Print Friendly

Danne Nordling; Kan etiken vara objektiv

Av Redaktionen | 31 december 1990


1990


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DANNE NORDLING:
Kan etiken vara objektiv?
l förra numret av Svensk Tidskrift skrev Oanne Nordting om
etikens renässans. Här frågar
han sig om etiken kan vara objektiv.
Ingen seriös forskare har på
många årtionden vågat antyda
att det skulle finnas grundläggande etiska värden. ”Den
politiska majoriteten har rätt att
göra vad som helst”, har blivit
högsta vetenskapliga visdom i
såväl praktisk filosofi som rättslära och statsvetenskap.
Men nu har den nationalekonomiska disciplinen börjat ifrå-
gasätta den etiska subjektivismens politiska maktanspråk.
Pol mag Oanne Nordting är
samhällsdebattör och anställd
hos skattebetalarnas förening.
B
etrakta följande två påståenden:
l) ”En människas samvete
hindrar henne från att döda andra
människor” och
2) ”En människa handlar orätt om hon
dödar andra människor”.
Den första satsen uttrycker ett vagt
psykologiskt påstående om en generell
egenskap hos människor. Också den andra satsen är formulerad som ett påstående. Men den handlar om ett moraliskt uttalande där det både kan ifrågasättas om
detta innehåller ett påstående och vad
detta påstående i så fall innebär.
För en lekman (på etikens område) är
emellertid den andra satsen betydligt
mindre problematisk än den första. De
flesta menar sig instinktivt eller intuitivt
känna på sig att det är sant att det är orätt
att döda. Att det skulle vara människans
”samvete” som avhåller människorna från
att döda varandra anses som betydligt
mera osäkert och obevisat än det ”faktum” att det är orätt.
Det svåra filosofiska problemet är
emellertid det rakt motsatta. Enligt den
moderna analytiska filosofin är det första
påståendet teoretiskt och det andra praktiskt. Det första handlar om hur fakta förhåller sig medan det andra uttrycker en
värdering av fakta i ett visst syfte. Med
hjälp av socialpsykologiska analyser och
statistiska undersökningar kan man fastställa i vilken utsträckning det första på-
ståendet överensstämmer med verkligheten. Men det är uppenbart att det inte
är sådana metoder som är användbara för
att utröna i vilka fall påstående nr 2 kan
rättfärdigas.
Nyå moraliska normer
I själva verket är det sannolikt att det just
288
är den oreflekterade intuitionismen som
är upphovet till många av de uppslitande
striderna i moraliska frågor som präglat
mänsklighetens historia. Nästan alla människor anser att just deras egna värderingar är riktiga och att de värdeomdömen
som de fäller på grundval av dessa därför
är sanna och allmängiltiga. Många tror
därför att moralen besitter en absolut
civiliserande kraft och att sedernas upplösning därför beror på moralisk okunnighet. Själv skulle jag dock vilja lansera
hypotesen att en betydande del av de förändrade livsmönstren i det moderna samhället beror dels på utvecklandet av nya
moraliska normer (t ex våld är bra), dels
på att dessa nya normer gäller för begränsade grupper och i första hand avseende
behandlingen av utanförstående (t ex
ungdomsgäng).
Den naiva moraliska intuitionismen
påminner ganska mycket om begreppet
egocentrism, lanserat av den schweiziske
barnpsykologen Jean Piaget. Egocentrismen yttrar sig i barnets oförmåga att skilja
mellan subjektivt och objektivt – t ex att
ord kan ge upphov till olika föreställningar hos en själv och hos andra. Hos många
barn leder egocentrismen till s k kognitiv
självgodhet – de tror att de vet bättre än
andra. Piaget ansåg att detta var övergående och att i tonåren utvecklas en motsatt egenskap kallad ”decentrering”.
Redan Herodotos omnämner dessa
fenomen hos vuxna människor från olika
kulturer: Perserkungen Darius frågade en
gång några greker vid sitt hov om de kunde tänka sig att äta upp liken av sina fäder.
Detta var otänkbart för grekerna som ju
hade för sed att bränna sina avlidna. Då
tillfrågades några representanter för en
indisk stam, som hade det av grekerna avskydda beteendet som sed, om huruvida
de kunde tänka sig att bränna sina avlidna. Detta fann de vara rysligt och Herodotos drar slutsatsen att människorna
överallt anser de egna sederna vara de
riktigaste.
Den meta-etiska diskussionen
Herodotos exempel är en av arketyperna i
den meta-etiska filosofiska diskussionen
som alltså handlar om de etiska begreppens mening, definition, användning och
möjliga giltighet. I första hand är det begreppen rätt, god och plikt samt deras
motsatser som meta-etiken analyserar.
Det är sannolikt att det just är den
oreflekterade intuitionismen som är
upphovet till många av de uppslitande striderna i moraliska frågor
som präglat mänsklighetens histona.
Någon vetenskap i moral anses inte vara
möjlig – endast om moral. Försöken att
bygga upp etiska system har dock i flera
fall gjorts med seriösa ambitioner och inte
bara som en demonstration av snillrika
spekulationer eller som ett led i den politiska filosofins utveckling. Några sentida
exempel är filosoferna Rawls, Hare,
Meintyre och Nozick.
Mot Herodotos exempel brukar man i
den meta-etiska debatten invända att det
etiskt sett kanske inte förelåg en så flagrant oenighet som de moraliska värderingarna manifesterade. Syftet med både
grekernas och indiernas handlande var
kanske att utifrån olika tolkningar av
verkligheten ändå behandla fädernas
andar på bästa sätt. Detta indikerar en
viktig men föga uppmärksammad distinktion i meta-etikens ofta förvirrande flora
av termer av begrepp: moraliska värderingar är inte detsamma som manifestationer av teoretiska etiska principer. Samma etiska princip kan mycket väl varaförutsättningen för olika praktiska värderingar utan att man ens har klart för sig
vilken princip – om någon – som ligger
bakom.
Moraliska värderingar är rimligtvis en
psykisk beredskap att reagera på ett visst
sätt – med gillande eller ogillande, eventuellt i kombination med praktiskt handlande. Materiella värderingar är på samma sätt en psykisk egenskap att vilja välja
nyttigheter på ett visst sätt – ekonomerna
kallar denna egenskap preferenser. Varken
moraliska eller materiella preferenser behöver stå i överensstämmelse med någon
rationell princip som man kan bli avkrävd
att verbalt redovisa. Ofta skulle sådana redovisningar endast utgöra otympliga försök att intellektuellt efterrationalisera en
redan intagen ståndpunkt som man egentligen inte själv har valt. Det är genom inflytelser från föräldrar, lärare och kamrater som man tillägnar sig de moraliska
preferenserna – mycket sällan kan detta
ske genom intellektuell reflexion och etikstudier. Och genom att denna moraliska
”fostran” kan variera kraftigt både till omfattning och innehåll kommer de moraliska värderingarna också att variera kraftigt trots att var och en tycker att just hans
värderingar är allmängiltiga emedan de är
”naturliga” och självklara.
Det är när dessa värderingar verbaliseras i form av mer eller mindre auktoritära
värdeomdömen som en del av den traditionellt stora oenigheten i moraliska frå-
289
gor uppkommer. Men en del av oenigheten kan också bero på att olika personer
redan uppfattar den faktiska situationen
på olika sätt genom skillnader i beskrivningar och tolkningar. Och värderingarna
kan på ett tendentiöst sätt påverka både
förmågan att objektivt uppfatta verkligheten och i ännu högre grad verklighetstolkningen (där alla fyller ut luckor och ofullständigheter i enlighet med sina fördomar). Själva värdeomdömet kan därför
te sig helt objektivt för alla som har
samma fördomar.
Ett konkret exempel kan göra detta resonemang tydligare. Antag att personen P
avlider efter att personen R riktat ett
skjutvapen mot P och dragit i avtryckaren.
Vår bedömning av situationen, när vi t ex
vet att R tidigare uttalat att han hatar P,
görs då i tre huvudsteg:
l. Beskrivning av fakta: R har dödat P.
2. Tolkning av beskrivningen: P har
blivit mördad av R.
3. Värdering av tolkningen: R har utfört en ond handling – han har
handlat orätt.
Värdeomdömet i p.3 kan ifrågasättas
på alla de tre nivåerna. Beskrivningen av
fakta (p.l) kan tex vara förhastad: vapnet
var oladdat och en tredje person sköt P i
samma ögonblick. (Eller ännu svårare: R
missade eller trodde att vapnet var
oladdat när en tredje person i smyg hade
laddat det.) Även om beskrivningen är
korrekt kan tolkningen (p.2) vara felaktig:
R kanske dödade P i självförsvar eller avrättade P i laga ordning. Många är då beredda att ändra värdeomdömet i p.3 och
alltså hävda att det är rätt att döda i vissa
situationer.
Men detta är inte självklart. Dekalogens femte bud innehåller inget undan-:_-
290
tag (inte heller Martin Luthers precisering). Det betyder att man måste låta sig
dödas om man i självförsvar endast kan
undvika detta genom att själv döda angriparen. Eller också betyder det att dekalogens bud har undantag och alltså i praktiken är oduglig som kategoriskt rättesnöre för handlandet. Detta gäller även
för dödsstraffet som ju var ett uppenbart
undantag redan på Mose tid. Och nästa
steg är de starkt skiljaktiga värderingarna
i fråga om vilka brott som bör beläggas
med dödsstraff.
Om tolkningen (p.2) emellertid är riktig (det är mord) menar många att det
objektivt följer att R:s handling är orätt.
Vi skulle alltså kunna härleda värderingar
från fakta (eller åtminstone från tolkningar). I konventionell bemärkelse kanske
man kan se saken så: vi har en språklig
konvention som säger att mord kan
klassificeras som onda och orätta handlingar. Men det är ändå meningsfullt att
ställa frågan: är verkligen alla mord
orätta? Antag att någon hävdade att R
gjorde rätt som mördade P etterssom
denne var en ond människa, d v s t e x
en nolltaxerande pantlånare som sög ut
hederliga människor. Att befria mänskligheten från denna vidriga ohyra och dela
ut P:s pengar till de fattiga kan alltså hävdas vara en god handling. Den som hävdar detta skulle också kunna säga att han
själv med glädje såg att han blev befriad
från sitt eländiga liv i motsvarande situation.
Att en utilitarist inte utan vidare kan
mörda en onyttig pantlånare försökte
Dostojevskij visa genom att beskriva Raskolnikovs öde i romanen ”Brott och
straff’. Liknande skulle ha gällt om R
hade motiverat sitt mord med ”gyllene
regeln” eller Kants kategoriska imperativ.
Men att Dostojevskij försöker göra gällande att utilitariska mördare i praktiken
inte är övertygade om sin morals giltighet
är dock knappast ett bevis för att utilitarismen som·etiskt system har falsifierats. Dessutom har det i verkligheten visat
sig att politiska ideologier som anlägger
nyttosynpunkter på mördandet av en del
av medborgarna inte haft några svårigheter att verkställa sina intentioner (notera t ex behandlingen av kulaker och
judar).
Det är genom inflytelser från föräldrar, lärare och kamrater som
man tillägnar sig de moraliska preferenserna – mycket sällan kan
detta ske genom intellektuell reflexion och etikstudier.
Fem teorigrupper
Det förefaller som om möjligheterna till
objektivitet i de moraliska omdömena
skulle vara liten. Dessutom råder det oenighet i den meta-etiska forskningen om
orsakerna till svårigheterna att fålla
objektiva moraliska omdömen, vilket beror på att det finns fyra olika teorigrupper
om de moraliska omdömenas (värdesatsernas) natur. Därtill finns det en riktning (den emotiva teorin eller värdenihilismen) som menar att moraliska omdö-
men inte är några riktiga påståenden – de
förmedlar inte något kognitivt meddelande utan är i stället verbala uttryck för de
underliggande känslomässiga värderingarna.
Dessa fem olika teorigrupper ger olika
svar på frågan om vad som avses med det
goda, det rätta, plikt etc – och av samma
anledning ges olika förklaringar till varför
det så ofta föreligger oenighet i moraliska
frågor. De fyra kognitivistiska teorigrupperna kan delas in i två grupper med
avseende på om det goda etc är en naturlig egenskap som är empiriskt möjlig att
konstatera eller om det är en icke-naturlig
egenskap som kräver ett särskilt sinne för
Någon för alla tider och för alla
människor giltig moral erkänner
inte marxisterna vilket underligt
nog inte har åberopats mot den
svenska socialdemokratins anspråk
på moralisk hegemoni.
att kunna fastställas. De kan också delas
in i två grupper med avseende på om teorierna betraktar de moraliska värdena
som objektiva förhållanden eller som i
viss mån beroende av vem som är det värderande subjektet. Vi får då följande
typer kombinationer där några konkreta
exempel på vissa teoriers innehåll också
anges:
Meta-etiska teorier (kognitiva)
Subjektivistiska Objektivistiska
Naturalistiska !.Jag gillar H 3. H ger störst lyckoeffekt
Non-naturalistiska 2. Mitt samvete 4. Den etiska intuipåbjuder H tionen påbjuder H
Filosofernas språkbruk varierar en-hel
del och därför kan de subjektivistiska teorierna ibland kallas etisk relativism eller
värderelationism. Begreppet naturalism
291
lanserades av cambridgefilosofen G E
Moore (1873 – 1958) men sådana teorier kan hos andra kallas definistiska. I
ruta l ges ett exempel som skall uttolkas
som att satsen ”handlingen H är rätt” betyder detsamma som ”jag gillar H”. Om
den naturliga egenskapen hos mig (gillandet) föreligger är värdeomdömet sant, annars falskt. Värdesubjektivismens mest
kända företrädare under 1900-talet är
finländaren Edvard Westerrnarek
(1862-1939).
En variant av värdesubjektivismen är
att det som den egna gruppen gillar är rätt
eller rent av vad majoriteten gillar. En
outvecklad form av denna meta-etiska
teori framförde Karl Marx (1818-1883)
då han hävdade att moraliska föreställningar endast avspeglade den härskande
klassens ideologiska överbyggnad vars
syfte var att mentalt underkuva massorna
Någon för alla tider och för alla människor giltig moral erkänner inte marxisterna vilket underligt nog inte har åberopats mot den svenska socialdemokratins
anspråk på moralisk hegemoni. Arbetarrörelsens värderingar – t ex solidaritet,
jämlikhet, rättvisa, broderskap och demokratisering – har ju ständigt hävdats vara
mer högtstående och riktiga än borgerlighetens ”egentligen egoistiska” moral. En
förklaring till detta är att stora delar av
dessa moraliska ”värden” också omfattas
av borgerligheten, dock med skillnaden
att värderingarna inte systematiskt har utnyttjats för allmängiltiga politiska anspråk utan i stället använts som individuella levnadsregler. Socialismens historiskt sett framgångsrika moraliska korståg
beror helt enkelt på att den satt Bergspredikans budskap i system gentemot en
borgerlighet med kroniskt ”dåligt sam- 292
vete”. Och några egentligt liberala moralfilosofer som skulle ha kunnat göra rent
hus med offermoralens etik har inte framträtt (Nietzsche var inte liberal och Ayn
Rand var i huvudsak enbart kritiker).
En utrerad form av värdesubjektivism,
som i princip inte heller ansluter sig till
offermoralen, är existentialismen. Enligt
Jean-Paul Sartre (1905-1980) är varje
människa hänvisad uteslutande till sig
själv och sin egen auktoritet vid de moraliska avgörandena- det finns inga objektiva normer eller gudomliga bud som kan
ge ledning. En handling är rätt om man
själv efter moget övervägande kommit
fram till att ens innersta övertygelse gillar
handlingen. I praktiken har emellertid
Sartres existentialism kommit att förknippas med både marxismen och en rent
objektivistisk humanism (ruta 3).
I ruta nr 2 finns de subjektivistiska teorier som identifierar det goda och rätta
med hjälp av icke-naturliga egenskaper
hos en själv. Dessa är i första hand ”samvetets röst” samt i viss mån ”gudomliga
ingivelser” av introspektiv karaktär. Att
låta ens samvete rättfärdiga de moraliska
avgörandena är int~ ovanligt även i sekulariserade kretsar. En mera systematisk
samvetslära framträder i den katolska
nythornismen som delvis var en reaktion
mot utbredningen av Kants lära i slutet av
1800-talet. Påven Leo XIII påbjöd då studiet av Thomas av Aquino (1225-1274)
och dennes på Aristoteles grundade
moralläror.
Psykologiskt sett är samvetet ett högst
tvivelaktigt begrepp som numera har försvunnit från alla seriösa resonemang.
Både den naiva subjektivismen och samvetsrooralen skulle kunna betecknas som
meta-etisk amatörism: anspråken på allmängiltig objektivitet är en följd av ytlighet i tänkandet och omedvetenhet om den
egna subjektiviteten. Orimligheten blir
uppenbar när olika personer, som öppet
hänvisar till samvetet, har olika uppfattningar om vad som är gott och rätt. Någon
metod att avgöra vilket samvete som då
har rätt finns definitionsmässigt inte.
Socialpsykologiskt anses samvetsföreställningar vara produkter av uppfostran
och grupptillhörighet Den icke-naturalistiska subjektivismen kan alltså hävdas
vara en variant av den naturalistiska.
Förekomsten av motstridiga moraliska
omdömen förklaras då med att varje så-
dant omdöme gäller den egna gruppen,
den egna klassen eller det egna folket etc.
Exempelvis blir då uppbävandet av den
privata äganderätten det rätta sett ur
arbetarklassens perspektiv. Denna klassmoral skulle således fordra att alla medlemmarna solidariskt uppoffrar sig för att
uppnå målet att avskaffa äganderätten.
Men arbetarrörelsens ideologer har inte
nöjt sig med att genom klasskamp försöka
vinna makten och därmed den moraliska
hegemonin. Det förefaller som om det
ofta upplevs som otillfredsställande att
hänvisa till att ”makt är rätt”. Om regeringen önskar expropriera 7 procent av
någon grupps egendom vill man tydligen
gärna motivera detta med någon högre
princip än den att man har majoritet i
riksdagen för åtgärden. Ingvar Carlsson
lanserade principen att ”medborgarrätten
går före äganderätten”. Detta är en objektivistisk ståndpunkt som sålunda berör
rutorna 3 och 4.
Svårt att utröna
Hur skall vi då kunna utröna om en etisk
princip är objektivt riktig? Problemet är
att det inte finns några självklara riktighetskriterier för etiska principer motsvarande dem som finns för logiska premisser av empirisk natur. Men om premisserna är ostridiga går det naturligtvis
att logiskt härleda etiska följdsatser.
Dessa behöver dock inte vara uttryck för
moraliska värderingar av mer omedelbar,
känslomässig natur. Föreställningen att
etiska slutsatser måste överensstämma
med faktiskt förekommande känslomässiga värderingar har fördunklat den
Socialismens historiskt sett framgångsrika moraliska korståg beror
helt enkelt på att den satt Bergspredikans budskap i system gentemot
en borgerlighet med kroniskt ”dåligt
samvete”.
meta-etiska diskussionen under hela
1900-talet. Man kan förvisso inte argumentera om sedernas logik (t ex det rätta
begravningsskicket) men utmärkt väl om
etiska principer (t ex är det rätt att använda våld för att utjämna inkomster?).
Svårast att teoretiskt motivera är de
kataloger med tämligen godtyckliga budord, fri- och rättigheter, moralkodexar
m m som ställts upp under tidernas lopp.
Äganderätten är kategoriskt skyddad i
sjunde budet och i de franska och amerikanska rättighetsförklaringarna medan
det står sämre till med skyddet i FN:s och
Europarådets förklaringar. Betyder det
att stöld i medborgarrättens namn är förbjuden enligt Mose lag men inte enligt
den europeiska etiken. Så kan det tyckas.
Men dessa regler gör anspråk på att vara
objektivt allmängiltiga i en helt annan ut- 293
sträc~g än de subjektivistiska teorierna. I så fall torde något misstag ha begåtts
vid utformningen av åtminstone en del av
reglerna. Detta är inte förvånande eftersom någon rationell härledning av reglerna inte har presenterats.
Ett annat sätt att lägga grunden till universella regler är att formulera en enda
allmängiltig princip som betraktas som en
axiomatisk premiss: gyllene regeln (formulerad redan ett par tusen år före vår
tideräkning i det indiska diktverket
MahäBhärata), Konfucius regel (även
denna i samma indiska text) samt Kants
kategoriska imperativ. Dessa regler leder
dock till att det är möjligt att härleda helt
orimliga plikter att offra sig, varför de i
praktiken är omöjliga att lägga som grund
för lagstiftningsprinciper. En helt annan
grundprincip är den utilitaristiska. Förvisso finns det inslag av denna i den
svenska lagstiftningen men inte heller
denna princip går att tillämpa konsekvent
utan helt orimliga följder (”ändamålet
helgar medlen”). Inte heller den definition
som F C Sharp har lanserat (1928)- att
rätt betyder ”önskad utifrån ett opersonligt betraktelsesätt” – ger helt rimliga
konsekvenser. Läsaren kan själv testa reglerna på Dostojevskijs pantlånemord och
konstatera att alla nämnda regler utom
möjligen Konfucius (gör inte mot andra,
vad du inte vill att andra skall göra mot
dig) kan rättfärdiga detta mord.
Andra försök att etablera grundläggande etiska principer har varit språkliga:
konventionellt språkbruk definierar
ibland ganska väl när värdesatser är adekvata – t ex vid mord (exempel på detta
synsätt finns hos Jan Andersson och Mats
Furberg, Philippa Foot och Ayn Rand).
Ett problem är dock att även om värde- 294
satser kan härledas från faktuella satser
måste också värdesatserna aktivera ens
värderingar (i form av en viss handlingsbenägenhet). Vad hjälper språkbruket
och konstaterandet att det är orätt mot
parasitära pantlånare att mörda dem om
det just är detta som mördaren vill uppnå? Utilitarismen är besvärlig att hantera
– ett försök att tillbakavisa dess motivering för total inkomstutjämning finns i
min artikel i SvT 3/1972.
I den fjärde rutan finns den teori som
kallas etisk intuitionism.Teorin hävdar att
moraliska fenomen inte kan reduceras till
icke-moraliska fenomen (naturalism).
Kunskapen om moraliska fakta får man
genom en omedelbar insikt – en moralisk
”intuition” som antas vara medfödd.
Oenighet i moraliska frågor skulle i sista
hand bero på att en av bedömarna är
”moraliskt blind”. Denna inriktning av
den etiska diskussionen har tidvis varit
helt dominerande tidigare under 1900-
talet men har idag nästan inga anhängare.
Dess mest framträdande representant var
GE Moore.
Berömd är Maores metod att med den
”öppna frågans argliment” påvisa vad han
kallade ”det naturalistiska misstaget” –
d v s hävdandet att moraliska kvaliteter
kan beskrivas i naturliga termer. Om nå-
gon hävdar att en handling är etiskt försvarlig därför att den tex har den största
lyckaeffekten etc kan man ändå ställa frå-
gan: ”men är den god och är den riktig?”
Denna fråga är inte meningslös vilket direkt famgår om vi tillämpar den på pantlänemordet eller Carlssons medborgarrätt. I dessa fall måste man gå vidare och
analysera de underliggande principerna.
Detta lyckades intuitionisterna aldrig
klara av.
Kanske det berodde på att de av tradition var utilitaristiskt inriktande. Då kan
man nämligen inte dra en skarp gräns
mellan vad man etiskt sett inte får göra
och vad som är en plikt att göra.
Personligen tror jag att det är möjligt
att hitta vissa axiomatiska principer för
vad man inte får göra som kan upplevas
som lika intuitivt självklara som den
euklidiska geometrins axiom. Men lika
litet som man måste tillämpa geometrins
principer när man bygger ett hus, lika litet
Psykologiskt sett är samvetet ett
högst tvivelaktigt begrepp som numera harförsvunnit från alla seriö-
sa resonemang.
är man tvungen att leva efter etiska principer. Konsekvenserna av åsidosättandet av
dessa principer är dock lättare att dölja på
det etiska området än på det byggnadstekniska. Däremot tror jag att det aldrig
någonsin kommer att uppnås någon enighet om vilka aktiva plikter vi objektivt
skulle ha. Här ligger också orsaken till
misslyckandet för den praktiska filosofin
under 2 500 år. Moralfilosoferna har åtagit sig ett alltför stort projekt när de önskat förändra människorna i idealistisk
riktning. I stället för att bekämpa det onda
(tvång och våld) har de tagit det onda i det
godas tjänst för att uppnå idealsamhället.
Det är ett alldeles för farligt och komplicerat företag för att kunna bli framgångsrikt.
Ett tredje svar
Ett tredje svar på frågan om etiken kan
vara objektiv ger de non-kognitivistiska
meta-etiska teorierna. Dessa emotiva teorier går ut på att moraliska värdeutsagor
inte kan vara vare sig sanna eller falska.
Värdesatser uttrycker ingen kunskap utan
de är uttryck för känslor eller uppmaningar. Orden ”det är orätt att döda” kan tex
likställas med orden ”att döda – usch”
(expressiv funktion) eller ”att döda- fy”
(även preskriptiv funktion). Den emotiva
teorin eller som den kallas i Sverige värdenihilismen är en utveckling av de subjektivistiska teorierna. För Axel Hägerström
(1868-1939), Ayer och Stevenson framIngvar Carlsson lanserade principen att ”medborgarrätten går före
äganderätten”
stod det som otillfredsställande att dessa
teorier medger att man utan motsägelser
kan påstå att samma typ av handling är
både rätt och orätt (grekernas och indiernas begravningsseder). Förvisso ligger det
en hel del i att betrakta moralisk indignation som eruptioner av olika känslor utan
teoretiskt innehåll. Men redan Westermarcks subjektivistiska teori gick ut på
detta – dock med skillnaden att den som
inte har den föregivna känslan måste kallas lögnare i stället för hycklare.
Man kan enligt min mening jämföra
värdenihilismen med konstaterandet att
man inte uppfostrar hundar med språkhandlingar även om det ibland kan låta så.
Hundägaren uttalar inga språkliga satser
295
som hunden ”förstår” utan det är tonfall
och åtbörder som styr hundens beteende.
Men det betyder uppenbarligen inte att
uppfostringsprinciperna eller frånvaron
av sådana inte spelar någon roll för vare
sig hunden eller ägaren. Det är nämligen
fullt meningsfullt att diskutera hur riktiga
och oriktiga uppfostringsprinciper är utformade. Vissa principer är gemensamma
för alla typer av hundar och vissa skiljer
sig beroende på vilket syfte man har med
uppfostran. Värdenihilismen innebär
därför inte att det a priori skulle vara uteslutet att objektivt kunna fastställa de
grundläggande etiska principerna för ett
civiliserat samhälle.
Övertolkningen av de emotiva metaetiska teorierna i form av en kategorisk
värdenihilism (alla värdeord saknar konnotation) har lett till att den vetenskapliga
utvecklingen inom ämnena praktisk filosofi, rättslära och statsvetenskap fullständigt stagnerat på områdena som berör
grunderna för det civiliserade samhället.
Ingen seriös forskare har på många årtionden vågat antyda att det skulle finnas
grundläggande etiska värden. ”Den politiska majoriteten har rätt att göra vad som
helst”, har blivit högsta vetenskapliga visdom i dessa tre discipliner. Det är givetvis
en helt ovetenskaplig inställning. Men det
är paradoxalt nog den nationalekonomiska disciplinen som till slut börjat ifrågasätta den etiska subjektivismens
politiska maktanspråk.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner