Print Friendly

Danne Nordling; Vinstproblemet

Av Redaktionen | 31 december 1979


1979


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DANNE NORDLING:
Vinstproblemet
Allmänheten måsteförmås acceptera att
foretagen behöver större vinster, skriver
polmag Danne N ordling i sin artikel om
vinstproblemet. Då skulle näringslivet
blomstra och investeringar och produktion
öka. De senaste årens dåliga lönsamhet har
medfört att investeringarna sjunkit. Det är
dock en brist på investeringsobjekt och inte på
kapital. Ökar vinstemafår företagen mer
riskvilligt kapital för nyinvesteringar och
tvångssparande i löntagarfonder blir
onödigt.
Vinstproblemet hör till dagens mest kontroversiella frågor. Å ena sidan hävdar företrä-
dare för näringslivet att företagens vinster
är för små. Å andra sidan menar politiker,
fackföreningsfolk och anställda att vinsterna
hotar att bli för stora. Detta fördelningspolitiska problem accentueras i början av varje
konjunkturuppgång när vinsterna börjar
öka. Men det finns också enligt många politikers sätt att se ett mera permanent vinstproblem.
Företagens vinstintresse leder med detta
synsätt till att företagens handlande blir asocialt. Vinstbegäret medför att företag läggs
ned, personal rationaliseras bort och bara
sådana varor och tjänster som går att sälja
med vinst blir producerade. Det skulle därför behövas, menar man, nya kapitalägare
som inte hade så höga krav på förräntning
av kapitalet som dagens privata ägare. Och
detta skulle kunna förverkligas genom de
löntagarfonder av kapitalbildningstyp som
står på bl a socialdemokraternas program.
Då skulle företagen, som Tage Erlander fö-
reslagit, i stället för att sträva efter maximal
vinst kunna maximera sysselsättningen.
Denna uppfattning om vinstbegärets konsekvenser är ogenomtänkt. Om en del av
kapitalägarna var beredda att skruva ner
sina anspråk på förräntning av kapitalet
skulle detta snart leda till att en permanent
lägre vinstnivå etablerades och då skulle alla
problem återkomma fast på en lägre lönsamhetsnivå.
Antag t ex att vissa företag kunde hålla
lägre priser därför att de inte behövde gå
med vinst. Då skulle konkurrensen leda till
att också de övriga företagen tvingades till
l..
372
lägre lönsamhet. Företagen skulle för sina
investeringar bli beroende av olika sorters
fonder som var beredda att ställa kapital till
förfogande utan att kräva någon avkastning.
Men eftersom varje investeringsprojekt fortfarande måste gå ihop skulle antalet godtagbara projekt inte öka. Det antal projekt som
tidigare hade en acceptabellönsamhet skulle
genom de lägre priserna bli projekt som precis gick jämnt upp. Och de projekt som tidigare hade oacceptabelt låg lönsamhet skulle
nu bli direkt förlustbringande.
Företagen skulle alltså vid en vinstnivå på
noll fortfarande vara tvungna att lägga ner
olönsamma bitar av verksamheten och rationaliseringskraven m m skulle vara oförändrade. Inte ens om kapitalägarna kunde
förmås att acceptera en negativ lönsamhetsnivå skulle detta förändras. Det skulle alltid
finnas företag eller investeringsprojekt som
inte klarade förräntningskraven – vare sig
dessa är positiva, noll eller negativa.
De tillfälliga positiva effekter som en
minskning av vinstkraven möjligen skulle
kunna medför-a uppvägs av de negativa, permanenta effekter som med säkerhet skulle
inträffa. Det frivilliga sparandet i bank och
aktier skulle upphöra när den nominella
räntan blev noll och ett gigantiskt valutautflöde skulle följa när investeringar utomlands sålunda blev mycket lönsammare.
Dessutom skulle investeringsbesluten i företagen bli byråkratiserade eftersom varje nytt
projekt måste godkännas av den kapitalfond
som tillsköt kapitalet.
Det är således inte vinstbegäret utan företagens rädsla för förluster som är grundorsaken till politikernas och fackföreningsfolkets kritiska inställning till företagens agerande. Den avoga inställningen till vinsten
som styrmedel bottnar därför i en ovilja att
acceptera att produktivitet och efterfrågan
kan variera för olika företag. Nya kapitalägare som främst månar om sysselsättningen
måste följaktligen sträva efter att fortsätta
driften i företag med dålig produktivitet eller otillräcklig efterfrågan.
Fonder
De löntagarfonder av kapitalbildningstyp
som kanske skall införas i Sverige kommer
därför med stor sannolikhet inte att tillhandahålla riskvilliga pengar utan snarare ”förlustvilligt kapital”. Visserligen kommer det
väl fortfarande att heta att fonderna satsar
på riskfyllda projekt – men risken kommer
att ha en annan karaktär än i dag. Ett företag som idag tar stora risker med sitt kapital
gör det i hopp om att satsningarna skall ge
osedvanligt stora vinster vilket uppväger risken att förlora kapitalet.
En kapitalfond som skall beakta ”fackliga
värderingar” och måna om sysselsättningen
kommer också att satsa på projekt där risken
är stor att kapitalet går förlorat. Men detta
kommer inte att uppvägas av stora vinster
vid lyckade satsningar. l bästa fall går satsningen kanske bara jämnt upp. Och i värsta
fall förloras inte bara det först satsade kapitalet utan också nytt friskt kapital som behövs för att fortlöpande rädda sysselsättningen. Detta betyder att kapitalfonderna
kontinuerligt kommer att förlora pengar. ?å
så vis kommer fonderna att kunna vidmakthålla verksamheten i företag med otillräcklig
produktivitet eller med för liten efterfrågan
på de framställda produkterna.
I princip måste fonderna vara beredda att
ta obegränsade förluster. Det blir en fråga
för de politiskt tillsatta fondstyrelserna att
avgöra i vilken mån förlusterna skall begränsas. Likaledes blir det politiska avgöranden
som får fålla utslaget när det gäller att välja
mellan ett antal mer eller mindre förlustbringande investeringsprojekt. Med detta system blir företagens verksamhet inte bara
byråkratiserad utan också politiserad – företagsekonomiska kriterier kommer inte
längre att ha någon större betydelse för företagens verksamhet.
I praktiken kommer företagens situation
att mycket likna förhållandena inom den offentliga sektorn där myndigheterna får begära anslag för sin verksamhet, vilka beviljas
av politikerna, Tar man bort företagens och
kapitalägarnas vinstintresse överger man
samtidigt det marknadsekonomiska systemet. Det går inte att kompromissa på den
punkten. Politikerna måste inse att det ”permanenta vinstproblemet” inte kan lösas
inom ramen för dagens ekonomiska system.
Det vinstproblem som kan diskuteras utan
att marknadshushållningen måste överges
är frågan om vilka fördelningseffekter som
vinsterna kan tillåtas medföra. Denna diskussion förs idag i mycket förenklade
termer: en vinstökning för företagen hotar i
sig att bli ”för stor” oberoende av från vilken
nivå denna ökning utgår. Och företagens
vinster framställs som om de vore samma
sak som kapitalägarnas kontanta inkomster
efter skatt.
373
Avkastningen på aktier
Myten om aktieägarnas enorma vinster är
seglivad. Kanske är det inte bara vinstmotståndarnas fel att det är så. Aktiespararnas
Riksförbund har t ex inte gjort sig känt för
att visa missnöje med den dåliga avkastningen på aktier. Och Aktiefrämjandet försökte
bara för några år sedan göra gällande att
aktier var en lönsam placeringsform.
Kapitalägarna och deras representanter har
länge iakttagit en förnöjsam attityd. Därför
skorrar det litet illa nu när man till slut börjar tala om nödvändigheten av lättnader i
beskattningen av aktier.
Dessutom råkar kapitalägarnas artikulering av sitt intresse för högre avkastning efter skatt inträffa precis samtidigt som ett
akut behov av ökade företagsvinster uppstått. Vinsterna var 1977 och 1978 i stort sett
obefintliga (se tabellen). Det betyder att
eventuella lättnader i beskattningen av kapitalägarna skulle inträffa samtidigt som företagens vinster ökade starkt. Finns det någon
politiker som är beredd att stå för en sådan
kombination? Aktieägarna borde ha aktualiserat sina problem långt tidigare.
Större industriföretags nettovinstmarginal
1974-78
År %
1974 8,0
1975 4,8
1976 2,5
1977 -0,1
1978 0,4
Gäller företag med minst 200 anställda. Källa SCB
En diskussion som mer handlar om aktieägarnas behov av avkastning än företagens
behov av vinster riskerar också att snedvrida
374
bilden av vilka problem i samhällsekonomin
som på kort sikt är viktigast att lösa. Det
viktiga är således inte att öka kapitalägarnas
vinster utan företagens vinster. Större vinster efter skatt för aktieägarna löser inga ekonomiska problem nu. Visserligen skulle nyemissionerna av aktier underlättas något
men de extra pengar som företagen skulle få
den vägen skulle bara utgöra en mycket liten
del av den totala kapitaltillförseln.
Aktieägarnas avkastning är i stället en
rättvisefråga och kanske också en ideologisk
fråga. Av rättviseskäl borde inte aktier beskattas hårdare än andra sparformer. Dessutom leder detta på längre sikt till en snedvridning av sparandet som koncentreras till
improduktiva investeringar. Av ideologiska
skäl borde aktier ge en bättre avkastning
efter skatt än andra sparformer därför att
det enligt de flestas önskemål är bra med en
spridning av aktieägandeL För att dessa problem inte skall förväxlas med vinstproblemet
för företagen borde diskussionen om dem
enligt min mening tas upp först när vinstproblemet har lösts.
Vinster är nödvändiga
På kort sikt måste allmänheten därför förmås att acceptera att företagen behöver större vinster. Och då är kapitalägarnas dåliga
avkastning faktiskt en tillgång. Det måste ju
vara lättare att godta en svag löneutveckling
och stigande företagsvinster om man vet att
detta inte leder till stora vinster för aktieägarna. När behovet av företagsvinster blir
mer erkänt kan diskussionen om aktieägarnas avkastning intensifieras.
Den vanliga invändningen mot högre vinster – att löntagarna inte längre accepterar
dessa som ett led i framåtskridandet –
borde inte vara relevant om man tar i beaktande vad kapitalägarna får kvar efter skatt.
Dessutom är det inte ”löntagarna” utan ombudsmän och politiker som bt:ukar formulera avståndstagandet från högre vinster. Dessa personer synes mer ha tagit intryck av 50-
talets nymarxistiska klasskampsideer än av
de anställdas verkliga uppfattning om det
rimliga i att någon procent mer eller mindre
av BNP går till företagsvinster. Resultatet
har blivit en uppkonstruerad fördelningspolitisk motsättning mellan kapital och arbete
av den karaktär som Karl Marx trodde existerade på 1800-talet. (l min bok ”Vinsten
och vinstbegäret” visar jag att Marx mfl
hade fel även på denna punkt).
Den vinstnedpressande politik som både
socialdemokratiska och borgerliga regeringar bedrivit har inte fört något gott med sig.
De selektiva stödåtgärder som man försökt
sätta i vinsternas ställe har mest bidragit till
att snedvrida den ekonomiska utvecklingen.
Människornas och företagens vinstintresse
kan helt enkelt inte undertryckas – bara
perverteras. Intresset för avlönat extraarbete kan undertryckas genom höga skatter,
men bara så att ett mindre produktivt fritidsarbete drivs fram för att inte tala om allt
arbete som också läggs ned på att utveckla
olika metoder för skattesmitning. Likaså leder försöken att undertrycka de producerande företagens vinstintresse till en perverterad inriktning på fastighetsspekulatior.~r.
företagsköp eller utverkandet av bidrag från
den politiska sektorn.
Staten och politikerna borde inte se det
som sin uppgift att hålla vinsterna nere. I
stället skulle deras insatser koncentreras till
att bringa vinstintresset mera i samklang
med samhällsekonomins krav än med moraliska värderingar av socialistiskt eller kristet
slag. Många av Sveriges ekonomiska problem borde kunna lösas om det blev allmänt
accepterat att företagen fick gå med vinst i
alla delar av sin verksamhet.
Lämpliga åtgärder
Sveriges i dag allvarligaste problem är nä-
ringslivets svaga internationella konkurrenskraft. Att inte detta problem har kunnat lö-
sas långt tidigare beror på att politikerna
varit rädda för att vidta ekonomisk-politiska
åtgärder som alltför mycket skulle ha ökat
vinsterna. I praktiken har devalveringarna
och borttagandet av den allmänna arbetsgivaravgiften bara förhindrat en ytterligare
vinstförsämring. Denna ovilja att acceptera
rimliga vi’nster har varit till skada för Sverige
och vi alla har för detta fått betala stora
uppoffringar i form av utebliven produktion och import samt i form av arbetslöshet
och konstgjord sysselsättning.
En stor del av inflationen i Sverige beror
också på att man på löntagarorganisationernas sida vill undvika större vinster i företagen. Så fort man tror att vinsterna skall öka
– t ex genom prisstegringar på världsmarknaden – begär man löneökningar som skall
eliminera vinsterna. Följden blir att
kostnadsökningarna i Sverige blir långt större än produktivitetsökningen med s k kostnadsinflation som följd.
375
Problemet med ungdomsarbetslösheten
skulle kunna lösas om företagen kunde vinna på att anställa ungdomar. Detta skulle
kunna ordnas genom att en del av arbetsgivaravgifterna omfördelades från personer
under 25 år till den övriga arbetskraften.
Även de regionalpolitiska problemen skulle kunna lösas genom högre vinster. En
sänkning av arbetsgivaravgifterna med tex
10 procent i det inre stödområdet skulle
göra företagen där mer lönsamma. Och alla
undersökningar visar att det är de mest
vinstgivande företagen som ökar sin sysselsättning.
Om vinstutsikterna generellt kunde förbättras i Sverige skulle investeringar och
produktion kunna komma igång igen. Med
så dålig lönsamhet som företagen haft de
senaste åren är det inte underligt att investeringarna har sjunkit. Det har funnits en brist
på nya projekt som ibland har lett till att
politikerna trott att det skulle ha funnits en
brist på kapital. Men så fort vinsterna ökar
kommer det att finnas mer riskvilligt kapital
att satsa på de nya projekten eftersom större
delar av vinsterna sparas i företagen och används till nyinvesteringar. Det behövs inget
tvångssparande i löntagarfonder om vinsterna får öka.
Trots att skatterna på kapitalägandet är så
höga att det inte finns något mer att ta, kommer man från socialistiskt håll ändå att försöka hävda att de nu ökande vinsterna hamnar i ”kapitalägarnas fickor” som om det inte
finns några skatter alls. Men om insikten
spred sig att vinst inte är något negativt skulle utrymme saknas för socialismens dirigeringsideer.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner