Print Friendly

De döda orden

Av Markus Öbrink | 9 mars 2012

Samhällen förändras ständigt, och språket med dem. När mur och ridå föll 1989 gav det upphov inte bara till demokratisering av det forna Östblocket, utan också till en helt ny språkkultur. För de ord och fraser som tidigare varit i bruk passade inte längre. Processen har naturligtvis inget slut, språket förändrar sig i takt med behovet. Det skriver Markus Öbrink.

Politiska system har sina språk. Naturligtvis, utan språket kan man inte uttrycka systemets behov. Ett demokratiskt land behöver en passande vokabulär för att organisera allmänna val, sköta parlament och omröstningar och så vidare. På samma sätt har andra politiska system sina uppsättningar av termer, och det är väl egentligen inget konstigt i det. Men när ett system faller samman står plötsligt orden där utan att längre ha någon funktion. De blir till döda ord.

Alla språk har döda ord. Men för den som lever i språket är de ofta svåra att se – de är ju döda, och används inte längre i det dagliga talet. För den utomstående däremot blir de istället desto tydligare eftersom de så tydligt skiljer sig från resten av språket. För några år sedan flyttade jag ned till Tjeckien, ett land som gått igenom rätt många stökiga förändringar det senaste århundradet. Ganska snart började jag upptäcka att det fanns ord jag inte förstod, inte för att jag var för lat för att plugga, men för att de inte riktigt var rumsrena. Jag stötte på dem lite här och var, som i gamla trycksaker eller i skämt jag inte riktigt begrep. Varifrån kom dessa ord, dessa hemliga begrepp som man så ogärna visade upp i offentligheten?

När mur och ridå föll 1989 gav det upphov inte bara till demokratisering av det forna Östblocket, utan också till en helt ny språkkultur. För de ord och fraser som tidigare varit i bruk passade inte längre. En del var politiskt omöjliga, andra hade inte längre någon funktion. Det finns ett ord som för alltid har kommit att symbolisera socialismen. Soudruh sade man förr på tjeckiska, kamrat på svenska, det universella ordet för socialistiska medborgare. Kamrat doktor, kamrat chef, kamrat konstapel. Alla var kamrater, om än inte kamratliga. Ordet som skulle symbolisera allas lika värde, men som kom att bli en titel, ett nödvändigt prefix för den som ville hålla sig i ledet. Men när järnridån plötsligt inte fanns föll ordet snabbt ur vokabulären.

Åren direkt efter sammetsrevolutionen hade ordet fortfarande sin kraft kvar. Något som så länge varit en del av vardagen glöms inte bort så lätt. Men den som råkade säga kamrat istället för herr eller fru kunde få sig en rejäl uppsträckning, eller om det var i skolan, sämre betyg. Men ordets magi verkar ändå ha dött ut relativt fort, och redan efter ett par år började ordet dyka upp igen, men nu utanför de officiella sammanhangen. Tjeckerna tenderar nu en gång att inte ta saker på allt för stort allvar, och ordet soudruh ses nog av de flesta som ett skämt numera. På sätt och vis är det något ovanligt. I grannländerna tenderar kamrat fortfarande att vara politiskt inkorrekt, ett ord man håller sig undan. Inte direkt något man använder när man hälsar på sina vänner nere på krogen.

Men hur det nu än är med ordets status idag har i stort sett alla länder i det gamla Östblocket gemensamt att det inte längre finns kvar i vardagsspråket. Det har förpassats till historien, och tas bara fram vid särskilda tillfällen. Vilket är intressant, eftersom det innebär att ett tomrum skapas. Plötsligt finns det ett stort behov av nya ord som ska ersätta de gamla, de som inte längre är gångbara. Frågan uppkom ju: hur ska man visa respekt gentemot sina kollegor eller grannar när det inte längre finns ord som låter sig användas? Plötsligt uppstår ett tomrum.

Några gamla ord återkom, som pan učitel, herr lärare, och paní učitelka, fröken lärare, istället för kamrat. Inom andra områden bröt man ny mark. Šef eller manažer fick det bli på företagen. Arbetslivets språk, och i synnerhet språket på banker och finansinstitut, närmast översvämmades av engelska låneord, som en konsekvens av att det inte fanns en tillgänglig vokabulär. Ibland till den milda grad att man inte riktigt visste om någon faktiskt förstod orden. En bekant på ett företag här i trakten har berättat hur han och en kollega brukar spela ”bullshit bingo” under möten på jobbet. Spelarna väljer fem inlånade fraser som ingen uppenbarligen riktigt förstår, och den som först prickar in alla fem vinner…

Vad hände förresten egentligen med alla namn? Staden Zlín fick tillbaka sitt namn igen efter att i årtionden ha hetat Gottwaldov, efter Tjeckoslovakiens första kommunistiska ledare Klement Gottwald. Lenin- och Marxgatorna som fanns i stort sett varje stad och by fick tillbaka sina gamla namn, i de fall det gick. Annars fick de snabbt nya. Ibland uppstod det också rent praktiska problem: i Prag bestämde parlamentet att centralstationen skulle återfå sitt pampiga förkrigstida namn Wilson-stationen, efter den amerikanska presidenten Woodrow Wilson. Men då hade järnvägen redan gjort nya skyltar och ville inte ta ned dem igen, så det är en förändring det krävs en del efterforskning för att få reda på.

Národní podnik eller nationell verksamhet, det gamla suffixet för statsägda företag, byttes snabbt ut mot modernare ord när privatiseringarna satte igång. Och vem handlar på jednota, enighet, numera? Ute i byarna finns faktiskt butikerna kvar, även om de numera är sålda och behåller namnet av ren bekvämlighet. Eller nostalgi, kanske. På samma sätt talar ingen längre om Tuzex. Yngre vet inte ens vad det är, fastän det en gång i tiden var symbolen för västerländsk lyx. Tuzex var en butikskedja som sålde utländska varor, liksom dess kusiner Pewex i Polen och Intershop i DDR. Den som ville ha ett par riktiga jeans eller italienskt kaffe var hänvisad hit. Men vanliga tjeckoslovakiska kronor accepterades inte, den som ville handla var tvungen att ha utländsk valuta eller särskilda tuzexkuponger. Antagligen ligger det en hel del av dem kvar i byrålådor och källare, oanvändbara som de är. Namnet har förlorat sin magi, har förlorat sin klang.

Det mest intressanta är kanske ändå hur man numera ser dessa ord. De används inte särskilt ofta, det är sant. Olika länder har tagit olika vägar. I Tyskland valde man länge att nästintill ignorera det kommunistiska förflutna. I Polen ser många den tiden som ett stort sår. I Tjeckien tog man det mer med en klackspark, och lät det hela flyta ut i luddig nostalgi för vissa och grova skämt för andra. Soldatens Švejks sätt att behandla historien, skulle man kunna kalla det.

Men de döda orden ligger inte bara där och skräpar. De plockas fram ibland, dammas av och visas upp. De blir till en kod som är svår för den utomstående att komma runt, en kod med vilken det förflutna kan tolkas och förstås. De används för att åkalla de förflutna tiderna, och stänger olyckligt nog samtidigt dörren för den utomstående eftersom de är så starkt förknippade med sin period och sin plats. Genom att använda rätt ord kan man inte bara skämta utan också förolämpa eller visa beundran. Eller bara hänvisa till den gemensamma historien. Och för den som inte var med blir det hela oförståeligt. Hur kan den som inte upplevt Tuzex förstå ordet, förstå alla lukter och klangen av det, förstå vad det verkligen betyder?

Så till slut blir de döda orden en del av kulturen, vare sig man vill ignorera dem eller återuppliva dem. Ord som från början var alldeles vardagliga blir kulturella markörer som både förenar och stänger ute. Och ju större den politiska omvälvningen var, desto svårare blir det också att få grepp om dessa ord eftersom de beskriver en värld som är så avlägsen.

Med nya tider kommer så nya ord. Efter att kommunismen hade fallit kom snart nästa omvälvning: EU-medlemskapet. Med detta har nästa omgång maktord fått sitt inträde. Som tendr till exempel, lånat från engelskans ord för upphandling, eller ordet tunelovaní, tunnelbyggande. Ett ord och samtidigt en metafor. Det betyder att stjäla från företag eller myndigheter, en väl så populär sysselsättning åren efter sammetsrevolutionen. Visst hade man stulit även tidigare, men då hade tidningarna å andra sidan inte fått skriva om det.

Processen har naturligtvis inget slut. Språket förändrar sig i takt med behovet, och kommer alltid att göra så. När stora samhällsomvälvningar slår till hamnar hela kategorier av ord i förrådet. Och bara framtiden kan utvisa vilka ord som vi använder oss av varje dag kommer att vara passé om några år. Några av dem kommer samtidigt att bli kulturella markörer, som plötsligt innehåller mer än de gjorde från början.

För svenskan är på intet sätt annorlunda. Även vi har ord och fraser som försvinner, även om omvälvningarna tenderar vara mindre dramatiska här än på annat håll. Hur många vet till exempel idag vad en löntagarfond är? Med tiden kommer ordet att dö ut, men samtidigt bli en symbol. ”Taxi, var god dröj” är en fras som knappast hörs idag. Yuppies hör man sällan något om numera, de är lika sällsynta som hippies. Hur förklarar man känslan och klangen av ord som folkpark eller folkhemmet för den utomstående? Och vad kommer att vara framtidens motsvarigheter till Tuzex eller kamrat, framtidens döda ord? Vi kan bara vänta och se.

Markus Öbrink är språklärare och skribent, bosatt i Tjeckien.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner