Print Friendly

De humanistiska sk lärda verken och forskningen

Av Redaktionen | 31 december 1962


1962


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DE HUMANISTISKA S. K. LÄRDA VERKEN
OCH FORSKNINGEN
LIKSOM 1 DE flesta andra länder bedrivs i Sverige vetenskaplig forskning icke endast vid universitet och
högskolor, utan även på många
andra håll, bland dem särskilt i de
s. k. lärda verken. Dessa är av
olika slag, naturvetenskapliga som
t. ex. Riksmuseet och Sveriges
Geologiska Undersökning, militärvetenskapliga som t. ex. Försvarets
Forskningsanstalt osv. Talrika
lärda verk har till uppgift att
syssla med humanistiska vetenskaper; här är främst att nämna
de vetenskapliga arkiven, museerna
och biblioteken. Det är dessas
forskningsproblem, som skall behandlas här.
För den, som tjänstgjort i något
av de lärda humanistiska verken
redan under de två första årtiondena av 1900-talet och jämför förhållandena då med de nutida, är
skillnaden oerhörd. Redan den
direkta tjänstgöringstidens längd
är olika: i slutet av 1910-talet hade
man (frånsett sommarmånaderna)
6 timmars daglig tjänst, nu är det
8. Men detta är icke den viktigaste
skillnaden. Väsentligare är den
större möjligheten då mot nu att
Av professor BIRGER NERMAN
driva vetenskaplig verksamhet
inom verket.
Ser jag på det verk, som jag bäst
känner till, Statens Historiska
Museum, nu kallat Riksantikvarieämbetet och Statens Historiska
Museum, kunde tjänstemännen
ännu omkring år 1920 i betydande
utsträckning bedriva vetenskapligt
arbete där. Forskningen hade också mycket förnämliga traditioner
inom institutionen, särskilt vad
beträffar arkeologien, men även
ifråga om den konsthistoriska medeltidsforskningen och numismatiken. Det var ju främst ifrån Statens Historiska Museum i Stockholm, som med Oscar Montelius
och Hans Hildebrand den jämfö-
rande arkeologiska vetenskapen
fick sitt internationella genombrott, det var här, som Hildebrand
lade grunden till den svenska
konsthistoriska medeltidsforskningen liksom hans fader Bror
Emil Hildebrand tidigare här hade
skapat en verklig svensk numismatisk vetenskap. Numera har
tjänstemännen vid verket knappast någon tid över för vetenskapligt arbete. Detta kan synas förvå-
ilande, då tjänstemannastaben nu
är flera gånger så stor som för 50
år sedan. Men denna ökning av
personalen hjälper icke, ty ökningen av ärendena har varit ännu
mycket större under det sista halvseklet. Delvis beror detta på en
glädjande företeelse: det starkt
ökade intresset för museer och
fornvård. Men det finns även
mindre glädjande orsaker, t. ex.
den förstörelse, som hotar en stor
del av våra fornlämningar genom
den ökade bebyggelsen, vägväsendets utveckling, sjöregleringar osv.
och som nödvändiggör att krafter
måste sättas in för att bevara dessa
eller företa undersökningar, innan
de borttagas. En annan mindre
glädjande orsak är den alltmera
tilltagande byråkratiseringen från
statens sida, som tvingar tjänstemännen till ofruktbara pappersutredningar. Allt detta gör, att man
på den centrala institutionen knappast hinner med annat än att stå
allmänheten till tjänst med upplysningar, att ordna tillfälliga utställningar för allmänheten och
låna ut fynd för mer eller mindre
viktiga lokalutställningar i rikets
alla hörn, att skriva grävningsrapporter, att redigera inventarier
över fornlämningar och fynd, att
svara på remisser osv. Detta lö-
pande arbete måste ju göras. Men
när det är gjort, finns i regel ingen
tid kvar för vetenskapligt arbete.
Vad blir följden av dessa förhållanden?
En museiman är enligt statuterna
165
skyldig att även bedriva vetenskapligt arbete, dvs. han skall följa med
i den vetenskapliga litteraturen och
han skall själv utgiva vetenskapliga skrifter. Det får bli på sin
från museet lediga tid, soni han
skall göra detta. Vi är nog ganska
många, som kan betyga, hur vi för
att färdigställa något stort vetenskapligt arbete tidvis suttit på vårt
museum till långt in på nätterna.
Men man kan inte begära, att alla
ska ha krafter härtill. Tyvärr har
det också blivit allt vanligare, att
museitjänstemännen råkar ut för
fullständig överansträngning.
Den vanliga följden av den bristande möjligheten till vetenskapligt
arbete på museerna är, att de stora
verken nu för tiden icke blir fullbordade under forskarens tid som
tjänsteman. Uppnår han pensionsåldern och har krafter kvar, får
han då försöka fullborda verken
under emeritiåldern. Många är de
tjänstemän vid de lärda verken,
som vid pensionsålderns inträde
får taga upp stora arbeten, som
fått vänta i åratal, kanske i decennier. Jag kan själv intyga, hur jag
sedan 6-7 år dagligen arbetar på
Statens Historiska Museum för att
färdigställa ett stort verk i en serie
om Gotlands oändligt rika järnålder, varav jag tidigare utgivit
två digra volymer, den första tillsammans med prof. Oscar Almgren
1923, den andra ensam 1935. Det
nya verket fick läggas åsido under
mina 16-17 år som direktör för
Statens Historiska Museum. Dess
166
omfattning är så stor, att det
planschverk, jag nu lagt upp och
som utgör den ena delen av verket
– den andra är texten – omfattar
ca 2 400 bilder; ett sådant arbete
görs icke av en forskare i museitjänst.
Men det har sina sidor att uppskjuta ett arbete till pensionsåldern. Det gäller att då friska upp
sitt minne av den mängd av detaljer, som ett stort material omfattar. Det gäller att då också på nytt
gå igenom all den dithörande litteraturen, för att inte tala om den
litteratur, som tillkommit. Det blir
på detta sätt gärna ett dubbelarbete,
utfört i olika perioder av forskarens liv.
För att ge en åskådlig bild av
olägenheterna med att länge uppskjuta arbeten skall jag taga ett
par konkreta exempel.
Den framstående stenåldersspecialisten Axel Bagge inriktade sig
tidigt på bearbetningen av två av
vår stenålders allra största föremålskomplex, de väldiga beständen
från våra äldre stenkammargravar
och från de östsvenska strandboplatserna, båda med tyngdpunkten
på keramiken och vartdera innehållande flera hundratusenden av
lerkärlsbitar, representerande en
rik flora av ornamentik, den förra
gruppen även en rik formvärld,
bägge grupperna av utslagsgivande
kronologisk betydelse. I olika ställningar, till sist som föreståndare
för sten- och bronsåldersavdelningarna på Statens Historiska
Museum, sysselsatte sig Bagge med
bearbetningen av dessa jättemateriaL Då han insåg omöjligheten att
ensam bemästra dem, måste han se
sig om efter hjälp, och han lyckades omsider i en estnisk flykting,
Lili Kaelas, få en utmärkt sådan,
som avlade fil. lic.-examen i nordisk
och jämförande fornkunskap i
Stockholm och på ett utomordentligt sätt satte sig in i bägge dessa
väldiga bestånd. Kaelas kunde med
anslag av Humanistiska Fonden
ägna sig åt detta viktiga arbete,
och de bägge forskarna kunde under åren 1950-1952 utsända 2 stora
volymer om skånska stenkammargravar (vilka är de rikaste). Men
1953 avled Axel Bagge, och 1957
befordrades Lili Kaelas, som efter
Bagges död hade förordnanden vid
Statens Historiska Museum och då
hade föga tid att fortsätta sitt tidigare arbete, till intendent vid Göteborgs Museums arkeologiska avdelning. Och sedan sistnämnda år ligger arbetet med de väldiga komplexen helt nere. Dr Kaelas pensionering dröjer flera årtionden, och
det skulle ta flera år för en ny
forskare att förvärva hennes kunskaper om materialet. Den enda
möjligheten till en rationell lösning vore att skapa en befattning
för Lili Kaelas, där hon kunde
ostört ägna sig åt bearbetningen
och publiceringen av dessa väldiga
materialbestånd, som har utomordentlig betydelse för svensk och
nordeuropeisk stenåldersforskning.
Griper man inte den möjlighet, som
här på grund av unika förhållanden finns, riskerar man, att detta
grundläggande material aldrig blir
bearbetat.
Det andra exemplet gäller materialet från de bekanta sedan 1954
pågående stora utgrävningarna på
Helgön intill Ekerö. Dessa undersökningar, som kommer att fortsätta under flera år, måste betecknas som de märkligaste arkeologiska utgrävningar, som under
detta sekel utförts i vårt land. De
har lämnat ett material, som till
sin sammansättning är överraskande och enastående, med sådana
märkliga ting som t. ex. den berömda Buddhabilden och en irisk
kräkla. Även själva lämningarna
av bostadskomplexen är ytterligt
egenartade. Ledaren för utgrävningarna är, som bekant, fil. dr
Wilhelm Holmqvist. Han är föreståndare för järnåldersavdelningen
på statens Historiska Museum, och
som sådan är han fullt sysselsatt
med att leda det löpande arbetet på
sin avdelning. Men det är ju av
största vikt, att ett grävningsmaterial behandlas, medan man ännu
har ett friskt minne av alla detaljerna ute i fältet; så småningom
sjunker de undan, och det erbjuder
med åren allt större svårigheter att
tolka enskildheterna. Det borde
vara en självklar sak, att dr Holmqvist under ett antal år finge koncentrera sig på bearbetningen av
Helgögrävningarna och inte skjuta
den på framtiden, tills han blir
pensionerad.
167
Arkeologerna utbildar sig i
främsta rummet till vetenskapsmän, men när de hamnar på vårt
centralmuseum, där de bättre än
andra lär känna vårt viktigaste
material och därför bättre än andra
skulle kunna bearbeta det, då måste
de ägna sig åt löpande arbete, som
– ehuru givetvis nödvändigt att
utföra – dock i det långa loppet
är av långt mindre vikt, och stå
till tjänst med upplysningar åt personer, som i regel sysslar med arbeten av långt mindre vetenskaplig
betydelse.
På samma sätt som vid det
arkeologiska centralverket måste
det vara vid de andra lärda verken.
Medan det under äldre tider
innebar kanske de största möjligheterna till vetenskaplig verksamhet att få arbeta i dessa verk, har
det nu blivit något av kulturens
offerväsen att tjänstgöra i dem. Det
är nödvändigt att ändra förhållandena, antingen genom inrättandet
av nya tjänster eller också genom
att ge möjligheter till långvariga
speciellt vetenskapliga uppdrag
med samtidig anställning av vikarier för dem, som för längre tid befrias från det löpande arbetet. Ett
utmärkt uppslag i sistnämnda avseende har givits av dr Holmqvist,
som i en skrivelse till Riksantikvarien föreslagit, att, liksom vid universiteten en rad forskardocenturer
inrättats, borde hos statsmakterna
också för Riksantikvarieämbetet
och Statens Historiska Museum en
forskartjänst begäras, som skulle
t” . -•.
168
växla mellan institutionens vetenskapligt välmeriterade tjänstemän;
för varje innehavare borde man liksom för forskar-docenturerna räkna med 6-7 år. Man ville gärna
utvidga Holmqvists förslag till att
vid vart och ett av de centrala humanistiska lärda verken några så-
dana forskartjänster borde upprättas, så att de olika grenarna av
verkens vetenskapliga omfattning
kunde bli tillgodosedda genom
dessa forskartjänster.
De medel, som skulle fordras
från statsmakternas sida för att
hjälpa upp den vetenskapliga
forskningen vid de humanistiska
lärda verken, är ofantligt blygsamma i jämförelse med de medel,
som beviljas de flesta grenar i den
s. k. kulturbudgeten.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner