Därför är arabvärlden Obamas lugna hamn

Jämfört med den stormiga amerikanska inrikespolitiken är händelserna i arabvärlden lättare att hantera för president Obama och utrikesminister Clinton. Åtminstone utan att få någon allvarlig kritik från den republikanska oppositionen som också den är osäker på vad som egentligen bör göras, skriver Bo Ture Larsson.

Det är en vanlig uppfattning både här och där att USA står för handlingskraft medan EU är svagt. Inför händelserna i Nordafrika och Mellanöstern har EU motsvarat dessa negativa förväntningar. Men det är också slående hur dröjande USA reagerat.

Utan att president Barack Obama och hans utrikesminister Hillary Clinton fått någon allvarlig kritik från den republikanska oppositionen.

Därmed framstår den oroliga arabvärlden som en lugn hamn för Vita huset, jämfört med den stormiga inrikespolitiken.

Anledningen är att republikanerna, som gärna meddelar vad som behöver göras för att minska budgetunderskott och skapa fler jobb, är lika osäkra som någon annan om hur man ska reagera när araberna visar att de vill ha den frihet och folkmakt USA önskar dem, men detta skakar om gamla allianser och äventyrar leveranserna av energi.

Obamakritiska mediapersonligheter i radio och tv som Rush Limbaugh och Glenn Beck har visserligen pekat med hela handen – de tycker Obama borde ha stött Mubarak. Men teapartyrörelsens drottning Sarah Palin har sagt att Mubarak visserligen varit en god allierad men att amerikanska skattedollar inte ska satsas i länder där de inte gör någon nytta.

Senator Rand Paul från Kentucky, ett annat av teapartyrörelsens stora namn, har till och med sagt att USA borde slopa biståndet till militären i både Israel och Egypten: ”Varför ska vi finansiera deras kapprustning med pengar USA lånar av Kina?

Republikanernas officiella ledare hukar sig bakom principen att ”politiken gör halt i vattenbrynet”, att även oppositionen i nationens intresse bör stödja statschefen i utrikespolitiken.

Det har faktiskt inte varit svårt, eftersom Obama hittills i det mesta, inklusive oförmågan att med fagert tal och biståndslöften främja freden Israel-Palestina och få arabiska diktatorer att demokratisera, traskat i företrädaren Bushs fotspår.

Visst, man hade kunnat förvänta sig mera påtagligt engagemang, med tanke på att det bara är tio-femton år sedan de hade överhanden i opinionsbildningen som hävdade att USA var förutbestämt att leda världen framåt mot frihet och demokrati.

Men i dag är stämningen en annan. Enligt en undersökning av Chicago Council on Global Affairs tror bara 33 procent av amerikanerna att USA om 50 år alltjämt är världens ledande makt.

Några av dem lär få uppleva hur det blir med den saken. I nuet och åren framöver är det viktigare, skriver professor Walter Russel Meads i en kommande artikel för tidskriften Foreign Affairs, att teapartyrörelsen, med sin förankring i gammal amerikansk populism, å ena sidan fortsätter se sitt land som ett föredöme, å andra sidan hyser en djup, historiskt förankrad skepsis om USA:s förmåga att förändra omvärlden.

För republikanerna skulle därmed den aktivism som präglade Bush-administrationen efter 11 september 2001 vara bara ett minne blott. Och då är det inte konstigt om Obama slipper kritik för passivitet. (SNB)

Bo Ture Larsson är utrikesredaktör i Svenska Nyhetsbyrån (SNB).