Print Friendly

De amerikanska desertörerna

Av Redaktionen | 31 december 1968


1968


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Länsåklagare KLAS LITHNER:
De amerikanska
desertörerna
D/1 Sverige lämnar uppeh/lllstillst/lnd
till amerikanska desertörer, gör sig
landet skyldig till ”internationellt
skyddande av brottsling”. Detta är den
slutsats, som dras av läns/lklagare Klas
Lithner, Karlskrona, i denna artikel.
Enligt förf. finns det en rad dunkla
punkter i ”fallet Jones III”, den förste
desertören, som tilläts stanna.
Utlänningslagstiftningens regler har
inte följts eller ocks/l inte tillämpats
tillräckligt effektivt. De personer, som
hjälpt de amerikanska desertörerna
in i landet, kan ocks/l i vissa fall
misstänkas för att ha brutit mot lagen.
Den 18 augusti 1967 innehöll Sv.D. och
flera andra tidningar uppgiften att Ray
Jones III var den försteamerikan somuppehöll sig i Sverige i egenskap av politisk
flykting, sedan han rymt från sitt militärförband i Västtyskland, och att han
utrustats med svenskt främlingspass. Det
uppgavs vidare, att han med hjälp av
okända medhjälpare, som var ”mycket
vänsterinriktade” men ”knappast alla
kommunister” utrustats med en förfalskad permissionssedel. Trots att han saknade pass, reste han med hjälp av sitt militära identitetskort och den förfalskade
permissionssedeln först till Danmark och
sedan till Sverige, där han utan passkontroll kom till Malmö. ”Anonyma hjälpare i Malmö och Lund satte sig i förbindelse med advokat Hans Göran Franck,
som tog sig an hans ärende och hjälpte
Jones att söka uppehållstillstånd och
främlingspass hos utlänningskommissionen”. Det senare utställdes den 11 april
1967 och gäller ett halvt år. Om hans
framtidsplaner sades det att han hoppades kunna ta studenten för att sedan fortsätta med universitetsstudier. Följande
dag stod i samma tidning en uppgift om
att Jones blivit föremål för stora intervjuer i engelsk TV jämte intervjuer med
”pacifisten fru Eva Almgren i Lund”,
som berättade om hur och varför hon
hjälpt Jones och att ”hon hoppades, att
det finns många, många fler amerikanska
desertörer här”.
Vidare förekommer i samma nummer
ett uttalande av byrådirektör Birgit
Skogman vid utlänningskommissionen
(SUK), som förklarade, att hon ej kunde
se något skäl mot att Jones främlingspass
skulle förlängas.
Enligt ett ytterligare uttalande av byråchefen Olof Wiman i SUK hade Jones’
fall prövats individuellt och kunde icke
skapa något prejudikat. I artikeln sades
vidare:
”Enligt gällande lagar kan Jones inte
utlämnas, om nu ett krav i den riktningen
skulle ställas från amerikansk sida. Ingen
får utlämnas som endast gjort sig skyldig
till brott mot militärlagarna. Dessa bestämmelser regleras dels av utlämningslagen, dels av konvention om utlämningar
‘ som ingicks mellan Sverige och USA
1961”.
Tvivelaktig lagtillämpning
Vad söm förekommit i fallet Jones förtjänar att i åskilliga avseende diskuteras,
ty dels har utlänningslagstiftningens regler ej följts eller ej tillämpats effektivt
nog, dels synes beslutet vara grundat på
felaktigt material.
1) Enligt 4 §utlänningslagen hade Jones ej rätt att inresa till Sverige, då han
· ej innehade pass eller annan identitetshandling, som är att jämställa med pass.
2) Jämlikt 18 §utlänningslagen skulle
·Jones ha avvisats, enär han icke innehade
·pass och visering. Visering fordras nämligen jämlikt 20 § utlänningskungörelsen
för sådan amerikansk medborgare, som
icke innehar hemlandspass. Ett ytterligare skäl för avvisning är, att han vid
inresan lämnat polisen oriktiga uppgifter
om förhållanden som inverkar på hans
r-~
87
rätt att inresa, genom att förtiga ovannämnda omständigheter.
3) Sedan han på grund av den ineffektiva passkontrollen eller det effektiva
sätt, varpå han lyckats vilseleda den, lyckats lista sig in i landet, skulle han jämlikt 22 § utlänningslagen omedelbart ha
förpassats ur landet, enär han uppehöll
sig här utan att inneha pass och tillstånd
att vistas här (= visering enligt ovan).
4) Om han för någon svensk myndighet uppvisat den förfalskade permissionssedeln och utgivit den för äkta, har
han gjort sig skyldig till brukande av
falsk urkund jämlikt Br B 14:9, för vilket brott han bör anhållas och begäras
häktad på grund av risken för avvikande
samt dömas till förvisning.
5) Om han på samma sätt åberopat
den falska urkunden gentemot dansk
myndighet, kan han åtalas här i landet
jämlikt Br B 2:2 2 st. sista p. och bör då
självfallet förvisas.
6) Att beteckna honom som politisk
flykting är grovt oriktigt. Definitionen
på detta begrepp i 2 § utlänningslagen
lyder sålunda:· ”utlänning, som i sitt
hemland löper risk att bli utsatt för politisk förföljelse, dvs. att på grund av sin
härstamning, tillhörighet till viss samhällsgrupp, religiösa eller politiska uppfattning eller eljest på grund av politiska
förhållanden utsättes för förföljelse, som
riktar sig mot hans liv eller frihet eller eljest är av svår beskaffenhet, eller att på
grund av politiskt brott allvarligt straff
ålägges honom.” Intet av dessa rekvisit
stämmer på Jones, som är en vanlig deser- 88
tör, vilken sökt att genom flykt till utlandet undkomma följderna av sitt brott.
7) ”Pacifisten i Lund” och andra personer av samma kategori kan misstänkas
för brott mot 64 § utlänningslagen som
stadgar straff för den som hjälper utlänning att inkomma i riket i strid med fö-
reskrift i denna lag eller författning utfärdad med stöd därav.
8) När det gäller frågan om Jones
brottslighet, synes utlänningskommissionen ha utgått från att han endast gjort sig
skyldig till rymning (desertion) jämlikt
the Uniform Code of Military Justice
Title 10 § 885, som bestraffar den som
avlägsnar sig från sitt förband i avsikt
att definitivt undandraga sig tjänstgö-
ringen eller undvika farlig eller viktig
tjänstgöring. Detta är sålunda ett militärt
brott, och jämlikt 5 § l st. i den svenska
lagen om utlämning den 6 december
1957 kan utlämning ej ske för militärt
brott. Det finns vidare ett särskilt utlämningsfördrag av den 24 oktober 1961
mellan Sverige och USA, som trädde i
kraft den 3 december 1963 (Sö 1963:17).
Fördraget innehåller i artikeln en förteckning över de brott för vilka utlämning kan ske. Häri ingår ej rymning men
däremot urkundsförfalskning eller brukande av falsk urkund. Sistnämnda brott
blir av betydelse, enär Jones synes ha förövat ett brott, som SUK helt tycks ha
förbisett, nämligen brukande av falsk urkund. Den federala amerikanska strafflagen Title 18 United States Code innehåller nämligen i § 499 en straffbestämmelse, som i korthet stadgar, att den som
förfalskar ett officiellt amerikanskt pass
eller tillstånd (permit) eller innehar eller
brukar en sådan handling, skall bestraffas med böter högst 2 000 dollar och/eller
fängelse högst fem år. Detta är alltså en
mycket nära motsvarighet till de svenska bestämmelserna i Br B 14:1 och 9.
I detta sammanhang står jag i tacksamhetsskuld till professor Gerhard O.
W. Mueller vid New York University
Law School, som låtit en av sina forskningsassistenter göra en utredning som
bekräftade min ursprungliga tolkning av
dessa bestämmelser. ‘
Identitetskontroll
Vidare är vissa andra frågor av intresse:
Har Jones identitet kontrollerats genom
att foto och fingeravtryck sänts till amerikansk polismyndighet? Om så ej skett,
hur kan man då vara säker på att han
verkligen är den han utgiver sig för att
vara? I två tidigare artiklar i facktidskrifter (”Några synpunkter på utlännings- och medborgarskapslagstiftningen”, Förvaltningsrättslig Tidskrift 1964
s. 226 resp. ”Om tillförlitligheten hos officiella jugoslaviska handlingar”, Svensk
Polis 1966:10: 8-9) har jag refererat fall
ur min egen erfarenhet, där officiella utländska legitimationshandlingar visat sig
vara utfärdade med oriktigt innehåll.
Har det vidare kontrollerats, om han
gjort sig skyldig till tidigare brott i hemlandet eller i Tyskland?
Det förefaller vidare egendomligt, att
Konungen icke i statens intresse meddelade förbud jämlikt 34 § utlänningslagen
för Jones att under sin vistelse här bedriva eller låta sig utnyttjas i politisk
propaganda. Man hade nämligen anledning att antaga att han och hans kolleger
skulle komma att utnyttjas som ett propagandainstrument av Vietnampropagandan, och detta har mycket riktigt
skett den 24 januari 1968 vid ett stort
möte i Stockholm. Nämnda paragraf innefattar bl.a. rätt att föreskriva inskränkningar eller villkor för utlänningens vistelse i riket. Dess lydelse är alltså
så vittomfattande att även politisk propagandaverksamhet kan förbjudas. I
samband med det stora viet cong-spektaklet i Stockholm 1967, som gick under
den en gång framstående filosofen Bertrand Russels namn, gjorde f.ö. statsministern flera uttalanden, men i intet av
dem berördes, såvitt jag kunnat finna,
möjligheten att tillämpa dessa bestämmelser. Han eller hans rådgivare på detta
område synes beklagligtvis ha förbisett
dess tillvaro.
Trots det officiella uttalandet att Jones’ fall prövats individuellt och icke
kunde skapa något prejudikat, synes gärdet ha upprivits och en fold av amerikanska militära desertörer nu bege sig till
Sverige med eller utan hjälp av falska
identitetshandlingar. Man behöver endast erinra om de fyra flottisterna Bailey,
Barilla, Anderson och Lindner, som rymde från ett amerikanskt fartyg i Japan
och reste till Ryssland, varifrån de sändes till Sverige, rikligt utrustade med ryska penningmedel. Vilka garantier finnas
för att deras verksamhet här inte blir rik- 89
tad mot Sverige? Vidare säges i utlänningsnämndens yttrande i ärendet att
nämnden förutsätter, att de kommer att
avhålla sig från att här bedriva politisk
propaganda. När utlänningskommissionen sedan beviljade dem uppehållstillstånd, förbands detta ej heller här med
ett förbud av Konungen jämlikt 34 § utlänJ;J.ingslagen. I en intervju efter beslutet
med SUK.:s ordförande, hovrättsrådet
Ingvar Jönsson, i SDS uttalade denne att
i svensk lag finns ingen paragraf, som
förbjuder utlänning att bedriva politisk
verksamhet här. Om intervjun riktigt
återgivit hans uttalande är detta missvisande på tidigare angiven grund.
Samband militär-civil brottslighet
Bland den ganska långa rad av amerikanska desertörer som i de svenska tidningarna uppges ha kommit hit, förekommer vidare Michael David Haire, om
vilken det sägs, att han vid flera tillfällen under sin militärtjänst dömts till
straff. I en intervju med honom sägs det
vidare att han med hjälp av förfalskade
identitetshandlingar rymde från Tyskland till Belgien, England och vidare till
Sverige, ”där advokaten Franek ordnade
kontakt med de FNL-are som nu hjälper
honom”.
Det är välbekant för varje kriminolog
att det råder ett starkt samband mellan
civil brottslighet före militärtjänsten och
militär brottslighet, särskilt rymning och
lydnadsbrott, under militärtjänsten. Som
stöd härför kan jag åberopa dels personlig erfarenhet under tjänstgöring som mi- 90
litäråklagare i Göteborg, dels iakttagelser vid inspektioner av åklagarmyndigheten i Karlskrona, dels Torsten Husens
undersökning: De indisciplinära värnpliktiga i Social Årsbok 1950-51, dels
Martin Ekblads doktorsavhandling: A
psychiatric and social study of a series of
Swedish Naval Conscripts (1948) och
dels slutligen en omfattande internationell litteratur. Följaktligen har man starka skäl att undersöka, för det första om
de amerikanska rymmarna förövat civila
brott före sin militärtjänst, och för det
andra om de förövat andra militära
brott.
Vem betalar?
slutligen sägs i praktiskt taget samtliga
intervjuer med personerna i fråga att de
ämnar bedriva studier vid svenska universitet ev. efter att först ha förberett sig
vid folkhögskolor. Däremot sägs inget
om vem som skall betala dessa studier,
men det är givetvis underförstått, att det
skall svenska staten göra, medan köerna
av svenska sökande i många fall är enorma.
I den tidigare nämnda artikeln i Förvaltningsrättslig Tidskrift har jag också
(s. 235-6) med stöd av erfarenheter som
åklagare framfört och motiverat yrkandet att utländska studerande skall förete
strafflöshetsintyg från hemlandet och de
andra länder där de vistats längre tid,
innan de beviljas ekonomiska förmåner
här i riket.
Vidare sägs i en uppgift i Sv.D. helt nyligen, att det finns i varje fall två amerikanska rymmare, som håller sig undan
polisen. Detta och flera andra omständigheter tyder på att både inresekontrollen och den inre utlänningskontrollen är
helt otillräckliga och snarast behöver
skärpas beträffande amerikanska medborgare, särskilt sådana utan pass men
med militära identitetskort.
I den svenska brottsbalken finns ett
stadgande om skyddande av brottsling i
Br B 17:11 som stadgar straff för den som
döljer den som förövat brott, hjälper honom att undkomma eller på annat dylikt
sätt motverkar att brottet beivras.
För att draga en folkrättslig parallell
därtill vill jag som min bestämda åsikt
hävda att Sverige i förhållande till USA
gör sig skyldigt till ”internationellt skyddande av brottsling”.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner