Print Friendly

Danne Nordling; Rättvis fördelningspolitik

Av Redaktionen | 31 december 2003


2003


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Rättvis
fördelningspolitik?
l av Danne Nordling
Alltför länge har borgerligheten skämts för att använda moraliska och
filosofiska argument mot långtgående krav på fördelningspolitik och jämlikhet.
Efter en lång tid av emotionell argumentation är det åter acceptabelt att
resonera principiellt och rationellt.
I
DEN BORGERLIGA idedebatten har man ofta undvikit ämnen som fördelningspolitik och rättvisa.
Det förefaller bero på att fördelningspolitik
betraktas som ett socialistiskt påfund och rättvisa
som något som inte går att hantera rationellt med
påföljd att den som är mest högljutt emotionell vinner
debatten. Den borgerliga debatten i fördelningsfrågor
har därför mestadels varit pragmatisk och gått ut på att
ekonomiskt visa att alltför mycket omfördelning skadar
de välståndsbildande krafterna med resultatet att alla
litet vagt får det sämre.
Sedan slutet av 1960-talet har den politiskt korrekta
ståndpunkten i fördelningsfrågor varit att man bör sträva
efter ökad jämlikhet i meningen ekonomisk utjämning.
De som haft en rättskänsla som gått ut på att ”i första
hand bör var och en göra rätt för sig” har haft svårt att
värja sig mot värdenihilisterna som hävdat att det inte
ens finns någon äganderätt. De som av egenintresse har
velat bromsa omfördelningsanspråken har skämts för
att uppträda som ”egoister” och har därför försökt dölja
sin moraliska defekt och sitt dåliga samvete bakom pragmatiska resonemang om den ekonomiska tillväxten.
FILOSOFISK RENÄSSANS
Nu upplever emellertid den politiska filosofin en renässans och man börjar acceptera att det är möjligt att argumentera rationellt i värdefrågor. Allting är inte värderingar. Värdenihilismen är på tillbakagång. Det talas till
och med om objektiv moral. Därför är det motiverat att
stå upp för principiella resonemang i fördelningsfrå-
gorna och granska styrkan i argumenten för en ständigt
fortgående ”ökad jämlikhet”. Även om det inte går att
få en majoritet av väljarna att acceptera ett annat synsätt borde det ändå kunna öka självkänslan hos en tilltufsad borgerlighet och förmå dess företrädare att rakryggat möta en motståndare som i sina grundläggande
IIISvensk Tidskrift 12003, nr 21
principer blivit alltmer demoraliserad. Detta beror sannolikt på att egalitaristerna känner på sig att deras grundläggande ideologi inte kan försvaras principiellt och detta
har gjort dem alltmer defensivt pragmatiska.
Den normativa nationalekonomiska och samhällsfilosofiska diskursen har till stor del präglats av olika läror
till förmån för visioner om ett samhälle med full ekonomisk utjämning. När dessa läror efter en tid har kunnat visas bli ett stöd för mycket mindre egalitära fördelningar har de en efter en förkastats. Forskarna förefaller
att ha varit behäftade med ”egalitaristiska fördomar”
enligt en bedömning gjord av Hans T:son Söderström.
Under senare tid tycks emellertid en förändring till ett
mer vetenskapsliknande förhållningssätt ha inträffat.
Sannolikt är detta en effekt av att den amerikanske filosofen John Rawls’ 1971 återlanserade teorin om ett
ursprungligt samhällskontrakt
SKILLNADER ACCEPTABLA?
En vanlig medborgare och de flesta politiker kommer
emellertid i praktiken inte i kontakt med mera principiella, forskningsbaserade uppfattningar om distributiv
rättvisa. På detta område är det mycket vanligt att rent
känslomässiga uppfattningar kan framföras som om de
vore resultat av ingående överväganden och prövningar.
Den okunnige tyckaren brukar ofta enbart kunna acceptera skillnader i arbetstid och fysisk ansträngning som
grund för olika ekonomiska utfall för skilda individer.
Möjligen kan också skillnader baserade på utbildning
och ansvar få komma in i rättviseuppfattningen, men då
på ett mera perifert sätt. Däremot är det inte ovanligt
att man tycker att arbeten som man själv finner mindre
lockande borde betalas högre för att kompensera olä-
genheterna med dessa: till exempel under obekväm tid,
tråkiga eller repetitiva uppgifter och hantering av avfall
eller liknande ”motbjudande” aktiviteter. Ens egna preferenser antas gälla för alla andra. Att tillgång och efterfrågan skulle ha någon betydelse ställer man sig helt oförstående till. Detta demonstrerades särskilt tydligt i den
undersökning av inställningen tilllöneskillnaderna som
LO presenterade i januari 2003.
I den något mera kvalificerade debatten kan man
utskilja tre olika principer för en rättvis inkomstfördelning:
l. Inkomsterna skall vara jämnt fördelade. Det kan
vara en närmast axiomatisk princip eller en härledd följd
av den moralfilosofiska lära som kallas utilitarism.
2. Inkomsterna skall fördelas efter förtjänst. Den
som arbetar mera och med sådant som andra tycker är
viktigt, skall förtjäna mer än den som arbetar mindre
och med vad andra tycker är mindre viktigt för deras
välfärd.
3. Inkomsterna skall fördelas efter behov. Denna
princip är till betydande del överspelad eftersom den,
då den lanserades, främst tog fasta på sådana behov som
uppstår vid arbetsoförmåga på grund av hög ålder, sjukdom, handikapp, arbetslöshet eller som uppstod till följd
av ovanligt många barn (med dagens mått mätt). En
mycket stor del av dessa försörjningsproblem går att lösa
med effektiva socialförsäkringar och medborgarkonton.
Utjämning som något i sig självt gott har efter utilitarismens tillbakagång fått ett uppsving som diskussionsämne men något tydligt resultat har inte framkommit. Bokförlaget Tidens satsning på filosofisk litteratur har knappast gett utdelning. Nobelpristagaren i
ekonomi Amartya Sen har postulerat ett ”svagt jämlikhetsaxiom” som går ut på att en individ som upplever
lägre välfärd vid en given inkomst alltid skall tilldelas en
högre inkomst än den som har hög välfärd vid samma
inkomst. En person som råkat ut för tråkigheter av något
slag skall tydligen få kompensation från övriga skattebetalare för att han eller hon inte kan känna samma välFattiga och rika.
färd som medelsvensson. Gäller detta också när man haft
oturen att huset brunnit, man har kvaddat bilen, barnet
skolkar eller när man fötts med en melankolisk läggning? Någon rationell genklang har Sen inte fått.
UTILITAR! SM
Den utilitaristiska moralläran som ursprungligen lanserades av engelsmannen Jeremy Bentham (1748-1832) har
tidigare ofta använts för att motivera en utjämnande
omfördelning. Som bekant är syftet med utilitarismen
(nyttoläran) att göra summan av all mänsklig välfärd så
stor som möjligt. Man kan göra analogin med att det ”regnar manna från himlen”. Eftersom vi har anledning att
tro att alla har ungefär samma nytta av manna är det
enkelt att matematiskt visa att den största välfärden för
alla hopsummerat uppstår när var och en får lika mycket
manna. (Marginalnyttan av manna är då lika stor för alla.)
Mannagryn framställs numera av vete som måste
odlas. Liksom allmat måste välståndet produceras innan
det kan fördelas. Eftersom den som producerar något gör
sig föreställningar att han eller hon äger lönen för mödan
måste en omfördelning ske av det producerade. Även om
alla fortfarande får lika mycket kan den som ändå berö-
vas till exempel 2/3 av vad hon producerat anse att detta
är orättvist och att själva berövandet minskar hennes välfärd, som då skulle bli mindre än välfärden för den som
producerar genomsnittligt. Utilitarismen har utan närmare eftertanke förutsatt att alla, som skall avstå från en
del av sin välfärd, är altruistiska. Detta är inte korrekti synnerhet som det går att visa att alla som inte är altruister inte automatiskt behöver vara egoister.
MER TILL NÅGRA RIKA …
Det avgörande argumentet mot utilitarismen som grund för
utjämning är emellertid att alla inte kan utvinna lika mycket
välfärd av samma mängd pengar i inkomst. Samma mängd
lSvensk Tidskrift l2oo3, nr 2I IJ
manna till den som avskyr manna som till den som är mannakonnässör ger uppenbarligen inte den största tillfredsställelsen till resultat. Den sensible livsnjutaren med smak
för exklusiva vanor, högklassig konst, litteratur, teater och
konserter framförda av symfoniorkestrar kan synbarligen
utvinna mer välfärd ur pengar än den som nöjer sig med en
flaska röd~ut, svensktoppen och en ishockeymatch. En strikt
utilitaristisk regim skulle därför behöva fördela mer pengar
till vissa rika och ta dem från vissa fattiga.
Utilitarismen bryr sig egentligen inte om hur välfärden är fördelad eller vilken väg detta skett så länge samhällets maximala välfärd är uppnådd. Ändamålet helgar
medlen. Några kan offras för att övriga skall klara sig
undan utan större besvär. Tron att utilitarismen kan
målet utan att kunna motivera det på annat sätt än känslomässigt. Andra går tilllärofäderna Karl Marx, Louis
Blanc och Henri de Saint-Simon som menat att den
grundläggande fördelningsprincipen är ”av var och en
efter förmåga, åt var och en efter behov”. I ett framtidssamhälle där de sociala problemen har kunnat bemästras
ligger det nära till hands att tänka sig att denna princip
sammanfaller med utilitarismens ojämnhetsprincip: de
habila livsnjutarna skall tilldelas större resurser än de
mera fyrkantiga vardagsmänniskorna.
I den mest kvalificerade debatten, som bedrivits på
vetenskapliga grunder, frågar man sig hur en viss syn på
fördelningsrättvisa egentligen skall kunna underbyggas.
Det finns forskare som menat att konventionell repremotivera utjämning är överspelad
och har till och med börjat överges
av de skatteteoretiska systemtänkarna, enligt Åsa Gunnarssons
doktorsavhandling1995.
”Den okunnige tyckaren
brukar ofta enbart kunna
sentativ demokrati med majoritetsval har en nästan lagbunden tendens
att gynna de väljargrupper som
befinner sig i mitten av välfärdsfördelningen. Ett exempel är nobelacceptera skillnader i arbets- pristagaren G. J. Stiglers ”Director’s
INKOMST EFTER FÖRTJÄNST Law” från 1970. Man skulle alltså
Om vi övergår till att betrakta den tid OCh fysisk ansträngning kunna hävda att valet av kollektiv
beslutsmetod leder till att man också
väljer den inkomstfördelningsprincip som verkar på något längre sikt.
Det blir särskilt tydligt om man i
stället väljer ett demokratiskt system
som rigoröst respekterar de klassiskt
individuella rättigheter som den
andra principen – inkomst efter
förtjänst- kunde man tycka att den
inte kan motivera någon utjämning
utan snarare tvärtom. Detta beror
dock på vilken utgångspunkt man
väljer. Den uppåtstigande borgarklassen på 1700-talet vände sig mot
som grund för olika
ekonomiska utfall för
skilda individer.”
feodal exploatering och ansåg inte att de stora jordägarna
gjort sig förtjänta av sina höga inkomster. Utgångspunkten kan också vara en fördelning som bygger på monopolförhållanden eller rentav stöld och bedrägeri. Den
marxistiska socialismen vänder sig sålunda mot att arbetstagarna inte får lön efter förtjänst på grund av att arbetsgivarna har en monopolställning som möjliggör för dem
att hålla lönerna nere. Om denna monopolanalys vore
riktig skulle den reformistiska socialdemokratin ha ett
välunderbyggt rättviseargument för höga skatter på kapitalägarna och låga skatter för löntagarna.
Även den klassiska liberalismen och den nya rättighetsorienterade liberalismen kan inordnas under förtjänstprincipen. Här är det dock mera fråga om att samhällssystemet som sådant, med rättssäkerhet och marknadsekonomi, leder till att medborgarna blir belönade
efter sin marginalproduktivitet-än att det är den direkta
avsikten med systemet. I ett fritt samhälle där statligt tvång
minimeras kan man också komma överens om andra avlö-
ningskriterier. Det är till exempel F A Hayeks ståndpunkt.
”ÅT VAR OCH EN EFTER BEHOV”
Socialismens grundläggande fördelningsprinciper är däremot mera oklara. Många ser en total utjämning som
IIISvensk Tidskrift j2003, nr z l
amerikanske filosofen Robert Nozick 1974 byggde sin rättviseteori på. En rigorös tolkning av Nozick utesluter möjligheten att göra kollektivt beslutade välfärdsomfördelningar. Enligt min egen tolkning kan dock en garanti upp
till socialbidragsnivå vara förenlig med Nozicks rättighetsansats. Det är också Hayeks ståndpunkt i Frihetens
grundvalarfrån 1959. Denna ”mini-omfördelning” motiveras av att medborgarna är berättigade att skydda sig
mot att få utslagna nödlidande liggandes på gatorna.
Det mest grundläggande problemet blir därför att hitta
principerna för att välja det samverkanssystem vars regler
sedan på sikt genererar en viss typ av välfärdsfördelning.
Detta brukar kallas proceduriell rättvisa till skillnad från
rättvisa a priori- det vill säga att ett visst mönster för fördelningen på förhand anses rättvist som tidigare var det
vanligaste förhållningssättet i den fördelningspolitiska
debatten. Tyvärr har detta synsätt återkommit i Jan Bröms
bilaga 8 till LU 2003 där han talar om behållarättvisa
respektive fördelningsrättvisa. Istället borde sökandet efter
de rättvisa spelreglerna vara det centrala i forskningen.
SAMHÄLLSKONTRAKT
Om vi skall dela en kaka i ett antallikvärdiga bitar kan vi
bestämma att den person som gör uppdelningen får välja
sin bit sist. Han vet då inte vilka bitar de andra kommer att
välja och riskerar att själv få den sämsta biten om alla inte
är likvärdiga. Detta folkliga knep för att göra en person
opartisk i en viktig fördelningsfråga illustrerar det problem forskningen om rättvisa spelregler har att lösa. Spelreglerna antar man skall fastställas i en situation när alla
samhällsdeltagarna skall ingå ett kontrakt med varandra.
Tanken på ett samhällskontrakt är mycket gammal
och lanserades redan av den holländske folkrättsjuristen Hugo Grotius (1583-1645) som ett sätt att på förnuftets grund komma förbi de dåtida religiösa stridigheterna. Andra som varit inne på samma tankegång är J.
Locke och J.J. Rousseau. I modern tid är det den amerikanske filosofen John Rawls som med sitt verk En teori
om rättvisa från 1971 (svensk övers 1999) har blivit den
som återlanserat teorin om samhällskontraktet som
grund för fastställandet av ett rättvist samhälles fördelningsprinciper.
OKUNNIGHETENs SLÖJA
För att medborgarna i ursprungspositionen opartiskt
skall kunna bedöma olika fördelningsprinciper introducerar Rawls ett konstgrepp som han kallar okunnighetens slöja. Ingen av de kontraktsslutande parterna vet
i förväg vilken position och vilka egenskaper han eller
hon kommer att ha i det kommande samhällslivet. Likaväl som man kan dela en tårta i likvärdiga delar borde
man opartiskt kunna bestämma vilka regler som skall
gälla i framtiden. Speciellt gäller detta principer för
inkomstfördelningen.
Här kan vi å ena sidan betänka möjligheten att man
kan lyckas med det mesta och bli ekonomiskt framgångsrik. Men man kan också å andra sidan bli oföretagsam och trögtänkt. Inkomsterna efter det att man
erlagt premierna för socialförsäkringarna kan bli mycket
blygsamma. Det är därför inte självklart om man skall
välja låg skatt och inga bidrag till de lågpresterande eller
hög skatt och stora bidrag till låginkomsttagarna. Rawls
menar att personer med normal rättskänsla som har ett
visst egenintresse och motvilja mot risktagande kommer att välja en inkomstfördelningsprincip som han kallar maximin.
Maximin-principen innebär att om man råkar hamna
bland de sämst ställda i det framtida samhället skall man
välja den inkomstfördelningsregel som ger gruppen
”sämst ställda” en så hög ekonomisk standard som möjligt. Det kan till exempel konkret betyda att marginalskatterna för medborgare som tjänar mer än en industriarbetare blir 70-90 procent medan de som tjänar under
betalar mycket litet skatt och får stora sociala bidrag.
De sämst ställda kan i detta exempel ha en inkomst
inklusive bidrag på 95 procent av industriarbetarlönen i
genomsnitt. De som ligger över snittet får bara erhålla
litet mer så att de i medeltal tjänar 5 procent mer än
industriarbetaren. Men ett fåtal kan fortfarande få miljoninkomster om det behövs för att produktionen skall
kunna hållas uppe. skatten för de bäst ställda får däremot
inte bli så hög att hela produktionen störs så mycket att
de sämst ställda, trots omfördelningen, får det sämre än
med lägre skatter för höginkomsttagarna.
Rawls’ maximin-princip kan uppenbarligen bli mycket
radikal i fråga om ekonomisk utjämning. Men det går att
ifrågasätta hans slutsatser utifrån hans egen rättviseteori.
En modifiering har framförts av nobelpristagaren John
Harsanyi. En annan har framskymtat i diskussionerna om
att praktiska experiment inte ger stöd för att maximinprincipen kommer att väljas i verkligheten.
Harsanyis kritik går ut på att maximin-principen i
vissa fall ger absurda resultat. Sålunda skulle begränsade
sjukvårdsresurser i första hand satsas på obotligt sjukas
marginella förbättringar hellre än att de skulle ges till
dem som är något lindrigare sjuka och har stora möjligheter att bli botade. I stället vill Harsanyi använda det
förväntade genomsnittliga nyttavärdet som princip för
att bedöma olika inkomstfördelningar – alltså en sorts
reviderad utilitarism där de negativa effekterna på produktion och tillväxt beaktas på liknande sätt som i Rawls’
teori. Harsanyis starkt matematiserade teori ger enligt
hans egen utsago till resultat att marginalskatterna skall
vara något lägre än med Rawls’ analys.
Den andra modifieringen av Rawls’ teori är betydligt mer kraftfull och övertygande. Den går ut på att
maximin byts ut mot ett golv som garanterar existensminimum – det vill säga socialbidragsnivån men inte
mer. Utförda praktiska experiment samt en rimlig moralisk ödmjukhet talar enligt min mening för att folk i allmänhet väljer en miniminivå för inkomsterna utifall att
man skulle råka hamna bland de sämst ställda. Maximin-principen kan sålunda hävdas vara alltför egoistisk
och pessimistisk. Med ”exmin” som fördelningsprincip
blir den legitima omfördelningen kraftigt begränsad vilket borde komma att på sikt revolutionera hela fördelningspolitiken.
slutligen återstår de rent pragmatiska motiven för
ekonomisk utjämning. Med många fattiga ökar kriminaliteten och risken för revoltstämningar eller liknande.
En sådan motivering för omfördelning har framförts av
P-0 Edin. Risken för oroligheter synes dock mera vara en
följd av hög arbetslöshet än låga arbetsinkomster. Dessutom förefaller en pragmatisk, samhällsbevarande ansats
ge samma slutsats som den med ”exmin” modifierade
rawlska rättviseteorin. Någon kraftig inkomstomfördelning kan inte legitimeras.
Danne Nordling (danne.nordling@skattebetalarna.se) är
utredningschef vid skattebetalarnas förening.
lSvensk Tidskrift l2oo3, nr 2I IJ

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner