Print Friendly

Danne Nordling; Rättvisa istället för socialism

Av Redaktionen | 31 december 1989


1989


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DANNE NORDLING:
Rättvisa i stället för socialism
H
ur skall ett rättvist samhälle vara
beskaffat? Med dessa ord inleds
en mycket annorlunda bok från
arbetarrörelsens förlag Tiden. Om detta
innebär att rörelsen nu är villig att diskutera politisk-filosofiska frågor mera förutsättningslöst finns det gott hopp om ett
helt nytt samhällssystem i Sverige.
A Sen, M Walzer, J Rawls: Ideer om rättvisa. Volym l i Tidens ideserie. Tidens
Förlag 1989
Vänsterns bokutgivning på detta område
har sedan mycket länge varit ointressant.
Man har bara varit ute efter att på olika
sätt implementera en ide som formulerades på 1800-talet. Och redan då kunde
kritiska bedömare konstatera att den var
felaktig. Men Karl Marx lära om ”utsugningen” av arbetarna passade en rörelse
som ville förmå sina medlemmar att kämpa till sista blodsdroppen.
Rörelsen såg med välvilja att arbetarna
och därefter löntagarna bibringades föreställningen att de var orättvist behandlade
av ”de rika”. För att göra slut på ”utsugningen” var arbetarrörelsen beredd att ta
till våld. I Finland gjorde det socialdemokratiska partiet efter en valförlust 1917
mycket riktigt uppror mot den lagliga
regeringen med inbördeskrig som följd. I
Sverige ville man först pröva fredliga medel.
Mot en rörelse med så starkt förutfattade meningar är det naturligtvis meningslöst att vädja till dess rättrådighet. Dess
medlemmar är ju a priori förfördelade
och därför är utjämning genom välfärdsanordningar och progressiva skatter likaledes apriori rättvist. Men om utsugningsläran är felaktig kommer saken i ett annat
läge. Socialdemokraternas accepterande
av höga förestagsvinster sedan 1982 är ett
praktiskt erkännande att Marx hade fel.
Det nya förslaget till partiprogram (s), där
de marxistiskt influerade doktrinerna ersätts med ”medborgarrättens” primat, är
en intellektuell motsvarighet.
En säker prognos är att Ingvar Carlssons ”medborgarrätt” inte kommer att
hålla måttet som ideologiskt fundament
särskilt länge. Denna ”rätt” är ju ingenting
annat än att i andra termer förklara att
majoriteten har en absolut rätt att bestämma- d v s ytterst att ”makt är rätt”. Betydligt mer konstruktiv är då den amerikanske filosofen John Rawls’ ansats i de
två uppsatser som inleder båken Ideer
om rättvisa. Han återupplivar den gamla
samhällskontraktstanken och diskuterar
vilka grundläggande rättviseprinciper
människorna skulle komma överens om i
en ”ursprungssituation”.
Om man inte vet vilken position man
kommer att ha i det tänkta samhället menar Rawls att rationella egoister kommer
att nå enighet om följande två grundprinciper:
l. Varje person har rätt till det mest vidsträckta system av lika grundläggande
friheter som är förenligt med ett likartat system av frihet för alla.
2. Sociala och ekonomiska ojämlikheter
skall arrangeras så att de är både: (a) till
största möjliga nytta för de sämst ställda, såvitt förenligt med principen om
ett rättvist sparande,och (b) fästade vid
befattningar och samhällsställningar
som är öppna för alla med lika chans
till tillträde.
Rawls, s k differensprincip (nr 2) exemplifieras av Sven Ove Hansson i en intro- ……………._______________________
482
duktion i boken med lönernaför företagsledare: Höga löner måste både kunna visas öka produktionen och gynna de sämst
ställda genom fördelningsmekanismernas
konstruktion. Ojämlikhet kan endast accepteras om den absolut sett gynnar de
sämst ställda. Detta är onekligen ett annat
synsätt än Wigforss’ utilitarism, Erlanders
egalism eller Carlssons arbiträra medborgarrätt.
Jag är emellertid benägen att tro att
Rawls’ differensprincip i praktisk tillämpning skulle kunna få liknande konsekvenser som socialdemokraternas fördelningspolitik fått under efterkrigstiden.
Men oavsett detta finns det flera möjligheter att visa att differensprincipen vilar
på ohållbara grunder. Nozick har t ex
gjort ett ambitiöst och komplicerat försök
att tillbakavisa denna princip.
Mot bl a Nozicks libertarianism vänder sig Arnartya Sen, professor i Harvard
och ordförande i IEA. I två uppsatser utvecklar han ett synsätt som går ut på att
Pareto-optimala tillstånd på något sätt ändå är objektivt oacceptabla i vissa fall.
Han ifrågasätter att regler för äganderätt
etc skulle ha en övergripande prioritet
framför frågor om liv och död – t ex vid
hungerkatastrofer. Här anar man en
koppling till Carlssons medborgarrätt.
Mot Nozicks försvar för människors
rättigheter ställer Sen det polemiska
exemplet: Bör vi vara förpliktade att rädda den som knuffats i vattnet men inte den
som ramlat i? Men egentligen menar Sen:
Bör vi hindra A från att hindra B att utöva
sina rättigheter? I så fall bör vi också
hindra B:s oförmåga att leva ett mänskligt
liv. Var kommer skattetrycket att hamna
om vi accepterar detta?
Boken avslutas med tre uppsatser av
Michael Walzer i New Jersey vars bidrag
inte håller samma klass som Rawls’ och
Sens. Hans stil är dunkel och abstraktionistisk på ett sätt som tyvärr är alltför vanligt även hos högt ansedda filosofer. Men
totalt sett är boken en stimulerande introduktion till de absolut viktigaste principproblemen på det samhällsfilosofiska området.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Reflektioner om politik : Elva essäer om idéer och reformer

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism