Print Friendly

Danne Nordling; Vinster och investeringar

Av Redaktionen | 31 december 1977


1977


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DANNE NORDLING:
Vinster och investeringar
Förutsättningen för att löntagare i privata
företag alls skall kunna existera ärförekomsten avföretagsvinster,fastslår Svensk Tidskrifts medarbetare pol mag Danne N ordting
i sin artikel. Detta är en enkel sanning som
tål att upprepas. En obetydlig del av vinsten
får aktieägarna iföretagen vanligen ut som
ränta på insatta pengar. Redan dessa pengar
beskattas hårt, och den utdelade delen av
vinsten dubbelbeskattas. Trots detta uppmuntras aktieägarna att satsa pengar i nyemissioner. Men utan rimlig utdelningfår
man inga pengar, och det är en oklok politik
att inställa utdelningar som en gest åt de anställda, menarförfattaren.
Sverige använder en alltför liten del av sina
resurser till investeringar. För att vi skall få
bort underskottet i utrikeshandeln måste kapitalbildningen öka på bekostnad av konsumtionsutvecklingen. Det är främst genom
att skaffa nya maskiner och anläggningar
som produktionen kan öka snabbare utan
att de anställda behöver arbeta hårdare. Om
detta är de flesta överens. Men när det gäller
metoderna att öka kapitalbildningen finns
det en stor oenighet.
Konsumtionen kan dämpas och sparaodet
kan ökas på två principiellt olika sätt. Det
ena sättet innebär att medborgarna frivilligt
eller genom statsingripanden börjar spara
mera av sina inkomster. Sparkapitalet förs
sedan via bankerna och aktiebörsen över till
företagen och finansierar de ökade investeringarna. Det andra sättet bygger på att företagen ökar sitt sparande genom att betala ut
lägre löneökningar i förhållande till produktionsvärdets utveckling än tidigare. De härigenom ökade vinsterna används sedan till
investeringar. Den privata konsumtionen
dämpas genom de långsammare lönestegringarna.
Ökade vinster har hittills varit det konventionella sättet att finansiera ökade investeringar. Men under 1970-talet har en alltmer
artikulerad kritik riktats mot denna finansieringsmetod. Invändningarna har främst varit av fördelningspolitisk karaktär. Men trots
detta har kritiken inte så mycket gått ut på
att resursflödet skulle fördelas på ett sätt
som varit till mera omedelbar fördel för löntagarnas levnadsstandard. Den fördelningspolitiska debatten har inte handlat om inkomst- eller välfärdsfördelningen i gängse
mening utan om någonting annat: nämligen
vem som skall äga de pengar, som företagen
investerar i maskiner och annat realkapital.
Kritikerna av vinstfinansieringen använder sig av följande argumentation: För att
öka investeringarna måste löntagarna avstå
från en del av de löneökningar, som de i
kraft av sin fackliga styrka annars skulle ha
kunnat pressa fram. Dessa presumtiva löneökningar sägs sedan öka aktieägarnas förmögenheter, då de används till att finansiera
köp av maskiner och annat realkapital. Från
fördelningspolitisk synpunkt anses det dock
vara orimligt att begära en sådan uppoffring
från löntagarnas sida. Det skulle vara att ”berika redan rika” på de ”fattigas” bekostnad.
För att undvika att göra de gamla ägarna
”rikare” när vinsterna ökar måste på något
sätt de anställda bli delaktiga i vinsterna, menar kritikerna. De nedplöjda, extra vinsterna borde helt enkelt ägas av löntagarna för
att fördelningspolitisk rättvisa skall åstadkommas. Detta resonemang torde t ex ligga
bakom kraven på löntagarfonder och vinstdelning från socialdemokratins högerflygel
och delar av folkpartiet. På detta sätt kan det
hävdas att en vinstomfördelning också skulle
kunna bidra till en ökad kapitalbildning.
Löntagarfonder och vinstdelning kan ju annars inte på något sätt påstås bidra till ökade
investeringar.
Många vill mena att löntagarfonder i en eller annan form är någonting oundvikligt
och detta alldeles oavsett de fördelningspolitiska argumentens sakliga tyngd. Redan debatten om ”övervinsterna” 1974 skulle ha visat att företagens vinster inte kan diskuteras
utan att ideologin tar över realiteterna. Men
317
det betyder inte att vi behöver ge upp all sakdiskussion. Fortfarande borde väl ändå en
intellektuell analys av vinsternas fördelningspolitiska verkningar ha ett visst värde.
Det finns då två frågor som måste besvaras innan man kan uttala sig om behovet att
göra ingrepp i företagens vinster: l) Är idag
ökade vinster egentligen löntagarnas pengar? 2) Vilken betydelse har ökade vinster för
välståndsfördelningen?
Vems är vinsterna?
Om löntagarnas fackliga organisationer har
en sådan makt att de skulle kunna radera ut
företagens vinster, innebär detta inte att
vinsterna tillhör löntagarna. Det föreligger
nämligen vid närmare betraktande inte nå-
gon reell valmöjlighet. Skulle löntagarna
kunna upprätthålla en lönenivå, som omöjliggjorde att det uppkom tillräckligt stora fö-
retagsvinster, skulle det inte kunna existera
några företag i det ekonomiska system som
vi har i dag. Och utan företag finns det inte
heller några löntagare. Förutsättningen för
existensen av löntagare i privata företag är
alltså förekomsten av företagsvinster.
Att löntagarna faktiskt kanske haft makten att kunna få hela näringslivet nedlagt på
grund av dålig lönsamhet betyder bara att
det har uppstått vissa hinder för de anpassningsmekanismer, som normalt skulle ha
förhindrat en alltför dålig vinstutveckling.
Antag att fackföreningarna kan förhindra
en devalvering och förhindra prisstegringar
genom kontroll över prisregleringspolitiken.
Antag vidare att de kan utöva en avgörande
press på alla arbetsgivarföreningar, anting- 318
en genom att närstående politiska partier innehar regeringsmakten och direkt kan tillsätta arbetsgivarnas förhandlare eller genom att arbetsgivarna hotas med lagstiftning
om de inte godtar lönekraven. Med denna
monopolmakt är det självklart, att löntagarna skulle kunna ta ut sådana löner att alla
vinster reduceras till noll.
I ett samhälle baserat på en inte helt sönderreglerad marknadshushållning kan det
dock aldrig hända att det skulle bli mer lönsamt för landets kapitalägare att satsa pengar i konst, frimärken, mynt och antikviteter
än i produktiva investeringar i näringslivet.
Om något sådant verkligen skulle inträffa,
utgör detta bara kriteriet på att vi inte längre
har kvar vårt ”kapitalistiska” system och att
vi i stället har fått en stats- elle1· löntagardirigerad regleringsekonomi.
Eftersom löntagarna de senaste åren enligt mångas åsikt har fått en för stor andel av
företagens värdeproduktion, borde det vara
helt i sin ordning att de får en onormalt liten
andel de närmaste åren framöver. På så sätt
kan både vinster och kapitalbildning bli extra stora, vilket sett över en längre period betyder att utvecklingen i genomsnitt blir ganska normal. Det lönepolitiska argumentet för
att motivera löntagarnas anspråk på en del
av vinsterna håller därför inte.
Vinstema och jämlikheten
När vådorna av ökade vinster diskuteras,
läggs emellertid nästan alltid huvudvikten
vid de fördelningspolitiska argumenten. Att
löntagarna måste maka åt sig för att investeringarna skall kunna öka snabbare kan kanske till nöds accepteras. Men alla förefaller
vara rörande överens om att detta inte kan
ske, så länge nuvarande ägare av företagen
samtidigt uänar på den för investeringsökningen nödvändiga vinstförbättringen. Debattörerna brukar dock inte anstränga sig att
precisera vad som innebär en oacceptabel
föryänst för dagens aktieägare.
Ofta sätter deltagarna i debatten likhetstecken mellan ”kapitalets andel” och kapitalägarnas andel. Om en större del av företagens produktion används till investeringar,
måste förvisso den s k kapitalandelen öka.
Men detta är inte detsamma som att kapitalägarnas välfärd ökar. Aktieägarna får inte
en större andel av produktionsresultatet bara därför att företagen plöjer ner sina vinster i form av investeringar. Det är först när
aktieutdelningen ökar som kapitalägarnas
levnadsstandard eventuellt förbättras. Och
eftersom aktieutdelningen bara utgör en liten del av företagens totala vinster, är det
fördelningspolitiska problemet nödvändigtvis mycket begränsat.
Aktieägarnas andel motsvarar i dag bara
omkring en procent av löntagarnas andel.
Dessutom är aktieägandet så hårt beskattat,
att litet större aktieförmögenheter på en eller ett par miljoner inte ger någon som helst
kontant avkastning. Att aktieägarnas avkastning ändå uppfattas som ett allvarligt fördelningspolitiskt problem kan förefalla en smula löjeväckande, men det sammanhänger
med att aktieutdelningen brukar förändras,
vilket trasslar till begreppen för många bedömare.
Den ”ränta” som delas ut till aktieägarna
har de senaste 40 åren stigit trendmässigt.
Vtdelningsbeloppet har normalt ökat 5-6
procent om året sett över hela perioden (vilket kan jämföras med lönekostnadernas ökning som varit 9,5 procent). Eftersom utdelningen av naturliga skäl måste hålla en nå-
gorlunda konstant relation till värdet på aktierna, har en stigande utdelning också lett till
ungefär i samma takt stigande aktievärden.
Detta är inte konstigare än att den nya typen
av obligationer från Kommunkredit med
planmässigt stigande ränta också blir mer
värda med tiden. Skillnaden är bara att med
obligationer vet alla i förväg vilken ränta
som skall betalas ut.
Efterom ingen med säkerhet vet hur aktiebolagens utdelning skall utveckla sig, finns
det ett stort spelrum för olika bedömningar.
Dessutom sker också bedömningar av hur
andra kommer att bedöma den framtida avkastningen osv. All denna osäkerhet ger
upphov till värdefluktuationer på aktiebörsen, vilka under kortare tid t o m kan förstärka sig själva. Men i det långa loppet är det
aktieutdelningen och inte någonting annat
som avgör aktiernas värde. Ett företag kan
plöja ner hundratals miljoner av sina vinster
och därmed öka sin egen förmögenhet lika
mycket utan att aktierna stiger en enda krona i värde, så länge aktieutdelningen inte
höjs i den takt aktiemarknaden förväntar
sig. Genom att det institutionella aktieägandet (försäkringsbolag m m) ökat, har kraven
på en jämn utdelningsökning accentuerats.
Pensionsförmåner fordrar helt enkelt kontanta utbetalningar varje år.
319
Vinsterna kan tillåtas öka
Genomsnittligt sett har aktieägarnas totala
avkastning de sena te 40 åren motsvarat en
fast kapitalränta på 9-10 procent. Med tanke på de större risker som är förknippade
med aktieinnehav kan det knappast betraktas som fördelningspolitiskt stötande att avkastningen varit någon procent högre än
räntan på obligationer m m. Dessutom har
aktieavkastningen Junkit under senare år –
dvs ironiskt nog samtidigt som den hetaste
diskussionen om aktieägarna alltför stora
vinster har uppstått. Vinstutdelningen till
aktieägarna kan på grund av sin litenhet inte
rimligtvis ha någon som helst praktisk betydelse för välfärdsfördelningen mellan kapital och arbete, men ändå betraktas vinsterna
som ett brännande problem. Det beror på
den formella förmögenhetsökning som ökade vinster anses ge upphov till.
Om ett företag plöjer ner sina vinster,
ökar själva företaget i värde, men aktierna
behöver inte stiga mer än vanligt på börsen
om inte utdelningspolitiken varaktigt förändras. Det är först när utdelningstakten
permanent ökas som aktierna också stiger
snabbare än som annars skulle blivit fallet.
En förbättrad vinstnivå under slutet av 70-
talet behövs för att öka investeringarna, så
att balansen i utrikeshandeln kan återställas.
Men det är inte troligt att denna i det långa
perspektivet ganska begränsade förbättring
kommer att leda till en vidlyftigare utdelninspolitik från företagens sida. Det vore för
övrigt meningslöst, om det inte den vägen
gick att få nuvarande aktieägare att satsa extra mycket pengar på nyemissioner. Och i så
fall skulle aktieägarna få vara med om att be- 320
tala extra mycket av företagens utbyggnad.
Troligast är dock att företagen bibehåller
nuvarande utdelningstakt och låter bli att i
onödan vräka pengar över aktieägarna.
Dessa pengar behövs i stället för den nödvändiga investeringsökningen.
Det borde alltså knappast vara motiverat
att av fördelningspolitiska skäl göra löntagarna till ägare av de nedplöjda vinsterna.
En på lång sikt normaliserad vinstnivå torde
inte leda till en extra förmögenhetsökning i
form av höjda börsvärden för aktieägarna.
Och även om så skulle ske, är detta bara en
siffermässig konfirmering av att de ur välfärdsfördelningssynvinkel helt obetydliga
aktieutdelningarna i fortsättningen ökar nå-
got snabbare än tidigare. Någon ytterligare
inkomstöverföring från löntagarna till aktiespararna innebär däremot inte aktiernas värdestegring.
Aktieutdelning är nödvändig
Trots aktieutdelningarnas absoluta och relativa litenhet har det under det senaste året
riktats speciell kritik mot användningen av
företagens vinster till utdelning. Inom LO
kräver man t ex att företag med problem
skall slopa utdelningen. Men att inställa utdelningen hjälper inte löntagarna i någon
större utsträckning. De inbesparade pengarna räcker ju inte tilllön åt särskilt många avskedshotade anställda.
Det är inte aktieutdelningen som företagen använder som buffert när det börjar gå
dåligt. En vinstminskning går i första hand
ut över nyinvesteringsmöjligheterna. Den
största delen av företagens vinster används
normalt till satsningar på nya maskiner och
anläggningar. Är vinsten dålig, måste hela
vinsten delas ut till aktieägarna och inget
kan sparas i företagen. Uppstår förlust, kan
ett företag med en stor andel riskvilligt kapital fortfarande skydda sig genom att också
minska återinvesteringarna. I stället för att
byta ut gamla maskiner kan de sa användas
något år ytterligare. De pengar, som avsatts
genom avskrivningar, används i stället för
att täcka de allför stora utgifterna.
Ett företag som är hårt skuldsatt kan inte
gå med förlust någon längre tid, om det inte
kan låna till förlusterna. Avskrivningarna
motsvaras i ett sådant företag av amorteringarna på lånen, och därför finns det inga
pengar som kan täcka förlusterna. Det är
därför det är viktigt att det finns tillräckligt
med eget kapital i företagen.
Att inställa utdelningarna vid tillfälliga
svårigheter som en gest åt de anställda och
inte till följd av verkligt allvarliga problem,
är en oklok politik. Aktieägarnas bidrag i
form av aktieköp vid nyemissioner är totalt
sett större än de erhållna utdelningarna. Slopade utdelningar kan därför leda till att fö-
retagen på längre sikt får mindre egna pengar och tvingas att låna ännu mera. Liknande
effekt får sannolikt också regeringens i våras
antydda utdelningsstopp för I978.
Företagsvinsterna saknar all praktisk fördelningspolitisk betydelse. Men ändå är
rädslan för ökade vinster som störst när vinsterna är som minst. Allmänhetens och politikernas felaktiga uppfattning om vinsterna
utgör ett allvarligt hinder för en expansir
ekonomisk politik. Så långt har det gått genom att de marxistiska utsugningsmyterna
321
återuppväcktes under slutet av 60-talet. ka konsekvenser i form av stagnation och
Klasskampspropagandan har fått sina tragis- produktionsbortfall.
Slå ett slagför
Svensk Tidskrift
Svensk Tidskrift ökar sin spridning, men kostnaderna för framställningen ökar också. Vi har inte råd till omfattande och dyrbara
prenumerationskampanjer. Vi vädjar därför till vår läsekrets:
Hjälp oss att sprida Svensk Tidskrift! Tala med vänner och bekanta om den. Försök att intressera dem för tidskriften och för en
prenumeration. Sänd in bilagda svarskort ifyllt, och vi kommer att
till de föreslagna skicka ett nummer av tidskriften utan kostnad.
Om vi på det sättet får nya läsare, blir det, hoppas vi, till glädje för
dem. Och för oss blir det till nytta.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner