Dansk kulturpolitik – finns den

147
DANSK KULTURPOLITIK- FINNS DEN?
En verklig kulturpolitik ~
finns den, frågar författaren
och folketingsmannen HansJörgen Lembourn inför en
analys av främst dansk men
också allmäneuropeisk kulturdebatt av idag.
Bidrag via statsbudgeten
och stipendier ur skilda fonder är inte i egentlig mening
kulturpolitik, endast socialpolitik för konstnärer. Kulturpolitik är att medvetet föra
konstnären tillbaka till samhället från hans självvalda
isolering som revolutionär,
använda hans produkter och
göra honom till en del av samhället. Det är att skapa en
sådan konstnärlig förståelse
hos publiken att den materialistiska människan börjar
inse att vår tids naturvetenskapligt-tekniska livsstil är
för ensidig och i det långa
loppet omänsklig.
På frågan om det över huvud
taget förs någon kulturpolitik i
Danmark, är det frestande att svaAv författaren och folketingsmannen
HANS JöRGEN LE1lJBOURN
ra NEJ. Men ett blankt nej skulle
otvivelaktigt verka förvirrande, då
man genom ”Rindalismen”, de
danska slakteriarbetarnas protestaktion mot lagen om konstfonderna, och ständigt bråk om de små
anslagen ur konstfonderna uppenbarligen har en tämligen utmanande kulturpolitik. Den existerar
tydligen.
J ag hävdar emellertid att om vi
har en kulturpolitik, så är
det enbart under förutsättning,
att man definierar den som en understödspolitik för mer eller mindre proletariserade konstnärer. I så
fall har vi verkligen en kulturpolitik. Men kan den med rätta karaktäriseras som en sådan? Är den
i verkligheten inte snarare en socialpolitik för konstnärsgruppen?
I stort sett måste den uppfattas
så. Och som sådan är den nog så
berättigad. Bortsett från några enstaka succesmålare och best-sellerförfattare lever konstnärerna på en
inkomstnivå som ingen annan befolkningsgrupp skulle acceptera. I
ett välfärds- och välståndssamhälle är det därför all anledning att ge
denna sista, i egentligaste mening
proletariserad grupp ett socialt
stöd.
148
Motsatt effekt
Kulturpolitik är det emellertid
inte. Tillspetsat kan man till och
med säga att understödspolitiken
kan medföra risker, att man får
motsatt effekt mot kulturpolitiken.
Såväl konstnärerna som publiken
betraktar understöd som ett slags
allmosor, och allmosor ger man
människor, som samhället stött
ut. stödet till konstnärerna kan
mycket lätt komma att framstå
som uttryck för att samhället inte
har användning för dem. Missförståndet ligger åtminstone nära till
hands. Man vill då gärna bevara
litet konstnärligt pynt på det övermaterialiserade samhället, och man
har ju socialt samvete. Alltså offrar man en allmosa på de stackars
skönandarna. Att konstnärerna kan
komma på iden att uppfatta allmosan som ett hån mot sig själva
och sina verk, förefaller den skattebetalande allmänheten som en
enormt bortskämd och ”långhårig” inställning. Men om man
tänker igenom hela denna så kallade kulturpolitik och försöker förstå
dess samhällsbakgrund, kan det
hända, att man i alla fall måste erkänna att konststödspolitiken trots
all den goda viljan, riskerar att
sluta som ett hån mot dem man
ville hjälpa.
I den västeuropeiska kulturkretsen har det alltid varit tradition
att det offentliga skall stödja konsten, men man får inte glömma, att
måltiderna på Prytaneion inte var
stöd med social bakgrund utan endast en hedersbetygelse.
Samhällets konstefterfrågan
Om kulturpolitik definieras som
samhällets efterfråga på konst –
och jag anser att det rättedigen
bör vara definitionen på kulturpolitik- är Europas konsthistoria ett
långt exempel på en mycket medveten kulturpolitik ända fram till
början av 1800-talet. Det är först
i välfärds- och välståndssamhället,
som man övergivit den. Reser man
söderut och på vägen studerar små-
städernas profiler, ser man ett av
exemplen på gamla tiders väldiga
kulturpolitiska insats. I de små fattiga byarna – och ända fram till
1700-talet levde 90 procent av befolkningen på landsbygden – reser
den gotiska kyrkan sin fantasispira
över de låga husen. Vad den lokala
menigheten under medelåldern offrade av tid, krafter och pengar på
att bygga och utsmycka sina kyrkor är överväldigande. Trots en
arbetstid- som var dubbelt så lång
som den vi känner – trots den
yttersta fattigdom och utan hjälp
av maskiner lade man ner sitt livsöverskott på konstnärliga och arkitektoniska insatser, som måste ha
medför en omåttlig kraftansträngning.
Igenom hela vår historia, ända
fram till vår tid då den materialistiska livsstilen till slut slog
igenom, var det naturligt att kyrkans män och de världsliga härskarna och det välbärgade borgerskapet, vare sig köpmän eller hantverkare, engagerade konstnärerna
till att vara med i arbetet på deras
företag. Man beställde altartavlor,
statyer, porträtt, operor, baletter,
minnesdikter, oratorier. överallt
var kostnären eftersökt. Han var
en lika nödvändig del av den kulturella verksamheten som prästen,
fursten, arkitekten, ingenjören
hantverkaren. Han var en oundgänglig del av hela samhällssystemet. Man använde inte konstnä-
rens verk som dekorationer på
byggnader som först och främst
hade andra icke-konstnärliga uppgifter. Man uppförde inte en stor
tom muryta för att senare köpa en
tavla att fylla ut tomheten med.
Man lämnade väggen åt konstnären
och lät honom arbeta in sin bild i
själva byggnadens och tidens anda.
Konstnären i samklang med samhället
Därför har konstnärerna ända
fram till början eller mitten av förra århundradet känt sig i samklang
med det samhälle de levde i. De tillhörde det i samma utsträckning
som alla andra. De stod inte i opposition till publiken, tvärtom bekräftade de med sina verk den
latenta fantasien och återgav de
religiösa legenderna, landets och
platsens historia och traditioner.
De levandegjorde tidsandan. Det
existerade ingen kulturklyfta mellan konstnär och publik.
I dag är förhållandet det motsatta. Genom de två industriella
revolutionerna har man äntligen
149
lyckats bryta sig ur fattigdomen
och klassmiljön. Först i vår generation har det blivit möjligt för
alla medlemmar av det moderna
västerländska samhället att få sina
materiella behov tillfredsställda,
något som hittills varit förbehållet
en överklass. Det är klart att denna chans efter tusentals år
av fattigdom och förtryck grips
av var och en.
ligt att anklaga
Det är orimden moderna
människan för hennes materialistiska livshållning. Det säger
sig självt, att vi alla delar den.
Vi har svälten i oss, vi önskar alla
bli mättade, att äga, att få leva som
överklassen. Det hade varit mer än
märkvärdigt, om det inte blivit på
det sättet.
Men de kulturella verkningarna
är olyckliga. För i det omåttliga
begäret efter det materiellt goda
försvinner medvetandet om behovet av konst. Den moderna människan tror inte att hon har någon
användning för konst. Hon behöver
mat, bättre mat, radio, TV, socialpolitik, bilar, medicin, bostäder.
Konsten kan vänta. Följaktligen
har inte heller samhällets ledare
något behov av konst. Politikerna
vill ha fler skolor, fler vägar, sjukhus, universitet. Men konst? Den
kan vänta. Man har inte råd med
allting.
Reaktion mot materialismen
Det är inte att undra över att
konstnären reagerar våldsamt inför denna materialism, som han
150
själv inte fått någon del av. Han
upptäckte alltmer tydligt under
1800-talet att han var utanför. Ingen frågade efter honom, och om
man gjorde det, var det tydligt nog
med ett överseende uttryck av medlidande.
Därför blev konstnärerna revolutionärer för första gången i kulturhistorien. Tidigare hade de nog
varit kritiker och satiriker och
kämpat på de undertrycktas sida,
med det var av allmänmänskliga
skäl. Nu blev de utmanade som
privatpersoner inom sina egna
fack. De blev arbetslösa liksom
stuckatörerna och perukmakarna
och de kringvandrande lumphandlarna. Den inspiration som de levt
på, och som sprungit fram ur samtidens stora konstnärliga uppgifter, försvann och blev i stället till
ett tidshat.
Också politiskt blev konstnärerna lämnade utanför. Många konstnärer känner, att de icke mera är
i stånd att rubba världen. Hur geniala de än är, och det finns ingen
anledning att anta att vår tids
konstnärer är mindre begåvade än
gamla tiders, så spelar konstnärerna och deras alster långt mindre
roll för de stora politiska besluten
idag än de gjorde förr. Sofokles,
Rousseau, Voltaire påverkade furstarnas handlingar. Deras verk hade stor politisk slagkraft. Men
Hemingway, Sartre och Arthur
Miller – är det de, som avgör
världens utseende idag? Nej, det
är teknikerna, det är vetenskapsmännen i laboratorierna, det är
politikerna i parlamenten. Vi bygger inte längre några Sixtinska kapell. Vi tillverkar atomreaktorer.
Ingen Voltaire eller Hegel finns vid
våra hov. Vi kallar naturvetenskaplig expertis till folketingsutskotten. Vi har fördrivit konsten
från vår tillvaro, från samhället,
från de stora besluten. Konstnärernas reaktion har varit våldsam
och hätsk.
Fantasien förutsättning för
samhällsutveckling
Med full rätt vänder de sig darrande av harm mot den materialistiska livsåskådningen. Med full
rätt säger de, att vi håller på att
fördriva människan ut ur tillvaron.
Att vi dödar fantasien och därmed
i själva verket hela förutsättningen
för det teknisk-vetenskapliga samhället, för inget är viktigare för
vetenskaplig forskning än just fantasi. Vi håller på att göra samhället omänskligt. Bara konsten har
medlen att lösgöra fantasien, bara
den kan med tillräcklig styrka
skildra ångest, ensamhet, kärlek,
fruktan.
Men ingen lyssnar på dem. Jovisst, man nickar hövligt, men man
bryr sig för den skull inte om att
söka sig en annan tidsanda. Och
för att täppa till munnen på dessa
skrikande konstnärer, dessa hatare, ger man dem understöd.
Konstnärernas uppror vändes
först naturligt nog mot borgerskapet. Det var 1700-talets och 1800-
talets borgerskap som genomförde
den industriella
Konstnärerna blev
revolutionen.
följaktligen
vänsterorienterade. De hoppades,
att om de gjorde gemensam sak
med proletariatet, så skulle allt
bli bättre när den sociala revolutionen genomförts. Arbetarklassen,
som själv var undertryckt och levde på ett existensminimum skulle
ha den nödvändiga förståelsen för
konstnären och hans situation när
den fått makten och revolutionerat
det borgerliga samhället.
Missräkningen har varit fatal.
Just arbetarklassen måste naturligtvis bli än mer materialistiskt inriktad än själva borgarklassen, för
dess kropp uppvisade ännu tydligare märken efter fattigdomen och
svälten än borgerskapets någonsin
gjort. Det är ett hån att komma
till en svältande med en dikt; han
behöver mat.
Ännu en gång har konstnärerna
blivit utelåsta. De står numera
ensamma med sin
nella vänsterinriktning.
tradiiioIngen
intresserar sig för deras revolution,
deras tidshat. Också arbetarklassen har nog att göra med att förverkliga välståndet och välfärden
och försöka finna sig tillrätta i en
helt ny materialistisk miljö.
Meningslös revolt
Konstnärens harm är numera
inte en gång ett politiskt hat. Han
kan inte ens känna sig solidarisk
med en klass, en rättvisesak. Hans
uppror blir till ett hat mot mänsk- 151
ligheten som sådan, mot tiden. Och
därför meningslös. Han har blivit
en Don Quijote. Materialismens
mäktiga kvarnvingar susar oberörda av hans desperata angrepp,
ovanför hans ensamma figur.
Därför är bidrag via statsbudgeten och konstfonderna som utdelar stipendier inte i egentlig mening kulturpolitik. De kan försvaras som socialt nödvändiga, och av
den anledningen bör dessa belö-
ningar bibehållas. Men vi får inte
tro att vi därigenom har bidragit
till att lösa det egentliga kulturpolitiska problemet: den olyckliga
motsättningen mellan konstnärer
och samhället.
Att återföra konstnären till samhället
l{ulturpolitik innebär enligt
min mening att man medvetet från
politisk sida försöker föra konstnären tillbaka till samhället, att
göra honom till en del av samhället, genom att använda honom.
Det är kulturpolitik att skapa en
sådan konstnärlig förståelse hos
publiken, i synnerhet genom en
mer musisk skolundervisning, att
den materialistiska människan
börjar inse att vår tids naturvetenskapliga tekniska livsföring är för
ensidig och i det långa loppet omänsklig.
Innehållet i en verklig kulturpolitik måste därför vara, att vi i
framtiden inte uppför en offentlig
byggnad utan att en eller flera
konstnärer är med från början i
lika hög grad som teknikerna. Var- 152
för skall inte en bro dekoreras? Ser
vi inte broar hundratals gånger
vart år? stationer, posthus, skolor,
väntsalar, socialbyråer, sjukhus,
· rådhus; överallt där vi färdas bör
vi vara omgivna av konst så att den
estetiska upplevelsen blir lika naturlig för oss som den var för
medeltidens kyrkobesökare.
Året har många högtidsdagar,
också några moderna. Men finns
det någon offentlig myndighet som
ber en diktare och en kompositör
att skapa en opera till nationaldagen eller till 5 maj-festen? Man
lär ha spenderat 40 000 kronor
på cigaretter och drinkar vid taklagsfesten för Lundtofte-bygget.
Hade man använt bara 10 000 till
en symfoni till dagens ära, hade
det funnits något annat än rök
kvar efter festen. Vi har den statliga radions och televisionens jättelika kulturinstitutioner. Har de
fört en medveten kulturpolitik?
Har de tagit initiativ till att föra
fram en ny dansk musik? Dramatik?
Det har skett, men det har skett
sällan. Så sällan att radio och TV
inte kan anses ha rätt att kalla sin
insats kulturpolitik. Det skall också sägas att det är allmänt bekant att man vid en del offentliga
byggnadsarbeten avsatt en del av
byggnadsanslagen till konstnärlig
utsmyckning, och att det då och
då uppstått en harmoni mellan
byggnad och konst. Med det betyder inte att samhället principiellt
placerar kulturpolitiken sida vid
sida med tekniken och den materiella behovstillfredsställelsen, som
skedde under gången tid.
Konstbeställningar – inte bidrag
Det är också riktigt att konstfondernas sUpendiegivning varit
konststimulerande. Carl-Henning
Perlersens mosaik i H C örsted-institutet, Henry Heerups bilder på
trappväggen Löjtegårdsskolan,
Mogens Andersens målningar i
biblioteket vid Kultorvet, Jens
Urup Jensens glasmosaiker i Treenighetskyrkan i Esbjerg är exempel
på konstfondernas insatser. Men
dessa är undantag från den principiella konstnärliga målsättningen som idag är bidrag och inte
konstbeställningar.
En verkligt aktiv kulturpolitik
måste enligt min uppfattning vara
något annat. Den måste inrikta sig
på verket, mer än på konstnären.
Kulturpolitiken borde ha till uppgift att göra konstnärsstödet överflödigt. Detta kan ske först då myndigheterna, som förr, blir storkonsumenter av den bildande konsten,
musiken och litteraturen, och då
vi i hemmen och i skolan och i den
sociala miljön hela tiden görs medvetna om att vi har ett behov av
att vara omgivna av konstens berättelse om oss själva.
Vad den konstnärliga följden av
en sådan aktiv kulturpolitik skulle
bli, bör man inte sia om. Men att
något väsentligt skulle ske är sä-
kert. Personligen skulle jag kunna
tänka mig, att det i den modernistiska konsten och dikten som är
vilda skott, det som ar hatiskt öeh
förbittrat söndersprängt, skulle
försvinna och att konstnären spontant skulle skapa en konst som
visade fram tidsandan i stället för
att förneka den. Och publiken, den
153
stora tysta menigheten, skulle på
nytt börja se sig själv med konstnärens ögon, såsom gångna tiders
människor såg sig själva med
Tizians och Michelangelos och
Shakespeares ögon.
Om den västerländska kulturens framtid
Den avgörande frdgan gäller, huruvida civilisationens människa
åter skall bli herre över de rationaliseringens makter, som fdtt
hennes själ i sitt vdld. Denna frdga hänger oupplösligen samman
med den andra, om hon skall finna ny anknytning till de frigö-
rande andliga livsmakter, som genom reorganisering av gemenskapen kunna dteruppbygga människolivet. Pd den frdgans besvarande hänger i sista hand problemet om framtiden för vdrt folk
-nej, för hela vdr västerländska kultur.
Biskop John Cullberg i Svensk Tidskrift 1936