Danne Nordling; Värdenihilismens svanesång


1991


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

456
ligt intresse av sekretess … skulle ta över
den enskilda målsägandens rätt att få föra
straffrättslig talan” (s 180). Sådana ärenden tillhör emellertid inte rättskipning,
d v s befinner sig utanför det område som
HD enligt regeringsformen bör ägna sig
åt. Det kan tilläggas, att domstolarnas
styrka ligger i förmågan att underbygga
sina domar med en saklig juridisk argumentation inom processrättens ram. Administrativa avvägningsärenden kan inte
motiveras lika noga. Om vår högsta domstol är villig att överta sådana ärenden
DANNE NORDLING:
uppstår frågan om HD ”själv . .. är beredd att värna om sin ställning som domstol” (s 184).
Gustaf Petren var inte endast en framstående jurist. Han var tillika en god medborgare, djupt engagerad i de viktigaste
rättspolitiska frågorna. Han stod alltid på
den enskildes sida i kampen mot maktmissbruk. Och framför allt: han litade på
att förnuftet i långa loppet vinner över
makten.
Uppsatssamlingen måste läsas av alla
som villlandets och medborgarnas bästa.
Värdenihilismens svanesång?
”Juridiken vill vara inte endast en lära
om rätten utan även en lära i rätten”.
Denna travesti på värdenihilismens
skapare Axel Hägerströms formulering
att det bara finns en lära om moral och
inte i moral anför Svante Nycander, politisk chefredaktör för Dagens Nyheter, för
att visa att rätten saknar normala objektiva grunder. Nycander är starkt influerad
av de värdenihilistiska lärorna redan från
barnsben – fadern var hägerströrnian och
författare till boken ”Personlighet och
moral” (1943) i polemik med biskop Torsten Bohlin och kyrkoherde Allan Svantesson. Själv karaktäriserar sig Nycander
som rationalist och pragmatiker.
Stig Strömholm och Svante Nycander:
Makten över rätten. Norstedts 1991
Mot honom argumenterar Stig Strömholm, professor i juridik och rektor vid
Uppsala universitet, i brevboken Makten
över rätten. Strömholm har förståelse för
det irrationella och ogillar starkt värdenihilismens och Uppsala-skolans praktiska konsekvenser. Ett exempel som han relaterar är den folkliga representantens
yttrande att ”juristerna bjäbbar om sina
formfrågor – men sådant bryr man sig
inte om” vilket skedde i en styrelse som
skulle bevilja pengar till vetenskaplig
forskning.
Det som kunde ha blivit en brännande
debatt om värdenihilismen contra värderealismen domineras i stället av artighetsbetygelser, reservationer och utvikningar
på mindre relevanta områden. Boken
saknar dock ej intresse eftersom den manifesterar tänkandet hos två mycket betydelsefulla personer. Sålunda är Strömholm inte någon företrädare för värderealismen-han har stor förståelse för Uppsala-skolans teoretiska förtjänster. På traditionellt elokvent maner (med alla inskjutna bisatser) utvecklar han en indirekt
kritik av värdenihilismen. Han är helt
enkelt emotionellt otillfredsställd med att
behöva ta hänsyn till denna lära och hade
hellre önskat att Thomas av Aquino haft
rätt.
Att Uppsala-skolan ovedersägligen haft
betydande teoretiska förtjänster behöver
enligt min mening inte innebära att man
som Strömholm i stort sett ger upp kritiken på det teoretiska planet. Hägerström
gforde gällande att de moraliska föreställningarna både var godtyckliga (varierande mellan olika kulturer) och byggda på
magiska/religiösa uppfattningar. Men
godtyckligheten är faktiskt endast skenbar. Det finns i alla kulturer en fast kärna
av moraliska/rättsliga regler som i stort
sett är gemensam för samhällsbildningar
över hela världen. Det är bara en fråga om
att analysera sederna i adekvata kategorier.
Detta kunde eller ville inte Hägerström. Om moraliska föreställningar inte
skulle vara lika varierande som de religiösa föreställningarna skulle ju Hägerströms andra argument bli påtagligt försvagat. Han hade med stor kompetens
visat att en rad normativa seder i det
moderna samhället gick tillbaka på de
gamla romarnas religiösa ideer. Paradexemplet är motiveringen för ett handslag
vid avtalsuppgörelser. Eftersom modern
forskning kan visa att dessa gudomar m m
inte existerar och att de moraliskairättsliga normernas religiösa bas är falsk trodde Hägerström tydligen att dessa normer
457
därmed inte existerade i objektiv mening.
Analogt med detta skulle man kunna
säga att när forskningen lyckades visa att
det inte var Prometheus som gav människorna elden kan elden inte ha objektiv
existens. – Det är därför mycket mer närliggande att anta att de religiösa motiveringarna för de moraliska normerna är en
efterhandskonstruktion som i brist på
polisiära resurser användes för att öka
benägenheten att efterleva de egentligen
rationellt motiverade normerna.
Strömholm berör detta bara i förbigående när han försöker gendriva Carl
Lidboms tes att lagarna endast är arbetsverktyg i makthavarnas händer. Man hade
önskat att Strömholm med några flagranta exempel hade visat att det inte går att
stifta vilka lagar som helst och få dem
efterlevda ens om en folkmajoritet ställt
sig bakom dem.
Jag menar att vi på vetenskapliga grunder borde kunna härleda lämpliga grundprinciper för att kunna bygga ett fungerande samhällssystem. Om detta skall
ha egenskapen att vara ”civiliserat” finns
det vissa restriktioner för regelsystemets
utformning. På samma sätt kan vi härleda
principerna för hur man bygger ett hus
med vissa egenskaper. Om vi fuskar med
sanningen när det gäller de geometriska
principerna får vi ett sämre hus. Och
fuskar vi med sanningen vid rättssystemets utformning får vi ett sämre samhälle.
Detta synsätt kan Svante Nycander
inte dela trots sin rationalism. Dels är han
för mycket pragmatiker, dels har han en
helt annorlunda syn på de moraliska frå-
gornas egenskaper. Han exemplifierar det
senare med tesen att en ӊkta moralisk
konfliktfråga” inte kan ha en sann lösning
eftersom den då upphör att vara moralisk.
458
Som konkret exempel anför han frågan
”får jag hjälpa en lidande, obotligt sjuk
människa att dö?”.
Att moraliska frågor där två etiska
principer strider mot varandra kan vara
svårlösta är emellertid inte nog för att
hävda att alla moraliska frågor saknar lösning. Ta i stället ett klart fall av mord
bland stamfränder. Skulle vi som enskilda
inte ha förmågan att utröna den sanna
moraliska halten i en sådan behandling?
Kan denna fråga besvaras genom en demokratisk omröstning bland medlemmarna i det aktuella samhället och resultatet avgöras av hur många som tycker
”usch” respektive ”hurra” om handlingen
i fråga?
Likaväl som vi med ganska enkla metoder i de flesta fall kan särskilja en romboid från en kvadrat eller en parallelltrapets kan vi särskilja en olyckshändelse
med dödlig utgång från ett mord. Därför
kan vi bygga någorlunda fyrkantiga hus
och gå någorlunda säkra på gatorna utan
att vara beväpnade. Detta finner de flesta
av oss rationellt, alldeles oberoende av
om makthavarna eller gudarna har påbjudit detta beteende eller ej.
Blir då inte slutresultatet detsamma
vare sig man grundar samhällsbygget på
rationella värden eller på en pragmatisk
utvärdering av det slutliga utfallet? Låt
mig illustrera detta med Nyeanders argumentation mot löntagarfonderna. Han
finner det vällovligt att denna fråga behandlades på det ekonomiska och politiska planet där konsekvenserna för friheten och välfärden belystes. Det hade
varit till skada om frågan hade klippts av i
en domstol såsom stridande mot skyddet
för äganderätten. Då hade vi enligt Nycander gått miste om denna ”fantastiska
lektion i samhällskunskap”.
Förvisso är detta riktigt. Vi har inte
kommit längre i den sociala utvecklingen
än byggmästaren som beordrar sina arbetare att använda en ”rät” vinkel som mäter
95 grader. När huset står fårdigt har vi fått
en fantastisk lektion i byggnadsteknik.
Och vilken fantastisk lektion i samhällskunskap har inte det sovjetiska folket fått
under 70 år när man ersatte både sanning
och rätt med en utilistisk morallära.
Fakta sparkar. Så även på etikens område. Nihilistiska konstruktivister skall
inte tro att man ostraffat kan sätta sig över
vissa, för ett avancerat samhälle, grundläggande principer – man må kalla dem
moraliska, metafysiska eller rationella.
Principerna finns där i motsvarande
mening som de geometriska principerna
oavsett om man väljer att observera dem
eller ej. Nycander är givetvis inte någon
anhängare av sovjetsystemet men hans
resonemang måste mot bakgrunden av
det sovjetiska exemplet ändå rimligen innebära värdenihilismens svanesång.