David Horowitz; Jag, Rigoberta Menú, en lögnerska
1999
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Jag, Rigaberta Men’
Så skapas en marxistisk myt l avDavidHorowitz
R
IGOBERTA MEN C HU är
mayaindianskan från
Quicheområdet i Guatemala vars självbiografi gjorde henne
världskänd på rekordtid, gav henne
Nobels fredspris, och resulterade i
att hon blev internationell symbol
för det västra halvklotets undanträngda indianer och deras upprorsförsök mot de europeiska erövrarnas förtryck. Nu har det avslöjats att
berättelsen om Rigaberta Menchu i
själva verket är en politisk konstruktion byggd på ren lögn. Det är en av
1900-talets allra största bluffar.
Minst lika anmärkningsvärt, och
som också vittnar om vilken kulturell makt skaparna av denna bluff
har, är att avslöjandet om Menehus
lögner inte har fått några konsekvenser. Den norska fredspriskommitten har vägrat att ta ifrån henne
fredspriset, tusentals amerikanska
collegekurser kommer även fortsättningsvis att ha hennes bok som obligatorisk litteratur, och ledarskribenterna i de största tidningarna i USA
har försvarat hennes osanningar på
samma välkända grund som lades
fram till stöd för Tawana Brawley, en
15-årig svart tjej som påstod sig ha
blivit överfallen, när hennes bluff
avslöjades: Även om hon ljuger, talar
hon sanning.
Självbiografin från 1982, I, Rigaberta Menchu (Bokens spanska originaltitel är Me llama Rigaberta Menchu -y asi me naci6 la conciencia,
och finns inte i svensk översättning
(ö.a.).som lanserade bluffen, skrevs
Li) lSvensk Tidskrift 11999, nr si
av den franska vänstersympatisören Elisabeth
Burgos-Debray, gift med
marxisten Regis Debray,
som stod bakom den focostrategi som användes av
Che Guevara i de misslyckade försöken att
underblåsa ett gerillakrig i
De överlevande familjemedlemmarna tvingas se på
när Rigabertas bror bränns
Bolivia på 60-talet. Det var
till döds. Rigabertas mor
våldtas och dödas.
Debrays ohållbara teori
som ledde till att Guevara
själv och ett okänt antal bolivianska
bönder blev dödade, och är, som vi
snart kommer att se, också grunden
till de tragiska händelser som Menchu och hennes familj fick utstå.
KLASSISK MARXISTJSK MYT
På det sätt som Rigaberta Menehus
liv skildras i självbiografin framstår
hennes öde som en klassisk marxistisk myt. Hennes familj var fattiga
mayaindianer som levde på marginalerna i ett land som de spanska
conquistadorerna hade tagit ifrån
dem. Conquistadorernas ättlingar,
som kallas ladinos, försökte driva
bort Menehus familj och annan indiansk bondebefolkning från land som
ingen ägde men som brukades av
indianerna. Rigaberta kunde varken
läsa eller skriva och hennes far
Vicente vägrade att låta henne gå i
skolan eftersom han behövde henne
ute på fälten.
Familjen har så lite jord och är så
fattig att Rigaberta tvingas se sin
yngre bror dö av undernäring. Samtidigt är Vicente involverad i en ädel
men hopplös kamp mot jordägande
ladinos för att få en bit land att odla
på. Till slut organiserar Vicente en
motståndsrörelse som får namnet
Committee for Campesino Unity
(’Böndernas enhetskommitte’).
Rigaberta blir även hon politiskt
aktiv. Motståndsrörelsen ansluter sig
till den guatemalanska revolutionä-
ra styrkan De fattigas arme. Men den
styrande klassens skoningslösa säkerhetsstyrkor går in i striden och går
segrande ur den. Vicente Menchu
dödas. De överlevande familjemedlemmarna tvingas se på när Rigobertas bror bränns till döds. Rigobertas mor våldtas och dödas.
Rigabertas berättelse om den
egna familjens tragiska öde är en
uppmaning till alla världens solidaritetskännande människor att hjälpa de maktlösa urbefolkningarna i
Guatemala och övriga tredje världen
till sitt rättmätiga arv. I och med de
internationella framgångarna med
självbiografin, och Nobels fredspris
som hon fick 1992, är Rigaberta
Menchu idag en inflytelserik taleskvinna för ”social rättvisa och fred”
och ordförande i The Rigaberta
1U, en lögnerska
Menchu Tum Foundation, som verkar för mänskliga rättigheter.
ALLT PÅHITTAT
Tyvärr är praktiskt taget allt som står
i hennes bok påhittat, och lögnerna
är varken obetydliga eller oavsiktliga.
Det är lögner om centrala delar av
berättelsen och de har kokats ihop
för att tjäna bestämda politiska syften, för att skapa en bestämd politisk myt. Och lögnerna börjar redan
på första sidan, där hon skriver:
”När jag blev äldre brukade min
far beklaga att jag inte hade gått i
skolan, eftersom jag hade lätt för att
lära mig saker. Men han brukade alltid säga: ’Om jag låter dig gå i skolan
kommer de tyvärr försöka få dig att
glömma din egen klass och förvandla dig till en ladino. Jag vill inte att
det ska hända och det är därför som
jag inte skickar iväg dig till skolan.’
Han hade kanske haft möjlighet att
låta mig gå i skolan när jag var runt
fjorton, femton år, men han kunde
inte göra det eftersom han visste
vilka följderna skulle bli, vilka ideer
de skulle slå i mig.”
För en intet ont anande läsare ter
sig det här som det perfekta praktiska exemplet på marxismens paradigm, enligt vilket den styrande klassens ideer blir de styrande ideerna
genom kontroll av utbildningen.
Men tvärtemot vad hon själv hävdar
var Rigaberta Menchu inte alls outbildad. Fadern motsatte sig inte heller hennes skolgång för att han fruktade att hon skulle indoktrineras
med de värden som den styrande
Secrets and lies.
Med Nobels fredspris är det lätt att
skaffa sig vänner. Rigaberta Menchu
träffar kungen och drottningen dagarna efter att hon mottagit priset. Påven
ville också sälla sig till skaran av
internationella vänner till taleskvinnan för social rättvisa och fred.
Om hon fortfarande får inbjudningar till hovet och Vatikanen vore
det inte konstigt. Trots att det bevisats
att hon ljugit ihop sin historia har
fredspriskommitten inte krävt tillbaka
nobelpriset och hennes uppdiktade
bok används fortfarande som
kurslitteratur på universitet.
Blir det litteraturpriset nästa år,
Horace?
lSvensk Tidskrift 11999, nr s lLiJ
klassen ladinos stod för. Faktum är boken framställs som huvudorsaken vador fanns till och med en libaneatt han skickade henne till två ansedda privata internatskolor som sköttes av katolska nunnor, där hon studerade ungefär från det att hon var
elva till det att hon var fjorton år.
Dessa fakta och andra relevanta
omständigheter har kunnat fastställas
av antropologen David Stoll, en ledande akademisk Guatemala-expert. Som
grund för sin bok, Rigaberta Menchu,
har Stoll intervjuat mer än 120 guatemalaner, inklusive Rigabertas släktingar, vänner, grannar och före detta lärare och klasskamtill upproret, handlade i själva verket
bara om en liten jordbit på 151 hektar. Vidare var Vicentes ”ädla kamp
mot jordägarna som ville ta vårt
land” inte egentligen en strid med ättlingar till de europeiska conquistadorerna, utan med hans egna rnayaindianska släktingar, familjen Tum,
med hans frus farbror i spetsen.
Vicente Menchu byggde inte
upp motståndsrörelsen Committe for
Carnpesino Unity. Och i den lilla mån
han var politiskt engagerad var han
snarare konserrater. New York
Times skickade
därefter journalisten Larry Rohter
till Guatemala för
att verifiera Stolls
uppgifter, vilket
han också gjorde.
Eftersom Rigaberta bodde på
internatskolor
under större delen av sin barnoch ungdomstid
Berättelsen om Menehus vativ. Det var
inte något sacifamiljesituation är även den altengagemang
som var hans
förvanskad. Hon hade inte drivande kraft.
någon bror som dog av
Nej, drivkraften
var den pågående fejden med
hans frus släkt,
vilka var jordä-
gande småbrukare precis som
han själv. Det
var den här fejundernäring, åtminstone
ingen som den egna familjen
kunde komma ihåg.
är hennes detaljrika berättelser om hur
hon arbetade åtta månader per år på
kaffe- och bomullsplantagen, och sarntidigt var med och organiserade en
underjordisk politisk motståndsrörelse,
antagligen också påhittade. Varken Stoll
eller Rohter har sagt att det var utbildningen i de katolska internatskolorna
som gjorde henne till taleskvinna för
de kommunistiska gerillarörelserna,
men det är dessvärre mycket troligt.
Berättelsen om Menehus familjesituation är även den förvanskad.
Hon hade inte någon bror som dog
av undernäring, åtminstone ingen
som den egna familjen kunde komma
ihåg. Området där de bodde styrdes
inte av ladinos, och i motsats till vad
hon själv säger fanns det inga speciellt
stora plantager där. Dessutom var
familjen Menchu inte alls så fattig
som Rigaberta beskriver. Vicente
Menchu ägde 2 753 hektar land. Den
22 år långa markstriden, vilken i
L1J j Svensk Tidskrift 11999, nr sj
den som drog in honom i en allt allvarligare händelseutveckling, ett
drarna som låg utanför hans intressen,
och som slutligen skulle leda till hans
död.
GERILLAN TAR MAKTEN
Mot slutet av 70-talet införde Kubas
kommunistiske diktator Fidel Castro
en ny sorts utrikespolitik, genom att
finansiera och beväpna ett antal
gerillaoffensiver i Centralamerika –
Nicaragua, El Salvador och Guatemala – enligt samma princip som
Regis Debray och Che Guevara hade
tillämpat tio år tidigare. Gerillarö-
relserna leddes i allmänhet inte av
indianer utan huvudsakligen av missnöjda spanskättlingar till medel- och
överklassen. De hade ofta genomgått
kaderutbildningar i Moskva och
Havanna, och hade deltagit i terroristläger i Libanon och Östtyskland.
(Bland gerillagruppledarna i El Salsisk kommunist, och en shiamuslim
vid namn Shafik Handa!.)
En av dessa gerillagrupper, De
fattigas arme, dök den 29 aprill979
upp i Uspantan, den största staden i
närheten av Menehus by. De målade
allting inom räckhåll rött, tog skatteindrivarnas pengar och slängde ut
dem på gatorna, förstörde fängelset
och frigav fångarna, och enligt ett
ögonvittne skanderade de ”Vi är de
fattigas försvarare” på stadens torg i
femton eller tjugo minuter.
Inga gerillasoldater var maskerade eftersom de inte var från trakten.
Därför var de inte heller införstådda med de lokala förhållandena som
innebar att praktiskt taget alla markstrider stod mellan mayaindianerna
själva. I stället såg de saker och ting
i ett marxistiskt skolboksperspektivnu förevigat av Menchu och kommitten för Nobels fredspris – och
avrättade två söner till en av traktens
jordägande ladinos. När nu Vicente
MenchU utgick från att gerillagrupperna hade makten i området lade
han sitt öde i deras händer genom
att ge dem en mötesplats och följa
med dem på en protestaktion. Men
de guatemalanska säkerhetsstyrkorna som hade tränats för den offensiv
som Castro inlett på det västra halvklotet, intog snart hela området med
karakteristisk brutalitet. De fick stöd
av uppretade och hämndlystna släktingar till de två ladinos som vänstergerillan hade mördat. Det våld
som nu följde resulterade i att många
oskyldiga dog, bland andra Rigaberta Menehus föräldrar och en
andra bror (det är dock säkerställt
att hon inte bevittnade broderns
död, vilket hon ju själv hävdat).
SPANSKA AMBASSADEN
OCKUPERAS
Den mest kända händelsen i Menehus bok är ockupationen av den
spanska ambassaden i Guatemala
City i januari 1980. Vicente Menchu
representerade den fattiga bondebefolkningen, men gruppen leddes faktiskt inte av mayaindianer utan av en
radikal studentorganisation, The
Robin Garcia Revolutionary Student
Front. Vicente Menchu var utsedd
till talesman. Ett vittne som David
Stoll citerat beskrev senare hur man
hade tränat Vicente för hans roll:
”De sa till Don Vicente: ’Säg, ”ett
enat folk kan aldrig besegras”’, och
Don Vicente sa: ’ett enat folk kan
aldrig besegras’. De sa till Don Vicente: ’Lyft den vänstra handen när du
säger det’, och han lyfte handen.”
När de gav sig av hade bönderna
från Uspantan som följde med studentrevolutionärerna till spanska
ambassaden inte någon aning om
vart de skulle eller varför. Stoll intervjuade en överlevande vars man
hade dödats i samband med ockupationen. Hon berättade att allt hade
börjat med en bröllopsfest i den
katolska kyrkan i Uspantan. Två
dagar efter bröllopet drog festen
vidare. ”Sefiorerna sa att de skulle
till kusten, men de hamnade i
huvudstaden”. Väl där fortskred studentrevolutionärerna med sin plan
att ockupera ambassaden och tillsammans med de ditlurade mayaindianerna ta gisslan. Vicente Menchu
blev utsedd till gruppens talesman.
Fastän orsaken till tragedin som följde är omtvistad, lägger Stoll fram
övertygande bevis om att en molotovcocktail som studenterna skulle
haft med sig antändes och satte eld
på ambasssadbyggnaden. Minst 39
människor dödades, däribland
Vicente Menchu.
CASTRO-LOJAL
Stolls undersökning ger en bild av
Nobelpristagaren Rigaberta Menchu
som en kommunistagent med uppdrag för samma terrorister som i
slutändan bar ansvaret för hennes
egen familjs död. Menehus lojalitet
mot Castro-trogna partier är så stark
att hon vägrade att fördöma sandinistdiktaturens enhetspolitik då den
försökte utrota miskitoindianerna,
trots att hon själv gör anspråk på att
vara den främsta kämpen för urbefolkningars rättigheter. Hon blev till
och med osams med sin egen översättare, Elisabeth Burgos-Debray, på
grund av den här frågan (BurgosDebray hade tillsammans med andra
framstående vänstersympatisörer
protesterat mot mördandet av miskitoindianerna).
Menehus svar på avslöjandena av
samlingen vänsterfolk ”för mänskliga rättigheter”, den i smyg kommunistvänliga Nobelkommitten och den
radikala samling som alltjämt dominerar den akademiska världen i Amerika. Times erkänner att något har gått
snett: ”Efter de första avslöjandena
rusade den internationella apparaten
av människorättsorganisationer,
nyhetspress och akademier in på arenan och förvärrade indianbefolkninDen fiktiva historien
gens mycket dåliga
situation ytterligahennes lögner har
å ena sidan varit att
inte ge några kommentarer, och å
andra sidan att tillföra ännu en lögn:
att förneka att hon
alls haft något att
göra med boken
som gjorde henne
berömd. Stoll har
lyssnat på två timmar av bandupptagningarna för
Burgos-Debray
re, när det hade
om Rigaberta Menchu är räcktattheltenkelt
ett stycke kommunistisk
säga sanningen.”
Men skulle det
verkligen ha räckt?
Om det hade gjort
det hade Menehus
lögner inte behövts.
Faktum är att det
inte fanns någon
social grund för det
väpnade uppror
propaganda som syftar
till att väcka hat mot
europeer och
amerikaner.
(som innehöll manuskriptet till
boken) och intygar att de är identiska med den (uppdiktade) versionen i
självbiografin.
Den fiktiva historien om Rigaberta Menchu är ett stycke kommunistisk propaganda som syftar till att
väcka hat mot europeer och amerikaner och de samhällen de byggt
upp, samt till att stödja kommunistoch terroristorganisationer som krigar mot västdemokratierna. Boken
har blivit det i särklass mest inflytelserika sociala verket bland amerikanska studenter. Det har skrivits
tusentals avhandlingar om Rigaberta Menchu världen över, och alla författarna har blint gått på hennes
lögner. Nobels fredspriskommitte
har gjort henne till en internationell
symbol och taleskvinna för ”social
rättvisa och fred”.
I en ledare i Los Angeles Times
slätade man typiskt nog över denna
jättebluff som satts ihop av Menchu
själv, guatemalanska terrorister, den
franska vänstern, den internationella
som dessa Castroanhängare försökte tvinga fram, lika
liten grund som för Che Guevaras
vansinniga företag i Bolivia några år
tidigare.
När allt kommer omkring är roten
till våldet, och den påföljande misä-
ren, som Rigaberta Menchu beskriver i sin destruktiva lilla bok, vänstern
själv. Det är synd och skam att vänstern inte har anständigheten att
erkänna det och att lämna tredje världen i fred.
ÖVERSÄTTNING: SOLVEIG HÅKANSSON.
David Horowitz är ordförande för
Center for the Study of Popular Culture och
redaktör för Front Page Magazine. Dessutom
författare till en rad bästsäljande böcker,
däribland Radical Son som handlar om hans
tid som ledande vänsterextremist i den amerikanska studentrörelsen på 1960-talet. Artikeln har tidigare publicerats i nättidskriften
Salon.com (www.salon.com) och finns tillgänglig online i dess arkiv. Den publiceras
här med tillstånd.
r- .-+
.-+
tD
”””C
Q)
.-+
r::
”””C
lSvensk Tidskrift lr999,nr s iEJa
Så skapas en marxistisk myt l avDavidHorowitz
R
IGOBERTA MEN C HU är
mayaindianskan från
Quicheområdet i Guatemala vars självbiografi gjorde henne
världskänd på rekordtid, gav henne
Nobels fredspris, och resulterade i
att hon blev internationell symbol
för det västra halvklotets undanträngda indianer och deras upprorsförsök mot de europeiska erövrarnas förtryck. Nu har det avslöjats att
berättelsen om Rigaberta Menchu i
själva verket är en politisk konstruktion byggd på ren lögn. Det är en av
1900-talets allra största bluffar.
Minst lika anmärkningsvärt, och
som också vittnar om vilken kulturell makt skaparna av denna bluff
har, är att avslöjandet om Menehus
lögner inte har fått några konsekvenser. Den norska fredspriskommitten har vägrat att ta ifrån henne
fredspriset, tusentals amerikanska
collegekurser kommer även fortsättningsvis att ha hennes bok som obligatorisk litteratur, och ledarskribenterna i de största tidningarna i USA
har försvarat hennes osanningar på
samma välkända grund som lades
fram till stöd för Tawana Brawley, en
15-årig svart tjej som påstod sig ha
blivit överfallen, när hennes bluff
avslöjades: Även om hon ljuger, talar
hon sanning.
Självbiografin från 1982, I, Rigaberta Menchu (Bokens spanska originaltitel är Me llama Rigaberta Menchu -y asi me naci6 la conciencia,
och finns inte i svensk översättning
(ö.a.).som lanserade bluffen, skrevs
Li) lSvensk Tidskrift 11999, nr si
av den franska vänstersympatisören Elisabeth
Burgos-Debray, gift med
marxisten Regis Debray,
som stod bakom den focostrategi som användes av
Che Guevara i de misslyckade försöken att
underblåsa ett gerillakrig i
De överlevande familjemedlemmarna tvingas se på
när Rigabertas bror bränns
Bolivia på 60-talet. Det var
till döds. Rigabertas mor
våldtas och dödas.
Debrays ohållbara teori
som ledde till att Guevara
själv och ett okänt antal bolivianska
bönder blev dödade, och är, som vi
snart kommer att se, också grunden
till de tragiska händelser som Menchu och hennes familj fick utstå.
KLASSISK MARXISTJSK MYT
På det sätt som Rigaberta Menehus
liv skildras i självbiografin framstår
hennes öde som en klassisk marxistisk myt. Hennes familj var fattiga
mayaindianer som levde på marginalerna i ett land som de spanska
conquistadorerna hade tagit ifrån
dem. Conquistadorernas ättlingar,
som kallas ladinos, försökte driva
bort Menehus familj och annan indiansk bondebefolkning från land som
ingen ägde men som brukades av
indianerna. Rigaberta kunde varken
läsa eller skriva och hennes far
Vicente vägrade att låta henne gå i
skolan eftersom han behövde henne
ute på fälten.
Familjen har så lite jord och är så
fattig att Rigaberta tvingas se sin
yngre bror dö av undernäring. Samtidigt är Vicente involverad i en ädel
men hopplös kamp mot jordägande
ladinos för att få en bit land att odla
på. Till slut organiserar Vicente en
motståndsrörelse som får namnet
Committee for Campesino Unity
(’Böndernas enhetskommitte’).
Rigaberta blir även hon politiskt
aktiv. Motståndsrörelsen ansluter sig
till den guatemalanska revolutionä-
ra styrkan De fattigas arme. Men den
styrande klassens skoningslösa säkerhetsstyrkor går in i striden och går
segrande ur den. Vicente Menchu
dödas. De överlevande familjemedlemmarna tvingas se på när Rigobertas bror bränns till döds. Rigobertas mor våldtas och dödas.
Rigabertas berättelse om den
egna familjens tragiska öde är en
uppmaning till alla världens solidaritetskännande människor att hjälpa de maktlösa urbefolkningarna i
Guatemala och övriga tredje världen
till sitt rättmätiga arv. I och med de
internationella framgångarna med
självbiografin, och Nobels fredspris
som hon fick 1992, är Rigaberta
Menchu idag en inflytelserik taleskvinna för ”social rättvisa och fred”
och ordförande i The Rigaberta
1U, en lögnerska
Menchu Tum Foundation, som verkar för mänskliga rättigheter.
ALLT PÅHITTAT
Tyvärr är praktiskt taget allt som står
i hennes bok påhittat, och lögnerna
är varken obetydliga eller oavsiktliga.
Det är lögner om centrala delar av
berättelsen och de har kokats ihop
för att tjäna bestämda politiska syften, för att skapa en bestämd politisk myt. Och lögnerna börjar redan
på första sidan, där hon skriver:
”När jag blev äldre brukade min
far beklaga att jag inte hade gått i
skolan, eftersom jag hade lätt för att
lära mig saker. Men han brukade alltid säga: ’Om jag låter dig gå i skolan
kommer de tyvärr försöka få dig att
glömma din egen klass och förvandla dig till en ladino. Jag vill inte att
det ska hända och det är därför som
jag inte skickar iväg dig till skolan.’
Han hade kanske haft möjlighet att
låta mig gå i skolan när jag var runt
fjorton, femton år, men han kunde
inte göra det eftersom han visste
vilka följderna skulle bli, vilka ideer
de skulle slå i mig.”
För en intet ont anande läsare ter
sig det här som det perfekta praktiska exemplet på marxismens paradigm, enligt vilket den styrande klassens ideer blir de styrande ideerna
genom kontroll av utbildningen.
Men tvärtemot vad hon själv hävdar
var Rigaberta Menchu inte alls outbildad. Fadern motsatte sig inte heller hennes skolgång för att han fruktade att hon skulle indoktrineras
med de värden som den styrande
Secrets and lies.
Med Nobels fredspris är det lätt att
skaffa sig vänner. Rigaberta Menchu
träffar kungen och drottningen dagarna efter att hon mottagit priset. Påven
ville också sälla sig till skaran av
internationella vänner till taleskvinnan för social rättvisa och fred.
Om hon fortfarande får inbjudningar till hovet och Vatikanen vore
det inte konstigt. Trots att det bevisats
att hon ljugit ihop sin historia har
fredspriskommitten inte krävt tillbaka
nobelpriset och hennes uppdiktade
bok används fortfarande som
kurslitteratur på universitet.
Blir det litteraturpriset nästa år,
Horace?
lSvensk Tidskrift 11999, nr s lLiJ
klassen ladinos stod för. Faktum är boken framställs som huvudorsaken vador fanns till och med en libaneatt han skickade henne till två ansedda privata internatskolor som sköttes av katolska nunnor, där hon studerade ungefär från det att hon var
elva till det att hon var fjorton år.
Dessa fakta och andra relevanta
omständigheter har kunnat fastställas
av antropologen David Stoll, en ledande akademisk Guatemala-expert. Som
grund för sin bok, Rigaberta Menchu,
har Stoll intervjuat mer än 120 guatemalaner, inklusive Rigabertas släktingar, vänner, grannar och före detta lärare och klasskamtill upproret, handlade i själva verket
bara om en liten jordbit på 151 hektar. Vidare var Vicentes ”ädla kamp
mot jordägarna som ville ta vårt
land” inte egentligen en strid med ättlingar till de europeiska conquistadorerna, utan med hans egna rnayaindianska släktingar, familjen Tum,
med hans frus farbror i spetsen.
Vicente Menchu byggde inte
upp motståndsrörelsen Committe for
Carnpesino Unity. Och i den lilla mån
han var politiskt engagerad var han
snarare konserrater. New York
Times skickade
därefter journalisten Larry Rohter
till Guatemala för
att verifiera Stolls
uppgifter, vilket
han också gjorde.
Eftersom Rigaberta bodde på
internatskolor
under större delen av sin barnoch ungdomstid
Berättelsen om Menehus vativ. Det var
inte något sacifamiljesituation är även den altengagemang
som var hans
förvanskad. Hon hade inte drivande kraft.
någon bror som dog av
Nej, drivkraften
var den pågående fejden med
hans frus släkt,
vilka var jordä-
gande småbrukare precis som
han själv. Det
var den här fejundernäring, åtminstone
ingen som den egna familjen
kunde komma ihåg.
är hennes detaljrika berättelser om hur
hon arbetade åtta månader per år på
kaffe- och bomullsplantagen, och sarntidigt var med och organiserade en
underjordisk politisk motståndsrörelse,
antagligen också påhittade. Varken Stoll
eller Rohter har sagt att det var utbildningen i de katolska internatskolorna
som gjorde henne till taleskvinna för
de kommunistiska gerillarörelserna,
men det är dessvärre mycket troligt.
Berättelsen om Menehus familjesituation är även den förvanskad.
Hon hade inte någon bror som dog
av undernäring, åtminstone ingen
som den egna familjen kunde komma
ihåg. Området där de bodde styrdes
inte av ladinos, och i motsats till vad
hon själv säger fanns det inga speciellt
stora plantager där. Dessutom var
familjen Menchu inte alls så fattig
som Rigaberta beskriver. Vicente
Menchu ägde 2 753 hektar land. Den
22 år långa markstriden, vilken i
L1J j Svensk Tidskrift 11999, nr sj
den som drog in honom i en allt allvarligare händelseutveckling, ett
drarna som låg utanför hans intressen,
och som slutligen skulle leda till hans
död.
GERILLAN TAR MAKTEN
Mot slutet av 70-talet införde Kubas
kommunistiske diktator Fidel Castro
en ny sorts utrikespolitik, genom att
finansiera och beväpna ett antal
gerillaoffensiver i Centralamerika –
Nicaragua, El Salvador och Guatemala – enligt samma princip som
Regis Debray och Che Guevara hade
tillämpat tio år tidigare. Gerillarö-
relserna leddes i allmänhet inte av
indianer utan huvudsakligen av missnöjda spanskättlingar till medel- och
överklassen. De hade ofta genomgått
kaderutbildningar i Moskva och
Havanna, och hade deltagit i terroristläger i Libanon och Östtyskland.
(Bland gerillagruppledarna i El Salsisk kommunist, och en shiamuslim
vid namn Shafik Handa!.)
En av dessa gerillagrupper, De
fattigas arme, dök den 29 aprill979
upp i Uspantan, den största staden i
närheten av Menehus by. De målade
allting inom räckhåll rött, tog skatteindrivarnas pengar och slängde ut
dem på gatorna, förstörde fängelset
och frigav fångarna, och enligt ett
ögonvittne skanderade de ”Vi är de
fattigas försvarare” på stadens torg i
femton eller tjugo minuter.
Inga gerillasoldater var maskerade eftersom de inte var från trakten.
Därför var de inte heller införstådda med de lokala förhållandena som
innebar att praktiskt taget alla markstrider stod mellan mayaindianerna
själva. I stället såg de saker och ting
i ett marxistiskt skolboksperspektivnu förevigat av Menchu och kommitten för Nobels fredspris – och
avrättade två söner till en av traktens
jordägande ladinos. När nu Vicente
MenchU utgick från att gerillagrupperna hade makten i området lade
han sitt öde i deras händer genom
att ge dem en mötesplats och följa
med dem på en protestaktion. Men
de guatemalanska säkerhetsstyrkorna som hade tränats för den offensiv
som Castro inlett på det västra halvklotet, intog snart hela området med
karakteristisk brutalitet. De fick stöd
av uppretade och hämndlystna släktingar till de två ladinos som vänstergerillan hade mördat. Det våld
som nu följde resulterade i att många
oskyldiga dog, bland andra Rigaberta Menehus föräldrar och en
andra bror (det är dock säkerställt
att hon inte bevittnade broderns
död, vilket hon ju själv hävdat).
SPANSKA AMBASSADEN
OCKUPERAS
Den mest kända händelsen i Menehus bok är ockupationen av den
spanska ambassaden i Guatemala
City i januari 1980. Vicente Menchu
representerade den fattiga bondebefolkningen, men gruppen leddes faktiskt inte av mayaindianer utan av en
radikal studentorganisation, The
Robin Garcia Revolutionary Student
Front. Vicente Menchu var utsedd
till talesman. Ett vittne som David
Stoll citerat beskrev senare hur man
hade tränat Vicente för hans roll:
”De sa till Don Vicente: ’Säg, ”ett
enat folk kan aldrig besegras”’, och
Don Vicente sa: ’ett enat folk kan
aldrig besegras’. De sa till Don Vicente: ’Lyft den vänstra handen när du
säger det’, och han lyfte handen.”
När de gav sig av hade bönderna
från Uspantan som följde med studentrevolutionärerna till spanska
ambassaden inte någon aning om
vart de skulle eller varför. Stoll intervjuade en överlevande vars man
hade dödats i samband med ockupationen. Hon berättade att allt hade
börjat med en bröllopsfest i den
katolska kyrkan i Uspantan. Två
dagar efter bröllopet drog festen
vidare. ”Sefiorerna sa att de skulle
till kusten, men de hamnade i
huvudstaden”. Väl där fortskred studentrevolutionärerna med sin plan
att ockupera ambassaden och tillsammans med de ditlurade mayaindianerna ta gisslan. Vicente Menchu
blev utsedd till gruppens talesman.
Fastän orsaken till tragedin som följde är omtvistad, lägger Stoll fram
övertygande bevis om att en molotovcocktail som studenterna skulle
haft med sig antändes och satte eld
på ambasssadbyggnaden. Minst 39
människor dödades, däribland
Vicente Menchu.
CASTRO-LOJAL
Stolls undersökning ger en bild av
Nobelpristagaren Rigaberta Menchu
som en kommunistagent med uppdrag för samma terrorister som i
slutändan bar ansvaret för hennes
egen familjs död. Menehus lojalitet
mot Castro-trogna partier är så stark
att hon vägrade att fördöma sandinistdiktaturens enhetspolitik då den
försökte utrota miskitoindianerna,
trots att hon själv gör anspråk på att
vara den främsta kämpen för urbefolkningars rättigheter. Hon blev till
och med osams med sin egen översättare, Elisabeth Burgos-Debray, på
grund av den här frågan (BurgosDebray hade tillsammans med andra
framstående vänstersympatisörer
protesterat mot mördandet av miskitoindianerna).
Menehus svar på avslöjandena av
samlingen vänsterfolk ”för mänskliga rättigheter”, den i smyg kommunistvänliga Nobelkommitten och den
radikala samling som alltjämt dominerar den akademiska världen i Amerika. Times erkänner att något har gått
snett: ”Efter de första avslöjandena
rusade den internationella apparaten
av människorättsorganisationer,
nyhetspress och akademier in på arenan och förvärrade indianbefolkninDen fiktiva historien
gens mycket dåliga
situation ytterligahennes lögner har
å ena sidan varit att
inte ge några kommentarer, och å
andra sidan att tillföra ännu en lögn:
att förneka att hon
alls haft något att
göra med boken
som gjorde henne
berömd. Stoll har
lyssnat på två timmar av bandupptagningarna för
Burgos-Debray
re, när det hade
om Rigaberta Menchu är räcktattheltenkelt
ett stycke kommunistisk
säga sanningen.”
Men skulle det
verkligen ha räckt?
Om det hade gjort
det hade Menehus
lögner inte behövts.
Faktum är att det
inte fanns någon
social grund för det
väpnade uppror
propaganda som syftar
till att väcka hat mot
europeer och
amerikaner.
(som innehöll manuskriptet till
boken) och intygar att de är identiska med den (uppdiktade) versionen i
självbiografin.
Den fiktiva historien om Rigaberta Menchu är ett stycke kommunistisk propaganda som syftar till att
väcka hat mot europeer och amerikaner och de samhällen de byggt
upp, samt till att stödja kommunistoch terroristorganisationer som krigar mot västdemokratierna. Boken
har blivit det i särklass mest inflytelserika sociala verket bland amerikanska studenter. Det har skrivits
tusentals avhandlingar om Rigaberta Menchu världen över, och alla författarna har blint gått på hennes
lögner. Nobels fredspriskommitte
har gjort henne till en internationell
symbol och taleskvinna för ”social
rättvisa och fred”.
I en ledare i Los Angeles Times
slätade man typiskt nog över denna
jättebluff som satts ihop av Menchu
själv, guatemalanska terrorister, den
franska vänstern, den internationella
som dessa Castroanhängare försökte tvinga fram, lika
liten grund som för Che Guevaras
vansinniga företag i Bolivia några år
tidigare.
När allt kommer omkring är roten
till våldet, och den påföljande misä-
ren, som Rigaberta Menchu beskriver i sin destruktiva lilla bok, vänstern
själv. Det är synd och skam att vänstern inte har anständigheten att
erkänna det och att lämna tredje världen i fred.
ÖVERSÄTTNING: SOLVEIG HÅKANSSON.
David Horowitz är ordförande för
Center for the Study of Popular Culture och
redaktör för Front Page Magazine. Dessutom
författare till en rad bästsäljande böcker,
däribland Radical Son som handlar om hans
tid som ledande vänsterextremist i den amerikanska studentrörelsen på 1960-talet. Artikeln har tidigare publicerats i nättidskriften
Salon.com (www.salon.com) och finns tillgänglig online i dess arkiv. Den publiceras
här med tillstånd.
r- .-+
.-+
tD
”””C
Q)
.-+
r::
”””C
lSvensk Tidskrift lr999,nr s iEJa