Print Friendly

Danne Nordling; Löntagarstyrd ekonomi

Av Redaktionen | 31 december 1975


1975


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DANNE NORDLING:
Löntagarstyrd ekonomi
I sin artikel analyserar pol mag Danne
Nordting med skärpa LO:sförslag genom
RudolfMeidner om löntagarfonder och Arbetsrättskommittensförslag om ledning avfö-
retagen. Om det senare konstaterar han, att
lagstiftningen kan utnyttjasför att störa produktionen; och nog kommer vissa grupper att
driva på i den riktningen. Det meidnerska
förslaget kommer att medföra en ofantlig byråkrati och centraLstyrning. Någon löntagarmakt blir det inte tal om. Menförslagets syfte
har också varit att hos oss införa en statssocialism, inför vilken löntagarna -konsumenterna blir hjälplösa.
Skall Sverige byta ekonomiskt system? Den
frågan har fått en helt annan aktualitet än tidigare. Helt seriösa personer inom regeringspartiet och fackföreningsrörelsen diskuterar idag frågor, som under slutet av 60-
talet bara förekom hos den nya vänsterns
verklighetsfrämmande teoretiker. Dessförinnan hade ”rörelsen”, som det föreföll, definitivt avfärdat tanken på ett avskaffande av
blandekonomin. Den nya vänsterns ideer
har sålunda haft en oanad genomslagskraft i
den tongivande opinionen. Frågan är om de
nya tankegångarna har den sakliga bärkraft,
som fordras för att reformerna också i verklighetens värld skall innebära förbättringar.
Arbetsrättskommittens arbete har betecknats som ett första led i åstadkommandet av
ett nytt system. Tillsammans med viss annan
lagstiftning på arbetslivets område har de
närmast förestående förändringarna kallats
den största reformen sedan den allmänna
rösträtten infördes. Nästa steg är löntagarfonder och därefter en mer eller mindre automatisk övergång till arbetarstyrda företag
kombinerade med en ”demokratisk planhushållning”. Ingen förnekar idag att det är
socialism man strävar efter. När de konkreta
lagförslagen kommer, är det dock sannolikt
att talet om socialism på gängse sätt dämpas
ned.
Trots deklarationerna om socialism framstår den kommande arbetsrättslagstiftningen i den enklare politiska debatten endast som ett bidrag till att bereda de enskilda
arbetstagarna ett förbättrat inflytande över
den egna arbetssituationen. Kraven på lagstiftning är dock så utformade att lagarna
kan utnyttjas för helt andra syften. Löntagarorganisationernas inflytande över alla
beslut i företagen kan, genom att förhandlingar absolut påkallas, i praktiken medföra
att produktionen i företagen allvarligt kan
störas.
Mot detta brukar invändas att driftsstörningar genom obstruktion från fackföreningsfunktionärernas sida i lika hög grad
drabbar samtliga anställda som företaget
och dess ägare. Och fackföreningsmännen
är ”inga idioter”, som mot löntagarnas intressen med lagstiftningen i ryggen skulle
påkalla förhandlingar i struntfrågor med
produktionsstopp som följd. Att lagreglerna
kan missbrukas förnekar ingen. Frågan gäller nu hur sannolikt missbruksalternativet
är.
Möjligheten till missbruk
Att vi svenskar skulle ha någon sorts genetisk egenskap att oberoende av formella regler alltid uppföra oss klokt och sansat brukar
sällan påstås. Likväl måste det vara sådana
föreställningar som ligger bakom, när man
både från massmedia och de företagare som
släpps fram där hävdar att samarbetet mellan företagsledning och fackföreningsfolk
hittills fungerat bra och så kommer att fortsätta med den nya lagstiftningen. Eller också
måste det vara en eminent oförmåga att vidga sina perspektiv från det egna företaget,
det egna landet, till att omfatta exempelvis
England, där relationerna mellan företagsledning och anställda, i avsaknad av regler
som begränsar fackföreningarnas makt, är
förgiftade av ständiga konflikter.
För alternativet missbruk av den nya ar- 395
hetsrätten talar de spända förväntningar,
som drivits upp ay politiska demagoger med
benäget bistånd av massmedia. Den nya ordningen måste ju skilja sig från den gamla,
vilket medför att andra beslut måsta fattas i
framtiden än de som idag fattas av företagsledningarna i näringslivet. Men om samarbetet hittills fungerat bra, torde dessa nya
beslut bli sämre än de gamla, till förfång för
alla parter.
Det kan inte uteslutas, att mer eller mindre extremt orienterade grupper bland de
anställda kan kräva att de fackliga representanterna utnyttjar sin förhandlingsrätt i alla
tänkbara situationer och, om så inte sker, på-
står att fackföreningsmännen går arbetsgivarnas ärenden. För att neutralisera sådan
kritik och också för att visa sitt oberoende
kan de fackliga företrädarna mot bättre vetande känna ett behov av att kräva förhandlingar i frågor, som idag behandlas smidigt
och informellt. De lokala löneförhandlingarna, i kombination med vilda strejker eller
hot om sådana, visar vad som kan ske när
fackföreningarnas makt inte kan balanseras.
Om utvecklingen går mot det antydda hållet, torde en ofrånkomlig_ följd bli en ytterligare utveckling mot ett helt.löntagarstyrt nä-
ringsliv – under förutsättning att man inte
som i England passivt står och tittar på när
ekonomin faller sönder. Dessutom finns det
naturligtvis en opinion som oberoende av
detta vill gå längre, i synnerhet om besvikelsen blir stor över att den nya arbetsrätten endast har ramkaraktär och förutsätter en fö-
retagsekonomiskt anpassad facklig aktivitet,
vilken i denna opinions ögon inte torde vara
den önskvärda inriktningen.
J
396
De nya ideerna
Ett visst mått av ordning kan förhoppningsvis återställas genom att löntagarna får ett i
det närmaste fullt ansvar för företagens
skötsel. Genom att med hjälp av löntagarfonder eller via konvertering av nuvarande
aktiekapital till statsobligationer frånhända
kapitalägarna ”makten över företagen” kan
regeringen måhända samtidigt inskränka de
lokala fackföreningarnas möjligheter att
missbruka sin makt.
Redan nu finns Rudolf Meidners förslag
till ett system med löntagarfonder, som på
kanske fem år tar över röstmajoriteten på
bolagsstämmorna i många företag. På andra
håll diskuteras helt löntagarstyrda företag,
som skulle införas genom att nuvarande kapitalägare ”pensionerades” med statsobligationer. Vidare förordar SSU att företagsstyrelserna i framtiden skall bestå av lika delar
representanter för den lokala och centrala
fackföreningen och staten. Meidner och LO
samt SSU har en rent negativ syn på varför
men av öst-karaktär och kapitalismen av
USA-modell. En arbetarstyrd ekonomi är
dock ingalunda problemfri eller mer effektiv och frågan är om den verkligen kan anses
utgöra ett realistiskt alternativ till dagens
system.
Fördelar
En löntagarstyrd ekonomi kan analyseras pi
två plan: dels det makroekonomiska, som innefattar bl a hur resurser fördelas mellan fö.
retagen, dels företagsplanet, som omfattar
hur varje särskilt företag arbetar. Den mer
utvecklade teorin handlar nästan enbart om
hur arbetarstyrda företag vart för sig kan
tänkas fungera. En rad fördelar brukar räknas upp, som påstås göra ett arbetarstyrt fö-
retag effektivare än vinsteftersträvande privata företag. Förutsättningen är därvid att
de anställda fattar alla beslut och att inga
privata ägare eller annan övergripande styr·
ning av företagen förekommer. I övrigt styr
löntagarna skall ta makten: det är för att det konsumenternas efterfrågan företagets
inte är ”moraliskt” och rättvist att det ”bara
är ett fåtal stora kapitalägare som styr”. Vad
löntagarnas makt skall användas till uttalar
de sig uttryckligen inte om. Förespråkarna
för arbetarstyrda företag intar en mer positiv hållning: arbetarstyre är mer effektivt
och till fördel för alla – kapitalismen är
oundvikligen stadd på avveckling till förmån
för detta, som det ibland hävdas, ”det tredje
stora ekonomiska systemet”.
Attraktionskraften hos dessa nya ideer
skall inte underskattas. Det synes ligga i tiden att människorna vill tro på ett nytt system, som inte misslyckats som statssocialisverksamhet i stort precis som i ett privatägt
företag.
För det första påstås de anställda i ett arbetarstyrt företag ”maximera sin ansträngning” i stället för att som nu ”minimera sia
insats”. En övergång till arbetarstyre skulle
alltså eliminera den tydligen oerhört omfattande maskning, som pågår i såväl privatägda som statsägda företag. Inte nog med detta: de nuvarande ”enorma övervakninp
kostnaderna” skulle också försvinna. Effek
tiviteten i arbetarstyrda företag påstås såiiJIIo
da bli avsevärt mycket större än i nuvarande
företag.
Andra argument till förmån för tesen att
arbetarstyrda företag är effektivare utgör
påståendet att innovationer skulle bli vanligare, eftersom vinsterna av förbättringarna
inte längre går till ”dom där”. Vidare sägs att
en dålig företagsledning snabbare byts ut i
ett arbetarstyrt företag, där felgreppen träffar de anställdas löner och inte, som i privata
företag, några tämligen maktlösa aktieägare
vilka finner sig i det mesta utan att reagera.
slutligen skulle arbetarstyret eliminera behovet av fackföreningar, vilket skulle frigöra
många människor från att behöva tillbringa
sin tid med att diskutera med varandra. I
stället ”kunde alla dessa människor ägna sig
åt mera lönande produktivt arbete”.
Starkare än så är inte den sakliga argumentationen för arbetarstyrda företag. Därutöver tillkommer naturligtvis den ideologiska och moraliska agitationen. Argumenten mot de arbetarstyrda företagens större
effektivitet ligger i öppen dag. Om det nämligen förhöll sig som förespråkarna för arbetarstyre påstod, skulle då inte många fler arbetarstyrda företag ha bildats som konkurrerat ut de traditionella genom sin högre
produktivitet?
Nackdelar
Att arbetarna skulle mimmera sina ansträngningar inför en given lön förnekas bestämt av alla fackliga företrädare i månadslönedebatten. Enligt dessa behöver arbetarna inte kontrolleras för att göra sitt bästa vid
en övergång till månadslön. Mätningar i
verkligheten visar dock att en övergång till
fast lön försämrar effektiviteten. Den sociala
397
kontroll, som enligt förespråkarna skulle
förekomma i arbetarstyrda företag, så att alla som arbetar i företaget ”sporrar, uppmuntrar och hjälper varandra när de vet att
de får dela frukterna av ökade ansträngningar”, förekommer uppenbarligen också i
traditionella företag med lämpligt utformade prestationsberoende löner. Förenklat uttryckt innebär effektivitetsargumentet ett
förord för bibehållande av ackorden i nuvarande företag – speciellt i form av kombinerade individ- och gruppackord.
Företagsledningens inkomstnivå kommer
i ett arbetarstyrt företag att vara väsentligt
lägre än idag. Dessutom kommer ledningen
att få dela på den ökning av totalinkomsten
för företaget som den lyckas åstadkomma. I
kapitalistiska företag, där ledningen och
ägarna är intimt sammanknippade, blir ersättningen vid en inkomstökning för företaget väsentligt större för ledningen. I arbetarstyrda företag blir alltså incitamentet att driva produktionen med större effektivitet betydligt svagare för personer i företagsledande positioner. (Detsamma gäller innovationer genom nyföretagande). Om ledningen
dessutom saknar anställningstrygghet och i
stället riskerar att av en vredgad arbetaropinion bli avsatt vid en misslyckad satsning,
måste stor försiktighet prägla ledningens
agerande, vilket inte brukar anses stimulera
produktivitetsförbättringar. Att kapitalistiska företagsledningar inte byts ur särskilt ofta
behöver inte vara ett tecken på att aktieägarna är maktlösa. Tvärtom brukar det ju hävdas, att aktieägarnas ensidiga intresse för
ökad avkastning gör företagen alltför effektiva.
398
Den minskade expansionen
Några konkreta fördelar synes således inte
finnas hos de arbetarstyrda företagen – snarare innebär de nackdelar. Det finns därutöver en avgörande nackdel hos en arbetarstyrd ekonomi, som inte ens dess föresprå-
kare försöker framställa som en fördel. Fö-
retagen kommer nämligen att bete sig ”perverst” vid prishöjningar och efterfrågeöverskott. I stället för att som kapitalistiska företag öka utbudet och nyanställa folk, minskar
de arbetarstyrda företagen produktionen
och stöter bort arbetskraft. Detta följer av
principen att maximera inkomsten per anställd i stället för den totala vinsten.
Intuitivt kan man förstå detta beteende
om man betraktar ett tänkt företag bestående av två kompanjoner, av vilka den ene är
mer produktiv än den andra. Vid låga priser
på företagets produkter är det mer lönsamt
för den mer produktive att ha en kompanjon att dela de fasta kostnaderna (för maskiner och lokaler) med. Stiger priserna tillräckligt mycket, kommer emellertid den
mer produktive att tjäna på att göra sig av
med kompanjonen och inskränka driften till
vad han själv producerar. Visserligen stiger
hans andel av de fasta kostnaderna, men vid
tillräckligt höga priser stiger inkomsten ännu mer. Nettoinkomsten per ”anställd” blir
på så vis högre än om den mer produktive
hade varit tvungen att dela den ökade inkomsten med sin kompanjon.
Detta betyder att expansionen inom en
bransch i en arbetarstyrd ekonomi huvudsakligen måste åstadkommas genom nyetableringar. Att redan existerande företag i
strid med sina egna intressen skulle starta
konkurrerande produktion förefaller egen·
domligt. Resultatet_måste bli att något centralt organ skall ta initiativet till nyetableringar. Detta leder till att centralplanering
blir oundviklig, varför systemet riskerar att
urarta till statssocialism, som arbetarstyret
just var tänkt att eliminera!
Erfarenheter från Jugoslavien visar ocks1
att inkomstmaximeringsprincipen hämmar
expansionen. Arbetslösheten är ett svån
problem. Den uppgår till närmare 10 procent. Tar man hänsyn till de närmare en miljonjugoslaver, som arbetar utomlands, innebär detta att upp emot 25 procent av de jugoslaviska arbetarna inte kan få arbete i
hemlandet. Ett sådant system skulle naturligtvis inte accepteras i Sverige med våra
fullsysselsättnings-traditioner. De arbetarstyrda företagen torde alltså få kompletteras
med hård central dirigering och kontroU.
Här kan löntagarfonderna bli det admin~
strativa instrumentet.
Byråkrati mot löntagarmakt
Vad LO och Rudolf Meidner med förslaget
om löntagarfonder ytterst syftar till förefaller vara ett mellanting mellan marknadssocialism och statssocialism: en löntagarstyrd
ekonomi där de arbetarstyrda företagen
kontrolleras av centrala och branschvisa or·
ganjust för att förhindra den nyss beskrivna
typen av ”företagsegoism”. Resultatet torde
bli en sorts ”korporativ byråkrati”. Utfonnningen av denna har redan skisserats av en
av Meidners medarbetare i tidskriften Fackföreningsrörelsen (nr 19,.1~75). Naturligtvis
undviker fackföreningsmänniskorna därvid
tt nämna ordet byråkrati.
Medlemmarna i de fackliga organisatioerna väljer på vanligt sätt styrelserna i sina
ackklubbar. I praktiken brukar det vara styelsen själv samt ytterligare ett fåtal andra
edlemmar som sköter styrelsevalen i
ånga företag. Fackklubbarnas styrelser noinerar sedan enligt beskrivningen i LOtidskriften kongressombud till respektive
fackförbundskongress, som vanligtvis bara
hålls med flera års mellanrum. Förbundens
kongresser utser sedan representanter till
branschråden. Dessa branschråd skall dels
planhushålla i sina respektive branscher,
dels utse ledamöterna i den centrala löntagarfondens styrelse. Centralfondens uppgift
är dels att förvalta avkastningen på löntagarfondsaktierna, dels att utse löntagarfondernas styrelserepresentanter i företagen. Dessa
ledamöter skall också godkännas av fackklubbarnas styrelser ute på företagen. –
Detta kallas alltså löntagarmakt.
Syftet med ”löntagarstyrningen” är uppenbarligen, som man kunde vänta, att ge
makt åt ett antal ideologiskt och inte företagsekonomiskt skolade fackföreningstjänstemän. Hur denna makt skall användas för
att förbättra den enskilde löntagarens situation kan fackföreningsmänniskorna inte
precisera, helt enkelt därför att tanken aldrig varit att ge medborgarna några konkreta
förbättringar. Lönerna kommer inte att bli
högre, produktionen kommer inte att öka
snabbare, tryggheten i arbetet blir inte bättre därför att fackliga ombudsmän styr företagen och ekonomin i stort. Inte heller konsumenterna får bättre eller billigare varor,
och utrymmet för sociala reformer för alla
399
medborgare ökar inte. Och den enskilde anställde kommer inte att känna något större
medinflytande, precis som många av dem
som idag deltar i vilda strejker inte känner
något medansvar för de löneavtal som deras
”demokratiskt” utsedda löneförhandlare
träffat.
Samarbetet med staten och de demokratiskt valda politikerna kommer materiellt
sett att bli sämre, även om det utåt måste
deklareras att politikerna tillgodoser ”löntagarnas” varje nyck. Medan politikerna tidigare under jubel kunde ”klämma åt de profithungriga företagarna” blir liknande försök till åtgärder ”ett angrepp på löntagarnas
legitima intressen”.
I själva verket innebär en ”löntagarstyrd”
ekonomi av LO-modell att producenterna
tar makten från konsumenterna. Producenterna i egenskap av löntagarnas fackföreningar kommer uppenbarligen inte att
konkurrera med sig själva. Företrädarna för
producentintresset kommer i branschråden
att göra upp om varornas priser, kvantiteten
och vilka varor som överhuvud taget skall
produceras. Konsumentintresset tillgodoses
sålunda av producenterna i klassisk socialistisk ordning – låt vara att det inte är statstjänstemän som dirigerar politiken utan i
stället ”löntagarbyråkrater”. Till skillnad
från förhållandet vid en socialisering genom
förstatligande är dock löntagarpolitikerna
inte demokratiskt valda. Det spelar således
ingen roll om regeringspartiet förlorar ett
riksdagsval. Politiken i näringslivet kan bedrivas oberoende av vad väljarna tycker.
400
Socialisering är målet
Att vi kommer att byta ekonomiskt system
om Meidners modell genomförs fullt ut står
helt klart – det uttalade syftet är också att på
detta mera smygande sätt övergå till socialismen. En regelrätt socialisering är inte möjlig, eftersom en sådan åtgärd skulle ha väckt
alltför kraftiga protester. Frågan om ersättning till de gamla kapitalägarna skulle även
ha varit svår och dyrbar att lösa. Genom en
successiv övergång, som dessutom inte kostar några pengar, har Meidner trott sig lösa
själva övergångsproblemen. Mot detta finns
det rader av invändningar av mera teknisk
och juridisk karaktär. slutpunkten för ”rö-
relsen” är dock under alla omständigheter
socialism. Den svåra frågan om socialism går
att förena med demokrati fuskas bort med
ett slagord – ”demokratisk socialism” –
trots entydiga exempel utomlands på oförenligheten dem emellan.
Den tidigare analysen torde utvisa att den
sannolika utvecklingen, om man bestämmer
sig för en konsekvent genomförd ”löntagarmakt”, knappast kan bli särskilt demokratisk. Varken som medborgare eller konsumenter kommer vi att få större möjligheter
att påverka skeendet. I egenskap av löntaga·
re kommer en del av oss att få ett mycket indirekt och formellt inflytande. Ekonomisk
demokrati blir en ny sorts folkdemokrati.
Det hävdas emellertid att den nuvarande
situationen minsann inte är demokratisk.
Den ovedersägligen mycket skeva förmö-
genhetskoncentrationen ger en viss näringspolitisk makt åt en handfull stora kapitalägare. Detta faktum har oberoende av hur makten använts varit en utmaning för socialister
av olika slag. Dessa kapitalägare har i många
år haft möjlighet att t ex genom sina organisationer ta initiativ till ett system för ägandespridning, som också skulle ha kunnat fl
statlig sanktion. Förslag och propåer om detta har inte saknats. Men ingenting har
gjorts. Snart kan ”löntagarsocialismen” därför vara en realitet. Om det demokratisb
styrelseskicket därmed skulle gå under, i
det inte självklart att enbart socialisterm
kommer att anses vara demokratins dödgnvare.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner