Print Friendly

De glömda inköpskartellerna

Av Mats Olsson och Carl-Johan Westholm | 16 januari 2015

Lägre bolagsskatter och högre statliga forskningsbidrag är ointressanta för de uppfinnare, som fruktar att bli bestulna på resultatet av sina mödor. Lagstiftaren måste sluta blunda för inköpskartellerna.

Karteller är olagliga – och svenska staten och EU kan bestraffa skyldiga företag med flera miljarder kronor i böter, om företagen kommit överens om ett visst försäljningspris.

Men det finns en annan slags kartell än försäljningskartell, där företag kan samarbeta i det fördolda – och om de blir avslöjade inte riskerar några böter. Det handlar om inköpskarteller. Vad är bakgrunden?

För det mesta finns flera tillverkare och leverantörer till en viss tjänst och antalet möjliga affärskombinationer är stort. Men när det finns en enda säljare, och ett antal inte alltför många köpare av en efterfrågad produkt, varav en köpare är marknadsledande, då blir inköpskarteller lockande för köparna – och särskilt för det dominerande företaget.

En enda säljare? – det handlar alltså om ett företag med en produktidé som erhållit patentskydd, som regel i 20 år. Patentet ska ju fungera som ett skydd för framtida intäkter, eftersom dessa inte kan komma förrän utvecklingsarbetet är klart.

Patentägaren har antingen ett eget tillverkande bolag, som konkurrerar med andra. Alternativt har patentägaren ingen tillverkning alls, utan har räknat med att i efterhand kunna betala kostnader för utveckling och eget arbete med enbart försålda licensintäkter.
Tillverkning och försäljning kan följaktligen bli extra lönsam för den som inte betalar licenser till patentägaren och därigenom inte betalar sin del av utvecklingskostnaderna.

Men om en tillverkare gör intrång, det vill säga tillverkar utan licens – då är det väl bara för patentägaren att stämma tjuven, så reder det upp sig? Ja, i teorin, men bara där. (Att ringa polisen, som banken gör vid ett bankrån, är inte att tänka på).

I praktiken kan följande hända:

1. Något av inköpsföretagen söker ogiltigförklara patentet. De juridiska kostnaderna kan bli oöverkomliga för patentägaren, kanske 50 miljoner kronor i ett land. Om det inte räcker – starta om processen i ett grannland…

2. Då är det väl bara för patentägaren att sälja patentet till någon av tillverkarna, om det är så värdefullt? Men de tillverkande företagen ser att de tjänar mest på att inte vara med och betala utvecklingskostnaderna; alltså vägrar de att teckna licenser och betala. De kan i lönndom lova varandra att dela på de juridiska kostnaderna för de av företagen som blir stämda (inköpskartellens andra steg).

3. Ett stort tillverkande företag, helst det marknadsledande, kan teckna en licens, men finna, att andra företag beklagligtvis inte gjort det. ”Vi är diskriminerade”, ropar det marknadsdominerande företagets jurister. ”Vi betalar inte, när våra konkurrenter inte gör det!” – och det marknadsdominerande företaget vet att deras konkurrenter inte kommer att betala, eftersom alla i inköpskartellen tjänar på det. Det verkar inte hjälpa att EU uttalat att andras fuffens inte gör det egna acceptabelt.

4. ”Ni har inte stämt våra konkurrenter!” utbrister sedan det marknadsledande företagets representanter, och pekar finger åt patentägaren. När patentägaren försöker få de andra företagen, ”konkurrenterna” att betala, då möts patentägaren med motargumentet att det marknadsledande företaget minsann inte betalat, ”så varför skulle vi mindre tillverkare göra det?”

Och så kan det hålla på, i 20 år, om patentägaren överlever ekonomiskt så länge – vilket är osäkert, eftersom uppfinnarens finansiärer kan tröttna, eller det egna företagets tillgångar inte räcker för att bekosta både produktutveckling och juridiska processer.

Men, säger många, det här problemet måste väl ändå vara överdrivet? Detta känner vi inte till. Varför har ingen tagit upp inköpskartellerna tidigare – när ”innovationer” är ett måste-ord för en politisk mötestalare?

Svaret är enkelt. Många uppfinnare som fått patent på något extra värdefullt, och som inte från början varit anställda av stat eller storföretag, de har ofta stupat och tystnat innan patenttiden gått ut. Eller så har de, ställda inför utsikten att deras kommande storverk kommer att drabbas av den juridiska iskylan, avstått från att fullfölja skapelsen.

Så länge lagstiftaren blundar för inköpskartellerna, är det kvar ett slukhål i näringslivet. Lägre bolagsskatter och högre statliga forskningsbidrag är ointressanta för de uppfinnare, som fruktar att bli bestulna på resultatet av sina mödor.

Mats Olsson är ordförande i Svenska Uppfinnareföreningen.
Carl-Johan Westholm är ordförande i Uppfinnarkollegiet.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner