Print Friendly

De bostadssociala, en erkonomisk idékritik

Av Redaktionen | 31 december 1949


1949


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DE BOSTADSSOCIALA
EN EKONOMISK IDEI(RITIK
Av fil. dr TOM SÖDERBERG
l BOSTADSPOLITIKEN sitter det ekonomiska tänkandet av gammalt trångt. Det har berott på att massfattigdomen haft en av
sina mörkaste sidor i bostadselände och på att privatkapitalistiskt
bostadsbygge inte är fritt från tendenser att fördröja standardhöjningen och ibland ge överdrivna vinster. Tomter och bostäder är
långtidsvaror av sådan natur, att värdestegringen i växande samhällen tillfaller ägaren, om samhället ställer sig helt utanför. Här
griper den nutida socialpolitiken in i moderna kulturländer. Det
kan ske på många olika sätt, och man kan nå långt utan att i
grunden rubba den enskilda byggnadsbranschens och hyresmarknadens funktioner och förmåga. Så väl var det ännu på 1930-talet
i vårt land.
Men lockelsen att välja en mer socialistisk väg har visat sig
utomordentligt stor. Samtidigt skyggar tvångshushållarna för det
verkligt radikala steget, som från deras utgångspunkt kunde legat
nära till hands – nämligen att socialisera tomtmarken och därmed överta hela ansvaret. När jordsocialismen dess bättre uteblivit, har emellertid bostadspolitiken blivit desto mer invecklad och
haltande. När den så mötte 1940-talet med dess väldiga påfrestningar och dess lockelser att utveckla krispolitik till varaktig
tvångshushållning, har resultatet blivit en reglering av oöverträffad krånglighet och motsägelsefullhet. Man har skapat ett nytt
ord för kallelsen på detta område, nämligen att vara »bostadssocial». Man tillsatte bostadssociala utredningen, som bl. a. skrivit
sitt slutbetänkande i två tegelstensvolymer (SOU 1945: 63,1947: 26).
Sedan har kommitten låtit ombilda och utvidga sig till Bostadsstyrelsen, och en av betänkandets huvudförfattare, dr Alf Johansson, har blivit generaldirektör i detta nya centrala verk.- Som de
bostadssocialas heliga skrift kan man räkna slutbetänkande I.
290

De bostadssociala
Ännu efter fyra år gäller det som princip och program, och det
får därför i det följande schavottera mer än färskare dokument
från tvångshushållningens olika programverkstäder.
Bostadsförsörjning kan numera inte betraktas som ett område
för enskild företagsamhet. Visserligen står enskilda eller bolag
som ägare till flertalet av våra hyresfastigheter, och visserligen bedrivs större delen av bostadsbyggandet i byggnadsfirmors
regi. Men husägarna är inte ansvariga för hyrorna eller för nå-
got annat, som väsentligen inverkar på marknaden för bostäder.
Företagarna bestämmer inte ens vad som bygges och hur det bygges, än mindre det viktigaste: hur mycket som bygges. Både bostadstillskottet eller tillgången och hyrorna eller priset och därmed efterfrågan bestämmes i sista hand av regeringen.
Såsom vid all ransonering innebär helhetens begränsning en
reglering också av delarna var för sig. Olika lägre instanser avgör i varje särskilt fall, om ett nybygge eller ett ändringsarbete
får bli av (byggnadstillstånd) och ställer i jakande fall sina villkor. När omsider alla papper är klara, framstår inte byggnadsfirman utan samhället som den egentlige målsmannen för företaget, åtminstone ur väsentliga ekonomiska synpunkter sett.
Verkningarna, bostadsbristen, drabbar alla folklager, men fördenskull kan man ju inte begära en hög allmänbildning i bostadskrångel. Bäst har de makthavande lyckats beslöja sitt ansvar för
eländet, och det har skett genom att ha kvar den privatekonomiska skylten över bygg- och fastighetsbranscherna. De som ännu
är lyckliga nog att kunna kalla sig hyresgäster ser i husvärdarna
och inte i myndigheterna sina egentliga motparter. Inför oss boende framträder samhället i stället som beskyddare genom att
föreskriva låga hyror, och regering och riksdagsmajoritet tar
gärna emot blommor för denna välgärning utan att i sammanhanget avfordras förklaring på bostadsbristen. T. o. m. företagarna
:på området har en teoretisk möjlighet att betrakta sig själva som
de handlande personerna och myndigheterna som endast faddrar
– affärerna göres ju fortfarande mest på kontoren, inte på ämbetslokalerna.
Myndigheterna är givetvis betjänta av att ha kvar företagarna
som buffert mellan sig och allmänheten. Det allmänna och berättigade missnöjet riktar sig nu åtminstone till en del mot bufferten. När det gäller förlust på verksamheten behöver samhället
också någon att skjuta över på eller åtminstone dela med. Men
företagarna behövs inte bara som skottavla och riskbärare. Fram- 21- 493444 Svensic Tidslcrift 19-19 291
Tom Söderbern
för allt är det väl så, att sakkunskap och ekonomisk driftighet
inom bygg- och fastighetsbranscherna inte tills vidare skulle kunna
uppdrivas inom ramen för en mer fullständig och formlig socialisering. Det skulle bli alltför stora missbruk, om enbart byrå-
krater skulle svara för själva rörelsen.
Bostadseländet är vad man i allmänhet kallar det: bostadsbrist.
Men vad menas närmare besett därmed~ Brist råder också på en
sådan kvalitetsvara som pälsverk eller på en nödvändighetsvara
som mattor – flertalet svenskar är utan päls och är dåligt försedda med mattor. Detta kallas inte brist, eftersom kraftspelet
mellan tillgång och efterfrågan här fungerar på gängse sätt och
håller marknaden i närheten av ett jämviktsläge. Bostadsbristen
däremot finns i den uppenbara meningen, att massor av människor är villiga att betala vad våningarna officiellt kostar och
mycket mer, men ändå kan de inte få någon. Just den vanliga
jämvikten på marknaden saknas.
Så långt är läget detsamma som beträffande kött och andra
kupongvaror, som det ju vid rådande priser skulle förbrukas avsevärt mer av, om de kunde vara fria. Den avgörande skillnaden
är att bostäder inte är ransonerade och sålunda inte tillfaller alla
i lika mån eller med likvärdiga hänsyn till envars behov. Tvärtom:
flertalet inte bara har bostad utan bor förhållandevis gott. De har
kvar sin bostad från förr eller har kunnat tillbyta sig en annan,
som – får vi genomsnittligt anta – de anser minst lika prisvärd.
En stor minoritet bor däremot inte alls – den är utan eget hem
på den plats där den har sin tillvaro eller har eget på en helt
annan plats än den ville och borde. Svenska folkets försörjning
är i det stora hela ännu 1949 något sämre än den var 1939; de
som bor lika bra som förr är då i så måtto relativt bättre ställda
än 1939 och är i högsta grad gynnade framför de bostadslösa.
Med klasskillnader har denna godtyckligt ojämna fördelning intet att skaffa, fastän naturligtvis vissa standardolikheter socialgrupperna emellan alltjämt finns även på bostadsområdet. På
varje avsnitt av samhällsskalan gapar den öppna klyftan mellan
förgäves bostadssökande och mer eller mindre gott boende.
Läget belyses bäst av att den långa kristiden inte utmärkts av
särskild trångboddhet. Denna faktor brukar mätas i antalet boende per rum och är för övrigt mycket relativ – efter bostadssocial önskemåttstock kommer vi att bo trångt ännu i mansåldrar.
Emellertid har ingen avsevärt och allmänt ökad trångboddhet
uppkommit. Enligt slutbetänkandet (I: 210) skall boendetätheten i
292
.’
De bostadssociala
Stockholm intill 1945 t. o. m. ha minskat från 105 till 101 boende
per rum – detta i huvudstaden, bostadsbristens notoriska högborg.
Nu är trångboddhet och bostadsbrist inbördes motsatser. Logiskt
och väl även praktiskt bedömt skulle bostadsbristen kunna hävas
medelst trångboddhet eller ökad boendetäthet. Vare sig hela bostadstillgången i en stad må anses mer eller mindre otillräcklig
från högre synpunkter, skulle den kunna ge tak över huvudet åt
alla stadens nuvarande och närmast väntande invånare, om tillgången disponerades på tjänligt sätt. Det borde helst ha skett inte
minst genom en tidigt påbörjad uppdelning av större lägenheter
i smärre. Sådan regleringen blivit, sker ingen utjämning alls, bortsett från den mycket otillräckliga och därför mycket lukrativa
rumsuthyrningen från deras sida, som råkar ha kvar onödigt
stora våningar och samtidigt råkar ha de mest förkrigsliknande
hyrorna.
Den mest gängse uppfattningen av sammanhangen är ungefär
den, att krisförhållandena sedan åratal hållit byggnadsverksamheten nere och att vi därför fått bostadsbrist och av samma skäl
måste ha hyresreglering. Det finns verkligen orsaker av det slaget
till bostadskrisen. Under kriget låg byggandet till mycket stor
del nere i början av avspärrningsskedet, ungefär två år – den
tid, då försvaret och näringslivets omläggning måste inkräkta på
mer långsiktiga behov. De ändrade befolkningsförhållandena är
vidare en stående men under fyrtiotalet ytterligare skärpt orsak
till stigande bostadsbehov – inte så mycket den ännu inte upphörda folkökningen som strömmen från landsbygd till tätbygd
och från både land och småstad till de större städerna, en inre
folkvandring som på fyrtiotalet varit omkring dubbelt så stor
som på trettiotalet. Till detta kommer ökad familjebildning och
nygrundning av unga hem i städerna, något som ur demografisk
synpunkt är delvis inbegripet i det redan sagda men måste föras
i räkning för sig på bostadsmarknaden.
En addering- utan att här trötta med expertisens siffror- ger
tydligen till resultat, att även med gott handlag kunde bostadsförsörjningen inte gärna ha varit fullt lika god nu som 1939. Det
hade krävt för det första att uppehållet i byggandet vid årtiondets början fullt ut tagits igen och för det andra att de särskilt
ökade tätortsbehoven hade kunnat tillgodoses. Om det sålunda
finns bidragande »yttre» orsaker till bostadskrisen, är därmed
inte sagt att de skulle vara hela eller ens huvudsakliga förkla- 293
Tom Böderberg.
ringen. Framför allt förklaras inte på denna väg, att krisen yttrar sig i partiell bostadslöshet i stället för i ökad trångboddhet.
Den sökta huvudsaken är i själva verket de låga hyrorna och
sålunda den statliga hyresregleringen. I stället för med bevisningen kan man börja med den slående parallellen mellan vår
tids hyresreglering och förra krigs- och efterkrigstidens. Det fullbordade förloppet från den gången har fått sin skildring och sin
dom av en medarbetare i samlingsverket »Bidrag till Sveriges
ekonomiska och sociala historia under och efter världskriget» (1926,
under Eli Heckschers redaktion). Den väsentliga slutsatsen ur
granskningen blev, att det främst var den reglerade och i förhållande till inflationen mycket för låga hyresnivån, som varaktigt
höll bostadsproduktionen starkt tillbaka. Väl började krisen då
som i vår tid med att de fria hyrorna inte kunde anpassa sig
uppåt tillräckligt snabbt. Men när så höll på att ske och därmed
byggandet åter kunde ha tagit fart, sattes ett förlamande maximipris. 1916-20 låg det vid ca 120 Ofo av förkrigsnivån, därefter
vid ca 160 °/o- hela tiden väsentligt under såväl de aktuella byggnadskostnaderna som de aktuella levnadskostnaderna. Det kommersiella bostadsbyggandet nära nog upphörde och ersattes endast delvis av »allmännyttigt» subventionerat byggande- särskilt
av rena nödbostäder. Genom de reglerade hyrorna fick förutvarande hyresgäster rätt att bo kvar till relati~t underpris och
gjorde så. Alldeles som nu blev det partiell bostadslöshet i stället
för den ökade trångboddhet, som sakläget talade för. Den sociala
bostadspolitiken förlängde och skärpte det onda, som krigets återverkningar först framkallade.
Det bästa i den tidens krispolitik var, att den avskaffades. Hyresbyråkraterna höll ställningen längst men fick sitt respass av
1922 års riksdag. Redan följande år steg byggnadskurvan över
förkrigsnivån, trots att regleringen löpte ut först med tredje kvartalet 1923. Att byggfirmorna satte i gång så snart avvecklingen
var tryggad – och först då – är det yttersta beviset för sammanhanget.
Varför har inte det tydligt varnande exemplet från förra gången
blivit till minsta nytta~ Dåtidens reglering har inte sjunkit i total glömska, men svårigheten för bostadssociala byråkrater är att
kunna- eller vilja- fatta dess ekonomiska innebörd. Deras slutbetänkande I har en 18 sidors översikt av »Bostadskrisen 1917-23»,
men den är skriven så som om studien från 1926 aldrig funnits
och utan att egentliga ekonomiska sammanhang behandlas. Här
294
De bostadssociala
löper socialt och ekonomiskt tänkande till synes var sin bana
utan att mötas- gå emellertid banorna i samma huvudriktning
eller i motsatt?
Att snabbt anpassa hyresnivån uppåt möter praktiska svårigheter. Såväl 1941 som 1916 hade de blivit mycket efter i den allmänna prisstegringen och byggherrarna hade inskränkt sina program. Om hyrorna sedan stigit tillräckligt i ett slag, hade verkningarna kunnat bli chockartade. År 1942 hade fortsatta fria hyror
i vart fall stått i vägen för prisstoppet, som då genomfördes en
tid efter hyresregleringen. Dennas ekonomiska innebörd behöver
här endast summariskt anges.
Av våra hyror utgör en stor del ränta på byggnadskostnaden
och beror då dels av räntenivån, som hittills under fyrtiotalet legat i stort sett fast, dels av byggnadskostnaden, som växlar inte
minst efter husens ålder. En annan del utgör underhållskostnad
och i moderna hus i synnerhet priset för centraluppvärmningen.
Genom att införa bränsletillägg har man på ett i princip riktigt
sätt fört över denna kostnadsökning på särskild räkning. Denna
boskillnad jämte det stabila ränteläget tillåter oss att betrakta
grundhyran som huvudsakligen en funktion av byggnadskostnaden. En allmän regel vid fri prisbildning är, att priset i det långa
loppet inte sättes efter vad varan har kostat utan efter vad samma
tillverkning för dagen kostar eller väntas komma att kosta. Om
byggnadskostnaderna fördubblas, tenderar sålunda den fria hyran även i gamla hus att efter hand närma sig det dubbla. De
bostadssökande själva driva fram stegringen genom att hellre betala relativt högt i gamla hus än ännu mycket mer i nybyggen.
De gamla husen få en typisk oförtjänt värdestegring.
Att samhället inte bör stå helt passivt inför oförtjänt värdestegring är en gammal och inte orimlig politisk praxis. I somliga
fall kan det räcka att helt eller delvis indraga vinsten. Men bostads- och hyresfrågan hade inte kunnat ordnas enbart med hjälp
av krigskonjunkturbeskattningen. Hyresnivån hade då blivit lika
hög som utan ingripande alls, och den allmänna inflationen hade
knappast kunnat stävjas. Av brist på skapande fantasi fann man
då ingen annan utväg än den historien redan hade utdömt: hyresreglering – för billiga hyror, som måste framkalla bostadsbrist
i stället för trångboddhet. Fanns intet alternativ~
Redan 1942 var priskontrollen rikt förgrenad över hela näringslivet. Mycket ont kan sägas om den, men också en del gott – i
295
Tom Söderberg
synnerhet om det första skedet. Bland de både teoretiskt och praktiskt märkliga nyheterna var den prispolitiska clearingen.
När varornas nyanskaffningskostnader stiger, gäller över hela
linjen, att fria pris skyndar att anpassa sig uppåt, och lagerinnehavarna gör oförtjänta vinster. Om denna rörelse allmänt hade
fått slå igenom, skulle redan i början av fyrtiotalet en inflationsspiral ha kommit i gång med sådan fart, att den inte kunnat bemästras. Så skedde 1916, men ett kvartssekel senare fann man en
utväg. I en rad viktiga fall enades branschorganisationerna med
priskontrollen om att sätta ett medelpris, någonstans emellan
gamla och nya kostnader. Mervinsterna på gamla varupartier betalades in till en clearingkassa och förlusterna på de för billigt
sålda partierna täcktes ur kassan. Som exempel må väljas clearingen för inhemskt handelsjärn.1 Denna kassa bildades Järnbrukscentralens medlemmar emellan 1941 och innebär utjämning mellan kokstackjärn och det starkt fördyrade träkolstackjärnet. Koksjärnverken inbetalade i regel 40 kr. per ton förbrukad hyttkoks,
och till samtliga utbetalades 10, sedermera 14 kr. per ton levererat handelsjärn. Kassan sköttes av J ernkontoret och var ännu
hösten 1945 i god funktion.
Uppenbarligen hade det mött större svårigheter att ordna en
hyresclearing mellan det befintliga och det nytillkommande husbeståndet än att ordna med järnet och andra relativt enhetliga
varugrupper. Endast i ett hånsende hade det varit lätt, nämligen
genom att nyproduktionen på detta område från början var relativt obetydlig. Numera, sedan fyrtiotalshusen blivit en huvuddel
av våningsbeståndet i tätorterna, är vägen knappast längre framkomlig, och det har närmast historiskt intresse att fråga, om den
en gång varit det. Psykologiskt är det betecknande, att den inte
veterligen varit ens påtänkt eller övervägd och att endast en stel
och av historien utdömd hyrespolitik föll myndigheterna in.
På en punkt var man dock besluten att ingripa mer konsekvent
än 1917. Trots hyresspärren ämnade man skapa utrymme för normal byggnadsverksamhet igen. Nya hus måste emellertid göras
räntabla – om inte enbart av hyresgästerna så med hjälp av
samhället i övrigt via allmänna medel. Man går alltså från 1942
subventionsvägen. Saken ordnades så, att staten stod för i regel
1 Den är sammanfattande framställd i dr Karl Åmarks officiella krishistoria
»Statsmakterna och folkhushållningen» etc. 7 (SOU 1947: 41), s. 378 f. Åmark behandlar också den övriga prispolitiska clearingen liksom – krönikemässigt – bostadsfrågans fortgång.
296
De bostadssociala
9/10 av den byggnadskostnad, som inte fick förräntas och amorteras i form av hyra, och därutöver har också kommunerna engagerat sig. Teoretiskt innebär metoden, att hyran bestäms efter
vad de boende anses ha råd till. Skulle hyrorna en gång bli fria,
då skall- är det eller var det meningen – dessa subventionslån
börja förräntas och amorteras och sålunda hyresgästerna börja
betala självkostnadspris för lägenheterna.
Att hyrorna blivit billiga är ingen ny upptäckt. Bygge- och bobyråkraterna har ägnat saken upplysande undersökningar, t. ex.
de bostadssocialas Slutbetänkande (I, s. 223-29). I fråga om moderna smålägenheter göres där en jämförelse med genomsnittliga
industriarbetarlöner. Under olika förutsättningar i fråga om lä-
genhetstyp utgjorde hyrorna 1939 mellan 12 och 32 °/o av lönen
men 1945 mellan 9 och 23 Ofo; den genomsnittliga hyressänkningen
blir mellan 26 och 28 »löneprocent» (exklusive centralvärmekostnaden, vilket också motsvarar vår tankegång). Denna utveckling
är en direkt fortsättning på trettiotalets bostadsfrämjande, men
det relativa förbilligandet gick då i långsammare takt och var
nästan helt inriktat på »barnrikehus» och andra åtgärder för de
sämst ställda, utan att avsevärt beröra den allmänna hyresnivån.
Efter 1945 har ju hyressänkningen fortsatt och stegrats, eftersom
lönenivån sedan dess stigit kraftigt utan att dra med sig en motsvarande hyresökning, om någon alls.
Under 1930-talet var byggnadsverksamheten intensiv och svarade mot efterfrågan på lägenheter trots den sakta sjunkande
hyresnivån. Groteskt är det däremot att låta förbilligandet fortsätta och öka i en tid, då bostadsproduktionen måste sacka efter
betänkligt. Marknadsläget under fyrtiotalet skulle ha krävt allra
minst en stabil reell hyresnivå, troligen rent av en höjning. Men
de bostadssociala är helt främmande för den tanken, att bostadstillgången- bostadsbristen- är något att beakta i samband med
billigare bostäder. För dem är fyrtiotalets hyressänkning en stor
seger, som (I: 229 f) utropas i följande ordalag: »Hyrorna … (har)
aldrig så länge vi över huvud kan tala om en hyresmarknad här
i landet varit lägre än nu i förhållande till inkomsterna … Det
är sålunda en utomordentligt kraftig förskjutning i förhållandet
mellan inkomster och hyror i gynnsam riktning (sic) som skett …
i synnerhet under krigsåren. En sådan förskjutning är inte endast önskvärd ur sociala synpunkter; den är … också nödvändig
för att inte bostadsbyggandet och bostadsmarknaden skall låsas
fast i en kris.» (Med kris menades år 1945 inte innevarande kris- 297
,··:..·
‘ .
Tom Söderberg
tid utan den stora efterkrigsdepression, som våra planhushållare
då felaktigt emotsåg.)
Med 1942 var alltså den relativa sänkningen av hyrorna satt
i system och blev det ordnat för att bostadsbyggande på subvention kunde starta för att ta igen det förlorade och söka möta efterfrågan vid den lägre hyresnivån. Om bostadsmarknaden hade
kunnat mättas på denna väg, det fick vi inte se. Nästa ·förveckling inställde sig logiskt och obönhörligt. stabiliseringspolitiken
krävde kort efter prisstoppsignalen en allmän åtstramning av investeringarna, även av bostadsbyggandet. Räntestegring, den klassiska kungsvägen till jämvikt på kapitalmarknaden, anses ju numera opassande, inte minst därför att den måste dra med sig
höjda hyror. Så fick vi 1943 års lag om tillståndstvång för byggnadsarbete, början till det stora byggkrånglet.
Från ett håll anslog staten alltså hundratals miljoner för att
häva bostadskrisen, och från ett annat satte den in en spärr mot
den byggkonjunktur dessa anslag framkallade. Man hade som så
ofta i tvångshushållningen hamnat i olösliga motsatser. I praktiken återstod bara att gå en medelväg. Byggandet fick ett omfång, som var klart otillräckligt från bostadspolitisk synpunkt —
nämligen vid den faktiska nedpressade hyresnivån- men antag.
ligen åtskilligt för stort ur konjunkturdämpande synpunkt. Byggnadsverksamheten var i oavbrutet stigande t. o. m. 1946, fast bromsen sattes in allt kraftigare år för år; de avslagna byggnadstillstånden steg från 8 % av de begärda 1944 till 12 % 1946 (i huvudkategorin och efter byggnadskostnad räknat). Detta gav rum för
en ungefär normal bostadsproduktion trots allt, men man kunde
tydligen ha byggt många procent mer utan att övermätta marknaden. Ty varför inte bygga, när räntabiliteten är tryggad trots
dyrtiden1 Och vem vill inte bo bra och bättre, när hyran blivit
en mycket mindre del av hushållsbudgeten än förr1 Det hustillskott, som skulle kunna häva bostadsbristen i detta läge, ligger
säkerligen ett bra stycke ovan det möjligas gräns.
Den sorgliga fortsättningen är välbekant. Bostadsfrågan ligger
i centrum för den oreda, som med skäl brukar kallas den bristande
samhällsekonomiska balansen. Sedan över två år tillbaka sättes
bromsen i allt djupare med ojämna mellanrum. I det längsta
hoppades man att få så pass mycket byggt, att bostadsbristen inte
blir direkt värre. Så kan man omskriva det program, som ingick
i 1948 års statsverksproposition. De bostadssocialas högtflygande
drömmar hade då vingklippts mer än en gång under den inträdda
298
..
f
·:”
De bostadssociala
allmänna misshushållningskrisen. I höstas drabbades de av ett
nytt slag genom det s. k. långtidsprogrammet, som sedan lagts
till grund för bostadsprogrammet i årets statsverksproposition.
Man får nu veta bl. a. att de bostadssociala år 1945 grovt underskattade det fortsatta hushållstillskottet i tätorterna- helt naturligt när de inte räknat med att för låga hyror gynnar inflyttningen och nyetableringsivern. I sak finner man, att tillskottet
av lägenheter i kvotorterna eller bristområdena blev ca 30,000 och
för 1949 beräknas få bli 33,000. Det tillskott som skulle behövas
för att inte bostadsbristen skall förvärras anses emellertid vara
35,000 om året. Att minska bostadsbristen är det alls inte tal om
längre. Det får att döma av långtidsprogrammet anstå till dess
verkningarna av befolkningskrisen om några år börjar göra sig
gällande och minskar hushållstillskottet i tätorterna …
Bakom alla förvecklingar ligger ett mycket enkelt ekonomiskt
sammanhang. De för billiga hyrorna gör det omöjligt att häva
bostadsbristen. En stor del av befolkningen bor mycket rymligare
än de marknadsmässigt sett borde. Strömmen till tätorterna kan
inte hejdas, så länge skillnaden i hyresnivå mellan dem och avflyttningsbygderna är för ringa. Endast en sådan hyresnivå kan
hjälpa, som framtvingar en tidsenlig begränsning av anspråken
från både etablerade hyresgästers och bostadssökandes sida. Vid
en sådan hyresnivå bleve det också möjligt att besörja nybyggnadsverksamheten utan subventioner, inte bara att – som redan
skett -begränsa dem. En annan sak är att den allmänna misshushållningen nu anses kräva ytterligare begränsning av bostadsbyggandet av skäl, som inte direkt hör hit, och att därför en lycklig avveckling av hyres- och byggkrånglet nu på intet sätt ligger
inom nära räckhåll.
I de bostadssocialas tankevärld är ekonomiska sammanhang undanskuffade som halvt opassande – endast i social förklädnad
brukar de föras fram i rampljuset. Hyror skall vara låga. Bostadsbyggande bör inte affärsmässigt gå ihop utan bedrivas med
allmänna anslag och på byråkraternas villkor- från inredningsdetaljer och rumsdimensioner till det viktigaste, hyran. Det bör
inte vara företagarna som kan »lösa bostadsfrågan» -och på de
villkor som bjuds och med de krav som uppställs kan de det inte
heller. Endast Det Allmänna med den nya Bostadsstyrelsen i centrum bör kunna ordna det så, att hela svenska folket blir bofast
någon gång på 1950-talet.
Allt detta står ju inte uttryckligen i det bostadssociala Slut- 299
f’

Tom Söderberg
betänkandet. Men där ordas vitt och brett om och mot »de rena
spekulationsintressena», som ska ha skurits bort, om »de utpräglade spekulationskonjunkturerna under mellankrigstiden» o. s. v.
och anvisas metoder »att undvika inblandning av spekulativa
vinstintressen i en av det allmänna stödd bostadsförsörjning» (allt
I: 526). Den ogillande inställningen till den enskilda företagsamheten är tydlig nog. Och med förtjusning fastslås, att »i nuvarande
situation den stora massan av det ordinära bostadsbyggandet är
i avgörande grad beroende av de statliga (eller kommunala) lånen,
även där dessa icke är förbundna med egentlig subvention. Frå-
gan är på vilka villkor ett alternativ i form av finansiering medelst enskilt kapital över huvud skulle kunna erbjudas» (l: 501).
En principiell diskussion för och emot bostadssubventioner förklaras onödig, eftersom de vunnit hävd (1:470). Självklart avses
hyresregleringen bestå ad calendas Graecas, i vart fall »så länge
bostadsreserven ännu icke är normal» (l: 505).
Bostadsreserven kommer inte att bli normal, så länge den nuvarande lågregleringen av hyrorna består. Det är tvärtom så,
att första steget till att få fram en bostadsreserv igen måste vara
att avveckla hyresregleringen. Först när lägenheterna återfår nå-
got liknande ett marknadspris, kan man hoppas att på nytt få se
en annonsspalt med lediga våningar i tidningarna. Det kunde de
bostadssociala ha lärt sig av. 1917-23 års krönika. Och vi andra
måste i den bostadssociala fyrtiotalskrönikan se ett skrämmande
exempel på hur den byråkratiska hushållningen nonchalerar elementära ekonomiska sammanhang. Ty endast på sådana har den
här försökta lekmannakritiken av bostadspolitiken tagit sikte.
300
..
.:_~

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner