Print Friendly

Danne Nordling; Marknadshushållningens principer

Av Redaktionen | 31 december 1974


1974


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DANNE NORDLING:
Marknadshushållningens principer
Socialisterna återkommer ofta med krav
på ökad planhushållning. Centraldirigering
och planhushållning torde dock inte vara
det bästa sättet att lösa vårt lands
problem. Pol mag Danne Nordting hävdar
att alternativet borde vara en mera
konsekvent genomförd marknadshushållning. En sådan innebär att de
enskilda människorna själva får besluta
om yrke, arbete, konsumtion och
sparande. De enskilda företagen, som i
allmänhet bäst känner till de lokala
förhållandena, beslutar själva om
produktion, investeringar och priser.
Samordningen sker genom samspelet
mellan tillgång och efterfrågan på varor,
tjänster och lånemedel.
Det finns principiellt endast två olika sätt
för ett utvecklat land att ordna sin ekonomi. Dessa två ekonomiska system är marknadshushållning och planhushållning. Trots
att man i Sverige från socialistiskt håll i
många årtionden ivrat för införandet av
planhushållning, bygger Sveriges ekonomiska system fortfarande på marknadshushållningens principer. I viss mån beror
detta på att de traditionella kraven på
”planhushållning” som restes efter 30-talets krisår inte avsåg så mycket mer än
att statsmakterna skulle bedriva en aktiv
stabiliseringspolitik. Därom är alla idag
överens.
Nya krav på planhushållning av en annan karaktär började höras i slutet av 60-
talet och har sedan dess återkommit med
växande styrka. De aktuella kraven på
planhushållning riktar sig direkt mot marknadssystemets grundläggande principer så-
som prissystemet, marknadskrafternas spel,
decentraliseringen av beslutsfattandet och
konsumenternas suveränitet. Naturligtvis
kritiserar samma personer också produktionssidan i ekonomin. Men då man debatterar arbetsmiljön, ackordssystemet, inkomstskillnaderna och medinflytandefrå-
gorna resulterar detta inte i krav på ökad
planhushållning. I stället förordar kritikerna i dessa sammanhang hårdare lagstiftning, gynnande av fackföreningsrörelsen och skärpt beskattning.
Det är förvisso lätt hänt att många
anammar stora delar av de socialistiska
planhushållningsivrarnas kritik av marknadssystemet. Men den som kunnat undgå att få förutfattade meningar om mark- 258
nadshushållningens funktionssätt, kan genom att studera grundprinciperna inse
varför marknadssystemet måste vara bättre än andra ekonomiska system. På så vis
blir det också möjligt att förstå många av
dagens ekonomiska problem i Sverige.
Självhushållning
I en grå forntid var befolkningen uppdelad i ett antal storhushåll, som i ekonomiskt avseende var ganska isolerade från
varandra. Varje sådant hushåll var i stort
sett självförsörjande varför man inte var
beroende av handelsutbyte med andra
människor. Hushållen var själva hänvisade till att hushålla med de produktionsresurser som stod till förfogande i form av
medlemmarnas egen arbetskraft, deras primitiva verktyg, de omkringliggande markerna, boningshus och uthus samt husdjur och boskap. Ett hushåll i ett sådant
samhälle kunde självt producera vad som
ansågs behövas och självt fatta beslut om
när detta skulle konsumeras. Något behov av ytterligare social organisation i
form av handelskonventioner, marknader
eller kollektiva institutioner förelåg inte i
detta samhälle som byggde på självhushållning.
Ett samhälle som inte organiserar sitt
ekonomiska liv utanför de enskilda självhushållens ram är helt naturligt mycket
fattigt. Människorna sliter hårt från morgon till kväll utan att uppnå så mycket
mera än mat för dagen. För att komma
ur fattigdomens eländiga tillvaro måste
människorna öka produktionen utan att
egentligen öka arbetsinsatserna. I förstone
verkar detta omöjligt. Men det är likväl
den enda väg på vilken ett fattigt samhälle på egen hand kan förbättra sina levnadsförhållanden. En ökad produktion per
individ kan faktiskt uppnås genom specialisering. Specialisering förutsätter naturligtvis arbetsfördelning. En konsekvens av
arbetsfördelningen blir att besluten om
produktion och konsumtion fattas av olika
människor som dessutom ofta vistas på
olika platser. Det är uppenbart att ökad
arbetsfördelning så småningom ger upphov till ett nytt ekonomiskt system, som
är oerhört komplicerat jämfört med självhushållningen.
Arbetsfördelningens problem
I ett komplicerat ekonomiskt system finns
ett stort behov av information om förhållandena utanför de enskilda konsumtionsoch produktionsenheterna – d v s utanför
hushållen och företagen. Hushållen behö-
ver veta vilka produkter som tillhandahålles, och företagen behöver veta vad hushållen önskar konsumera. För att åstadkomma den önskade konsumtionen så billigt som möjligt måste företagen dessutom
veta vilka olika maskiner och halvfabrikat
det finns som kan användas i produktionen.
Det räcker emellertid inte bara med att
hushåll och företag får information om
de ekonorruska förhållandena i omgivningen för att deras konsumtions- och produktionsbeslut skall leda till ett väl fungerande ekonomiskt liv i samhället. Alla
dessa miljoner olika beslut måste också på
något sätt samordnas så att det inte uppstår vare sig brist eller överskott av produkter på vissa områden.
I alla ekonomiska system finns också ett
behov av att slöseri med de knappa resurserna undviks så mycket som möjligt.
På självhushållningens tid var det lätt att
vara sparsam eftersom man visste vilka
produkter som kostat den största mödan
att framställa. Men i ett högt utvecklat
system är det någon annan som har framställt varorna som man skall hushålla med.
Det finns således också ett behov av information om de olika produkternas knapphetsvärde i förhållande till varandra. Dessutom fordras det i praktiken också något
slags stimulans till sparsamhet med de
knappa resurserna.
Detta sparsamhetsproblem kan belysas
med ett konkret exempel. En person tänker spika upp en hylla på en vägg. För
detta ändamål finns spik i olika kvaliteter. Den vanliga, ogalvaniserade järnspiken har givetvis det lägsta knapphetsvärdet medan den rostfria spiken av syrafast
specialstål har ett många gånger högre
knapphetsvärde. Båda fyller emellertid
samma funktion för det aktuella ändamå-
let. På något sätt bör alltså personen informeras om vilket onödigt slöseri det
skulle innebära att använda specialspiken
och på något sätt bör personen också fås
att bli intresserad av att följa denna information.
Byråkrati och marknader
Arbetsfördelningens tre stora problem –
information, samordning och sparsamhet
– kan, som nämndes inledningsvis, lösas
med hjälp av två helt skilda metoder. Den
259
ena metoden innebär att myndigheterna
detaljreglerar den ekonomiska verksamheten på administrativ väg. Den andra metoden går ut på att man tillåter företagen
och hushållen att mötas i olika sammanhang – på marknader – för att utbyta
information och träffa avtal om köp och
försäljning.
Den administrativa regleringsmetoden
medför att det ekonomiska systemet med
nödvändighet blir centraliserat. Därigenom blir också hela samhället centralistiskt och stelbent byråkratiskt, eftersom en
samordning på administrativ väg av alla
beslut av ekonomisk betydelse fordrar att
besluten är förenliga med varandra, vilket endast kan säkerställas genom en stark
centralisering.
Marknadshushållning är den naturliga
vidareutvecklingen av systemet med självhushållning, vilket var ett decentraliserat
ekonomiskt system. Marknadssystemet är
därför också decentraliserat. Men ändå
kan det lösa arbetsfördelningens tre problem. Decentraliseringen innebär att de
enskilda människorna själva får fatta beslut om yrke, arbete, konsumtion och eget
sparande inom vida gränser. Beslut om
produktion, investeringar och priser får
fattas av de enskilda företagen, som i allmänhet bäst känner till förhållandena på
platsen. Alla dessa miljoner olika beslut är
utspridda i hela ekonomin. Samordningen
av dem sker genom samspelet mellan tillgång och efterfrågan på de nyttigheter –
varor, tjänster, lånemedel -som besluten
gäller. Tillgång och efterfrågan avgör i
alla ekonomiska system knapphetsvärdet
260
på de olika nyttigheterna. Men i marknadssystemet informeras alla om detta värde genom att man sätter pris på nyttigheterna. Genom att priserna i allmänhet avspeglar knapphetsvärdet blir det balans
mellan tillgång och efterfrågan och det behöver aldrig uppstå brist eller överskott.
Arbetsfördelningens problem löses
Praktiska erfarenheter visar att informations-, samordnings- och sparsamhetsproblemen ganska tillfredsställande kan lösas
med hjälp av marknadssystemet. Däremot
har det visat sig att det byråkratiska systemet utan marknader inte klarar av de tre
problemen särskilt acceptabelt.
Först gäller det för de producerande enheterna- företagen- att få information
om hur människorna värderar olika nyttigheter i förhållande till varandra. Vilka
är konsumenternas önskemål eller som det
heter med nationalekonomiskt språkbruk:
preferenser? Eftersom dessa preferenser
till sin natur med nödvändighet är subjektiva – d v s det är bara man själv som
vet vad man vill – är det svårt för företagen att få information om dem.
I marknadssystemet går man därför en
omväg i denna informationsprocess. Först
tillverkas en mindre serie av den nya varan som man tror att konsumenterna kanske är villiga att köpa. Sedan försöker
man sälja varan till ett pris som med viss
marginal täcker produktionskostnaderna.
Flertalet nya produkter som lanseras faller emellertid bort från marknaden, därför
att alltför få konsumenter är beredda att
betala ett kostnadstäckande pris. Konsumentemas makt är på denna punkt total.
Företagen kan inte i längden övertala konsumenterna att köpa varor som dessa tycker är för dyra och dåliga. Och varför
skulle företagen satsa på dyrbara marknadsföringsåtgärder när det är så mycket
lättare att lägga ned tillverkningen av produkten och i stället satsa på något annat.
Konsumenterna köper bara vad de själva
önskar, och vilka varor detta är kan bara
de själva avgöra.
Om man i stället väljer att lösa detta
informationsproblem på administrativ väg
kan konsumenterna inte få sin inkomst i
form av pengar som sedan får disponeras
på valfritt sätt. Teoretiskt skulle myndigheterna kanske kunna försöka göra intervjuundersökningar för att få reda på vad
konsumenterna önskar sig. Men eftersom
man i praktiken inte tillräckligt detaljerat
kan tillfråga alla människor skulle tilldelningen av varor bli mycket schablonmässig. Alla skulle få en standardranson av
varor och dessa skulle se likadana ut. En
enorm byråkrati skulle sedan utvecklas för
tilldelning och behovsprövning av extra·
ransoner. Om nya eller förbättrade varor
skulle framställas är osäkert, eftersom opi·
monsundersökningar knappast kan ge nå-
gon ledning härvidlag.
Naturligtvis är det föga sannolikt att
byråkraterna i ett system utan marknader
alls kommer att ens bry sig om opinionsundersökningar. En av de stora drivkraf.
terna för socialistiskt övertygade personer
är ju förvissningen om att vanliga människor inte inser sitt eget bästa. Därför behövs det ”medvetna” människor, som utifrån sina expertkunskaper om vad som
”objektivt” är det bästa styr över medborgarna. Socialister talar redan nu om ”objektiva behov” och inte om subjektiva önskemål. De socialistiska administratörerna
kommer att sätta sig över människornas
egna önskemål och i stället genom diktat
bestämma vad som skall produceras.
Sålunda kommer företagen i ett administrativt styrt system inte att självmant
producera vad byråkraterna önskar och
än mindre vad människorna önskar. Myndigheterna måste ge order till varje företag om vilka varor och vilka kvaliteter
som skall produceras och vart produkterna skall levereras etc. För att samordna
produktionen krävs alltså också en mycket
omfattande planering. Denna planering blir
mycket komplicerad och resurskrävande,
eftersom det inte bara är slutproduktionen
som skall styras. Även råvaru- och halvfabrikatframställningen och leveranserna
av dessa måste administreras. Det visar
sig i praktiken att det blir flaskhalsar och
överskott vid en sådan produktionsordning. Kvalitetskontrollen blir lätt också
bristfällig. Tendenser uppstår till en orationell diversefiering – d v s företagen
försöker själva tillverka sådana halvfabrikat som de behöver men inte kan få genom de administrativa kanalerna. Även
onödig och dyrbar transportverksamhet
uppstår lätt då akut brist på vissa varor
föreligger inom ett visst område. Allt detta medför att man i det administrativa
systemet inte kan ta tillvara de knappa resurserna på ett effektivt sätt. Dessutom
binds en mängd resurser i den improduk- 261
tiva byråkratiska apparaten.
I en marknadsekonomi är det konsumenternas efterfrågan som styr inriktningen av produktionen. En ökad efterfrågan
resulterar i en ökad tillverkning av de
önskade produkterna. Hur detta kan gå
till skall illustreras med ett exempel hämtat från tillverkningen av fritidsbåtar.
Båtar av trä och plast
Länge var den enda metoden att bygga
småbåtar att göra dem av trä. Sårlana bå-
tar fordrar emellertid en noggrann skötsel
varje år för att de ej skall angripas av rö-
ta. Det fanns därför ett behov av att tillverka småbåtar av ett beständigare material. Genom att göra båtarna av plast kunde detta problem lösas. Till en början var
visserligen plastbåtarna litet dyrare än
träbåtarna, men detta uppvägdes av att
de inte behövde slipas eller målas lika ofta. Alltfler köpare började välja plastbå-
tarna, vilket hade till följd att båtbyggarna kunde göra längre serier. Eftersom initialkostnaderna i plastbåttillverkningen är
höga ledde de långa serierna till avsevärt
lägre priser per enhet.
Plastbåtbyggarna behövde aldrig sakna
arbete och förtjänsten var god. Träbåtbyggarna upptäckte å andra sidan att de
fick allt färre kunder som var villiga att
betala sådana priser, att båtbyggarna skulle få en lön som motsvarade löneläget i
den övriga industrin. De började därför
se sig om efter annat arbete. En del lade
ned sina företag och tog anställning i industrin. Andra lärde sig hur man byggde
plastbåtar och fick på så sätt del i vinster- 262
na från plastbåtstillverkningen. Genom en
på så vis ökad konkurrens sjönk priserna
på plastbåtar ytterligare. Några träbåtbyggare blev emellertid kvar i yrket, eftersom det fanns en liten grupp träbåtsentusiaster bland båtköparna som är villiga att
betala de höga priserna.
Resultatet av konsumenternas förändrade efterfrågan blev alltså att plastbåtarnas
lönsamhet ökade vilket ledde till en större
tillverkning – ett ökat utbud – av sådana båtar. Den minskade efterfrågan på
träbåtar ledde till sjunkande lönsamhet i
denna bransch vilket medförde att utbudet av träbåtar minskade.
Genom att priserna fritt fick anpassa
sig till utbud och efterfrågan blev det inget överskott på träbåtar och brist på plastbåtar. Träbåtarnas relativa knapphetsvärde sjönk då köparna värderade dem lägre
på grund av att plastbåtarna ansågs bättre. Om denna utveckling på grund av t ex
en allmän prisreglering inte hade fått avspeglas i priset på träbåtarna, hade båtbyggarna förletts till att tillverka en mängd
dyra träbåtar som konsumenterna inte
hade velat köpa med överskott som följd.
Träbåtarnas pris skulle t ex inte på administrativ väg ha kunnat bestämmas av hur
mycket arbete som lades ner på varje båt.
I så fall hade ju priserna stigit i takt med
de allmänna löneökningarna, och det skulle ha behövts en central myndighet som
hade förbjudit billiga plastbåtar för att
träbåtarna skulle ha kunnat säljas.
Förändringen av de olika båtarnas priser gav båtbyggarna information om kö-
parnas smak och preferenser så att produktionen av de två olika typerna av bå-
tar kunde samordnas. Men inte nog med
detta. Eftersom båtbyggarna var intresserade av högre inkomster var prisförändringarna inte bara vanlig information. De
utgjorde också incitament till samordningen av produktionen, eftersom prisnivån
var avgörande för båtbyggarnas inkomster.
De nya priserna på båtarna gav också
köparna information om vilken båttyp som
var mest resurskrävande, d vs åtgången av
material och arbete. Genom att köparna
fick veta att plastbåtarna förbrukade
mindre av de knappa resurserna kunde
samhället bättre hushålla med dessa. Det
blev då resurser över som kunde användas till andra ändamål eller till att göra
fler båtar än tidigare. Men inte heller för
köparna var priserna bara vanlig information. De utgjorde också incitament till
sparsamhet med samhällets resurser, eftersom köparna fick inkomster över om de
valde de billigare plastbåtarna. Dessa
pengar kunde de sedan använda till konsumtion av de produkter som kunde tillverkas med hjälp av de frigjorda resurserna. På detta vis kan samhällets totala
resurser utnyttjas effektivare, vilket leder
till ökat välstånd och kortare arbetstid.
I ett administrativt system blir sparsamhetsproblemen vid hushållandet med de
knappa resurserna gigantiska. Utan priser
och marknader är det omöjligt att hushålla effektivt. Och om man har priser
men dessa inte tillåts avspegla produkternas knapphetsvärde blir det ändå värre.
Ett sådant prissystem får en direkt snedvridande effekt. Den redan förut svåra
planeringen, som aldrig kan göras detaljerad nog i brist på tillräckligt många byråkrater, blir nu också vilseledd av de felaktiga priserna. För konsumenterna kan
tex för lågt satta matpriser leda till att
man, som förekommit i Sovjet, börjar mata svin med matbröd …
I ett administrativt system skulle man
inte ha kunnat upptäcka att det kunde bli
billigare med plastbåtar. Det skulle för övrigt inte heller ha funnits någon stimulans till att göra en sådan upptäckt. Hade
man priser som var felaktigt satta skulle
dessa kanske visa att det vore omöjligt
att någonsin göra plastbåtar billigare än
träbåtar.
Arbetsmarknad eller tvångsarbete
Ingen behöver i en marknadsekonomi
tvingas att bli t ex båtbyggare. Om det
inte fanns någon marknad för arbetskraften skulle arbete och inkomster inte ha
något samband. Oavsett sysselsättning skulle det då vara nödvändigt att tilldela alla
en standardranson varor och tjänster. För
att få dessa producerade skulle myndigheterna likaledes få avdela folk till de olika
arbetsuppgifterna. Någon valfrihet skulle
inte vara möjlig eftersom många i så fall
rentav inte skulle välja att överhuvudtaget arbeta. Så länge myndigheterna inte
kan konstruera en socialistisk människotyp
som redan från barndomen är dresserad
till att utan protester underkasta sig kollektivets krav, måste de styrande tillgripa
tvång och våld, terror och koncentrationsläger för att människorna skall foga sig i
263
centralplanernas diktat.
Marknadssystemet ger däremot människorna frihet att välja yrke och anställning inom vida ramar. De ekonomiska incitamenten garanterar att de efterfrågade
arbetena verkligen blir utförda. Självfallet
uppstår därvid inkomstskillnader. Det är
ju dessa skillnader som är nödvändiga för
att ett auktoritärt samhälle skall undvikas.
En fri ekonomi förutsätter alltså att
människornas arbetsinsatser belönas efter
”värdet” av deras arbetsresultat. Men hur
skall detta värde bestämmas? I och för sig
är det ingenting som hindrar myndigheterna i en centralplanerad ekonomi att
reglera lönerna efter sitt eget gottfinnande. Byråkraternas beslut kan sedan legitimeras med hänvisningar till invecklade
”vetenskapliga” principer om det ”objektivt riktiga” värdet av vars och ens arbetsresultat.
Marknadshushållning innebär i stället
att arbetets värde bestäms av alla de andra människornas subjektiva uppfattningar
om insatsens och resultatets önskvärdhet.
Om vi återvänder till exemplet med båtbyggarna, finner vi att plastbåtbyggarna
fick högre lön än träbåtbyggarna trots att
de senare uppfyllde en rad krav som brukar ställas på dem som får hög lön. Att
bygga en båt av trä är svårare och mer
ansvarsfullt än att göra en båt av plast
som vilken normalt händig person som
helst anses kunna göra om han bara får
tillgång till en form (en sk plugg). Trä-
båtbyggarna hade en mångårig erfarenhet, de hade en lång utbildning bakom sig
och de arbetade hårdare och fler timmar
264
än plastbåtbyggarna, Men ändå blev trä-
båtbyggarnas inkomster lägre.
‘~ ‘Det var kundernas värdering av båtbyggarnas arbetsresultat som avgjorde deras inkomster. Denna subjektiva värdering dominerade helt över alla konventionella lönevärderingsprinciper. Men inom
de båda båthyggargrupperna fanns det naturligtvis ‘vissa skillnader som berodde på
att båtbyggarna var olika duktiga att tillverka båtar med respektive metod. Även
i dessa fall är det emellertid köparnas värdering som fäller utslaget. Ingen köpare
är beredd att betala ett högre pris för en
träbåt som en nybörjare lagt ner dubbelt
så många timmar på, när köparen till normalt pris kan få en likvärdig båt av en
mer erfaren byggare. Nybörjarens inkomster blir lägre därför att hans produktivitet – antal byggda båtar per år – är
lägre.
Marknadshushållningens inkomstfördelningsprincip skulle kunna sammanfattas
med devisen ”åt var och en efter hans förtjänst”, där förtjänsten avgörs av de vanliga människorna. I denna princip bör
också inrymmas möjligheterna att i efterhand, om medborgarna så önskar, genom
skatte- och socialpolitiska åtgärder korrigera den inkomstfördelning som direkt
åstadkommes på arbetsmarknaden.
Slutligen skall det också framhållas att
en väl fungerande marknadshushållning
förutsätter att även andra av människornas önskemål än de som uttrycks på vanliga marknader kan tillgodoses på ett effektivt sätt. En fri marknadsekonomi är
därför självfallet inte helt oreglerad. Förutom de tidigare nämnda fördelningspolitiska uppgifterna bör myndigheterna också i enlighet med medborgarnas önskemål
t ex garantera en allmän rättstrygghet, bedriva en framsynt stabiliseringspolitik och
lagstifta om generella ramar för bl a nä-
ringslivets verksamhet.
Många av Sveriges ekonomiska problem
torde ha uppstått genom att myndigheterna försökt korrigera problem, som från
början varit begränsade, med regleringsmetoder som satt marknadsmekanismerna
ur spel. Resultatet har visserligen varit ett
undertryckande av symptomen. Men ingreppen i marknadshushållningens principer har samtidigt lett till oanade negativa
konsekvenser på andra håll. Regleringarna har fött missförhållanden som sedan
blivit motiv för nya regleringar. Mera
planhushållning och centraldirigering är
uppenbarligen inte det bästa sättet att
föra Sverige framåt. Alternativet borde
vara en mer konsekvent genomförd marknadshushållning och decentralisering.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner