De akademiska studiernas rationalisering
1937
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DE AKADEMISKA STUDIERNAS
RATIONALISERlNG
NÅGRA REFLEXIONER OCH UPPSLAG
Av docenten N. G. HURNER, Uppsala
F ö r s l a g: Uppdelning av ämnena och större frihet till
ändamålsenlig kombination av ämnesdelar i fil. kand.-examen. Begränsad möjlighet till liknande uppdelning i ämbetsexamen.
DEN akademiska friheten här i landet är på goda grunder högt
skattad och ofta prisad. Sådan situationen nu är i världen har det
väl gått upp för lite var att forskningens och den akademiska undervisningens obundenhet av ovidkommande påbud och förbud
icke för alla är något så självklart som vi kanske ännu för några
år sedan trodde. Den är verkligen en förmån att sätta värde på.
Och att slå vakt kring, om den skulle hotas, vilket lyckligtvis inte
förefaller vidare troligt här i Norden.
I den prisade akademiska friheten ingår ej blott vetenskapens
integritet. Universitetet är ju också till för studenternas skull.
Och för studenten betyder den akademiska friheten kanske i första
hand möjligheten att ordna sitt studiearbete utan skolmässigt
tvång – och att få ordna sitt liv och leverne tämligen efter eget
g;ottfinnande och sin generations synpunkter inom ramen av personliga aspirationer och oftast starkt begränsade ekonomiska resurser.
Vid de akademiska studierna, som för studenten av i dag tas
mycket allvarligare än för en del legendomspunna forna generationer, är studiernas möjligast fria ändamålsenlighet en angelägenhet av vikt. Ändamålsenligheten, kravet pä effektiv utbildning, sätter ovillkorligen vissa gränser för friheten. Redan en
utomstående kan inse att läkaren eller juristen behöver inte bara
grundlig utan också omfattande och mängsidig skolning. Även
lekmannen finner det både rimligt och betryggande att en brett
650
De akademiska studiernas rationalisering
lagd grundutbildning fordras före varje specialisering av dessa
yrkesmän. Lika tydligt är att läraren behöver allsidig utbildning
i det ämne han skall undervisa i. Men allsidigheten måste med
naturnödvändighet vara relativ. För att ett omfattande ämne inte
skall ta en alldeles orimlig tid redan i magisterexamen kan det
vara nödvändigt att knappa av på fordringarna i vissa grenar,
även om den blivande läraren skulle ha användning i sin lärargärning av ett ökat kunskapsmått. Goda skäl tala för att låta de
enligt vederbörande professors uppfattning väsentligaste delarna
få en grundligare behandling än som skulle vara möjligt vid en
likformig skumning. Det vetande om och de samlingar av fjärilar,
skalbaggar och andra insekter, som en del intresserade skolpojkar
lägga sig till med, ha nog inte sällan överstigit magisterns från
universitetet medförda artkännedom. Men då han med sin i övrigt
goda underbyggnad utan större svårighet kunnat fylla luckan är
han sannolikt på det klara med att ingen större skada är skedd.
Troligen gillar han tacksamt den betoning hans egen träning fått.
Den ansvarige ämnesrepresentanten vid universitetet kommer
väl alltid, så omfattande som ämnena äro, att nödgas göra en
betydande gallring, när han ställer upp sina fordringar. Men
bläddrar man igenom studiehandboken får man ett starkt intryck
av strävan att ge adepterna en mångsidig och gedigen utbildning.
Det är tur att 1937 års recentior inte är lättskrämd! Annars sloge
han bestämt studierna ur hågen, då han en stund begrundat litteraturlistorna i en del ämnen.
Det är niirmast den nya upplagan av Filosofiska fakultetens i
Uppsala studiehandbok, som kommit mig att äntligen söka framföra några funderingar, vilka sedan många år trängt sig på mig.
Universitetsberedningens betänkande har ytterligare aktualiserat
saken. Att mina synpunkter delvis påverkats av goda erfarenheter från en del främmande universitet borde vara ett bidragande skäl att ta dem under övervägande.
Vad jag syftar mot är en möjligast ändamålsenlig avvägning
av de grundläggande studierna som bas för fortsatt utbildning och
forskning. Enklast skulle studiernas smidigare koncentrering
kring och anpassning till huvudämnet kunna genomföras i fil.
kand.-examen, vilken ju i regel inte som sådan leder till lärarekompetens. Men också för ämbetsexamen skulle en begränsad reform kunna genomföras, dock utan att rubba på de väsentliga
651
N. G. Hörner
fordringarna i de ämnen, i vilka magistern skulle komma att själv
undervisa. Också eventuella ruckningar på ämbetsexamen skulle
närmast gälla dess egenskap av underlag för licentiatstudier.
För vetenskaplig specialutbildning i visst ämne är givetvis en
bred och gedigen bas önskvärd. Svenska examina fylla nog rätt
stora anspråk i det avseendet, men det förefaller ändå som man i
många fall borde kunna åstadkomma en ytterligare förbättring
utan tidsförlust för den studerande. Fil. kand-examen har väl numera sitt största existensberättigande som underlag för fortsatta
studier. stundom är kandidatexamen slutmålet; i så fall äro ju
kompetensfordringar eller kunskapsbehov på den tillämnade levnadsbanan avgörande för ämneskombinationen. Som ett trappsteg
på vägen till ämbetsexamen kan däremot fil. kand. ganska saklöst
undvaras. Man skulle ju gott kunna nöja sig med tentamensbetyg
till dess man har sin ämbetsexamen färdig, om man nu ändå skall
ta den. Men som grund för licentiatstudier är kandidatexamen av
stor betydelse, och den uppgiften skulle den kanske kunna fylla
ännu bättre, om den slapp vara ett magisterexamensembryo.
statuterna tillåta redan nu stor frihet. En fil. kand.-examen kan
sammanställas av vilka som helst av fakultetens ämnen, blott betygssumman är tillräcklig. I många fall lär också vederbörande
examinator visa tillmötesgående beträffande differentiering av
studierna för kandidatexamen, men ett visst krav på allsidighet
måste ju alltid upprätthållas, då betyget gäller ett ämne i dess
helhet.
Ser man igenom en mängd fil. kand.-kombinationer finner man
en naturlig och rimlig gruppering övervägande. I andra fall kan
det ligga en väl genomtänkt och sakligt stark motivering också
bakom en ämnessammanställning, som för den utomstående ter sig
skäligen godtycklig. Men det är nog inte så ovanligt att en person,
som från början vet att han kommer att koncentrera sig på ett
visst ämne, väljer ett eller annat fyllnadsämne mer efter d~ss
»lätthet» än efter dess ändamålsenlighet. Intresset koncentreras
på huvudämnet; det ofrånkomliga tillägget tycks ibland te sig som
ett ganska beskt piller, och eftersom man måste välja något tar
man det som är minst svårt att svälja. Det är heller inte så ovanligt som man skulle tro att verkliga experter i ett ämne förbli
utan examen därför att de så med liv och själ gått upp i sitt huvudämne att de aldrig kunnat förmå sig att läsa in och tentera i
fack, umbärliga för det egna forskningsgebitet. Det finns åtskil- 652
De akademiska studiernas rationalisering
liga till mogen ålder komna män, vilkas akademiska karriär officiellt inte nått längre än till fil. stud., men som det oaktat äro
vetenskapsmän att räkna med. För flera av dem skulle troligen
lagern ligga inom gott räckhåll, om de bara kunde komma över
kandidatexamens förargelseklippa. Licentiaten i det egna ämnet
skulle nog inte vålla dem större bekymmer. Men väl att för kandidatexamen läsa in och tentera i ett eller annat mer eller mindre
vilt främmande ämne, till stor del utan sammanhang och beröringspunkter med det egna.
Må vara att det vidgar vyerna att ha en någorlunda omfattande
orientering över ett flertal ämnen. Det låg något i forna tiders
krav att en naturvetare skulle ha något humanistiskt ämne med i
sin examen, och en humanist ett naturvetenskapligt. Men vad
läras bör är drygt och tiden kort. Och »det läras bör» är ändå i
främsta rummet det som behövs för det tillärrinade levnadskallet.
Redan utbildningen i det egna facket måste bli mycket tidskrä-
vande för att nå i nivå med nutida standard. Det är därför skäl
tänka sig för innan man ger sig ut på alltför omfattande strövtåg
till främmande intressesfärer, som man kan misstänka bli ofruktbara för den egna gärningen- även om de äro i och för sig aldrig
så intressanta. Det ligger i både den enskildes och det allmännas
intresse att studenten i rimlig tid och i sin krafts dagar når fram
att utöva sitt yrke. Livet är ju rätt begränsat – för att nu inte
tala om studentekonomien.
»Inte allt, men det hela- i delen» skrev Hans Larsson en gång
som motto på ett litet häfte om bildning och självstudier.
Gäller det inte lika väl för fackstudierna~ Inte bara verket utan
också personligheten har bestämt något att vinna på skälig koncentration.
Visst kan mångsidigheten ha sina fördelar och den bör få behålla rimligt svängrum, men för den som så önskar bör möjlighet
beredas till en starkare koncentration kring huvudämnet. Vad
som påyrkas är sålunda ännu större akademisk frihet. Inte lättare
examen, men frihet att göra den så ändamålsenlig som möjligt.
För huvudämnet kunde standardfordringarna lämpligen vara
ungefär desamma som nu gäller för högre betyg i kand.- eller ämbetsexamen, utan någon prutmån. Kring denna kärna skulle
gruppera sig studier av huvudämnet berörande eller för dess bedrivande viktiga d e l a r av andra ämnen. Grupperingen av kunskapsstoffet till ett »ämne» i studieplanens mening – och särskilt
653
N. G. Hörner
ämnets avgränsning- blir väl i åtskilliga fall något ganska godtyckligt. Skulle man då inte kunna luckra upp det nuvarande
ämnesbegreppet och ur olika ämnen ta ut större eller mindre,
lämpligt avrundade partier som i den mån de låta sig naturligt
ansluta till huvudämnet kunna som självständiga enheter medtagas i examen. Med andra ord: smärre men flera betygsenheter,
och dessas sakliga gruppering kring huvudstudieriktningen.
Hur skulle reformen te sig i praktiken~ Jag tar några exempel
från ämnen, som jag direkt eller indirekt haft någon beröring
med, även om kanske ännu mer slående exempel kunde fås från
annat håll – både inom humaniora och naturvetenskaper.
»Geologi med mineralogi» är inget skolämne, men studier i detta
ämne eller delar därav kunna vara av värde också för andra än
dem som utbilda sig till aktiva geologer. Den blivande geologen,
vilken gren av det vittomfattande ämnet han än sedan kommer att
specialisera sig på, behöver förvisso grundläggande kunskaper om
ämnet i dess helhet, och goda skäl tala för att inget väsentligt skärs
bort från kandidatkursen. Men för en del andra studieriktningar
skulle partier av ämnet »geologi med mineralogi» kunna bli förträffliga stenar till en solid grund.
Att delar av paleontologien äro oumbärliga för mången zoolog
eller botanist är alltför påtagligt för att behöva understrykas.
Andra exempel: En biolog som inriktar sig på den nordiska växtvärldens eller djurvärldens invandring och nutida fördelning kan
knappast undvara kunskaper i kvartärgeologi, medan kristallografi, mineraloptik m. m., hur intressant deras studium än må
vara, i regel inte ha något direkt samband med vederbörandes
huvudstudium. A andra sidan föreställer jag mig att åtskilliga
kemister kunde ha stor nytta av kunskaper i kristallografi och
mineralogi, medan det för honom ur yrkessynpunkt vore bortkastad tid och dålig ekonomi att studera kvartärgeologi eller
paleontologi. Att någon av dessa discipliner kunde vara kemisten
en trevlig hobby vid sidan av fackstudier och yrkesutövning är
inget försvar för att olika delar av det heterogena ämnet »geologi
med mineralogi» äro ovillkorligt tvångssammankopplade.
Vill vederbörande tentera i mineralogi måste han givetvis vara
inne i kristallografi; det är ingen godtycklig tvångskombination
utan ett naturligt och ofrånkomligt sammanhang, som under inga
omständigheter kan förbises vid »ämnenas» uppluckring. Varje
»ämne» kan uppvisa dylika länkar. Avhängigheten är inte ovill- 654
De akademiska studiernas rationalisering
korligen ömsesidig. Mineralogi utan kristallografi går inte, men
om en fysiker i sin examen ville ta med kristallografi och exempelvis viss mineraloptik, förefaller det tänkbart att detta skulle
kunna låta sig göra utan djupare inträngande i den stora speciella
mineralsystematiken.
För en arkeolog med stenåldern som specialitet borde det inte
. sakna intresse att känna till de bergarter och mineral, varav de
gamla föremålen äro förfärdigade. Ännu viktigare, ja nästan oumbärlig, är väl någon kvartärgeologisk orientering, medan det däremot näppeligen vore god hushållning med tid och arbetsförmåga
att tränga in i strukturell eller kemisk geologi eller fossilsystematik. Kanske kunde till och med en och annan geografiskt inställd
ortnamnsforskare ha intresse och nytta av en smula kvartärgeologi.
Detta några stickprov på hur delar av nuvarande examensämnet geologi med mineralogi skulle kunna komma till nytta som
inslag i grunden för specialstudier i andra ämnen. Skulle det å
andra sidan innebära någon fördel för geologen att få för sina före
beredande studier bryta ut och ta med delar av andra ämnen~
Skulle han vinna något på att utesluta fraktioner av nuvarande
examensämnen7
Geografi och geologi ha ju så mycket gemensamt att jag på tal
om geologiens värde som bifack till andra ämnen inte ens ansåg
mig behöva påpeka dess värde för geografen. Att en geolog å sin
sida bör sitta inne med åtskillig geografisk kunskap och erfarenhet är lika tydligt. stora delar av geomorfologien skulle väl med
ungefär lika stor rätt, om än med något olika perspektiv, kunna
hänföras till vilket som helst av de båda ämnena – och äro för
båda omistliga. Detta sagt som ett exempel på sådana läro- och
forskningsområden, som äro gemensamma för två »ämnen», och
exemplet påkallar givetvis av flera skäl uppmärksamhet vid en
examensreform av här påyrkad typ.
Också stora delar av den fysiska geograften i övrigt äro för geologerna oumbärliga; kartografi är önskvärd, en och annan kan ha
nytta av ekonomisk geografi. Till etnologi och etnografi gränsande delar av geografien, och stora delar av den humanistiska
geograften i övrigt, kunna däremot väl undvaras av geologen,
medan däremot etnografen, statistikern eller historikern för sin
specialutbildning saklöst borde kunna undvara mycket av de geografiska riktningar som för geologen äro värdefullast.
655
N. G. Hörner
För vissa delar av geologien är god utbildning i kemi absolut
nödvändig. Men också här vore kanske en differentiering möjlig.
Organisk kemi enligt fordringarna för högre betyg i kand.- eller
magisterexamen är väl endast undantagsvis direkt nödvändig för
geologen.
För somliga riktningar av geologien vore partier av meteorologien ytterst önskvärda; i vad mån det sistnämnda ämnet kan .
delas upp och anpassas för dylik kombination har jag dock ingen
förutsättning att bedöma.
Såsom obligatoriska och dokumenterade förkunskaper för licentiatstudier i något ämne bör det ju vara lättare för examinator
eller handledare att föreskriva de delar av andra ämnen, som han
anser verkligen behövliga för fackutbildningen än att kräva rubb
och stubb av ett »ämne», som endast delvis berör den studerandes
huvudfack, medan andra partier äro skäligen ovidkommande. I
ett land där betygsmeriter spela så stor roll (kanske alltför stor!)
som i Sverige bör en student kunna påräkna ett betygsresultat av
genom tentamen ådagalagda insikter ockEå i fraktioner av ämnet,
och rimliga kombinationer bör säkra en kandidatexamen – och
därmed möjlighet att marschera vidare.
För fil. kand.-examen och som för-fordran för licentiatstudier
skulle nog önskemålet smärre men fler betygsenheter utan större
svårigheter kunna realiseras. För den som vill förvärva lärarkom};:etens i ett visst ämne, torde i regel utbrytning av den karaktär som här föreslagits icke kunna ske. Intet av det för lärarens
yrkesutövning väsentliga får utelämnas. – Kanske skulle dock
redan ur den synpunkten någon justering av studieplanen för en
del ämnen vara lämplig. Utan ökning av fordringarna! Kurser
och föreläsningar tendera tyvärr ofta att ställa så stora anspråk
på den studerande, att han inte får nödigt rådrum för en mera
självständig orientering i ämnet. Skola studierna bli av värde,
behövs ovillkorligen tid att tänka. I en del fall vore nog någon
beskärning av de obligatoriska föreläsningarna väl motiverad.
Också i ämbetsexamen har man ju rätt att utöver föreskriven
kombination av läroämnen medtaga ytterligare fack, även icke
skolämnen, och får därigenom mången gång en synnerligen värdefull komplettering av sin utbildning. I den mån dessa tilläggsfack
inte medföra lärarkompetens i ämnet i fråga borde samma prin- 656
De akademiska studiernas rationalisering
ciper som för fil. kand.-examen kunna tillämpas. Men det är nödvändigt att göra fullt klart och tydligt att betyg i en utbruten
fraktion absolut inte bevisar några kunskaper i andra delar av
det »ämne», i vilket fraktionen nu ingår. En magisters tentamensstyrkta kunskaper i exempelvis kvartärgeologi visa ingalunda i
och för sig kompetens att handha undervisning i geologi i dess
helhet ens på en realskolas eller folkhögskolas elementära stadium
-lika litet som betygsmeriter i geologi utan kvartärgeologi skulle
visa nödiga kvalifikationer. Men har både magistern själv och
skolans styrande detta klart för sig, så kan det åtminstone inte
skada att geografi- respektive biologi- eller kemiläraren har utbildning i den honom mest närliggande fraktionen av ett med hans
eget delvis nära befryndat ämne. Direkt för lärarutbildningen med
fil. mag. som slutexamen komme väl uppdelningen av ämnen att
spela ganska liten roll. Uppdelningens väsentliga nytta bleve som
redan framhållits för rationaliseringen av den grundläggande,
förberedande utbildningen till verkligt vetenskapliga studier och
egen forskning.
I den mån ett ämne är allsidigt representerat vid universitetet
bör det inte bereda examinator någon större svårighet (om ock en
del extra besvär) att jämte förhör i ämnet i dess helhet också förrätta tentamina i enstaka delar därav. I anordningens fördelar
för de studerande skulle examinatorerna troligen finna tillräcklig
kompensation för en något ökad möda.
De utbrytbara fraktionernas omfattning och eventuella avhängighet av varandra ävensom en hel del detaljer måste givetvis planmässigt tänkas igenom av vederbörande ämnesrepresentanter, och överläggningar dem emellan bleve nödvändiga.
För olika fraktioners betygsvärde kunde man kanske söka uppställa en möjligast rättvis jämförelseskala – en detaljfråga som
kan lösas efter flera linjer, exempelvis något slag av poängberäkning eller angivande i, säg, tiondelar av helt ämne. Detaljer som
säkert gå att bemästra när blott uppdelningsprincipen slagit
igenom.
En annan fråga är bedömandet av vilken kombination som skall
anses acceptabel. Ehuru största möjliga frihet bör bibehållas vore
det knappast välbetänkt att gilla ett alldeles godtyckligt hopplock
av delar av en mångfald ämnen utan inbördes sammanhang, en
nypa här och ett brottstycke där. Bleve fil. kand.-examen en sillsallad eller annan hackmat av alldeles obegränsat brokig och god- 657
N. G. Hörner
tycklig blandning, vore den sista villan förvisso värre än den
första.
I de flesta fall vore väl examinandens eget omdöme jämte råd
från examinator i huvudämnet och andra erfarna fackmän nog för
att få fram förnuftiga kombinationer. I viss utsträckning kunde
kanske åt professor i huvudämnet överlåtas att avgöra, huruvida
tillräckligt stor del av kombinationen står i så nära samband med
detta att examen kan komma att fylla sitt ändamål. Detta besked
bör den studerande i så fall få redan innan han ger sig in på delämnena.
Men avsikten med denna reform var ju att luckra upp stelheten
och ge större frihet vid studiernas planläggning, inte att göra studenten beroende av diktatorsbud. Eventuellt kunde vederbörandes
kombinationsplan på förhand underställas en gruppkonferens av
professorer i närmast berörda ämnen. Rimligt utrymme för den
studerandes fria val bör under alla omständigheter lämnas, men
konferensen kunde kanske redan genom det ökade samarbetet
olika ämnesrepresentanter emellan bli av värde. För övrigt vore
väl ett ännu långt mer omfattande samarbete redan till studenternas gagn värt att ta ytterligare under övervägande: ett ökat samarbete inte blott inom ett och samma universitet och mellan universiteten sinsemellan (Stockholms och Göteborgs högskola inberäknade) utan också med olika specialhögskolor ävensom andra
vetenskapliga institutioner, exempelvis Riksmuseet. Samarbete
Universitetet-Riksmuseet beträffande licentiatstudier har diskuterats i ett specialfall för någon tid sedan. Och för att ett exempel
från annat håll: varför skulle inte lämpliga och kanske i vissa fall
utvidgade delar av Lantbrukshögskolans eller skogshögskolans
marklära kunna tas med som del-ämne i universitetens fil. kand.-
examen av en del geologer, växtbiologer, geografer och kanske
några kemister. I ett sådant samarbete skymtar ett ganska omfattande perspektiv: bästa möjliga tillgodogörande av förmågor
och resurser vid vilken svensk bildningsinstitution de än äro
knutna. Det är emellertid delvis ett annat och mera omfattande
– och kanske ännu viktigare – rationaliseringsproblem än det
jag här närmast velat påpeka. Redan en lämplig uppdelning av
ämnena och ökad möjlighet till nya kombinationer inom de filosofiska fakulteternas ram skulle kunna väsentligen öka studiernas
ändamålsenlighet.
658
RATIONALISERlNG
NÅGRA REFLEXIONER OCH UPPSLAG
Av docenten N. G. HURNER, Uppsala
F ö r s l a g: Uppdelning av ämnena och större frihet till
ändamålsenlig kombination av ämnesdelar i fil. kand.-examen. Begränsad möjlighet till liknande uppdelning i ämbetsexamen.
DEN akademiska friheten här i landet är på goda grunder högt
skattad och ofta prisad. Sådan situationen nu är i världen har det
väl gått upp för lite var att forskningens och den akademiska undervisningens obundenhet av ovidkommande påbud och förbud
icke för alla är något så självklart som vi kanske ännu för några
år sedan trodde. Den är verkligen en förmån att sätta värde på.
Och att slå vakt kring, om den skulle hotas, vilket lyckligtvis inte
förefaller vidare troligt här i Norden.
I den prisade akademiska friheten ingår ej blott vetenskapens
integritet. Universitetet är ju också till för studenternas skull.
Och för studenten betyder den akademiska friheten kanske i första
hand möjligheten att ordna sitt studiearbete utan skolmässigt
tvång – och att få ordna sitt liv och leverne tämligen efter eget
g;ottfinnande och sin generations synpunkter inom ramen av personliga aspirationer och oftast starkt begränsade ekonomiska resurser.
Vid de akademiska studierna, som för studenten av i dag tas
mycket allvarligare än för en del legendomspunna forna generationer, är studiernas möjligast fria ändamålsenlighet en angelägenhet av vikt. Ändamålsenligheten, kravet pä effektiv utbildning, sätter ovillkorligen vissa gränser för friheten. Redan en
utomstående kan inse att läkaren eller juristen behöver inte bara
grundlig utan också omfattande och mängsidig skolning. Även
lekmannen finner det både rimligt och betryggande att en brett
650
De akademiska studiernas rationalisering
lagd grundutbildning fordras före varje specialisering av dessa
yrkesmän. Lika tydligt är att läraren behöver allsidig utbildning
i det ämne han skall undervisa i. Men allsidigheten måste med
naturnödvändighet vara relativ. För att ett omfattande ämne inte
skall ta en alldeles orimlig tid redan i magisterexamen kan det
vara nödvändigt att knappa av på fordringarna i vissa grenar,
även om den blivande läraren skulle ha användning i sin lärargärning av ett ökat kunskapsmått. Goda skäl tala för att låta de
enligt vederbörande professors uppfattning väsentligaste delarna
få en grundligare behandling än som skulle vara möjligt vid en
likformig skumning. Det vetande om och de samlingar av fjärilar,
skalbaggar och andra insekter, som en del intresserade skolpojkar
lägga sig till med, ha nog inte sällan överstigit magisterns från
universitetet medförda artkännedom. Men då han med sin i övrigt
goda underbyggnad utan större svårighet kunnat fylla luckan är
han sannolikt på det klara med att ingen större skada är skedd.
Troligen gillar han tacksamt den betoning hans egen träning fått.
Den ansvarige ämnesrepresentanten vid universitetet kommer
väl alltid, så omfattande som ämnena äro, att nödgas göra en
betydande gallring, när han ställer upp sina fordringar. Men
bläddrar man igenom studiehandboken får man ett starkt intryck
av strävan att ge adepterna en mångsidig och gedigen utbildning.
Det är tur att 1937 års recentior inte är lättskrämd! Annars sloge
han bestämt studierna ur hågen, då han en stund begrundat litteraturlistorna i en del ämnen.
Det är niirmast den nya upplagan av Filosofiska fakultetens i
Uppsala studiehandbok, som kommit mig att äntligen söka framföra några funderingar, vilka sedan många år trängt sig på mig.
Universitetsberedningens betänkande har ytterligare aktualiserat
saken. Att mina synpunkter delvis påverkats av goda erfarenheter från en del främmande universitet borde vara ett bidragande skäl att ta dem under övervägande.
Vad jag syftar mot är en möjligast ändamålsenlig avvägning
av de grundläggande studierna som bas för fortsatt utbildning och
forskning. Enklast skulle studiernas smidigare koncentrering
kring och anpassning till huvudämnet kunna genomföras i fil.
kand.-examen, vilken ju i regel inte som sådan leder till lärarekompetens. Men också för ämbetsexamen skulle en begränsad reform kunna genomföras, dock utan att rubba på de väsentliga
651
N. G. Hörner
fordringarna i de ämnen, i vilka magistern skulle komma att själv
undervisa. Också eventuella ruckningar på ämbetsexamen skulle
närmast gälla dess egenskap av underlag för licentiatstudier.
För vetenskaplig specialutbildning i visst ämne är givetvis en
bred och gedigen bas önskvärd. Svenska examina fylla nog rätt
stora anspråk i det avseendet, men det förefaller ändå som man i
många fall borde kunna åstadkomma en ytterligare förbättring
utan tidsförlust för den studerande. Fil. kand-examen har väl numera sitt största existensberättigande som underlag för fortsatta
studier. stundom är kandidatexamen slutmålet; i så fall äro ju
kompetensfordringar eller kunskapsbehov på den tillämnade levnadsbanan avgörande för ämneskombinationen. Som ett trappsteg
på vägen till ämbetsexamen kan däremot fil. kand. ganska saklöst
undvaras. Man skulle ju gott kunna nöja sig med tentamensbetyg
till dess man har sin ämbetsexamen färdig, om man nu ändå skall
ta den. Men som grund för licentiatstudier är kandidatexamen av
stor betydelse, och den uppgiften skulle den kanske kunna fylla
ännu bättre, om den slapp vara ett magisterexamensembryo.
statuterna tillåta redan nu stor frihet. En fil. kand.-examen kan
sammanställas av vilka som helst av fakultetens ämnen, blott betygssumman är tillräcklig. I många fall lär också vederbörande
examinator visa tillmötesgående beträffande differentiering av
studierna för kandidatexamen, men ett visst krav på allsidighet
måste ju alltid upprätthållas, då betyget gäller ett ämne i dess
helhet.
Ser man igenom en mängd fil. kand.-kombinationer finner man
en naturlig och rimlig gruppering övervägande. I andra fall kan
det ligga en väl genomtänkt och sakligt stark motivering också
bakom en ämnessammanställning, som för den utomstående ter sig
skäligen godtycklig. Men det är nog inte så ovanligt att en person,
som från början vet att han kommer att koncentrera sig på ett
visst ämne, väljer ett eller annat fyllnadsämne mer efter d~ss
»lätthet» än efter dess ändamålsenlighet. Intresset koncentreras
på huvudämnet; det ofrånkomliga tillägget tycks ibland te sig som
ett ganska beskt piller, och eftersom man måste välja något tar
man det som är minst svårt att svälja. Det är heller inte så ovanligt som man skulle tro att verkliga experter i ett ämne förbli
utan examen därför att de så med liv och själ gått upp i sitt huvudämne att de aldrig kunnat förmå sig att läsa in och tentera i
fack, umbärliga för det egna forskningsgebitet. Det finns åtskil- 652
De akademiska studiernas rationalisering
liga till mogen ålder komna män, vilkas akademiska karriär officiellt inte nått längre än till fil. stud., men som det oaktat äro
vetenskapsmän att räkna med. För flera av dem skulle troligen
lagern ligga inom gott räckhåll, om de bara kunde komma över
kandidatexamens förargelseklippa. Licentiaten i det egna ämnet
skulle nog inte vålla dem större bekymmer. Men väl att för kandidatexamen läsa in och tentera i ett eller annat mer eller mindre
vilt främmande ämne, till stor del utan sammanhang och beröringspunkter med det egna.
Må vara att det vidgar vyerna att ha en någorlunda omfattande
orientering över ett flertal ämnen. Det låg något i forna tiders
krav att en naturvetare skulle ha något humanistiskt ämne med i
sin examen, och en humanist ett naturvetenskapligt. Men vad
läras bör är drygt och tiden kort. Och »det läras bör» är ändå i
främsta rummet det som behövs för det tillärrinade levnadskallet.
Redan utbildningen i det egna facket måste bli mycket tidskrä-
vande för att nå i nivå med nutida standard. Det är därför skäl
tänka sig för innan man ger sig ut på alltför omfattande strövtåg
till främmande intressesfärer, som man kan misstänka bli ofruktbara för den egna gärningen- även om de äro i och för sig aldrig
så intressanta. Det ligger i både den enskildes och det allmännas
intresse att studenten i rimlig tid och i sin krafts dagar når fram
att utöva sitt yrke. Livet är ju rätt begränsat – för att nu inte
tala om studentekonomien.
»Inte allt, men det hela- i delen» skrev Hans Larsson en gång
som motto på ett litet häfte om bildning och självstudier.
Gäller det inte lika väl för fackstudierna~ Inte bara verket utan
också personligheten har bestämt något att vinna på skälig koncentration.
Visst kan mångsidigheten ha sina fördelar och den bör få behålla rimligt svängrum, men för den som så önskar bör möjlighet
beredas till en starkare koncentration kring huvudämnet. Vad
som påyrkas är sålunda ännu större akademisk frihet. Inte lättare
examen, men frihet att göra den så ändamålsenlig som möjligt.
För huvudämnet kunde standardfordringarna lämpligen vara
ungefär desamma som nu gäller för högre betyg i kand.- eller ämbetsexamen, utan någon prutmån. Kring denna kärna skulle
gruppera sig studier av huvudämnet berörande eller för dess bedrivande viktiga d e l a r av andra ämnen. Grupperingen av kunskapsstoffet till ett »ämne» i studieplanens mening – och särskilt
653
N. G. Hörner
ämnets avgränsning- blir väl i åtskilliga fall något ganska godtyckligt. Skulle man då inte kunna luckra upp det nuvarande
ämnesbegreppet och ur olika ämnen ta ut större eller mindre,
lämpligt avrundade partier som i den mån de låta sig naturligt
ansluta till huvudämnet kunna som självständiga enheter medtagas i examen. Med andra ord: smärre men flera betygsenheter,
och dessas sakliga gruppering kring huvudstudieriktningen.
Hur skulle reformen te sig i praktiken~ Jag tar några exempel
från ämnen, som jag direkt eller indirekt haft någon beröring
med, även om kanske ännu mer slående exempel kunde fås från
annat håll – både inom humaniora och naturvetenskaper.
»Geologi med mineralogi» är inget skolämne, men studier i detta
ämne eller delar därav kunna vara av värde också för andra än
dem som utbilda sig till aktiva geologer. Den blivande geologen,
vilken gren av det vittomfattande ämnet han än sedan kommer att
specialisera sig på, behöver förvisso grundläggande kunskaper om
ämnet i dess helhet, och goda skäl tala för att inget väsentligt skärs
bort från kandidatkursen. Men för en del andra studieriktningar
skulle partier av ämnet »geologi med mineralogi» kunna bli förträffliga stenar till en solid grund.
Att delar av paleontologien äro oumbärliga för mången zoolog
eller botanist är alltför påtagligt för att behöva understrykas.
Andra exempel: En biolog som inriktar sig på den nordiska växtvärldens eller djurvärldens invandring och nutida fördelning kan
knappast undvara kunskaper i kvartärgeologi, medan kristallografi, mineraloptik m. m., hur intressant deras studium än må
vara, i regel inte ha något direkt samband med vederbörandes
huvudstudium. A andra sidan föreställer jag mig att åtskilliga
kemister kunde ha stor nytta av kunskaper i kristallografi och
mineralogi, medan det för honom ur yrkessynpunkt vore bortkastad tid och dålig ekonomi att studera kvartärgeologi eller
paleontologi. Att någon av dessa discipliner kunde vara kemisten
en trevlig hobby vid sidan av fackstudier och yrkesutövning är
inget försvar för att olika delar av det heterogena ämnet »geologi
med mineralogi» äro ovillkorligt tvångssammankopplade.
Vill vederbörande tentera i mineralogi måste han givetvis vara
inne i kristallografi; det är ingen godtycklig tvångskombination
utan ett naturligt och ofrånkomligt sammanhang, som under inga
omständigheter kan förbises vid »ämnenas» uppluckring. Varje
»ämne» kan uppvisa dylika länkar. Avhängigheten är inte ovill- 654
De akademiska studiernas rationalisering
korligen ömsesidig. Mineralogi utan kristallografi går inte, men
om en fysiker i sin examen ville ta med kristallografi och exempelvis viss mineraloptik, förefaller det tänkbart att detta skulle
kunna låta sig göra utan djupare inträngande i den stora speciella
mineralsystematiken.
För en arkeolog med stenåldern som specialitet borde det inte
. sakna intresse att känna till de bergarter och mineral, varav de
gamla föremålen äro förfärdigade. Ännu viktigare, ja nästan oumbärlig, är väl någon kvartärgeologisk orientering, medan det däremot näppeligen vore god hushållning med tid och arbetsförmåga
att tränga in i strukturell eller kemisk geologi eller fossilsystematik. Kanske kunde till och med en och annan geografiskt inställd
ortnamnsforskare ha intresse och nytta av en smula kvartärgeologi.
Detta några stickprov på hur delar av nuvarande examensämnet geologi med mineralogi skulle kunna komma till nytta som
inslag i grunden för specialstudier i andra ämnen. Skulle det å
andra sidan innebära någon fördel för geologen att få för sina före
beredande studier bryta ut och ta med delar av andra ämnen~
Skulle han vinna något på att utesluta fraktioner av nuvarande
examensämnen7
Geografi och geologi ha ju så mycket gemensamt att jag på tal
om geologiens värde som bifack till andra ämnen inte ens ansåg
mig behöva påpeka dess värde för geografen. Att en geolog å sin
sida bör sitta inne med åtskillig geografisk kunskap och erfarenhet är lika tydligt. stora delar av geomorfologien skulle väl med
ungefär lika stor rätt, om än med något olika perspektiv, kunna
hänföras till vilket som helst av de båda ämnena – och äro för
båda omistliga. Detta sagt som ett exempel på sådana läro- och
forskningsområden, som äro gemensamma för två »ämnen», och
exemplet påkallar givetvis av flera skäl uppmärksamhet vid en
examensreform av här påyrkad typ.
Också stora delar av den fysiska geograften i övrigt äro för geologerna oumbärliga; kartografi är önskvärd, en och annan kan ha
nytta av ekonomisk geografi. Till etnologi och etnografi gränsande delar av geografien, och stora delar av den humanistiska
geograften i övrigt, kunna däremot väl undvaras av geologen,
medan däremot etnografen, statistikern eller historikern för sin
specialutbildning saklöst borde kunna undvara mycket av de geografiska riktningar som för geologen äro värdefullast.
655
N. G. Hörner
För vissa delar av geologien är god utbildning i kemi absolut
nödvändig. Men också här vore kanske en differentiering möjlig.
Organisk kemi enligt fordringarna för högre betyg i kand.- eller
magisterexamen är väl endast undantagsvis direkt nödvändig för
geologen.
För somliga riktningar av geologien vore partier av meteorologien ytterst önskvärda; i vad mån det sistnämnda ämnet kan .
delas upp och anpassas för dylik kombination har jag dock ingen
förutsättning att bedöma.
Såsom obligatoriska och dokumenterade förkunskaper för licentiatstudier i något ämne bör det ju vara lättare för examinator
eller handledare att föreskriva de delar av andra ämnen, som han
anser verkligen behövliga för fackutbildningen än att kräva rubb
och stubb av ett »ämne», som endast delvis berör den studerandes
huvudfack, medan andra partier äro skäligen ovidkommande. I
ett land där betygsmeriter spela så stor roll (kanske alltför stor!)
som i Sverige bör en student kunna påräkna ett betygsresultat av
genom tentamen ådagalagda insikter ockEå i fraktioner av ämnet,
och rimliga kombinationer bör säkra en kandidatexamen – och
därmed möjlighet att marschera vidare.
För fil. kand.-examen och som för-fordran för licentiatstudier
skulle nog önskemålet smärre men fler betygsenheter utan större
svårigheter kunna realiseras. För den som vill förvärva lärarkom};:etens i ett visst ämne, torde i regel utbrytning av den karaktär som här föreslagits icke kunna ske. Intet av det för lärarens
yrkesutövning väsentliga får utelämnas. – Kanske skulle dock
redan ur den synpunkten någon justering av studieplanen för en
del ämnen vara lämplig. Utan ökning av fordringarna! Kurser
och föreläsningar tendera tyvärr ofta att ställa så stora anspråk
på den studerande, att han inte får nödigt rådrum för en mera
självständig orientering i ämnet. Skola studierna bli av värde,
behövs ovillkorligen tid att tänka. I en del fall vore nog någon
beskärning av de obligatoriska föreläsningarna väl motiverad.
Också i ämbetsexamen har man ju rätt att utöver föreskriven
kombination av läroämnen medtaga ytterligare fack, även icke
skolämnen, och får därigenom mången gång en synnerligen värdefull komplettering av sin utbildning. I den mån dessa tilläggsfack
inte medföra lärarkompetens i ämnet i fråga borde samma prin- 656
De akademiska studiernas rationalisering
ciper som för fil. kand.-examen kunna tillämpas. Men det är nödvändigt att göra fullt klart och tydligt att betyg i en utbruten
fraktion absolut inte bevisar några kunskaper i andra delar av
det »ämne», i vilket fraktionen nu ingår. En magisters tentamensstyrkta kunskaper i exempelvis kvartärgeologi visa ingalunda i
och för sig kompetens att handha undervisning i geologi i dess
helhet ens på en realskolas eller folkhögskolas elementära stadium
-lika litet som betygsmeriter i geologi utan kvartärgeologi skulle
visa nödiga kvalifikationer. Men har både magistern själv och
skolans styrande detta klart för sig, så kan det åtminstone inte
skada att geografi- respektive biologi- eller kemiläraren har utbildning i den honom mest närliggande fraktionen av ett med hans
eget delvis nära befryndat ämne. Direkt för lärarutbildningen med
fil. mag. som slutexamen komme väl uppdelningen av ämnen att
spela ganska liten roll. Uppdelningens väsentliga nytta bleve som
redan framhållits för rationaliseringen av den grundläggande,
förberedande utbildningen till verkligt vetenskapliga studier och
egen forskning.
I den mån ett ämne är allsidigt representerat vid universitetet
bör det inte bereda examinator någon större svårighet (om ock en
del extra besvär) att jämte förhör i ämnet i dess helhet också förrätta tentamina i enstaka delar därav. I anordningens fördelar
för de studerande skulle examinatorerna troligen finna tillräcklig
kompensation för en något ökad möda.
De utbrytbara fraktionernas omfattning och eventuella avhängighet av varandra ävensom en hel del detaljer måste givetvis planmässigt tänkas igenom av vederbörande ämnesrepresentanter, och överläggningar dem emellan bleve nödvändiga.
För olika fraktioners betygsvärde kunde man kanske söka uppställa en möjligast rättvis jämförelseskala – en detaljfråga som
kan lösas efter flera linjer, exempelvis något slag av poängberäkning eller angivande i, säg, tiondelar av helt ämne. Detaljer som
säkert gå att bemästra när blott uppdelningsprincipen slagit
igenom.
En annan fråga är bedömandet av vilken kombination som skall
anses acceptabel. Ehuru största möjliga frihet bör bibehållas vore
det knappast välbetänkt att gilla ett alldeles godtyckligt hopplock
av delar av en mångfald ämnen utan inbördes sammanhang, en
nypa här och ett brottstycke där. Bleve fil. kand.-examen en sillsallad eller annan hackmat av alldeles obegränsat brokig och god- 657
N. G. Hörner
tycklig blandning, vore den sista villan förvisso värre än den
första.
I de flesta fall vore väl examinandens eget omdöme jämte råd
från examinator i huvudämnet och andra erfarna fackmän nog för
att få fram förnuftiga kombinationer. I viss utsträckning kunde
kanske åt professor i huvudämnet överlåtas att avgöra, huruvida
tillräckligt stor del av kombinationen står i så nära samband med
detta att examen kan komma att fylla sitt ändamål. Detta besked
bör den studerande i så fall få redan innan han ger sig in på delämnena.
Men avsikten med denna reform var ju att luckra upp stelheten
och ge större frihet vid studiernas planläggning, inte att göra studenten beroende av diktatorsbud. Eventuellt kunde vederbörandes
kombinationsplan på förhand underställas en gruppkonferens av
professorer i närmast berörda ämnen. Rimligt utrymme för den
studerandes fria val bör under alla omständigheter lämnas, men
konferensen kunde kanske redan genom det ökade samarbetet
olika ämnesrepresentanter emellan bli av värde. För övrigt vore
väl ett ännu långt mer omfattande samarbete redan till studenternas gagn värt att ta ytterligare under övervägande: ett ökat samarbete inte blott inom ett och samma universitet och mellan universiteten sinsemellan (Stockholms och Göteborgs högskola inberäknade) utan också med olika specialhögskolor ävensom andra
vetenskapliga institutioner, exempelvis Riksmuseet. Samarbete
Universitetet-Riksmuseet beträffande licentiatstudier har diskuterats i ett specialfall för någon tid sedan. Och för att ett exempel
från annat håll: varför skulle inte lämpliga och kanske i vissa fall
utvidgade delar av Lantbrukshögskolans eller skogshögskolans
marklära kunna tas med som del-ämne i universitetens fil. kand.-
examen av en del geologer, växtbiologer, geografer och kanske
några kemister. I ett sådant samarbete skymtar ett ganska omfattande perspektiv: bästa möjliga tillgodogörande av förmågor
och resurser vid vilken svensk bildningsinstitution de än äro
knutna. Det är emellertid delvis ett annat och mera omfattande
– och kanske ännu viktigare – rationaliseringsproblem än det
jag här närmast velat påpeka. Redan en lämplig uppdelning av
ämnena och ökad möjlighet till nya kombinationer inom de filosofiska fakulteternas ram skulle kunna väsentligen öka studiernas
ändamålsenlighet.
658