Print Friendly

De besynnerliga studenterna

Av Redaktionen | 31 december 1969


1969


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LEIF VINDEVÅG:
De besynnerliga
studenterna
V ad vill de radikala studenterna? Har
de egentligen ett program? Pol mag
Leif Vindevåg, ordförande i föreningen
Heimdal, diskuterar teserna i en bok av
George Kennan om Demokratin och
vänsterstudenterna. Med utgångspunkt
från Kennan jämför han förhållandena
i USA med dem som råder i Sverige.
I slutet av 1967 skulle man inviga ett
nytt bibliotek vid Swarthmore College.
Invigningstalet hölls av George F Kennan, välkänd universitetsprofessor, vilken tidigare tjänstgjort som diplomat på
en mängd platser i världen såväl i väst
som öst. Redan vid uruppförandet väckte hans tal blandade känslor som uppenbart spelade över hela registret från
samtycke till ogillande. När talet en
dryg månad senare publicerades i New
York Times Sunday Magazine under rubriken ”Rebels Without a Program”
tände det en ovanligt livlig insändardebatt. Till tidningen och direkt till Mr
Kennan anlände omkring två hundra
debattinlägg av varierande längd. Det
var inte bara de utpekade studenterna
med anknytning till den nya vänstern,
respektive hippie- och flowerkulturen
som hörde av sig. En mängd lärare och
även personer som personligen stod helt
utanför de aktuella kretsarna bidrog
med synpunkter.
Mr Kennan har senare samlat ett urval av alla dessa opinionsyttringar i
bokform tillsammans med sitt ursprungliga tal och en utförlig kommentar till
de svar som erhållits.
Kennans huvudangrepp mot de unga
är det klassiska konstaterandet att man
handlar utan insikt och icke först skafBantam Books Q 3550, George F Kennan ”Democracy and the Student Left”
(l :25 dollar); finns även på svenska
”Demokrati och de radikala studenterna” (Pan/Norstedts, pris 13: 50).
far sig erforderligt faktaunderlag. Han
förvånas även som så många andra av
de stora kontrasterna mellan olika oppositionella grupper. Å ena sidan har
man de tvärsäkra och militanta grupperna som kräver omedelbara förändringar av de saker man ogillar i samhället. Å andra sidan ser han Howeroch hippiekulturerna vars medlemmar
inte befattar sig med samhället utan isolerar sig i en egen värld ibland återfunnen i molnen kring olika stimuli. Den
senare gruppen avfärdas egentligen mest
med en blandning av medkänsla och
skräck för att de så totalt missförstått
situationen att de tror att djupare tillfredsställelse kan nås helt utan ansträngmng.
Aven från svensk synpunkt är det naturligtvis den s k politiskt medvetna
gruppen som är den intressanta, dvs i
detta fall de olika mer eller mindre militanta vänstergrupperna. Man spårar
tydligt författarens diplomat- och politikerbakgrund när han skärskådar dessa grupper. Precis som här hemma är
ungdomarna fullkomligt övertygade att
man har rätt, att ens egen uppfattning
egentligen omfattas av alla förnuftiga
människor, att alla som inte tycker likadant är manipulerade av industrin osv.
Denna självtillräcklighet är naturligtvis
helt främmande för varje politiker som
måste vädja till väljarnas förtroende.
Då blir det som Kennan säger snarare
frågan om en from förhoppning att utvecklingen skall visa att man ej hade
alltför fel i sina antaganden.
363
Åsikterna modereras i vanliga fall
inom ramen för den politiska aggregeringsprocessen som ju kännetecknas av
ett givande och tagande där sanningen
inte alltid återfinnes hos samma grupp.
Den oppositionella ungdomen står dock
helt utanför dessa processer och känner
egentligen inte det politiska begreppet
kompromiss. I det fall man stöter på det
betraktar man det med yttersta förakt
som ett utslag av feghet och korruption.
Man håller sig med andra ord med den
allra primitivaste av beslutsbilder som
bara innehåller alternativen rätt eller
fel. Följaktligen består deras värld
egentligen endast av förtryckare och
förtryckta vilket mycket klart framgår
av synen på t ex Vietnamkonflikten respektive rasfrågan i USA.
Denna absoluta ovilja till kompromisser åt något håll leder naturligtvis till
ett hopplöst låst ställningskrig. Den unga
oppositionen uppnår även det tragiska
att man på detta sätt tvingar många
mellangrupper som s a s är parlamentariskt kritiska att inför de ohejdade attackerna solidarisera sig med den nuvarande samhällsordningen i all dess
ofullkomlighet. Såväl i USA som här
hemma har man kunnat konstatera att
det är ett genomgående mönster att de
kritiska ungdomarna står utanför partisystemen. Vanligen bryr man sig heller
inte om att rösta, men en del säger sig
(i Sverige) sympatisera med VPK.
Nu är det naturligtvis så att en hel
del av de aktuella ungdomarna inte är
röstberättigade av rena åldersskäl. Spe- 364
ciellt i USA där man genomgående har
en något lägre ålder på collegeungdomen. Men detta kan inte vara hela sanningen eftersom det inte borde hindra
”normal” politisk aktivitet. I strävan
att påverka andra kan man ju även
hävda att den egna rösträtten i viss mån
sjunker i betydelse eftersom den till
skillnad från påverkansmöjligheterna är
begränsad i principen om en man en
röst.
Intoleransen
En del av förklaringen till de utrerade åsikterna kan därför vara att de icke
slipats av i en demokratisk process mot
andra konkurrerande uppfattningar.
Som en följd av tvärsäkerheten om att
man själv har rätt kommer intoleransen mot oliktänkande. Samma tendenser
har f ö även kunnat märkas vid en del
uppmärksammade tillfällen i vårt land.
Med all rätt kräver man alla de friheter i åsiktsförmedlingen som det demokratiska samhället erbjuder – och utnyttjar dem till fullo. I samma andetag
är man dock redo att söka förhindra
spridningen av uppfattningar man ogillar. Detta senare kan innebära att man
antingen i ganska fredliga former ”principdemonstrerar” mot någonting, eller
att man helt enkelt genom sit-ins och
mötesstörningar förhindrar föredrag och
liknande.
Vare sig man misstror den inre styrkan i sina argument, kamraternas politiska tro eller bara tänker i kors är det
uppenbart att just detta agerande dragit
mycken kritik över studentvänstern.
Utomstående kan inte förväntas visa
större tilltro till grupper som så uppenbart saknar tolerans utan antyder ett
än värre välde än det nuvarande.
När man tar del av inläggen från
dem som försvarar vänstergrupperna i
USA finner man snart vilka frågor som
anses vara de verkligt betydande orsakerna till missnOJet. Förhållandena
bland de färgade och fattiga i allmänhet i landet upptager ett stort intresse.
Vidare vill man ha större inflytande
över universiteten och man protesterar
mot sådant som man anser vara frihetsinskränkningar. Sist men inte minst är
man kritisk till Vietnamkriget, vilket
genom kopplingen via värnpliktssystemet något diffust synes hota den egna
situationen.
Genomgående visar många upp en
ganska ohistorisk syn på problemen vilket starkt bidrager till att skapa en panikstämning. Kan man inte så gott som
genast genomdriva sin lösning förefaller
man tro att totalt kaos skall utbryta.
Lika genomgående är tendensen att vilja isolera vissa faktorer som helt avgö-
rande och aldrig räkna med delad skuldbörda.
I frågan om de färgade och fattiga
är det därför helt och hållet samhällets
fel. skulle man bara lyssna till kritiken
måste slutsatsen otvetydigt bli att situationen absolut sett icke förbättrats sedan inbördeskriget. Man andas inte heller en stavelse om den effekt som uppstått genom en färgad inflyttning till
främst stadsregionerna i nordligare stater. Ingen kunde där förutse omfattningen av denna omflyttning och kommunerna har därför haft mycket små
möjligheter att anpassa sin planering.
När det gäller universitetsförhållandena är det i USA liksom på andra håll
medbestämmandet som är en kärnpunkt.
Detta skall då sträcka sig till alla sektorer, sålunda inte bara den mera direkta
undervisningen utan även universitetens
finansiering, disposition av sina resurser etc. Som ett axplock av intressekonflikterna skulle följande kunna nämnas.
Man har varmt propagerat för en
slags ras- och socialgruppskvoterad intagning till främst de mera statusbetonade universiteten. I de fall där man
lyckats få igenom försök med detta har
effekten blivit precis densamma som i
Tjeckoslovakien där systemet förekom
på 50-talet. Varje försök till objektiv
intagning är dömt att misslyckas och
man får ofta våldsamt heterogena undervisningsgrupper vilket starkt hämmar möjligheterna till meningsfullt arbete.
Vid amerikanska universitet är det
vanligt att större företag får sätta upp
en slags privata arbetsförmedlingskontor. På samma sätt bedrivs rekrytering
av såväl stam- och som reservofficerare,
ofta även kombinerat med träning inom
s k ROTC-program. Trots att ingendera
rör sig om uppsökande utan enbart är
en passiv service öppen för den som vill
kliva in och ställa frågor har man ofta
365
startat demonstrationer för att visa sitt
ogillande. Detta senare är ett klart
exempel på hur man knäsätter principen
om åsiktsfrihet etc när man inte gillar
just den aktuella åsikten/verksamheten.
Precis som i Sverige har man även
angripit den forskning som sker på uppdrag av militären eller CIA. Som vi själva sett brukar man dock mera lufta sin
kritik på principiella grunder och inte
försöka klä den i form av en kritik att
man tar resurser från andra områden.
Kritiken sker även utan hänsyn till vad
forskningen gäller, bara grundat på det
faktum att man ej gillar beställaren.
Speciellt i USA-fallet förtjänar detta
att noteras. Tidigare har man nämligen
kunnat låna CIA:s lite friare resurser
till forskning helt utan försvarsintresse.
Det har rört sig om en snabbare väg att
få fram pengar än att gå via kongressen.
Efter de senaste årens bråk har senatorer m fl nu satt stopp för detta, vilket
nog inte alltid varit till förmån för
forskningen i dess fria akademiska bemärkelse.
Ungdomen och kriget
Vietnam-kriget har länge intagit en
central ställning i samhällskritiken inte
minst i USA. Där tillkommer även för
de manliga studenterna risken att själva
bli indragna. Man måste nog i likhet
med Mr Kennan hålla med om att denna senare fråga icke skötts exemplariskt.
Den osäkerhet om framtida förhållanden som studenterna ställs inför är naturligtvis en psykologisk belastning. Det
– — —— -~ –~——————–c- 366
är förståeligt att ungdomarna vill kunna
planera sin egen framtid och inte ha
hotet om en inkallelse som något som
kan kullkasta alla planer efter examen.
Det råder dock ingen tvekan om att
man bland kritikerna underblåst och
spelat på denna osäkerhet. I förvånande
många brevsvar och även andra debattinlägg gör man ett stort nummer av det
fruktansvärda öde man tror väntar.
Påfallande många talar om Vietnam
så att det klart framgår inte bara att de
räknar med att bli sända dit, utan även
att de sedan skall komma hem i en grön
plastpåse.
I praktiken är ju dock situationen en
helt annan. Långt ifrån alla studenter
inkallas. Av dem som inkallas kommer
bara en mindre del till Vietnam. Av soldaterna i Vietnam är det långtifrån alla
som deltager i direkta krigshandlingar,
eller utsätts för sådana. Av denna sista
grupp är det slutligen bara en mycket
liten del som omkommer.
Kennan redovisar i en fotnot att han
från tillförlitligt, dock här ospecificerat,
håll fått veta att den sammanlagda risken för en student att bli uttagen till
krigstjänst, hamna i Vietnam och dödas
i samband med detta är c:a 30 på
100 000. Denna siffra kan då jämföras
med risken för personer i åldern 15-24
år att omkomma i trafikolyckor. Den
senare siffran var samma år (1967)
drygt dubbelt så stor eller 69,6 per
100 000.
Intressantast är dock hela den bakomliggande synen på politisk verksamhet i
vid bemärkelse. Man kan inte undgå att
förvånas över de uppenbart bristande
insikter som skymtar bakom mycket av
kritiken. Framför allt tycks ungdomsrevolutionärerna ha svårt att hålla ordning på begreppen när det gäller maktfördelningen i samhället. Man ser mycket ensidigt till den styrande maktfunktionen, främst regeringen, medan de lagstiftande och dömande instanserna inte
alls förekommer i resonemanget.
Rebeller utan program
Det är också ur denna synpunkt man
skall se Kennans anklagelse att de radikala studenterna är rebeller utan program. Kritiken om programlöshet brukar mötas med hänvisning till de mål
man verkar för. Indirekt innebär detta
att ungdomarna bara ser som sin uppgift att sätta bockar i marginalen – inte
att skapa något nytt av bestående värde.
Man tycks helt förbise att det man
uppfattar som galenskaper från administrationen oftast är helt följdriktiga
beslut. Samma kabinettsmedlemmar
måste förväntas fatta liknande beslut
om samma situation återkommer i framtiden. Därför är det helt fruktlöst att
bara sikta till ändringar av politiken
utan att samtidigt förbättra den samhällsstruktur i vid bemärkelse som utgör bas för politiken ifråga. Eftersom
de radikala grupperna envetet vägrar
att demokratiskt fraternisera och vädja
till väljarmassorna måste man nog tyvärr sia att de inte har stora utsikter
till framgång. Snarare riskerar de att
gräva sin egen grav i ett fruktlöst ställningskrig där man alltmer avlägsnat sig
från realpolitiken såsom väljarna uppfattar den.
Kanske är det den bristande politiska
insikten som också är grund för den
”naiva kompetensteori” som dessa grupper sprider över världen. Den västerländska politiska utvecklingen har gått
mot en specialisering och stratifiering
mellan olika beslutsorgan. Detta ses som
en förutsättning för att uppnå administrativ effektivitet och för att man
skall minska antalet kompetenskonflikter. I vårt tekniskt komplicerade samhälle har det blivit nödvändigt att överge tanken på ”allting” till förmån för
specialiserade beslutsorgan där man åtminstone är överens om vilka frågor
som skall behandlas.
Dagens studenter tycks dock missuppfatta den förbättrade undervisningen i
samhällslära som en uppmaning till omedelbar aktivitet. Alla frågor skall kunna
diskuteras och beslutas i vilken instans
som helst. Inget organ är för litet eller
specialiserat för att man inte resolutionsvägen skall få torgföra sina patentlösningar på världsfrågorna.
Demokratiens krav
Mest beklämmande är egentligen att
se exempel på hur i vårt eget land t o m
konservativa grupper är beredda att av
okunnighet offra de centrala principerna i den demokratiska parlamentarismen för att bjuda över sina radikala
motståndare demokratiseringsvilja.
367
Har man alldeles glömt bort varför vi
lämnar ifrån oss makten på en viss tidsperiod till politikerna? Självklart skall
man framföra sina åsikter, men kravet
på omedelbart gehör är politiskt naivt.
Meningen är dock att förtroendemannen satsar sin karriär på att hans uppfattning skall vara riktig – annars bör
väljarna ta chansen att byta ombud.
Denna uppluckringstendens sprider
sig tyvärr allt längre ned i skolformerna
inte bara i USA utan kanske även i ännu
högre grad i vårt land. Ingen tycks
våga sig på en vettig gränsdragning mellan ”participation” i frågor som berör
en som t ex student och allmän lekstuga
på kamraternas bekostnad. Försvaret
brukar vara att man säger sig sprida en
samhällsmedvetenhet i vidaste bemärkelse till övriga kårmedlemmar etc. Jag
tvivlar på detta resonemang. Det finns
inga bevis för att t ex kårtidningarnas
referat om utrikesdebatterna i kårfullmäktige skapar större intresse än om de
politiska studentföreningarna direkt
skulle torgföra samma uppfattningar.
Snarare tror jag att det finns en risk att
många studenter i förakt vänder sig bort
från allt vad kårerna gör efter dessa
bevis på politisk hybris.
Det finns utan tvekan många exempel på bakvända tankegångar och oväntade positioner i dialogen mellan den
radikala studentvänstern och det etablerade samhället. Själv finner jag det
smått typiskt att det är Kennan och
inte hans kritiker som framför det enda
recept som rimligen kan ge ungdomarna
368
segern. Han säger sig vilja se ett helt
nytt politiskt parti som inom det bestående samhällssystemet skulle verka
för att lansera nya tankegångar. Detta
skulle ske utan sneglande på om man
kunde vinna omedelbar majoritet med
dem eller ej. Syftet skulle vara att på
lång sikt vidga det politiska intresset och
medvetenheten och bereda marken för
de förbättringar man föreslår.
Man skall kanske inte anklaga ungdomen i detta fall för att de inte har
något sinne för tidsfaktorn. Andå är det
påfallande hur lite man beaktar sin starkaste bundsförvant nämligen just tiden.
Ungdomarnas styrka är ju annars att de
rimligtvis trots sin syn på Vietnamkriget kommer att överleva dem som nu
regerar. Har man bara den maJontet
man påstår sig ha i sitt åldersskikt och
ser till att vinna alla yngre grupper så
kan inget hota en slutlig seger. Man behöver bara sitta ned och vänta ett eller
annat decennium tills man uppnått en
solid majoritet. Då kan man utan svå-
righet göra de parlamentsval och fatta
de beslut man alltid velat.
Men varför väljer man då inte den
metoden? Kr man för rastlös för att
vänta, eller tror man världen skall gå
under innan dess?
Snarare är det nog så att man inte
ens i de egna leden tror på att man skulle kunna stödja sig på en majoritet bland
ungdomen.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner