens värdeskala även skall utgöra norm för andra folk.
Vilken bildad och tänkande individ skulle våga påstå, att något
av dessa program är fullständigt riktigt eller fullständigt falskt;
vem skulle djärvas med en sådan dom mästra århundradens historiska processer~ Vad vi kunna säga, är, att vår egen utveckling
icke följt något av dessa spår, att vi ha vår egen bakgrund och
vår egen värdeskala, som påverkats och kommer att påverkas av
dessa program, men som icke kan sammanfalla med något av dem.
Vi ha i detta sammanhang endast betonat de fyra nämnda programmen, därför att dessa synas vara fullständigt dominerande.
Frankrikes tragedi är de förbrukade politiska ideernas tragedi,
fascismens ledareprincip har absorberats av nationalsocialismens,
och den japanska föreningen av bushido-anda och industriell expansion ligger ännu utanför det aktuella blickfältet.
För att ytterligal’e framhålla de ensidiga alternativens otillräcklighet kunna vi granska ett par ekonomiska och ett par poli- 450

De icke krigförandes förpliktelser
tiska frågor och deras relation mellan utländska förebilder och
svenska tillämpningar. Planekonomien, som brukar anknytas till
de totalitära systemen, har en amerikansk utgångspunkt, i det att
den rationella arbetsledningen vid massproduktionen av krigsmaterial under 1916-1918 endast kunde ordnas genom en hela industrien omfattande tidsplanering och fördelning av arbetskraft
och råvaror. I den ryska första 5-årsplanen omsattes dessa prin- -ciper i mycket strängare form genom fullständig centralisering
av produktionens ledning. I de tyska 4-årsplanerna hämtade man
impulser från den ryska industrialiseringsprocessen, liksom från
-egna erfarenheter under kriget och 1920-talets kartellisering av
industrien. Alla krigförande ha nu slagit in på dessa principer, och
i vårt land har samarbetet mellan staten och industrien givit utmärkta resultat och synes ha kunnat hållas på ett sakligt, av
doktrinära konflikter oberoende, plan. Skulle vi av politisk skuggrädsla ha lagt upp detta spörsmål som en principfråga om staten
contra det privata näringslivet, hade hela vårt försörjningsläge
kunnat äventyras.
Beträffande arbetsmarknadens reglering ha vi under de senaste
åren bevittnat två märkliga initiativ; det ena har tagit sig uttryck
i det s. k. Saltsjöbadsavtalet, det andra i länsarbetsnämnderna.
I socialpolitiken och framför allt i arbetsmarknadspolitiken är
andan och syftet viktigare iin paragrafen och bokstaven. Mellankrigsperioden påverkades av tre utländska inflytelser på detta
område – utom av den engelska gillesocialismen och det amerikanska shop-committee-systemet (industriell demokrati) även av
den tyska systematiska organisationen av arbetare och arbetsgivare under statlig kontroll, som under nationalsocialismen genom
Treuhandinstitutionen och principen om arbetsledaren och hans
följeslagare lånat mycket från den militära disciplinen och det
militära kamratskapets grundsatser. För de ensidiga doktrinernas
företrädare skulle det vara motbjudande, om saltsjöbadsavtalets
anda sökt lära något från de ledande industriländerna. De som
ännu hylla ultraliberala åskådningar av vida mindre realism än
J olm Stuart Mills, skulle antagligen hellre se de samhällsfarliga
konflikterna i tillväxt iin ökad kontrollmakt från samhällets sida
– för dem skulle troligen arbetsmarknadens »frihet» var proportionell mot antalet genom konflikt förlorade arbetsdagar. Det var
den andan, som den amerikanska New deal sökte begränsa, och
.som i Sverige sedan tio år är på stark tillbakagång. Det är karakteristiskt, att de som ständigt spåra utländska impulser och ideer
‘•…
451
., ‘ ..
-‘
J ohan Akerman
i svensk ekonomisk politik, som regel endast ha ett annat och då
renodlat utländskt mönster att sätta i stället.
Länsarbetsnämnderna utgöra ett försök att införa ökad decentralisation och en på större kunskap om den lokala arbetsmarknaden
grundad reglering vid behandlingen av arbetslöshetens problem.
strävandena ha på detta område i Sverige sedan länge gått i den
ökade centralisationens tecken, och man har anledning förmoda,
att det bland annat är engelska intryck, som påverkat denna första
prövande tendensväxling. Det är i detta sammanhang av stort
intresse att notera, att man i England under det senaste året kommit till klarhet om nödvändigheten av grevskapsförvaltningens.
utbyggnad- sålunda motsvarigheten till våra länsstyrelser- och
detta visserligen på grundval av krigsorganisatoriska och krigsekonomiska erfarenheter men med uttalad förvissning om betydelsen av en dylik reorganisation även under fredsförhållanden. I det
pågående franska författningsarbetet synes man vilja tillämpa en
liknande decentralisationsprincip, i det att 3-5 departement skulle’
sammanföras till regioner med större uppgifter än dem, som hittills.
tillkommit departementen.
Icke heller på det politiska området kunna vi acceptera allt eller
förkasta allt; ingen av de utländska politiska organismerna kan.
leva i vårt klimat, men alla kunna lämna värdefulla lärdomar om
tidens krav och tendenser. Bakom de icke krigförandes uppfattning om de krigförandes politiska målsättning måste ligga en värdering, och denna värdering böra vi icke lösgöra från svenska,.
nordiska och europeiska mått. Låt oss taga ett exempel från det
område, som kanske mer än något annat givit upphov till skoningslösa strider- rasmotsättningarna. Vi veta, att relativt sett finnes.
det lika många negrer i Förenta Staterna som svenskar i Finland
– andelen i den totala befolkningen är i båda fallen 11 %. Om
man hyllar principen om de likvärdiga mänskliga rättigheterna,
finnes det intet fog för krav på större hänsynstagande till det
svenska elementet i Finland än till den svarta befolkningen i
U. S. A. Vi anse en sådan jämförelse haltande – det rent kvantitativa måste kompletteras med det värdemässiga. För oss framstår
den svensktalande befolkningen i Finland som ett kulturellt tillskott i det finländska samhällslivet av större betydelse än vad som
framgår av ett numeriskt faktum. Men från den finsktalande befolkningens sida kan det göras gällande, att just denna på historisk
tradition och allmänt kulturella synpunkter fotade uppvärdering,
med sina konsekvenser för språkfrågans lösning inom undervis-·
452
——-~K·—·-·————–
De icke krigförandes förpliktelser
ning och förvaltning, lägger hinder i vägen för landets enande
och för en tendens, som ändå till sist måste dominera på grund
av den finska befolkningens avsevärt större nativitet än den svenska folkdelens. Rasfrågan kan sålunda icke frigöras från en värdering och därtill en värdering på längre sikt; förhållandet mellan
en minoritets numerär och inflytande kan icke lösgöras från en
värdeskala och denna värdeskala måste vara olika i skilda länder.
Detta exempel från den särskilt emotionellt betingade politikens
brännpunkt har mer än ett begränsat intresse; dess lärdomar
kunna generaliseras. Vi kunna icke från utlandet importera färdiga lösningar av våra egna politiska frågor, men vi kunna och
böra ständigt taga vara på de impulser till en ny tingens ordning,
som där står oss till buds. Utlandet är för närvarande detsamma
som de krigförande. Föreställa vi oss, att vi kunna hissa ned en
järnridå framför det som utspelas på krigets scen, så ha vi där intet
att hämta- om icke, så måste det även vara de krigförande, som
lämna oss material till våra egna problemlösningar. Men dessa
resultat bli våra egna först då vi brottats med dem i vår miljö
och ställt dem i relation till vår egen värdeskala.
Man citerar i dessa dagar Runebergs begynnelsefråga i »Landshöfdingen»: »Gror bragdens ära blott på stridens markf» Som
icke krigförande är det en fråga, som vi ha skäl att besinna.
Men vilken bragd utföra vi, om vi passivt göra en av de krigförandes sak till vårf Vilket bidrag till det svenska, det nordiska, det
europeiska problemets lösning kunna vi erbjuda, om vi godtaga
en av de krigförandes uppfattning i alla politiska frågor med
alla andras uteslutande? Då skulle vi verkligen ha ställt oss utanför den omformningsprocess, i vilken världen nu är inbegripen.
Då skulle vi till sist icke ha något att försvara, ty icke äro de senaste årens ansträngningar på upprustningens område endast
avsedda för ett försvar av mellankrigsperiodens levnadsstandard.
Den fred, som en gång blir verklighet, kommer med historiens
långsamt arbetande men obönhörliga konsekvens även att visa, i
vad mån vi riktigt uppfattat de icke krigförandes förpliktelser.
453
… ___…..,__

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner